Paul Auster, som den här texten egentligen inte alls ska handla om,
laborerar mycket med metafiktion i sina berättelser. Det vimlar av
tillfälligheter, slump, kinesiska askar, falska identiteter,
apokryfiska skrifter, och mer eller mindre elaborerade fiktioner som
blandas samman med det påstått reella ytskikt som utgör romanernas
handlingsram. Underminerandet av verkligheten, och det stipulativa
draget i den, dvs. att vi för det mesta själva bestämmer vad
verkligheten kan sägas vara utan att ta några överdrivna hänsyn
till någon/något annan än oss själva, är fundamentala inslag i
Austers romankonst. Det är sina bästa stunder både tankeväckande,
tilltalande och roande, och när jag nu helt plötsligt stöter på
en person i det verkliga livet som förefaller att ha rymt ur Austers
litterära menageri kan jag inte låta bli att återge den historien
här.
Jag har nu läst ut Rachel Dickinsons bok The Notorious Reno Gang som jag nämnde i ett tidigare inlägg, och boken avslutas med ett kort, men ur vissa avseenden minst sagt intressant kapitel rörande det bibliografiska och historiska underlag som Dickinson har använt sig av. När det kommer till källmaterialet angående Renoligan så finns det nämligen, medger Dickinson, inte många förstahandskällor att tillgå. Pinkertonarkivet gick upp i lågor redan på 1870-talet och i övrigt återstår mest tidningsartiklar från den tid då det hela utspelade sig, med allt vad det innebär av hörsägen, partsinlagor och rena osanningar. Dickinson refererar dock, om än med en del uttryckliga reservationer, till en magisteruppsats framlagd av en Robert Volland vid Indiana University. Och jag hittade faktiskt excerpter ur den avhandlingen på Jackson Countys/Seymour Public Librarys hemsida:
http://www.jacksoncountyhistory.org/items/show/941
Jag har nu läst ut Rachel Dickinsons bok The Notorious Reno Gang som jag nämnde i ett tidigare inlägg, och boken avslutas med ett kort, men ur vissa avseenden minst sagt intressant kapitel rörande det bibliografiska och historiska underlag som Dickinson har använt sig av. När det kommer till källmaterialet angående Renoligan så finns det nämligen, medger Dickinson, inte många förstahandskällor att tillgå. Pinkertonarkivet gick upp i lågor redan på 1870-talet och i övrigt återstår mest tidningsartiklar från den tid då det hela utspelade sig, med allt vad det innebär av hörsägen, partsinlagor och rena osanningar. Dickinson refererar dock, om än med en del uttryckliga reservationer, till en magisteruppsats framlagd av en Robert Volland vid Indiana University. Och jag hittade faktiskt excerpter ur den avhandlingen på Jackson Countys/Seymour Public Librarys hemsida:
http://www.jacksoncountyhistory.org/items/show/941
Den
påstådda magisteruppsatsen förefaller alltså existera, även om
de anspråk som den hävdar däremot visar sig vara en smula dubiösa
vid en närmare titt. Enligt Dickinson är det nämligen så att
Indiana University helt saknar dokumentation som skulle kunna bevisa
att de överhuvudtaget har haft någon student vid namn Robert
Volland inskriven på sitt universitet, och det finns inte heller
några som helst belägg för att den skriften som han påstås vara
upphovsman till skulle ha utgjort något underlag för en
magisterexamen i historia. Någon historiker med namnet Robert
Frederick Volland verkar också vara svår att lokalisera, utöver de
få hänvisningar till den påstådda magisteruppsatsen som alltså
trots allt går att leta fram på nätet. Hans historieintresse har
således antingen svalnat radikalt efter detta inte alltför
blygsamma utbrott av skrivklåda (uppsatsen är på närmare 400
sidor), alternativt har något annat (om vad detta skulle kunna vara
kan vi bara spekulera) satt hinder i vägen för hans fortsatta
karriär som historiker.
Det framgår inte av framsidan på uppsatsen (som avbildas på den sida som jag hänvisar till ovan), men den ska enligt Dickinson, och enligt en skriftförteckning som jag har snokat fram på nätet, vara redigerad av en Robert William Shields, en man som jag återkommer till inom kort och som allt det här egentligen ska handla om. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få någon fullständig uppfattning om den vetenskapliga nivån på Vollands avhandling med ledning av de få excerpter som finns tillgängliga, men den innehåller, enligt Dickinson, bland annat långa citat från en självbiografisk skrift som påstås vara skriven av en Isaac Wilson, en man vars far ska ha mördats av Frank Reno. Detta dåd ska ha skett för att undanröja möjligheterna för att fadern, Grant Wilson, skulle kunna vittna mot Frank Reno angående ett rån mot en livsmedelsbutik och ett postkontor i Jonesville som den sistnämnde skulle ha begått i augusti 1865. Grant Wilson ska vid den tiden själv ha tillhört Renoligan, men bytte i samband med just denna kriminella aktivitet sida och åtog sig att vittna för åklagarens sida i utbyte mot att själv gå fri från alla anklagelser, något som självfallet väcker ont blod hos hela Renoklanen, med redan nämnt resultat som följd. Sonen Isaac Wilson, som också var den som upptäckte sin fars döda kropp, svär på att hämnas för mordet. Men efter att han själv av någon anledning har tagits om hand av familjen Reno genomgår Isaac tämligen kvickt en fullständig metamorfos och förvandlas från en beslutsam hämnare till en lika styvnackad försvarare av familjen Renos alla medlemmar, en utveckling som väl får sägas vara inte helt och hållet trovärdig.
Dickinson har inte lyckats lokalisera något exemplar av Wilsons bok, betitlad Four Years in a Home-Made Hell och är väl inte överdrivet övertygad om att den överhuvudtaget existerar. Hon använder den dock som källa, men bara i andra hand, då hon citerar ur den från Vollands återgivande av texten i den ovan nämnda magisteruppsatsen. Ramon Fredrick Adams, en aficionado när det kommer till Vilda Västerns historia, har emellertid tagit med Wilsons lilla bok i sin extensiva förteckning över skrifter om den amerikanska västerns historia, Six-Guns and Saddle Leather: A Bibliography of Books and Pamphlets on Western Outlaws and Gunmen, men påstår sig bara känna till ett enda faktiskt existerande exemplar av den. Frågan är om detta exemplar är den kopia som Volland säger sig citera ur, eller om det är andrahandsuppgifter med Volland som ursprungskälla som även Adams använder sig av? Adams förteckning innehåller visserligen mera detaljerade uppgifter om bokens utgivningsår och -ort, samt om tryckeri, bokstorlek och sidantal, men de uppgifterna kan ju självfallet även de vara hämtade från Volland. Eventuella fysiska exemplar av Wilsons skrift verkar dock vara ungefär lika lätta att hitta som en katolsk nunna på en mässa för sexleksaker.
Så var det då dags att återgå till Robert William Shields, mannen som var sin namne Vollands trogne medhjälpare. Det visar sig då att herr Shields själv också har haft en uttalad faiblesse för Renoligans eskapader och själv skrivit några mindre böcker om deras aktiviteter. Den boken, vars titel Seymour, Indiana and the Famous Story of the Reno Gang: Who Terrorized America with the First Train Robberies in World History är minst lika prunkande som den titel som Dickinson har begåvat sitt eget alster med, går däremot att snoka fram, och en kopia som även går att söka i finns hos Googlebooks:
https://books.google.se/books/about/Seymour_Indiana_and_the_Famous_Story_of.html?id=3HBPAQAAMAAJ&redir_esc=y
Shields andra skrift om Renoligan, med den mera modesta titeln Illustrations for Mules Crossing,: A history of the Reno era; the story of the Reno brothers verkar dock vara mera svårhittad, men vi kan väl, med tanke på att hans andra opus faktiskt går att leta fram, som omväxling tolka det hela i välvillig anda och tro att något exemplar av den ändå finns därute någonstans och kanske eventuellt också kan tänkas dyka upp vid något lämpligt tillfälle. Och så kan vi trösta oss med att en annan bok av Shields, eller vem det nu är som kan tänkas vara upphovsman till just den skriften, faktiskt går att hämta hem som Kindle-utgåva. Det handlar om ännu en ”självbiografi”, och denna gång är det John Reno, den enda aktiva medlem av Renoligan som överlevde de lynchningar som skedde i Seymour 1868 och då i första hand tack vare att han själv satt inspärrad i Missouri under den här tiden, som är föremål för de självbiografiska utgjutelser som ryms mellan pärmarna i denna lilla skrift.
Boken, som i tryckt form bär titeln The Life of John Reno:
The World’s First Train Robber written by himself, sägs
vara skriven redan 1879, året efter att John Reno frigavs från
fängelset, men den enda utgåva som finns att tillgå verkar
av någon anledning inte ha blivit utgiven förrän 1940, vilket är
rätt exakt 45 år efter biografiföremålets
död. Någon tidigare upplaga
verkar inte existera i amerikanska bibliotek, men självfallet kan
samtliga exemplar ha skattat åt förgängelsen av en eller annan
orsak. Men av en händelse
som ser ut som en tanke så visar det
sig att
även den här
boken, eller
i varje fall 1940 års utgåva som alltså är den som finns att
tillgå, har
redigerats av en man vid namn Robert William Shields. Vi kan väl
försiktigtvis nöja oss med att antyda att det av förklarliga skäl
därför kan resas
en del dubier angående autenticiteten även när det kommer till
John Renos påstådda självbiografi.
Det faktum att Shields själv har skrivit om bröderna Reno kan givetvis ses som en förklaring till hans intresse för Vollands arbete och hans medhjälp vid redigerandet av John Renos memoarer, och det intresset kan självfallet också göra hans beredvillighet att hjälpa till fullt förståelig. Men jag vet inte, någonting verkar vara en smula ruttet i den här affären, och det är som omväxling inte någon av Renobröderna som misstankarna faller på. En avhandling som inte är en avhandling, som skrivs av en Robert och redigeras av en annan Robert, och som anger källor som ingen kan hitta, källor som backas upp av andra källor vars ursprung är höljt i dunkel, är det inte som om hela historien vore kalkylerad ur en av Paul Austers romaner, om det nu inte vore för att Paul Austers verksamhet som författare ligger långt efter den här tiden? Hade det varit Auster som hade varit upphovsman till den här berättelsen så skulle det givetvis också finnas en uttalat symbolisk dimension i valet av namnet Volland som pseudonym (om vi nu förutsätter att det är Shields själv som har skrivit även den påstådda avhandlingen), men den enda klocka som ringer hos mig i det avseendet är en vag association till Sophie Volland, Diderots älskarinna och brevförtrogna. Och det är kanske långsökt (och ”austerskt” skulle den magsure säga) att tro att det har någon som helst relevans i det här fallet? Fast i och för sig, ett antal av Diderots brev till Volland har bevarats till eftervärlden, medan ingenting av Sophies egen penna finns kvar, och kanske skulle det här kunna ses som ett, visserligen fiktivt men ändå, sätt för alla ”Vollandare” runtomkring i världen att få sin revansch och det röstutrymme som de så länge har saknat. Men det är, som sagt, så långsökt att jag tror att vi lämnar det ämnet omgående.
Vi är dock långt ifrån färdiga med Robert William Shields, för om vi nu ändå är inne på att det är han som är upphovsman till i princip samtliga skrifter om Renoligan som vi här har diskuterat, så bör vi kanske, åtminstone ur ett rudimentärt perspektiv, teckna någon form av psykologiskt porträtt av honom för att se om den teorin är det minsta plausibel. Och det visar sig vid en närmare titt av hans liv och gärning att en man av Shields verbala kaliber utan tvekan skulle kunna snyta en avhandling ur näsan åtminstone ett par gånger om dagen. Shields, som i sitt yrkesliv var verksam både som präst och som lärare i engelska, visar sig nämligen själv vara en karaktär som vore som klippt och skuren för rollen som protagonist i Paul Austers nästa roman, med allt vad det innebär av besynnerliga tics och dålig förankring i verkligheten. Det visar sig inte minst när vi tar en titt på den senare delen av hans liv
Historien förtäljer inte om Shields hade lämnat sitt intresse för Vilda Västern bakom sig när han tog itu med det projekt som skulle sysselsätta honom under 25 år av hans liv och vars gigantiska proportioner får det mesta i ”litterär” väg, inklusive Karl Ove Knausgårds expansiva romansvit. att förvandlas till muslortar vid en jämförelse. Shields bestämde sig nämligen 1972 för att han skulle börja skriva dagbok, en syssla som han ägnade sig åt fram till 1997 då en stroke gjorde det omöjligt för honom att fortsätta. Under den här tiden producerade den gode Shields inte text av den diminutiva art som kännetecknar den ordinära tonårsflickans små romantiska utgjutelser, som alla ryms med marginal inom de röda sammetsklädda pärmarna på en dagbok av ordinärt format, långt därifrån. Vad Shields lyckades åstadkomma under dessa år är istället en dagbok av ett sådant mastodontformat att det är svårt att överhuvudtaget behandla ämnet utan att man själv drabbas av skrivkramp vid blotta tanken. För när Shields av medicinska skäl tvingades fälla ner locket över sina skrivmaskiner så hade han producerat en dagbok som uppskattningsvis innehåller 37,5 miljoner ord (ja, du läste rätt…).
Vi roar oss självfallet med lite beräkningar för att åskådliggöra omfattningen av Shields maniska beteende (han har inte för inte blivit diagnosticerad som lidande av hypergrafi, dvs. ett tvångsmässigt behov att skriva som påstås ha en nära koppling till epilepsi). En normal roman består av omkring 150 000 ord, vilket gör att Shields under sina 25 år som självbiografisk skribent kan sägas ha producerat en textmassa motsvarande ungefär 250 romaner av lite mer än ordinär storlek, något som skulle få t.o.m. Georges Simenon att rodna av avund (Simenon skrev omkring 300 romaner, men han tog närmare 50 år på sig för att åstadkomma den verkkatalogen och de flesta av hans böcker är dessutom tämligen tunna och inrymmer knappast 150 000 ord). I hyllmeter, om vi räknar med en genomsnittlig ryggbredd per inbunden bok på 3 centimeter, så innebär det att Shields hade behövt köpa en 60-centimeters och en 80-centimeters Billybokhylla för att få plats med sina självbiografiska alster i sitt hem, men då hade han i gengäld haft cirka 40 centimeters hyllutrymme kvar, där han kunde ha placerat Bibeln, taxeringskalendern och kanske ett alldeles eget exemplar av någon lämplig diagnosmanual för abnorma psykiska tillstånd.
Räknar vi sedan antalet ord och försöker bilda oss en uppfattning om frekvensen på den skrivklåda som Shields uppenbarligen led av så framgår det att han skrev ungefär 4107 ord om dagen, varje dag, i ur och skur, vardag som helgdag. Som en jämförelse kan sägas att Stephen King, en annan individ som inte direkt är känd för att vara kortfattad, i sin lilla, och faktiskt rätt informativa bok om skrivandet, passande nog kallad Att skriva, rekommenderar att den författaren in spe sätter sig ner och skriver 2000 ord om dagen, innan han/hon får ledigt för andra aktiviteter. Shields hade således varit en säker ytterst omhuldad mönsterelev om King hade fått för sig att arrangera skrivarkurser (en företeelse som den gode skräckmästaren dock uppvisar en hälsosam skepsis mot). När Shields därför donerade sitt livsverk till Washington State University får man väl förutsätta att universitets representanter, efter att först ha skakat misstroget på sina huvuden under några dagar och nypt sig i armarna tills de blev blå, beslutade sig för att hyra en lastbil vid avhämtandet av dagboken. Det är dock något som jag inte kan hitta några uppgifter om, och inte heller huruvida de som tvingades bära de 94 lådor som Shields hade lagrat sitt självbiografiska storverk i drabbades av allvarliga ryggproblem.
Nu återstår givetvis den centrala frågan. Vad fyllde egentligen Shields sina dagböcker med? Tja, i princip allting av intresse (och en hel del som måste sägas helt sakna intresse…). Han ägnade sig inte bara åt mental introspektion, han ägnade sig med minutiös omsorg åt att registrera sina kroppsrelaterade tillstånd, alltifrån de mediciner han åt till den avföring som plumsade ner i toan vid varje besök. Han lyckades också (om vi ska tro nekrologen i New York Times (https://www.nytimes.com/2007/10/29/us/29shields.html) utveckla tre dussin olika sätt att beskriva hur hans urineringar fungerade, samtliga, enligt Times skribent, helt utan obscena övertoner (det, passande nog, anala i den sysslan behöver man kanske inte vara alltför freudianskt influerad för att kunna spåra). Shields noterade också noga priserna på samtliga inköp som hushållet gjorde, kommenterade den post han fick och de tidningar han läste, och ägnade sig i sin dagbok enligt Douglas Martin (nekrologens författare) åt allt från bytandet av glödlampor till begrundadet av Gud till att dokumentera sina besök i badrummet.
Om Djävulen finns i detaljerna så måste herr Shields med andra ord ha stått öga mot öga med Hin Håle vid otaliga tillfällen, vilket dock inte förefaller ha hindrat honom från att fortsätta med sitt flitiga värv. Hur dessa eventuella möten påverkade Djävulen förtäljer i så fall inte heller historien, men vi får väl utgå ifrån att även han tvingades kapitulera inför Shields envetenhet. Och flitig var Shields onekligen, på ett både överflödande och samtidigt strikt och organiserat sätt. Han skrev nämligen på sex skrivmaskiner i tur och ordning, maskiner som stod utplacerade bredvid varandra på ett hästskoformat bord, och påstås ha brutit ner sitt liv i femminutersintervaller som var och en dokumenterades noga. Han gick t.o.m. så långt att han avbröt sin sömn varannan timme för att även kunna infoga sina drömmar i dagboken, (https://www.dailymail.co.uk/news/article-490674/Discovered-The-worlds-longest-diary—3-75-million-words-it.html), så det var väl inte för inte som han hade Emanuel Swedenborgs samlade skrifter stående i närheten av sitt skrivbord. Men allting har sitt pris, och det är väl ingen vild gissning att det rubbade sovmönstret inte bara tillät honom att fånga drömmar som annars hade glidit honom ur näven, utan också i varje fall inte gjorde honom mindre disponerad för den stroke som satte stopp för hans skrivarmödor.
Huruvida Shields också själv fabricerade de böcker som handlar om Renoligan och som vi har behandlat ovan, och om han i så fall avslöjar det i sin dagbok får vi ännu så länge leva i ovisshet om, då dagböckerna inte blir tillgängliga för offentligheten förrän 50 år efter det att de lämnades in 1999, vilket alltså gör att de inte går att läsa förrän i mitten av det här seklet. Det råder väl dock ingen som helst tvekan, med tanke på hans övriga produktionstakt, att han skulle ha kunnat författa samtliga dessa böcker under en kafferast och ändå haft tid över till att ta en påtår i godan ro. Men några säkra bevis får vi kanske aldrig. Det är i vilket fall som helst kanske inte helt lätt att ta den gode Shields på fullt allvar, och samtidigt minst lika svårt att inte kreditera honom för att vara i besittning av en tämligen stor portion av självdistans och humor. När han påstår att Elvisfilmen Love Me Tender är baserad på en av hans böcker om Renogänget så får vi nog ta det påståendet med en rätt rejäl nypa salt, men när han i nästa andetag säger att han säkert har skrivit åtminstone 1200 dikter, varav fem-sex stycken faktiskt också var bra, så är det spjuvern och den självdistanserade Shields som blinkar åt oss. Och kanske passar det bäst att avsluta den här exkursionen i det shieldska territoriet med samma ord som mr Pickwick bemötte mr Winkle i Charles Dickens roman Pickwickklubben: ”You are a humbug, Sir!” Men då med i den bemärkelsen som en annan amerikansk ”helig dåre” använde det om sig själv. För när den beryktade Freak Show-direktören P. T. Barnum kallade sig själv för en ”humbug” så var det i den meningen att han visserligen lurade oss åskådare lite grand, men samtidigt också roade oss i betydligt större utsträckning. Och säga vad man vill om herr Shields liv och leverne, helt utan underhållningsvärde är det sannerligen inte.
Det framgår inte av framsidan på uppsatsen (som avbildas på den sida som jag hänvisar till ovan), men den ska enligt Dickinson, och enligt en skriftförteckning som jag har snokat fram på nätet, vara redigerad av en Robert William Shields, en man som jag återkommer till inom kort och som allt det här egentligen ska handla om. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få någon fullständig uppfattning om den vetenskapliga nivån på Vollands avhandling med ledning av de få excerpter som finns tillgängliga, men den innehåller, enligt Dickinson, bland annat långa citat från en självbiografisk skrift som påstås vara skriven av en Isaac Wilson, en man vars far ska ha mördats av Frank Reno. Detta dåd ska ha skett för att undanröja möjligheterna för att fadern, Grant Wilson, skulle kunna vittna mot Frank Reno angående ett rån mot en livsmedelsbutik och ett postkontor i Jonesville som den sistnämnde skulle ha begått i augusti 1865. Grant Wilson ska vid den tiden själv ha tillhört Renoligan, men bytte i samband med just denna kriminella aktivitet sida och åtog sig att vittna för åklagarens sida i utbyte mot att själv gå fri från alla anklagelser, något som självfallet väcker ont blod hos hela Renoklanen, med redan nämnt resultat som följd. Sonen Isaac Wilson, som också var den som upptäckte sin fars döda kropp, svär på att hämnas för mordet. Men efter att han själv av någon anledning har tagits om hand av familjen Reno genomgår Isaac tämligen kvickt en fullständig metamorfos och förvandlas från en beslutsam hämnare till en lika styvnackad försvarare av familjen Renos alla medlemmar, en utveckling som väl får sägas vara inte helt och hållet trovärdig.
Dickinson har inte lyckats lokalisera något exemplar av Wilsons bok, betitlad Four Years in a Home-Made Hell och är väl inte överdrivet övertygad om att den överhuvudtaget existerar. Hon använder den dock som källa, men bara i andra hand, då hon citerar ur den från Vollands återgivande av texten i den ovan nämnda magisteruppsatsen. Ramon Fredrick Adams, en aficionado när det kommer till Vilda Västerns historia, har emellertid tagit med Wilsons lilla bok i sin extensiva förteckning över skrifter om den amerikanska västerns historia, Six-Guns and Saddle Leather: A Bibliography of Books and Pamphlets on Western Outlaws and Gunmen, men påstår sig bara känna till ett enda faktiskt existerande exemplar av den. Frågan är om detta exemplar är den kopia som Volland säger sig citera ur, eller om det är andrahandsuppgifter med Volland som ursprungskälla som även Adams använder sig av? Adams förteckning innehåller visserligen mera detaljerade uppgifter om bokens utgivningsår och -ort, samt om tryckeri, bokstorlek och sidantal, men de uppgifterna kan ju självfallet även de vara hämtade från Volland. Eventuella fysiska exemplar av Wilsons skrift verkar dock vara ungefär lika lätta att hitta som en katolsk nunna på en mässa för sexleksaker.
Så var det då dags att återgå till Robert William Shields, mannen som var sin namne Vollands trogne medhjälpare. Det visar sig då att herr Shields själv också har haft en uttalad faiblesse för Renoligans eskapader och själv skrivit några mindre böcker om deras aktiviteter. Den boken, vars titel Seymour, Indiana and the Famous Story of the Reno Gang: Who Terrorized America with the First Train Robberies in World History är minst lika prunkande som den titel som Dickinson har begåvat sitt eget alster med, går däremot att snoka fram, och en kopia som även går att söka i finns hos Googlebooks:
https://books.google.se/books/about/Seymour_Indiana_and_the_Famous_Story_of.html?id=3HBPAQAAMAAJ&redir_esc=y
Shields andra skrift om Renoligan, med den mera modesta titeln Illustrations for Mules Crossing,: A history of the Reno era; the story of the Reno brothers verkar dock vara mera svårhittad, men vi kan väl, med tanke på att hans andra opus faktiskt går att leta fram, som omväxling tolka det hela i välvillig anda och tro att något exemplar av den ändå finns därute någonstans och kanske eventuellt också kan tänkas dyka upp vid något lämpligt tillfälle. Och så kan vi trösta oss med att en annan bok av Shields, eller vem det nu är som kan tänkas vara upphovsman till just den skriften, faktiskt går att hämta hem som Kindle-utgåva. Det handlar om ännu en ”självbiografi”, och denna gång är det John Reno, den enda aktiva medlem av Renoligan som överlevde de lynchningar som skedde i Seymour 1868 och då i första hand tack vare att han själv satt inspärrad i Missouri under den här tiden, som är föremål för de självbiografiska utgjutelser som ryms mellan pärmarna i denna lilla skrift.
 |
| Kindleversionen av John Renos självbiografi |
Det faktum att Shields själv har skrivit om bröderna Reno kan givetvis ses som en förklaring till hans intresse för Vollands arbete och hans medhjälp vid redigerandet av John Renos memoarer, och det intresset kan självfallet också göra hans beredvillighet att hjälpa till fullt förståelig. Men jag vet inte, någonting verkar vara en smula ruttet i den här affären, och det är som omväxling inte någon av Renobröderna som misstankarna faller på. En avhandling som inte är en avhandling, som skrivs av en Robert och redigeras av en annan Robert, och som anger källor som ingen kan hitta, källor som backas upp av andra källor vars ursprung är höljt i dunkel, är det inte som om hela historien vore kalkylerad ur en av Paul Austers romaner, om det nu inte vore för att Paul Austers verksamhet som författare ligger långt efter den här tiden? Hade det varit Auster som hade varit upphovsman till den här berättelsen så skulle det givetvis också finnas en uttalat symbolisk dimension i valet av namnet Volland som pseudonym (om vi nu förutsätter att det är Shields själv som har skrivit även den påstådda avhandlingen), men den enda klocka som ringer hos mig i det avseendet är en vag association till Sophie Volland, Diderots älskarinna och brevförtrogna. Och det är kanske långsökt (och ”austerskt” skulle den magsure säga) att tro att det har någon som helst relevans i det här fallet? Fast i och för sig, ett antal av Diderots brev till Volland har bevarats till eftervärlden, medan ingenting av Sophies egen penna finns kvar, och kanske skulle det här kunna ses som ett, visserligen fiktivt men ändå, sätt för alla ”Vollandare” runtomkring i världen att få sin revansch och det röstutrymme som de så länge har saknat. Men det är, som sagt, så långsökt att jag tror att vi lämnar det ämnet omgående.
Vi är dock långt ifrån färdiga med Robert William Shields, för om vi nu ändå är inne på att det är han som är upphovsman till i princip samtliga skrifter om Renoligan som vi här har diskuterat, så bör vi kanske, åtminstone ur ett rudimentärt perspektiv, teckna någon form av psykologiskt porträtt av honom för att se om den teorin är det minsta plausibel. Och det visar sig vid en närmare titt av hans liv och gärning att en man av Shields verbala kaliber utan tvekan skulle kunna snyta en avhandling ur näsan åtminstone ett par gånger om dagen. Shields, som i sitt yrkesliv var verksam både som präst och som lärare i engelska, visar sig nämligen själv vara en karaktär som vore som klippt och skuren för rollen som protagonist i Paul Austers nästa roman, med allt vad det innebär av besynnerliga tics och dålig förankring i verkligheten. Det visar sig inte minst när vi tar en titt på den senare delen av hans liv
Historien förtäljer inte om Shields hade lämnat sitt intresse för Vilda Västern bakom sig när han tog itu med det projekt som skulle sysselsätta honom under 25 år av hans liv och vars gigantiska proportioner får det mesta i ”litterär” väg, inklusive Karl Ove Knausgårds expansiva romansvit. att förvandlas till muslortar vid en jämförelse. Shields bestämde sig nämligen 1972 för att han skulle börja skriva dagbok, en syssla som han ägnade sig åt fram till 1997 då en stroke gjorde det omöjligt för honom att fortsätta. Under den här tiden producerade den gode Shields inte text av den diminutiva art som kännetecknar den ordinära tonårsflickans små romantiska utgjutelser, som alla ryms med marginal inom de röda sammetsklädda pärmarna på en dagbok av ordinärt format, långt därifrån. Vad Shields lyckades åstadkomma under dessa år är istället en dagbok av ett sådant mastodontformat att det är svårt att överhuvudtaget behandla ämnet utan att man själv drabbas av skrivkramp vid blotta tanken. För när Shields av medicinska skäl tvingades fälla ner locket över sina skrivmaskiner så hade han producerat en dagbok som uppskattningsvis innehåller 37,5 miljoner ord (ja, du läste rätt…).
Vi roar oss självfallet med lite beräkningar för att åskådliggöra omfattningen av Shields maniska beteende (han har inte för inte blivit diagnosticerad som lidande av hypergrafi, dvs. ett tvångsmässigt behov att skriva som påstås ha en nära koppling till epilepsi). En normal roman består av omkring 150 000 ord, vilket gör att Shields under sina 25 år som självbiografisk skribent kan sägas ha producerat en textmassa motsvarande ungefär 250 romaner av lite mer än ordinär storlek, något som skulle få t.o.m. Georges Simenon att rodna av avund (Simenon skrev omkring 300 romaner, men han tog närmare 50 år på sig för att åstadkomma den verkkatalogen och de flesta av hans böcker är dessutom tämligen tunna och inrymmer knappast 150 000 ord). I hyllmeter, om vi räknar med en genomsnittlig ryggbredd per inbunden bok på 3 centimeter, så innebär det att Shields hade behövt köpa en 60-centimeters och en 80-centimeters Billybokhylla för att få plats med sina självbiografiska alster i sitt hem, men då hade han i gengäld haft cirka 40 centimeters hyllutrymme kvar, där han kunde ha placerat Bibeln, taxeringskalendern och kanske ett alldeles eget exemplar av någon lämplig diagnosmanual för abnorma psykiska tillstånd.
Räknar vi sedan antalet ord och försöker bilda oss en uppfattning om frekvensen på den skrivklåda som Shields uppenbarligen led av så framgår det att han skrev ungefär 4107 ord om dagen, varje dag, i ur och skur, vardag som helgdag. Som en jämförelse kan sägas att Stephen King, en annan individ som inte direkt är känd för att vara kortfattad, i sin lilla, och faktiskt rätt informativa bok om skrivandet, passande nog kallad Att skriva, rekommenderar att den författaren in spe sätter sig ner och skriver 2000 ord om dagen, innan han/hon får ledigt för andra aktiviteter. Shields hade således varit en säker ytterst omhuldad mönsterelev om King hade fått för sig att arrangera skrivarkurser (en företeelse som den gode skräckmästaren dock uppvisar en hälsosam skepsis mot). När Shields därför donerade sitt livsverk till Washington State University får man väl förutsätta att universitets representanter, efter att först ha skakat misstroget på sina huvuden under några dagar och nypt sig i armarna tills de blev blå, beslutade sig för att hyra en lastbil vid avhämtandet av dagboken. Det är dock något som jag inte kan hitta några uppgifter om, och inte heller huruvida de som tvingades bära de 94 lådor som Shields hade lagrat sitt självbiografiska storverk i drabbades av allvarliga ryggproblem.
Nu återstår givetvis den centrala frågan. Vad fyllde egentligen Shields sina dagböcker med? Tja, i princip allting av intresse (och en hel del som måste sägas helt sakna intresse…). Han ägnade sig inte bara åt mental introspektion, han ägnade sig med minutiös omsorg åt att registrera sina kroppsrelaterade tillstånd, alltifrån de mediciner han åt till den avföring som plumsade ner i toan vid varje besök. Han lyckades också (om vi ska tro nekrologen i New York Times (https://www.nytimes.com/2007/10/29/us/29shields.html) utveckla tre dussin olika sätt att beskriva hur hans urineringar fungerade, samtliga, enligt Times skribent, helt utan obscena övertoner (det, passande nog, anala i den sysslan behöver man kanske inte vara alltför freudianskt influerad för att kunna spåra). Shields noterade också noga priserna på samtliga inköp som hushållet gjorde, kommenterade den post han fick och de tidningar han läste, och ägnade sig i sin dagbok enligt Douglas Martin (nekrologens författare) åt allt från bytandet av glödlampor till begrundadet av Gud till att dokumentera sina besök i badrummet.
 |
| Ovanstående besvärliga arbetssituation, hämtat från den oefterhärmlige Jan Stenmarks fatabur, bör ha varit vardagsmat för Robert William Shields |
Om Djävulen finns i detaljerna så måste herr Shields med andra ord ha stått öga mot öga med Hin Håle vid otaliga tillfällen, vilket dock inte förefaller ha hindrat honom från att fortsätta med sitt flitiga värv. Hur dessa eventuella möten påverkade Djävulen förtäljer i så fall inte heller historien, men vi får väl utgå ifrån att även han tvingades kapitulera inför Shields envetenhet. Och flitig var Shields onekligen, på ett både överflödande och samtidigt strikt och organiserat sätt. Han skrev nämligen på sex skrivmaskiner i tur och ordning, maskiner som stod utplacerade bredvid varandra på ett hästskoformat bord, och påstås ha brutit ner sitt liv i femminutersintervaller som var och en dokumenterades noga. Han gick t.o.m. så långt att han avbröt sin sömn varannan timme för att även kunna infoga sina drömmar i dagboken, (https://www.dailymail.co.uk/news/article-490674/Discovered-The-worlds-longest-diary—3-75-million-words-it.html), så det var väl inte för inte som han hade Emanuel Swedenborgs samlade skrifter stående i närheten av sitt skrivbord. Men allting har sitt pris, och det är väl ingen vild gissning att det rubbade sovmönstret inte bara tillät honom att fånga drömmar som annars hade glidit honom ur näven, utan också i varje fall inte gjorde honom mindre disponerad för den stroke som satte stopp för hans skrivarmödor.
Huruvida Shields också själv fabricerade de böcker som handlar om Renoligan och som vi har behandlat ovan, och om han i så fall avslöjar det i sin dagbok får vi ännu så länge leva i ovisshet om, då dagböckerna inte blir tillgängliga för offentligheten förrän 50 år efter det att de lämnades in 1999, vilket alltså gör att de inte går att läsa förrän i mitten av det här seklet. Det råder väl dock ingen som helst tvekan, med tanke på hans övriga produktionstakt, att han skulle ha kunnat författa samtliga dessa böcker under en kafferast och ändå haft tid över till att ta en påtår i godan ro. Men några säkra bevis får vi kanske aldrig. Det är i vilket fall som helst kanske inte helt lätt att ta den gode Shields på fullt allvar, och samtidigt minst lika svårt att inte kreditera honom för att vara i besittning av en tämligen stor portion av självdistans och humor. När han påstår att Elvisfilmen Love Me Tender är baserad på en av hans böcker om Renogänget så får vi nog ta det påståendet med en rätt rejäl nypa salt, men när han i nästa andetag säger att han säkert har skrivit åtminstone 1200 dikter, varav fem-sex stycken faktiskt också var bra, så är det spjuvern och den självdistanserade Shields som blinkar åt oss. Och kanske passar det bäst att avsluta den här exkursionen i det shieldska territoriet med samma ord som mr Pickwick bemötte mr Winkle i Charles Dickens roman Pickwickklubben: ”You are a humbug, Sir!” Men då med i den bemärkelsen som en annan amerikansk ”helig dåre” använde det om sig själv. För när den beryktade Freak Show-direktören P. T. Barnum kallade sig själv för en ”humbug” så var det i den meningen att han visserligen lurade oss åskådare lite grand, men samtidigt också roade oss i betydligt större utsträckning. Och säga vad man vill om herr Shields liv och leverne, helt utan underhållningsvärde är det sannerligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar