Kan vi verkligen lära oss något av Vilda Västern? - Renogängets öden och äventyr

Det var ju detta med att läsa flitigt och vad man eventuellt kan lära sig av det. Nu läser jag The Notorious Reno Gang: The Wild Story of the West's First Brotherhood of Thieves, Assassins, and Train Robbers av Rachel Dickinson (det prunkande titeln är givetvis en anspelning på s.k. Dime Novels, massproducerad skräplitteratur med den typen av titlar som ofta behandlade den här typen av ämnen och som trycktes i USA vid den här tiden och några decennier in på 1900-talet). Renogänget var bl.a. ansvariga för några av de allra första tågrånen som skedde i USA, och har nått notorisk status, och detta då inte minst på grund av hur deras karriär som laglösa "avslutades".

Den här tiden är närmare bestämt åren efter det amerikanska inbördeskriget, en period som kännetecknades av oro, kriminalitet och social misär i stora delar av USA, och då inte minst i den amerikanska södern, då sydstaterna som bekant tillhörde den förlorande sidan. Det gjorde inte delstaten Indiana, som de

här händelserna utspelade sig i, men det var en stat som, även om den anslöt sig till unionen, befann sig någonstans mitt emellan nord- och sydsidan, och vars invånare slogs på båda sidor under kriget, med allt vad det innebar av efterföljande trauman då kriget var över. I vilket fall som helst så var ett av resultaten av inbördeskriget skapandet av en "trashanksarmé" bestående av stora mängder av unga män som inte kunde acklimatisera sig till ett normalt liv efter att kriget hade tagit slut, utan istället ägnade sig åt diverse ofog av mer eller mindre allvarlig art. Så här kunde det låta i en insändare från den tiden, tagen från Seymour Times, den tidning som gavs ut i staden Seymour, Indiana, hemvist för Renogänget:

"We are very frequently annoyed by small boys standing around the railroad station, especially during train time - they annoy not only the employees, but also the passengers getting off and on the train. Boys, we wish to treat you kindly, therefore we ask you to keep away. We also ask parents to keep their children away from the station. Their being there results in no good for them, but may result greatly to their injury. One boy has lost his arm here and who knows but your boy may be the next one, not only to lose his arm, but his very life. Parents, we warn you in time, will you heed our warning? But there is a class of larger boys with whom we have no patience - boys old enough to know what is required and expected of them - boys whos mustaches are beginning to sprout, and who begin to ´´ape the airs of men,´´ these young gentlemen (?) both annoy and disgust us and all decent people, by hanging around the sitting room of the Depot, and insulting every female passenger that gets off the train. Young men, if you don't wish to have your names exposed to become reproach to all respectable people this must be stopped." (Dickinson, The Notorious Reno Gang, s. 65)

Alla likheter med de trakasserier som flickor/kvinnor har utsatts för i det här landet av pojkar/män med liknande bakgrund är givetvis helt avsiktliga. Det har ju som bekant varit en del rabalder kring Kajsa Normans bok Sweden's Dark Soul: The Unravelling of a Utopia, där hon beskriver den tystnadskultur som rådde kring det som hände på festivalen We are Sthlm 2015, händelser som uppenbarligen lika gärna kunde ha utspelat sig på en tågstation i Indiana för närmare 150 år sedan. Inget nytt under solen således. Mer än möjligtvis att pressen i USA, åtminstone under den här tiden, var mera frispråkig än vad nutidens svenska massmediamodell är (den svenska pressen har även i förhållande till sig själv blivit betydligt mera återhållsam i jämförelse med hur den var under den första hälften av 1900-talet, vilket givetvis har både för- och nackdelar).

Och oavsett om vi använder oss av en genetisk förklaring (dvs. den förklaring som säger att de här personerna är "onda" av naturen) eller om vi använder oss av en förklaring där den sociala kontexten anses styra individens beteende (dvs. förklaringen som utgår ifrån att "de trasiga leksakerna" förklarar vissa personers avfall från den "rätta" vägen) så var det så att en hel del av de individer som den här insändaren handlade om gick vidare till betydligt mera extrema former av kriminell verksamhet, och däribland fanns bl.a. bröderna Reno och deras kumpaner. Det var för övrigt inte bara tågrån som ligan ägnade sig åt. Bland andra lukrativa men illegala sysselsättningar som ligan ägnade sig åt fanns bedrägerier, sedelförfalskning och bankrån, vilket således gör gänget till något av en diversehandel i brott. Deras verksamhet underlättades av att det, precis som i det här landet, där det dock i första hand handlar om att strafflagen gör undantag för minderåriga, var svårt att fälla någon för de brott som begicks. För det mesta betalade Renobröderna och deras anhang helt enkelt de borgenssummor som krävdes (summor som ofta sattes lågt av ett inte alltför nogräknat rättsväsende), avvek från sin häktning och återupptog sedan omedelbart sin kriminella bana. Det var också så på den tiden i USA att rättsprocesser ofta desavouerades genom rena teknikaliteter, i grunden obetydliga småsaker som utnyttjades av skrupelfria advokater och som gjorde att rättegången ogiltigförklarades och ledde till att den åtalade blev frikänd.

Vad riskerar då att hända i ett samhälle där kriminaliteten frodas och där myndigheterna verkar vara helt handfallna eller korrumperade (eller båda delarna), när det kommer till hur förövarna ska straffas? Befolkningen i Indiana tröttnade i varje fall på de här individernas totala förakt för lag och rättvisa och när tre av ligamedlemmarna, efter att ha gripits under ett misslyckat tågrån den 9 juli 1868, fraktades med ett annat tåg för att föras till häktet i Seymour så stoppades det tåget av en lynchmobb, varpå rånarna plockades av tåget och hängdes i ett träd som stod i nära anslutning till spåret. Strax därefter fångandes ytterligare tre medlemmar av bandet in, och även den trion "omhändertogs" omedelbart av vad som troligtvis var samma lynchmobb, och hängdes i samma träd där den första gruppen mötte sitt öde. Platsen där trädet var beläget kallas för övrigt numera, passande nog, för Hangmans Crossing. Epilogen till den här sedelärande historien kom i december samma år (1868), då tre av bröderna Reno häktades i Kanada och fördes till New Albany, Indiana, för att ställas inför rätta. Förtroendet för rättvisan var uppenbarligen inte alltför stort bland befolkningen i Indiana, för det dröjde inte alltför länge innan lynchmobben nådde även New Albany, där de bröt sig in i det federala fängelset, släpade ut Renobröderna och ytterligare en gängmedlem (Charlie Anderson) ur deras celler och lät även dem dingla några decimeter ovanför marken.

        Slutstationen för tågrånare. Bröderna Renos gravar på kyrkogården i Seymour, Indiana.           Bild hämtad från Jackson County Visitor Center

Nu får vi väl hoppas att det svenska samhället inte urartar i riktigt lika hög grad, inte minst eftersom lynchmobbar inte alltid är så noga med vem de hänger och inte bryr sig överdrivet mycket om att med säkerhet fastslå någons egentliga skuld. Men jag tycker att det är intressant med paralleller, och då först och främst den parallell i den här historien som indikerar att det kanske inte alltid är så att individer som kommer från samhällen som slitits sönder av inbördeskrig, som tillhör kulturer som är förankrade i förlegade mönster (som sydstatskulturen) och vars medlemmar därför känner sig alienerade, och som kommer från en tillvaro där de flesta problem har lösts med våld, nödvändigtvis blir välfungerande samhällsmedlemmar. De grundläggande orsakerna till detta fenomen kan vi tvista om, men vi ska kanske inte blunda för de problem som faktiskt föreligger och som, vilket den här lilla historiska exkursionen är en indikation på, riskerar att upprepas i all oändlighet så länge vi, av olika skäl, inte riktigt tar dem på allvar.