onsdag 11 september 2019

Nyttoprylar vi kan klara oss utan: 1. Läsbandet

Världen, och då inte minst min egen lilla beskärda del av den, är som bekant full av olika former av objekt. De kan vara skapade av naturen, de kan vara skapade av människan, de kan vara restprodukter från en annan typ av verksamhet av många olika slag, eller rentav biprodukter vid tillverkningen av andra objekt. Här handlar det dock om medvetet tillverkade objekt, och dessutom om föremål som tillverkas med den uttalade avsikten att de ska vara till nytta för oss. Ibland blir det dock helt enkelt bara fel, och den eventuella nyttan av objektet ifråga förbyts till ett enda stor irritationsmoment som förpestar vår tillvaro snarare än förgyller den. Under den här rubriken tänkte jag titta på ett antal objekt som inte på något sätt lyckas leva upp till de förväntningar om ökad bekvämlighet som, hoppas jag, var deras tillverkares avsikt, utan snarare enbart ökar den friktion som till slut bryter ner oss och skickar oss i en för tidig grav. Låt oss därför titta på läsbandet, en försåtlig liten pryl som lyfts fram som ett formgivningsmässigt kvalitetstecken när det kommer till böcker, företrädesvis inbundna sådana, men som i själva verket bara fungerar som något av en fiktionsbrytare (Brecht hade säkert gillat dem...) och får oss att lägga mer tid och koncentration på hur vi läser snarare än på vad vi läser.

Till att börja med kan vi väl konstatera att läsbandet rent estetisk knappast är någon fullträff, även om vissa förlag försöker höja dess attraktionskraft genom att överge det sobert svarta och istället låter banden få en matt gyllene lyster. De verkar för övrigt finnas i alla möjliga färger och material, men det är givetvis ingen merit eftersom exakt samma sak kan sägas om bakterier och seriemördare. Och om det, som en av de ansvariga för eländet på Natur och Kultur säger i ett inlägg på Instagram, är "redaktörens nöje" att välja färgen på läsbandet, så får det mig att undra en smula över vilka andra nöjen som redaktörer i allmänhet ägnar sig åt? Sadomasochistiska orgier, torterande av smådjur och panflöjtsspelande är väl vad som bör ligga närmast till hands.

Men nu är det först och främst funktionen, eller snarare bristen på densamma, som vi ska ägna oss åt. Vi föreställer oss då olika former av läspositioner som du som flitig bokläsare kan tänkas inta. Vi börjar med ryggläge. Det bör sägas att de flesta läsband trots allt i varje fall inte är överdrivet långa, även om det inte på något sätt är ovanligt att de kan hänga ner en decimeter under bokens nedre pärmkant. Vi bortser från det lätt obscena i det dinglande bandet och koncentrerar oss istället på det rent faktiskt störande i att ligga på rygg och försöka koncentrera dig på det du läser (i sig ofta en bedrift av ansenligt mått) samtidigt som det fördömda läsbandet antingen kittlar dig på magen eller fladdrar som en förryckt metronom i nederdelen av ditt blickfält. Vad gör du då? Jo då försöker du lägga upp det fördömda läsbandet över sidor som du antingen redan har läst eller som är så pass långt fram i boken att det kommer att ta ett tag innan du når dit. Och så försöker du nypa fast det eländet med ett krampaktigt tag om de blad med vars hjälp du försöker hålla undan läsbandet från att börja dingla på nytt. Läsning som avkoppling? Glöm det!

En gyllene sabotör av alla ansatser till läsro
Sitter du vid ett bord och läser så kan du välja att lägga ut läsbandet rakt uppåt från boken då det är fäst i inlagans överkant, och får då försöka bortse dess existens så gott det nu går. Är det så att du gärna äter eller dricker någonting samtidigt som du läser gäller det dock att se upp. Att doppa boken i tekoppen eller i smörgåsen är något som enbart klantar ägnar sig åt, att undvika att doppa det eländiga läsbandet i olika former av föda är däremot nästintill lika omöjligt som att få fjorton rätt på stryktipset. För att i görligaste mån kunna undvika det så får du därför göra en variant av det du försökte dig på när du låg på rygg och läste, dvs. du får försöka "gömma" läsbandet i någon avdelning av boken som du antingen redan har läst eller som det dröjer ett bra tag innan du kommer att läsa. Då inställer sig det problemet att en del av läsbanden (Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks utgivning utmärker sig särskilt i det avseendet, men de använder väl någon form av pansarplåt i sina läsband...) är väldigt styva, vilket gör att sidorna i boken inte ligger plant när läsbandet läggs under dem. Samma sak gäller för övrig läsband av mera mjuk sort, eftersom det på intet sätt är ovanligt (det är snarare en regel) att de viker sig dubbelt eller tredubbelt och åstadkommer en liten bula i den text som du ska läsa. Försöker du ta den enkla vägen och släta ut sidorna genom att pressa dem neråt så är risken att de veckas uppenbar. Och är du dum nog att stoppa in läsbandet bara ett fåtal sidor från där du befinner dig i din läsning så får du ägna nästan lika mycket tid på att flytta det framåt i boken under ideliga svordomar över detta minst sagt onödiga arbete.

När du sedan har läst boken och ska ställa tillbaka den där du tog den, vad händer då? Jo det fördömda läsbandet visar sig vara oerhört benäget till att vilja se sig omkring i världen, med påföljd att det hänger ut i underkant av boken även när den står på sin plats i hyllan. Har du begåvats med en boksamling där samtliga volymer innehåller läsband får dina hyllor därför lätt ett utseende som mest påminner om trasmattor, med en enda lång rad av fransar som hänger ner och förstör alla former av estetisk njutning som ett välsorterat bibliotek kan ge. Det ser helt enkelt sjaskigt ut, på, och ibland över, gränsen till det rent snuskiga. Inte blir det bättre av att läsbanden, eftersom de hänger ut ur böckerna och nästintill med en missils målmedvetenhet verkar söka sig till damm och allsköns orenligheter, med tiden förvandlas till gråbrunfläckiga, fransiga rester som inte ens en mindre nogräknad lumphandlare skulle vilja befatta sig med.

Vad gör man då åt detta problem? Det finns egentligen bara en lösning, och det är att tillämpa den taktik som Rickard Fuchs hävdar att den arketypiske kirurgen använder sig av: "Det gamla uttrycket ´´knivgalen´´ stämmer ofta. En kirurg är kirurg, för att han tycker om att operera. Mindre prat och mera handling, är kirurgens paroll." (Rickard Fuchs, Visst är ni sjuk, s. 47). På samma sätt får man inte vara blödig när det kommer till avlägsnandet av läsbanden (och återfinnandet av sinnesfriden). Själv brukar jag använda en sax, medan en av mina mera puristiska vänner med mikroskopisk precision tillgriper ett rakblad för att medelst detta verktyg kunna avlägsna varenda spår av den förhatliga textilien från boken ifråga. Men det är en smaksak, på samma sätt som vissa föredrar Round Up medan andra river upp maskrosorna för hand. Efter väl utförd operation fattar jag sedan läsbandet (ni får själva föreställa er min äcklade grimas) mellan tumme och pekfinger och bär det med rakt utsträckt arm till soppåsen, dit jag förpassar det med en suck av välbehag. Det är med ett visst beklagande som jag samtidigt konstaterar att bandet ifråga är på tok för skört och tunt för att man ska kunna göra en snara och hänga den ansvarige för dess existens i det, men kampen går oförtröttligt vidare för en läsbandsbefriad värld.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Spåren förskräcker - Eller är NATO-anslutningen undantaget som bekräftar regeln?

Sverige kommer nu att anslutas till NATO av den politiska "eliten", efter lite spel för gallerierna och manipulationer av skendem...