Staten som avelsinstitut - Socialdemokratin och det heliga barnafödandet

NSDAP delade som bekant ut brons- silver och guldkors till kvinnor som födde mer än fyra barn och kom du upp i åtta barn, så fick du den förnämsta varianten i den ädlaste av metaller (Magda Goebbels fick dock guldkorset trots att hon bara födde sju barn, varav ett, det äldsta som hette Harald Quandt - och som alltså inte hade Goebbels som far - överlevde kriget). Den svenska socialdemokratin tar nu upp den tyska 30-talsfanan i sin nya reform och placerar moderskapet och barnafödandet ännu fastare på den piedestal där det så länge har befunnit sig. Det är inte överdrivet begåvat.

Tyskarna hade också så kallade Lebensbornhem, där kvinnor som födde barn till SS-män kunde få extra omvårdnad, och där ogifta mödrar kunde få plats för att föda sina "ariska" barn (det var däremot inte ett slags avelskliniker, vilket de ofta beskrivs som), och faktum var att Norge hade en framträdande roll i det här programmet. En av de bärande anledningarna till att Norge ofta intar en kritisk hållning mot Sveriges roll under andra världskriget är att Norge som land lade sig nästintill fullständigt platt för tyskarna, något som också gick ut över de s.k. "tyskerungarna" som föddes i Norge under kriget (Anni-Frid Lyngstad var för övrigt en av dem). Efter kriget försökte man nämligen från norskt håll deportera de här barnen till Australien, vars regering dock vägrade att ta emot dem. Man ville också sterilisera barnen eftersom de ansågs vara intellektuellt undermåliga, en "rolig" parentes när det kommer till kriget och det rastänkande som tyskarna ägnade sig åt, och en uppenbar form av "självmål" från norrmännens sida, när man försökte distansera sig från sin undfallande hållning mot tyskarna genom att själva bete sig som fullfjädrade nazister efter kriget.

En belöning för svenska mödrar?

Några Lebensbornhem finns väl mig veterligt inte på socialdemokraternas agenda, men de trampar ändå idogt vidare i Hitlers fotspår genom att nu säga sig vilja implementera det valfläskförslag som partiet tog till i slutskedet av det senaste valet och som går ut på att barnafödandet ska premieras mer än vad som redan görs, ett förslag som för övrigt fick mig att aktivt rösta emot SAP, eftersom jag anser att det platsar bland de absolut mest vansinniga förslag som ett svenskt politiskt parti har framlagt i modern tid. Men intressant nog så bedriver alltså den svenska staten en ren avelspolitik, och vi är uppenbarligen på väg att byta ut folkhemmet mot ett folkstuteri.

 
Förslaget (https://www.expressen.se/nyheter/shekarabi-avfardar-interna-kritiken-mot-familjeveckan/) innebär initialt att barnföräldrar får tre extra semesterdagar var, som de ska tillbringa med sina barn, och det ska vara genomfört senast 2022. (Det är givetvis en fullständig tillfällighet att nästa riksdagsval äger rum 2022...) Vi får väl se om denna huvudlösa reform kan minska fusket med vab-dagar (som Försäkringskassan uppskattar uppgår till omkring 15 % av de belopp som betalas ut, och som är en av de inslagen i socialförsäkringarna som det fuskas mest med, helt enkelt eftersom systemet inbjuder till fusk), eller om den bara ytterligare kommer att spä på barnfamiljernas oproportionerligt stora utnyttjande av statens resurser.

Denna extraledighet kommer också att utsträckas till ensamstående föräldrar som då får dubbelt så många dagar som de som ingår i en parkonstellation, dvs. de tre dagar per person som du får i ett parförhållande med barn, blir sex dagar för den ensamstående vårdnadshavaren. Detta ska gälla för barn mellan 4 och 16 år, dvs. under 13 år av barnets liv. Fullt utbyggt ska det dessutom utgöras av en veckas extra semester för barnfamiljen, eller då givetvis två veckor för den ensamstående föräldern. Räknat på 13 år och fullt utbyggt innebär det då att den ensamstående föräldern får sammanlagt 26 extra semesterveckor, vilket alltså motsvarar ett halvårs arbetsliv, och det bara som en enkel belöning för att man har kläckt ut ytterligare en unge till den här världen. Det gäller dessutom bara när du har ett barn, men eftersom många föder mer än ett barn där spridningen åldersmässig kan vara relativt stor så kan vi nog räkna med att det generellt sett handlar om 20 års extra semesterveckor och att slutsumman därför kommer att närma sig ett helt års extra semester för den som ynglar av sig rejält.

Vi räknar lite på hur detta fördelningspolitiska genidrag från SAP:s sida slår mot befolkningen i stort. Årsarbetstiden beräknas till 253 dagar, vilket innebär att en ordinär femveckorssemester utgör rätt exakt 10 % av den möjliga årliga arbetstiden. Den innebär givetvis också att semestern i sig utgör ungefär en tiondel av din årslön. Om vi nu istället ger visa personer 10 extra semesterdagar och räknar på en månadslön på 30 000 kronor (summan spelar egentligen ingen roll, utan ska bara åskådliggöra det bisarra i förslaget) så blir den fördelningspolitiska aspekten av det hela följande: 

360 000 kronor fördelat på 228 dagar (en årsarbetstid minus 5 veckors semester) ger en dagsinkomst på 1579 kronor eller en timlön på ungefär 197 kronor före skatt. 360 000 kronor fördelat på 218 dagar (en årsarbetstid minus 5 veckors semester, minus de två extra veckor som du får för att du har fött barn) ger en dagsinkomst på 1651 kronor eller en timlön på drygt 206 kronor före skatt.

Detta innebär ur ett renodlat ekonomiskt perspektiv att barnafödaren får en löneökning på omkring 4,5-5 % i förhållande till den som inte skaffar barn, en höjning rent procentuellt som skulle få vilken arbetsgivarorganisation som helst att bli topp tunnor rasande om den genomfördes för hela arbetskraften och om det skedde via normala löneförhandlingar.

Här får alltså barnföräldrar i princip ett extra barnbidrag, eftersom det här innebär ett ekonomiskt bidrag på omkring 15-20 tusen kronor om året med utgångspunkt från en årslön på 360 000 kronor. Barnbidraget uppgår för närvarande till 1250 skattefria kronor i månaden, vilket dock i praktiken innebär att vi redan subventionerar barnafödarna med ett belopp som uppgår till omkring 20-22 tusen skattade kronor per barn årligen. Har du sex barn så hade du fått ett silverkors av Adolf när den senaste ungen hade krystats ut, av den svenska staten får du istället 11 740 kronor i månaden skattefritt om du är ensam vårdnadshavare. Vi kan nog utgå ifrån att den svenska modern gör en bättre affär...

Vad får det här för konsekvenser? Jo, det uppmuntrar människor att skaffa barn som en form av ekonomisk garanti. Du kanske inte får det så fett, men så länge du har en unge som du kan trycka i ansiktet på kommunens representanter så får du alltid förtur till allting och behöver aldrig egentligen riskera ett totalt ekonomiskt haveri på det sätt som en ensamstående utan barn gör. Är du dessutom invandrare och inte kan (eller kanske av olika skäl inte vill) lära dig språket och ta steget ut på arbetsmarknaden (jag förstår mycket väl att det kan vara jobbigt) så kan du som kvinna nu få ytterligare ett incitament till att föda stora barnkullar eftersom det både rent praktiskt håller dig borta från arbetsmarknaden och rent ekonomiskt kan vara en fördel för dig, inte minst eftersom du som invandrare i ett samhälle där centerpartiets värderingar styr kan få finna dig i att arbeta för en lön som understiger det du får ut som sexbarnsmor bara via barnbidragen. Det här är också helt otvetydigt en uppmuntran till människor att bete sig ansvarslöst och skaffa barn i relationer som vem som helst kan se inte kommer att hålla under någon längre tid, eftersom (i varje fall om vi ska följa det borgerliga sättet att betrakta incitamentsstrukturers sätt att inverka på vårt agerande) ekonomiska faktorer styr det sätt på vilket du hanterar ditt liv på ett ofta dominerande sätt. Kommer du inte in på arbetsmarknaden, är du trött på ditt jobb, är du allmänt vilsen i tillvaron, vad gör du då? Jo du skaffar ett barn och får därigenom både en delförsörjning (eller en hel) och en ursäkt för att du smiter undan från det som alla som inte skaffar barn får finna sig i att göra. Tydligare kan det inte sägas att det här inte är någonting annat än en förklädd avelspolitik, ett återfall i det medeltida merkantilistiska tänkande som också färgades av en illa dold kristen grundton (Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyll jorden - 1 Mosebok 1:28), ett tänkande som jag trodde att vi, inte minst med tanke på vårt "klimatansvar", hade lämnat långt bakom oss.

Det finns också en form av dubbeltänkande i orwellsk anda i det här som är nästintill roande i all sin stupiditet. Barn ses av många som tillvarons absoluta mening, om du inte skaffar barn så är ditt liv helt meningslöst (ett tecken så gott som något på att barnafödande i sig, kongenialt nog, utgör ett återfall in i infantiliteten, eftersom enbart osjälvständiga, omogna och icke-autonoma människor på fullt allvar kan hävda att deras existens kretsar helt och hållet kring en annan individ), ett beteende som inte för inte påminner en hel del om den psykologiska disposition som kännetecknar sektmedlemmar av olika slag, eftersom en sekt nästintill per definition kretsar kring en ledare som utgör den ledstjärna som alla medlemmar ska forma sitt liv kring. Redan från början finns det alltså något infantilt i själva barnanskaffandet, och omogenheten i det beteendet underblåses givetvis av en stat som pumpar in pengar till de personer som försvär sig åt det beteendet. Samtidigt är det så (det är i varje fall svårt att inte få det intrycket) att denna tillvarons mening, själva den grundbult som den mänskliga existensen är uppbyggd kring, helt uppenbart inte ska innebära den minsta uppoffring för den som väljer att ansluta sig till den lyckovandring mot evig frälsning som barnanskaffandet påstås innebära. Skaffar du dig en hund så får du jävlar i mig gå ut med hunden ifråga oavsett om det är 25 grader kallt och snöstorm ute (om du inte vill låta hunden skita på balkongen förstås...), skaffar du dig en träbåt så får du lägga ett stort antal timmar och en ofta mycket omfattande arbetsinsats på att hålla den båten i trim så att du kan njuta av eventuella seglingar under sommarhalvåret. Skaffar du ett barn däremot, då är allting besvärligt, då är ditt livspussel så oerhört svårt att få att gå ihop, då blir du utbränd, då avlöser det ena problemet det andra, och du får absolut inte någon tid för dig själv. Det är oerhört synd om dig helt enkelt, det är som om detta barn, när det väl har fötts, helt plötsligt har förvandlats till ett blytungt och taggigt kors och gjort ditt liv till en enda lång Golgatavandring. Och från denna flagellantiska inställning är steget givetvis inte långt till att du tar för givet att samhället ska stödja dig på både det ena och det andra sättet eftersom du offrat dig och skaffat ett barn som vi alla (fast uppenbarligen inte längre du själv, märkligt nog) ska få glädje och lycka av. Frågan infinner sig med automatik. Vad ända in i helvete hade ni väntat er? Har ni inga som helst hågkomster från er egen barndom och förstod ni överhuvudtaget ingenting av det som skedde då? Trodde ni att barn var som en tv, att ni kunde stänga av dem när ni inte längre var intresserade av att se på programmet?

Dubbeltänkandet slutar dock inte där, utan får även andra intressanta bieffekter. Barn uppfattas som sagt av många som kungsvägen till lycka (i varje fall ända till dess att man inser att de kanske faktiskt innebär reella inskränkningar av ens eget liv, inskränkningar som många barnföräldrar bara verkar vilja göra högst motvilligt) och bör väl därför ses som en bonus i livet, ett litet premium som man får för att man har skött sig bra, är en trevlig typ och har de goda makterna på sin sida (jag pratar inte om den svenska staten nu...). Barn är alltså ett otvetydigt plus, det skulle nog de flesta säga, på ett antingen ärligt, ogenomtänkt eller hycklande vis. Ser man sedan till socialförsäkringssystemet och välfärdsstaten så är själva syftet med den konstruktionen att vi ska utjämna de ödets lotter som faller upp på olika sätt för den enskilde individen, vi ska kompensera för handikapp av olika slag, vi ska understödja de som är olyckligt lottade i samhället. Vi ska kort sagt försöka minimera antalet minusposter för den enskilde individen och se till att vi alla får ungefär samma möjligheter (jag vet att detta är enbart i teorin och att praktiken ser annorlunda ut, men vi bortser från det för tillfället). Då är det väl minst sagt märkligt att de som har haft turen, förmånen, lyckan (kalla det vad du vill...) att skaffa barn ska kompenseras ytterligare för att de har fått åtnjuta det privilegiet, det är onekligen litet grand som att säga att den som har fått tretton rätt på stryktipset också automatiskt bör vara berättigad till att vara ensam vinnare på lotto, medan den som bara prickade in åtta rätt på tipset istället får finna sig i att bidra med en extraslant till den förstnämndes lottovinst. Och inte nog med det, vi tycker att barnafödande är en så essentiell del av det mänskliga varat att vi är villiga att lägga enorma summor för att hjälpa "ofrivilligt barnlösa"och rentav på fullt allvar börjar diskutera surrogatmödrar (som sagt, det här landet förvandlas i alltmer accelererande takt till ett renodlat stuteri). Men vad händer då med den som antingen av egen vilja eller på grund av omständigheter inte får den stora förmånen och lyckan att skaffa barn? Jo han/hon får istället finna sig i att bli tvångsbeskattad för att finansiera andra mer välsignade individer och deras barn. För den som på ett fullt medvetet och genomtänkt sätt väljer att avstå från barn är väl detta faktum möjligtvis enbart surt och irriterande (inte minst på grund av att man samtidigt får stå ut med gnället från barnfamiljerna), för den som har misslyckats relationsmässigt och befinner sig på de överblivnas karta är det ingenting annat än ett rent hån. Sture har alltid velat ha barn, men han har inte träffat någon partner med vilken han har kunnat ta det steget och får därför finna sig i att leva utan det lyckorus som klappret av små, små skor för med sig, något som givetvis inte direkt påverkar hans välbefinnande i rätt riktning. Men inte nog med det, Sture ska som kompensation för att hans barndrömmar har gått i kras finna sig i att han får jobba två veckor längre om året (vilket alltså i praktiken innebär att han får en radikalt lägre lön) än vad hans barnalstrande arbetskamrat Beata gör, och han får samtidigt med största sannolikhet stå ut med att den lilla frögurkan gnäller högljutt om hur besvärlig hennes tillvaro är under då få dagar som hon tvingas arbeta på det sätt som barnlösa alltid får göra. Jag får det inte att gå ihop, men vi ska kanske inte ha överdrivet uppdrivna förhoppningar om människors förmåga att tänka logiskt.

Slutligen finns det givetvis ytterligare en aspekt av barnafödandet, och de incitament till ökat barnafödande som SAP:s "reform" oundvikligen utgör, och det är givetvis klimatfrågan. Kopplingen mellan barnafödande, befolkningsutveckling och miljöförstöring är fortfarande tabu, även om barnbegränsning kanske inte längre är ett noaord på det sätt som det länge har varit. Att det fortfarande väcker en närmast instinktiv ryggradsbetingad ovilja när frågan om vårt ohejdade barnafödandes inverkan på miljön väcks är Malin Wollins minst sagt hysteriska och överspända inlägg i Aftonbladet ett belysande exempel på, både när det handlar om hennes paniska reaktion på förslag om barnbegränsning och hennes minst sagt religiöst färgade väckelsehistorier om barnafödandets närmast magiska dimensioner (https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Wb0wrj/att-valja-bort-barn-for-klimatet-ar-att-ge-upp % https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/opwa3g/jag-fick-se-en-mamma-bli-till). Nu är jag väl i och för sig inte direkt imponerad av Wollins intellektuella register, men ser man hennes inlägg och hennes hållningssätt som representativt för den heliga ko som barnafödandet utgör för alltför många av oss så är det uppenbart att det kommer att bli oerhört svårt att lösa miljöproblemen genom en aktiv befolkningspolitik som går ut på att minska befolkningen istället för att gå den motsatta vägen som socialdemokraterna gör med sina extra semesterveckor för barnföräldrar. Det är också därför vi kan glömma alla former av radikala lösningar på miljöproblemen, eftersom det knappast spelar någon roll att vi minskar miljöpåverkan per capita när jordens befolkning hela tiden ökar. Att ge ytterligare bidrag och stöd till det som otvetydigt utgör det största miljöhotet av alla, barnafödandet, är nämligen som att ta bort flygskatten och subventionera köttindustrin ekonomiskt samtidigt som man ger var och en som plockar på sig en plastpåse i den lokala livsmedelsaffären en femma direkt i handen. Och att befolkningsutvecklingen ska plana ut av sig självt är, åtminstone om vi intar ett längre perspektiv där det åtminstone i nuläget är nästintill lika adekvat att spå i torsklevrar som att förlita sig på befintliga fakta, mera en from förhoppning baserad på ett minst sagt rudimentärt statistiskt underlag än en realistisk bedömning av ett faktiskt troligt skeende. Vi får helt enkelt göra som de som kallas för "klimatförnekare" gör, hoppas att det visar sig att kon inte befinner sig på isen, utan att den inverkan som vi människor oundvikligen har på den miljö vi lever i visserligen kommer att orsaka problem, men att de problemen kommer att vara möjliga att lösa utan alltför radikala ingrepp i vårt sätt att leva. Att det skulle visa sig vara ens i närheten av sannolikt är dock med största sannolikhet ingenting annat än ett mycket tunt grundat hopp. 

Och den allmänt utbredda bristen på konsekvenstänkande och oförmågan att inta ett helhetsperspektiv på de problem som vår värld är belastad med visar sig sällan så tydligt som då det handlar om barnafödande, vilket givetvis har att göra med att det handlar om en dogm av uttalad religiös natur, dvs. en åsikt eller ett beteende som du inte kan ifrågasätta utan att du per automatik skriver ut dig från den gemenskap där den åsikten förfäktas. Och de som försvär sig åt den här övertygelsen gör det också på ett sätt som är helt i enlighet med hur religiösa dogmer eller ideologiska övertygelser är uppbyggda och fungerar, argumenten är av närmast mytisk natur, de är till stora delar oartikulerade och bygger nästintill helt och hållet på försanthållanden som inte bör utsättas för en granskning utifrån renodlat intellektuella/förnuftsmässiga premisser. Att bekämpa den typen av övertygelser går helt enkelt inte, eftersom de bygger på tro och känsla och inte på förnuft. Det enda som kan utrota eller i varje fall utgöra ett allvarligt korrektiv mot den typen av förblindelser bär katastrofens signum, för först när det har gått riktigt åt helvete verkar vi vara villiga att revidera våra grundläggande förvillelser. Det har historien visat med eftertryck vid ett flertal tillfällen. Så vi får väl göra som Eva Braun gjorde när hon inväntade Tredje rikets undergång i bunkern i Berlin, spela lite schlagermusik, dricka lite vin och dansa, medan vi inväntar slutet för den värld som våra liv har utspelat sig i. Och så får vi hoppas att de som kommer efter oss har lärt sig åtminstone något av våra misstag.