Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större - Alexander Bard och den svenska åsiktspolisen

Alexander Bard har aldrig tillhört mina husgudar. Hans libertarianska utflykter betraktar jag som närmast löjeväckande eftersom det handlar om en politisk "ideologi" vars faktiska innehåll bara tilltalar pubertala individer helt utan verklighetsförankring, Idol är ett tramsigt och ointressant program vars deltagare passar bäst på en halvsunkig karaokebar, och hans profetiska förmåga ger jag inte mycket för. Med tanke på att Bards åsiktsfabrik är en institution där det ständigt jobbas övertid så blir det som att skjuta fisk i en tunna. Förr eller senare träffar du något, även om du själv knappt har ledsyn och dessutom darrar rejält på avtryckaren. Att han sedan envisas med att bära kortbyxor, det plagg som är benbeklädnadernas motsvarighet till basebollmössan, såtillvida att alla som bär dem ser ut som lågbegåvade byfånar, är kanske en väl petig anmärkning, men ändå ett faktum som är värt att notera. Jag är kort sagt inte helt imponerad (vilket jag sällan är), men oavsett dessa invändningar så tycker jag att Bard förtjänar att bemötas med respekt och behandlas med samma hänsyn som alla andra. Så är emellertid inte fallet, eftersom drevjakten nu har siktet inställt på en skäggprydd medelålders vit man iförd oklädsamma kortbyxor och med uppenbarligen ovanligt obekväma åsikter.

Jag nöjer mig med att titta på ett exempel på hur Bards senaste Twitterinlägg har bemöts, och riktar då fokus mot en krönika i Expressen. Jag måste först och främst erkänna att jag inte vet vem Maria Brander är. Jag har sett hennes namn fladdra förbi någon gång när jag har läst andra skribenters krior i Expressen, men mig veterligt har jag aldrig brytt mig om att studera hennes texter närmare.

Hennes inlägg i den aktuella hatstormen mot Alexander Bard avslöjar henne dock obönhörligt för den hon är, och det väl knappast direkt förvånande att hon visar sig passar in till punkt och pricka i mallen för den upprörda rättänkande individ som vi alla så gärna vill framstå som. Problemet är bara att det hon skriver istället får motsatt effekt (i varje fall på mig), för fram träder bilden av ännu en skenhelig moralist som är helt i avsaknad av förmågan att tänka själv, som med illa dold tillfredsställelse ylar med i mobben, och som således utgör en utmärkt kandidat när vår tids Gestapo söker nya medarbetare.

https://www.expressen.se/noje/maria-brander/alexander-bards-iskyla-lamnar-mig-nastan-mallos/

Vad säger då denna toleransens förkämpe om vi läser mellan raderna, mer än att hon som alla med anlag för ett utpräglat totalitärt tänkande tar till överord när det kommer till att beskriva sina känslor (för det är alltid känslan som driver den typen av människa, aldrig intellektet - i den mån de är i besittning av något som liknar det sistnämnda). Maria Brander har antingen blundat fullständigt för allt som försiggår i vårt samhälle, hon är kanske helt inkapabel att fungera som individ och ligger ihopkrupen i fosterställning större delen av sin vuxna tid, eller också - vilket vi nog trots allt får utgå ifrån är den korrekta tolkningen - är hennes främsta mål att likt en pavlovsk hund reagera på det sätt som man förväntas att göra när korrekthetsklockan ringer. Hennes ord om George Floyds död är i varje fall direkt motbjudande i sin fullständiga skenhelighet:

"Jag kände ångest, skräck, sorg, förtvivlan och dåligt samvete för att vi inte har lyckats göra världen bättre än så här. "

Kände Brander samma skräck när hon konstaterade att svarta människor begår mord i mer än dubbelt så stor utsträckning som vita trots att deras numerär bara uppgår till en femtedel av den vita befolkningen? Kände hon samma förtvivlan när hon insåg att de svarta således står för drygt 52 % av morden i USA trots att det finns dubbelt så många vita som lever under fattigdomsgränsen, vilket undanröjer det försonande argumentet som betonar sociala förhållanden som ursäkt för kriminalitet? Har hon dåligt samvete för att det är elva gånger så stor risk att en vit människa blir mördad av en svart i USA än det motsatta scenariot? Är hon betryckt över att världen inte är bättre än att den amerikanska polisen dödar dubbelt så många vita som svarta trots att andelen fängelsekunder är i princip densamma i de båda grupperna, med en viss övervikt åt den svarta delen av befolkningen?

Varför tar inte hon, eller någon annan av alla dessa blödande hjärtan, upp fallet med kvinnan som höggs ihjäl i Kungälv av en invandrare som påstod sig vara 12 år för att slippa straff, men som i själva verket (visade det sig efteråt) var åtminstone 16 år gammal? Är det det faktum att den kvinnan var vit, överviktig och tillhörde den av "intelligentian" så bespottade rasistiska arbetarklassen som gör att hon inte är det minsta värd att göra den minsta manifestation för, medan rånaren, narkomanen och den stadige fängelsekunden George Floyd hyllas som om han vore nästa reinkarnation av Dalai Lama?

Och vad är det Bard säger som är så kontroversiellt och rasistiskt? Jag kan inte få det till att hans uttalande innehåller ens ett uns av rasism:

"If black lives want to matter, then black lives get their fucking shit together, study hard, go to work, make their own money instead of depend on welfare, stop lying, get out of prison, and become heroes instead of self-appointed victims for the world to laugh at. That matters!"

Vad Bard i klartext säger är att svarta ska sluta att betrakta sig själva som offer, att de bör försöka att ta tag i sina liv och se till att hålla sig på den smala vägen, och att de bör undvika att begå brott som gör att de hamnar i fängelse, samt att det vore bra om de fick ordning på sin försörjning och inte levde på bidrag. Det är ett nedlåtande och förenklande budskap värdigt en gottköpsmoralist av Staffan Hildebrands kaliber, men det är definitivt inte mer avlägset från verkligheten än de floskler som Brander et consortes häver ur sig i det här fallet. Och det är inte det minsta rasistiskt eftersom de helt uppenbart är så att de färgade i USA är extremt överrepresenterade när det kommer till grov kriminalitet och dessutom av någon anledning (vi kan för enkelhetens skull kalla det för rasism, men som alla strukturer så bärs rasismen upp inte bara av "förövaren" utan även av "offret", det visste redan Hegel men svenska journalister förefaller vara lyckligt okunniga i det här avseendet, ett faktum som tyvärr knappast är ett unikt särfall) verkar ha oerhört svårt att bryta sig loss från ett mönster där de använder offerrollen som en ursäkt för alla sina tillkortakommanden. Och, som ett litet inpass, om vi nu leker med tanken på att vi vore arbetsgivare, vem skulle vi då helst anställa? En person som är inkapabel att ta ansvar för sig själv, som anser att hela världen och inte minst det samhälle som han lever i är direkt fientliga mot honom och som betraktar varje kritik av det han gör som ett obefogat rasistiskt påhopp, eller en person som inte ser sig själv som ett offer, som tilltror sig själv kapaciteten att agera bortom hämmande sociala mönster och vars närvaro på arbetsplatsen inte innebär att vi måste trampa runt med bomull i skorna eftersom vi annars riskerar att hela tiden kränka honom genom något vi säger eller gör?

Brander är givetvis trogen sin roll som stalinistisk politruk och renlärig, och bilden av Bard som en allvarlig samhällsfiende saknas därför inte i hennes inlägg. Bard beskrivs som "iskall", som en person vars "känslor" en god människa som Brander inte ens kan föreställa sig, som någon som helt saknar "respekt" och som lämnar ett "mörkt moln" efter sig. Det är enligt Brander förvånande "att Alexander Bard med alla sina kontroversiella uttalanden hängt kvar så länge". Viljan att rensa ut det som inte passar en själv verkar i varje fall inte saknas hos Brander, men det är klart, det är ju skillnad på utrensningar och utrensningar. Som jag brukar säga, vi ställer alla gärna upp som koncentrationslägervakter, allt handlar bara om vem det är som sitter bakom taggtrådsstängslet.

En ironisk och mycket avslöjande knorr på det här intellektuella haveriet är ju att Alexander Bard som bekant är homosexuell, men han är det tyvärr inte på rätt sätt. Vore Bard en mysig "husbög" för de kretsar som Brander representerar så skulle han givetvis utan problem kunna glida in i rollen som offer, som tillhörande en förtryckt minoritet, som hunsad, hånad och bespottad av den rasistiska, homofoba och allmänt vedervärdiga stora massan som Brander och hennes vänner försöker sig på att uppfostra. Men det gör inte Bard, trogen sin motsträviga personlighet så vägrar han att yla med flocken. Och det är givetvis ett helt oförlåtligt beteende. Ingenting retar upp de självgoda präktighetsapostlarna mer än ett offer som vägrar att inta offerrollen och som inte låter sig bli föremål för det paternalistiska daltande som "de goda krafterna" så gärna vill ägna sig åt. En "husn...." vill man ha, en färgad person (eller en hbtq:are, en invandrare, en handikappad) som villigt åtar sig att spela med i det spel där de goda får stoltsera med sin präktighet och med sina moraliskt riktiga åsikter, och som kan visas upp i bekantskapskretsen som ett exempel på hur tolerant, vidsynt och präktig den politiskt korrekta individen är. Men ve den som går ur rollen som oansvarigt subjekt, som barn, som mindre vetande, som själlöst offer för strukturer, och börjar antyda att omständigheterna är mer komplicerade än den schablon som målas upp, och att även den svarte, den homosexuelle, transpersonen, m.fl., m.fl., har ett eget ansvar för sitt liv och kanske skulle må bra av att kliva ur sin offerroll.

Och vad blir slutligen resultatet av ett förhållningssätt där den "förtryckta" minoriteten hela tiden visualiseras som ett offer? Jo i praktiken ett totalt omyndigförklarande av den individen, ett närmast obönhörligt bevis för att de minoriteter som man säger sig värna om är hjälplösa och i behov av att andra hela tiden tar hand om dem, eftersom de själva är i princip helt i avsaknad av förmåga att bete sig på det sätt som de som tillhör "majoriteten" förväntas göra. Det uppenbart fördomsfulla och inte minst rasistiska i den hållningen är inte svårt att identifiera. Det kräver bara att man gör det som Brander och hennes vänner verkar vara helt oförmögna att göra, nämligen tänker ett varv till...