"Det bidde en tummetott"- David Graeber fuskar bort ett intressant ämne

Lagen om förväntningar är lika grym och obönhörlig som vilken naturlag som helst och i de flesta fall lika omöjlig att slinka förbi eller ens negligera. Utan att skälva det minsta på rösten talar den om för oss att vi oundvikligen kommer att bli besvikna om vi är naiva nog att ha positiva förväntningar inför någonting som vi står i begrepp att göra, eftersom våra alltför uppskruvade förväntningar aldrig kommer att kunna hålla jämn takt med en betydligt mera dyster verklighet. I nästa andetag talar den om för oss att även negativa förväntningar kommer att ge ett likartat utfall, eftersom vi då redan har bestämt oss för att bli besvikna, och även om tillfredsställelsen att få rätt onekligen har vissa poänger så är det trots allt något av en Pyrrhusseger, för vem vill gå genom livet och vara ständigt besviken? Bäst klarar man sig om man intar vad som kanske kan beskrivas som en pseudobuddhistisk hållning och intalar sig att man inte har några förväntningar alls, för då kan man i vissa fall, om de nu bygger på ett medvetet självbedrägeri eller ej kan vi lämna därhän, nå en punkt där man för sig själv faktiskt konstaterar att "det här var ju inte så tokigt", eller rentav - i undantagsfall - "det här var ju riktigt bra!". Det tillhör dock, eftersom det här handlar om en naturlag av mycket genomgripande slag, de rena undantagen. För det mesta får vi finna oss i att muttra misslynt, och det har väl också sin charm, precis som vilka andra vanor som helst.

Det bor dock en obotligt förväntansfull optimist någonstans djupt nere i oss alla och alldeles oavsett hur många gånger vi försöker dränka kräket i närmaste regnvattentunna, och då och då gör han sig påmind och visar upp sitt glada flin. För mitt vidkommande dök han senast upp när jag tog tag i David Graebers omskrivna bok Bullshit Jobs: A Theory, för jag måste medge att jag hyste goda förhoppningar om den boken. Ämnet är intressant och fullt befogat att studera och Graeber har blivit mycket omskriven för sin behandling av det och är även i övrigt en högt respekterad akademiker. Och därmed var fällan gillrad, förväntningarna fanns på plats, och kvar återstod bara den oundvikliga besvikelsen. Och den kom, och då tyvärr med full kraft.

Ämnet är intressant, men Graeber fuskar bort det och tyvärr måste jag säga att jag tycker att boken faktiskt var rätt dålig. Graeber har en tydlig vänsterhållning och utgår därför för det första ifrån att alla arbetstagare strävar efter att göra ett gott arbete. Det tror jag är nonsens. Inte så att människor i gemen anstränger sig för att sabotera eller försöka undfly sitt arbete, utan för att de är inkompetenta, lata och dessutom ofta har hamnat på fel plats, och därför vantrivs av andra skäl. Han är överhuvudtaget rätt naiv och onyanserad i sin politiska analys, teorierna är grunda och dåligt förankrade och bygger i första hand, i varje fall enligt mig, mer på Graebers egen förståelsehorisont för hur saker och ting borde vara, inte hur de i själva verket är.

Dessutom intervjuar Graeber, av förklarliga skäl, enbart de som opponerar sig mot "systemet", vilket gör att resonemanget får en slagsida och dessutom bommar det som gör detta fenomen riktigt intressant. Det som egentligen borde vara mest befogat att studera är inte de anomalier som de som opponerar sig mot förekomsten av de här jobben utgör, utan snarare mentaliteten hos de som sväljer det här utan att invända. Frekvensen av bullshit ligger dessutom i mina ögon inte enbart i arten av de jobb som bedrivs, utan om möjligt ännu mera i hur dessa jobbs innehåll beskrivs och den floskelkatalog som upprätthåller och legitimerar fenomenet bullshitjobb. Graeber är inne på det området, men tangerar det bara ytligt, och det hade varit intressantare om han hade riktat bullshitradarn mot ett vidare område, där även skitsnacket och uppblåstheten hade belysts utan att de arbeten som det då handlar om i sig därför kan betraktas som helt meningslösa.

Efter de inledande kapitlen ägnar sig Graeber dessutom åt historiska exposéer över hur arbetet gestaltade sig och hur den arbetsetik som vi påstås försvära oss åt uppstod. Det är kanske eventuellt intressant, men inte i just det här fallet. En hårdhänt lektör hade reducerat ner den här boken till en 80-sidig essä, för efter de inledande kapitlen har resten av boken bara ytterst perifert med fenomenet "Bullshit Jobs" att göra, så Graebers analys är på sätt och vis ett om inte havererat så i varje fall illa uppstyrt projekt. De teoretiska exkurser som Graeber ägnar sig åt är för det första inte överdrivet relevanta i sammanhanget och för det andra dessutom närmast mördande tråkiga, och jag fick bokstavligen plåga mig igenom delar av boken. Det hade kunnat gått alldeles utmärkt att skriva en underhållande bok om ämnet, men det har Graeber uppenbarligen ingen fallenhet för. Men så tillhör han också den politiskt korrekta delen av den akademiska eliten (han är roande nog verksam vid London School of Economics, en skola som reproducerar den elit som han själv kritiserar i boken) och som dogmatisk vänsteranhängare är uppenbarligen utrymmet för det som kan uppfattas som underhållande tyvärr ytterst begränsat, trots att det ämne som Graber har valt att belysa verkligen inbjuder till en kombination av svart humor och samhällskritik som ofta är mycket verksam om man vill driva igenom sin argumentation.

Hans sociala patos gör också att Graeber betraktar de människor som är sysselsatta med byråkratiskt arbete inom den sociala sektorn som personer som utför ett bullshitarbete när de vräker människor som är fattiga och socialt utsatta. Det är möjligtvis ett moraliskt tveksamt arbete (det går att diskutera det också, för det beror på omfånget och innehållet i det sociala kontraktet), och vi kan säga att det kanske rentav är ett "ont" arbete. Men utifrån arbetsgivarens perspektiv (om det är som Graeber åtminstone implicit hävdar, att kommuner och liknande organisationer strävar efter att skära ner sina utgifter genom att ge sig på svagare grupper) så är det här knappast ett meningslös arbete. Om du som socialsekreterare kan minska utgifterna för olika former av understöd så har du gjort ett bra arbete från din arbetsgivares perspektiv. Det kan knappast sägas passa in i definitionen av ett bullshitarbete.

Graeber går för övrigt vilse i sina ideologiska gränder rätt ofta och hävdar bland annat att han (han är född 1961) tillhör en generation som alltid har fått höra att de är lata och inte vill arbeta. Det är möjligt att det är så i USA, men eftersom jag själv tillhör samma generation så kan jag säga att jag aldrig har uppfattat den kritiken för eget eller för mina svenska generationskamrater vidkommande. När Graeber dessutom hävdar att vår föräldrageneration i princip kom till ett dukat bord med ett välutvecklat välfärdssamhälle som tog hand om dem fullt ut, så vet jag inte riktigt vad han svamlar om. 20-, 30- och 40-talisterna må ha fått det bättre än sina föräldrar, men det var samtidigt de som byggde upp välfärdssamhället. Att det senare har raserats av inte minst representanter för min generation är en helt annan sak och knappast något som vi i överdrivet hög grad kan lasta våra föräldrar för.

Graeber har också svårt, och påstår att det är ett problem som sysselsatt många sociologer, att förstå den kombination som säger att människor finner en stor del av sitt människovärde i sitt arbete, samtidigt som de påstår sig hata det arbete de gör. Jag har löst det problemet sedan länge, men ingen av de akademiker som pratar om det här har uppenbarligen haft ett "riktigt" jobb (Graeber nämner i och för sig ett köksjobb som han hade som ung, men det förefaller vara så länge sedan att det nog var stampat jordgolv i det köket...). Förklaringen till det uppfattade problemet är snarast mycket enkel. Vi tycker alla att vi är värda något mer än det vi har fått, vi känner oss alla lite lurade på livet. Detta är för övrigt vad jag kallar för "servicehussyndromet". Genom att markera att du avskyr ditt jobb, eller i varje fall tycker illa om det, så indikerar du samtidigt att du egentligen var ämnad för någonting mer, någonting större, någonting som mer ligger i linje med den du verkligen är. Skulle du istället erkänna att du tycker om ditt arbete så har du visat upp dina begränsningar och din ovilja att röra dig framåt i livet, vilket i sig är förenat med betydligt större sociala kostnader än ett artikulerat missnöje som kanske egentligen inte har så stor reell grund. Du gör dig själv större genom att gnälla på ditt arbete, medan du förminskar dig själv och förvandlar dig till en person som existerar på ett närmast vegetativt sätt om du inte gnäller. Svårare än så är det inte.

Slutligen presenterar Graeber sin lösning för problemet med bullshitjobb och det arbetssamhälle som han kritiserar, och den lösningen heter medborgarlön. Det kan man ju tycka vad man vill om, men när Graeber förenar det förespråkandet med att uttalat definiera sig själv som anarkist så havererar hans tänkande rejält. Trogen Graebers naiva hållning till verkligheten så tror han uppenbarligen på någon form av laissez faire (det kan förefalla motsägelsefullt att en anarkist försvär sig åt dogmatiska marknadslösningar, men libertarianer har ju som bekant tydliga drag av både anarkism och laissez faire-kapitalism), såtillvida att allt ska ordna sig av sig självt bara folk får göra som de själva vill och slipper bekymra sig om sin försörjning. Vad Graeber då glömmer, negligerar, eller inte låtsas om är bl.a. A) Det finns ett antal arbeten som måste göras, och vi kan inte förlita oss på att de blir gjorda om inte detta organiseras på ett eller annat sätt, vilket kräver en myndighetsutövning på statlig nivå, B) detta kräver i sin tur att jobben som måste göras fördelas rättvist, annars kommer vi att få en medborgarjustis där dominerande grupperingar brännmärker de som väljer att lägga sig på soffan eller ägna sig åt att måla akvareller istället för att vårda sjuka pensionärer, C) Om de jobb som görs ska ge en extra slant utöver medborgarlönen - något som Graeber hävdar - så kommer samhället ändå att bli skiktat mellan olika medborgare, lönestrukturerna kommer att var fortsatt orättvisa/ojämlika och den enda skillnaden är att vi har en basal generell socialförsäkringsinkomst som till utformingen påminner om ett barnbidrag, vi flyttar helt enkelt "upp" problemen en nivå, D) Om detta ska ge arbetstagaren makt och hindra trakasserier på arbetet eftersom det ger den enskilde makt att säga upp sig och lämna sitt jobb i princip när som helst så kommer de flesta verksamheter att haverera. Med tanke på kränkningskänsligheten i den här världen så kommer vissa människor att hitta minsta ursäkt för att ideligen lämna sina arbeten, och man behöver inte vara överdrivet slug för att inse att det är få verksamheter som fungerar om människor får komma och gå precis som de vill.

Det går utan tvekan, och utan någon större ansträning, att hitta ännu ett stort antal invändningar, men vi bryr oss inte om det för tillfället. Den fundamentala invändningen är att du helt enkelt inte kan förena medborgarlön med ett samhälle där staten inte existerar, det faller på sin egen orimlighet, om man inte likt den utopiske socialistien Fourier tror att vi kan skapa en värld där lejon och lamm betar i frid sida vid sida på samma gröna äng. Vi kan alltid diskutera medborgarlön, men att koppla det till ett kravlöst samhälle utan en fungerande stat är så urbota korkat att inte ens en rättssociolog på Lunds universitet skulle ha mage att lägga fram det förslaget på fullt allvar.

Jag vet inte om jag har förändrats eller om vänstern har förändrats, men det är tyvärr en väldig låg intellektuell nivå på mycket av det som presenteras av representanter för den socialistiska intelligentian (eller vad vi nu ska kalla dem). Graebers bok (övriga delar av hans produktion kan ju hålla högre klass, därom vet jag för närvarande inget) är desvärre inget undantag, vilket faktiskt både förvånade mig och gjorde mig rejält besviken. Det kan som sagt vara mina värderingar som har förändrats, men det kan också vara så att representanterna för den akademiska vänstern envetet vägrar att släppa sin naiva världsbild och sin lika blåögda människosyn för att därigenom slippa att växa upp och verkligen inse att de problem som de tror sig kunna lösa med ett yxhugg kräver betydligt mer sofistikerade och mångfacetterade åtgärder än så. Kanske kan vi skylla även det här på den offerretorik som av någon anledning har intagit en nästintill helt dominerande roll den nutida vänsterns retorik. Själv citerar jag med nöje Frank Baude (före detta partiledare för KPML(r)), som i en intervju i Proletären konstaterar följande (http://proletaren.se/inrikes-politik/frank-baude-80-ar-klassfragan-maste-sta-framst):

"Man kan tycka synd om varenda jävel som har det svårt, men det är väl ingen kommunistisk politik att tycka synd om folk. Det är så långt ifrån en kampinställning som du kan komma."

Genom att betrakta hela tillvaron genom offerrollens glasögon så sväljer man från vänsterns sida underdogsperspektivet i så hög grad att man helt har upphört att ägna sig åt att verkligen betrakta samhället och människan utan rosenröda skygglappar. Därför vägrar man också konsekvent att inse att problemen är komplicerade och att ondskan inte nödvändigtvis bara hör hemma på en planhalva. Det är bekymmersamt, som så mycket annat, och det verkar inte finnas några större utsikter att vi ser i en ljusning i det här avseendet under överskådlig tid. I det fallet gör vi nog därför bäst i att skruva ner förväntningarna rejält.