Att tänka rätt om att tänka ont - En lovsång till moralen som inte saknar disharmoni

Jag har "roat mig"med att läsa Tänka ont, en moralfilosofisk "exkurs" signerad den tyska filosofen Bettina Stangneth. Den är absolut inte ointressant, och hon är långtifrån någon ointelligent person, men som alltid hittar jag invändningar. Boken har presenterats som en essäsamling och det kan nog vara en korrekt beskrivning, för den är inte fri från självmotsägelser och tankegångarna känns väl inte alltid fullt utvecklade, utan stannar ibland på en embryo-/hugskottsnivå. Ola Nilsson, som har översatt boken, har fått beröm för sitt arbete (frågan om de som berömmer honom också har läst originaltexten bör nog som vanligt lämnas obesvarad för anständighetens skull...) men det är helt uppenbart att han inte har haft någon lätt uppgift. Texten snirklar sig fram, oklarheterna och den tyska meningsbyggnaden är om inte legio så i varje fall frekvent förekommande, och stringensen i Stangneths tänkande får en tuff resa när den konfronteras med hennes inte direkt smidiga språkbehandling. När Stagneth i slutkapitlen kommer till det hon förfasar sig över så brister också hennes filosofiska distans och argumentationen får en tydlig känslomässig slagsida, något som självfallet inte ökar argumentens slagkraft. Kravet att säga det rätta får ibland Stangneth att överge den tankemässiga stringens som hon annars förefaller besitta och hon ägnar sig istället åt truistiska påståenden som definitivt (åtminstone i mina ögon) inte är så självklara som man kan förledas att tro. Så här låter det till exempel när hon predikar det mångkulturella samhällets välsignelser:

"Den historiska erfarenheten har lärt oss att mötet med andra kulturer inte med nödvändighet måste vara våldsamt. Vore det så skulle vi inte spendera så mycket pengar på att besöka och lära känna så många olika delar av världen. Att inte bara uthärda värderingarnas mångfald, utan även uppfatta den som något berikande och ibland till och med som ett korrektiv, är ett av de högsta uttrycken för civilisation. [---] Min stamtavla rymmer fler identiteter än en rasfanatiker skulle kunna uthärda. Och om min svaghet för andra kulturers kokkonst, helgfiranden och annat ska vi helst inte tala. Varför skulle jag ur denna mångfald av olika ursprung och bruk, en lista som kan göras längre, välja ut något och hävda att just det skulle vara min identitet?" (s. 160ff.)

Det är faktiskt med en känsla av besvikelse som jag ser en annars uppenbart intelligent människa gå vilse i korrekthetens träsk och ansluta sig till en schablonbild som hör mera hemma i en veckotidningsvärld än på den filosofiska parnassen (som dock inte enbart innehåller kloka tankar, det måste medges...). Vad Stangneth gör är vad som nästan kan kallas för ett "kategorimisstag". Detta samtidigt som det går att tolka hennes inställning som ett vidmakthållande av den "exotiserande" hållning som alltid har kännetecknat västerlandets förhållande till den övriga världens kulturer (ett perspektiv som givetvis är ömsesidigt). Att hon sedan följer den gängse dikotomin mellan offer för statens negligéns och frånvaro (vilket i praktiken frånkänner de individerna kapaciteten att inta en roll som ett självständigt subjekt) och förövare i statens tjänst, som uppenbarligen däremot har en handlingsautonomi som den första gruppen saknar, är knappast förenligt med hennes förespråkande av att förmågan att tänka i ordets rätta bemärkelse är något som vi alla har gemensamt. För genom att försvära sig åt den offerdiskurs som genomsyrar så mycket av vår nuvarande samhällsdebatt så reducerar Stangneth i praktiken vissa grupper till rollen som enbart lekbollar för maktstrukturer som de individerna inte själva har någon kontroll över. För är du, jag har sagt det förut och jag säger det igen, ett passivt offer för omständigheterna, har du då egentligen någon autentisk förmåga att tänka? Du kan inte reducera en individ till passivitet och samtidigt förvänta dig att de ska vara fullständigt fungerande samhälleliga subjekt. Det hela blir ett schackspel där någon flyttar pjäserna utan att de har minsta möjlighet att opponera sig, och där bondeoffren är anonyma och helt utan egen vilja.

Vad Stangneth ägnar sig åt när det kommer till frågan om det "främmande"/"olika" är ett mycket utbrett misstag, då hon, som så många andra, blandar ihop det undantagstillstånd som semestern utgör med de förhållanden som råder inom vardagens rutinartade skepnad och av någon anledning tror att vi skulle tilltalas av "det olika" om vi ständigt mötte det, vilket givetvis också skulle vara en omöjlighet, eftersom "det olika" bara förblir olikt så länge en fungerande gränsdimension kan bibehållas. Det är just avbrottet från vår vardagliga tillvaro som får oss att åka på solsemester utanför Europa och/eller äta falafel istället för falukorv. Det handlar om utflykter, pauser i tillvaron, snarare än om varaktiga inslag i våra liv, och att hävda att den typen av "distraktioner" har avgörande betydelse för vem vi är är som att säga att den veckolånga förkylning som vi genomlider en gång om året är vårt normaltillstånd, trots att vi är befriade från den under årets övriga 51 veckor.

Intressant nog pratar Stangneth även om vår faiblesse för att se och läsa deckarhistorier och om hur mord och ond bråd död utövar en djup fascination för oss. Vad hon inte verkar förstå är att den kittlande känsla och den spänning som den välregisserade mordhistorien ger oss i princip är identisk med den känsla som tar oss i besittning när vi på våra egna villkor (våra semestrar och vår kosthållning bestämmer vi nämligen själva över, till skillnad från en del andra inslag i vår tillvaro) väljer att "möta det främmande". Men att vi låter oss förföras av en spännande deckarhistoria gör oss inte till mördare, lika lite som det faktum att vi tillbringar någon dag av vår semester på en marknad i Marrakesh gör oss till marockaner. Det är inte införlivandet av det okända som lockar, det är inte heller utsikten att ständigt få det rakt i ansiktet som tilltalar oss, det är istället den möjlighet vi har att temporärt glida över gränsen mellan det som utgör oss själva och det som är annorlunda som drar oss till den typen av företeelser, oavsett om det annorlunda/främmande är fiktivt eller reellt.

Ett ständigt avbrott/ett ständigt undantagstillstånd skulle om det uppfattades på det sättet (vilket det också gör när det främmande tränger in på allvar i vår livsvärld) leda till en påtaglig friktion och en extrem utmattning av det jag som Stangneth påstår inte existerar eller i varje fall har betydligt mera flytande gränser än vad jag är villig att tillerkänna det (jag är ingen postmodernist). Hon tror sig säkert vara kosmopolitisk och öppen, men kan samtidigt utan några större bekymmer tveklöst identifieras som en mellaneuropeisk intellektuell med alla de idiosynkrasier som kännetecknar den gruppen. Sedan må hon presentera sig som innehavare av några kosmetiska tillägg på det ytliga planet av hennes personlighet, tillägg som först och främst syftar till att förse henne med en självbild av mera smickrande slag (intressant nog diskuterar hon just detta med självuppfattning, och inte minst vår förmåga att vara blinda eller välja att bortse från den vi i själva verket är), men som på intet sätt intar någon bärande position i hennes personlighet. Kulturvänlighet och tolerans som förskönande accessoarer må vara ett tecken som går hem i vissa kretsar, för mig klingar det bara ihåligt och underminerar de anspråk som personen ifråga har på att bli tagen på fullt allvar.

Stangneth riktar också en närmast bedövande kritik mot den mobbing- och ängslighetskultur som sprider sig både på våra universitet och på internet, en kritik som givetvis är befogad. Men om predikandet av tolerans och mångfald är ett mynt vars andra sida rymmer visionen av ett samhälle där ingen får komma ens i närheten av att bli kränkt så är självmotsägelsen uppenbar. För Stangneth är problemet att den hatkultur som frodas på nätet begränsar och saboterar kommunikationen och förvandlar diskussionerna till en maktkamp vars medel inte sällan är direkt osmakliga. Men i lika hög grad som detta sker i inskränkningens namn, då åsikter som är obehagliga, kontroversiella eller bara ur takt med den offentliga agendan utsätts för en massiv spärreld av påhopp av mer eller mindre anstötlig natur, så sker det också i just mångkulturens och toleransens namn, då försvaret för "de utsatta minoriteterna" inte sällan mynnar ut i ett hatiskt förkastande av åsiktsparadigm som kan tolkas som kränkande för representanterna för den typen av grupperingar. Och ofta framförs då kritiken inte i första hand av den som påstås ha anledning att vara kränkt, utan av någon som beredvilligt gör sig till talesman för den goda saken utan att han/hon därför nödvändigtvis själv tillhör de drabbade. En ställföreträdande godhet är sällan helt okomplicerad och det paternalistiska draget i den hållningen är uppenbart. Att förlita sig på fakta och kunskaper, vilket är vad Stangneth förespråkar, är givetvis ett sätt att försöka bryta sig ur det här dödläget där den fria diskussionen desavoueras inte bara av de onda krafterna utan även av godhetens företrädare, men det skulle innebära att vi lyckades etablera ett tillstånd där emotionerna får stå tillbaka för det sansade samtalet, och det har väl sällan visat sig vara ett genomförbart projekt annat än inom vissa skyddade enklaver. Ansatsen är god, och troligtvis oundviklig om ett totalt haveri ska kunna undvikas, men i ett alltmer politiserat samtalsklimat förblir det nog tyvärr en nästintill helt ouppnåelig utopi.

Och ska vi lyckas skapa ett forum där vi kan etablera en lågmäld och saklig samtalspraxis, så bör vi nog även, hur tråkigt det än kan låta, försöka hålla ihop våra identiteter så att vi kan gå ut och in i det rollspel som en fungerande diskussion utgör, utan att vi därför tappar bort oss själva. En fungerande diskussion måste ju i vilket fall som helst bygga på olikheter, eftersom den annars inte skulle vara någonting annat än ett instämmande nickande, och även om vi får förutsätta att grundförutsättningarna för kommunikationen bör föreligga så bör vi kanske inte sträcka vårt krav på den gemensamma identiteten så mycket längre än så. Vi kan givetvis alltid diskutera hur våra jag är konstituerade, vi kan alltid försöka eliminera de fasta kulturella kärnor som numera är så allmänt kritiserade och svartmålade, men ett flytande jag som bara består av de impulser som vi får temporärt via det vi ser och det vi äter är knappast ett skydd mot totalitarism (en uppgift som nog Stangneth säger sig utföra i.o.m. denna bok). Är vi bara passiva slavar inför de stimuli som framträder som ovanliga, exotiska eller spännande så skulle i varje fall inte jag hysa någon större tilltro till vår förmåga att kontrollera vårt beteende och hålla det inom anständighetens ramar. Och viljan att vara en annan (vilket är just det vi ägnar oss åt när vi närmar oss "det främmande") kan aldrig vara någonting annat än en lek eller ett spel med identiteter. Den som förväxlar det med ett mera varaktigt jag är ute och ror över mycket mörka vatten.