På min gata i stan har vettet flyttat ut - Saltkråkan och konsten att slakta ett kulturarv

Idag håller jag mig på den "lätta" sidan av verkligheten och är därför mera oförstående än upprörd. Egentligen borde jag väl ha gett upp försöken att förstå världen för länge sedan, men det är ju samtidigt spännande att försöka, hur givet misslyckandet än är.

SVT har i varje fall bestämt sig för en storsatsning, då man ska spela in Saltkråkan på nytt. Detta gör man för att serien ska "moderniseras" och för att "det är en klassiker som vi vill lyfta fram och göra till en ännu starkare klassiker för kommande generationer". Eeh, det här är ingen stor sak, men har det någonsin gått upp för de här klåfingriga typerna att det är just den charmiga taffligheten i 60-talsversionen av serien som gör att den har fått den status den har fått? Att det ska kunna gå att ersätta Torsten Lilliecrona som Farbror Melker, Louise Edlind som det blonda bombnedslaget Malin, och inte minst Maria Johansson som Tjorven, och tro att det kan "stärka" någonting är nästintill förryckt. 

En gammal fåntratt dränkt av modernitetens framsteg?

Och om det här är ett tecken på något så är det ett tecken på den oerhörda fantasilöshet av närmast Hollywoodsk modell som nu verkar ha spridit sig till Sverige, där man är så i avsaknad av nya idéer att det enda man kan göra är att spela in gamla saker på nytt. Eller är det här ett resultat av den alltmer utbredda kränkthetskulturen och betraktas som en förhållandevis harmlös produktion som förhoppningsvis inte retar upp alltför många potentiella "offer" i det här landet?

Men SVT aviserar ju vidare revisioner av svenska "klassiker" och trogen min vana att dra mitt strå till stacken när det kommer till samhällsförbättringar så har jag några förslag på vad som behöver "fräschas upp".

En föråldrad indianbok?

Röda Rummet - Strindbergs samhällssatir är ju bara till namnet en ren förolämpning, eftersom det är svårt att undvika att dra den slutsatsen att den inte alltför tänkande August här kommer med en osnuten passning i James Fenimore Coopers anda till de amerikanska urinnevånarna (native americans heter det visst numera), de som förr gick under namnet indianer. Boken bör givetvis skrivas om och för att den ska kunna bli en "stark klassiker" så bör Arvid Falk ersättas av en transperson och inte ägna sig åt att avslöja det allmänna hyckleriet i Sverige, utan istället gå till storms  mot den strukturella rasismen.

Majstången - Det här är ju som alla vet en fallisk fruktbarhetssymbol, och den som vill kan se majstången som en jättepenis som försöker befrukta den karga svenska myllan. Med tanke på hur samtliga svenska män beter sig (i varje fall om vi ska tro den offentliga debatten) så är det givetvis djupt stötande att en sådan symbol får leva kvar. Den bör "moderniseras" och "stärkas" och det gör man självfallet bäst genom att ersätta den med en "majgrotta", dvs en lövkoja i form av en vagina som vi kan träda in och ut ur efter behag.

Midvinterblot - Okej, inte ens jag tycker att Carl Larssons kludd i megaformat är något av konsthistoriens mest tilltalande alster, men det kan vi snart råda bot på genom att "stärka" och "modernisera" även den här kulturprodukten. För det första är det självfallet djupt anstötligt att det inte finns en enda invandrare på bilden, så givetvis bör några av blekansiktena genast byta färg så att vi får en representativ och uppdaterad nationalklenod. Kunde Veronese kladda dit några dvärgar och annat jox på sin målning av den sista nattvarden (hans målning - som fick döpas om - är säkert förebilden till Monty Pythons sketch) så kan väl något konststudent (förslagsvis då från Konstfack) måla ditt en arab, en singales, en korean, en turk, en gambier, en etiopier (många äro kallade, alla blivo utvalda) och på så sätt förvandla herr Larssons pekoral till en bred panorering av det nutida svenska samhället och till en klassiker som är värdig vårt mångkulturella samhälle. Det innebär givetvis också att alla anspelningar till asatron bör plockas bort från verket, men de som föreslår att Muhammed bör dyka upp på bilden med en koran i näven (och då kanske ditmålad av en som alltid något näsvis Lars Wilks) bör kanske tänka ett varv till.

Skansen - Detta nästintill medeltida gytter av dynga från vårt mörka förflutna kan givetvis inte tilltala någon modern människa och behovet av "modernisering" och "stärkande" är både akut och omfattande. Samtliga hus bör givetvis rivas och ersättas med tidlösa klassiker i form av hus där innerväggar och dörrar saknas, där köket är beläget i direkt anslutning till sovrummet, där åtminstone två väggar består enbart av glas och där ett trädäck på lågt räknat 800 kvadrat omger byggnaden på markplan. Djurparken på Skansen är givetvis även den något av en anomali (en animali???) för oss nutida människor och bör ersättas av virtuella dataanimeringar av 3D-modell, inte minst eftersom djur i den gamla tappningen tenderar att utöva en negativ miljöpåverkan och dessutom för det mesta är i vägen när vi ska "modernisera" och "stärka" vårt samhälle.

Fler förslag på klassiker som bör uppdateras för att motsvara tidens krav mottages givetvis med tacksamhet och kan med fördel skickas till SVT eller till närmaste svenska kulturinstitution. Märk kuvertet med "Historielöshet"...

Svart är svart och vit är vit och aldrig mötas de två - Antirasismens inneboende rasism

Det har varit en hel del uppståndelse kring översättningen av den unga poetissan Amanda Gormans verk, och som så många gånger för har frågan om ras, fördomar och särartskultur hamnat i centrum. Den enda rasism som jag förhoppningsvis tänker ägna mig åt i det här fallet (språket har i dessa korrekthetens tider som alla vet förvandlats till ett förrädiskt moras, så några garantier finns det inte) är åldersvarianten, då jag konstaterar att Gorman är 22 år. Så även om hon själv inte uppfyller alla de här förutsättningarna så finns det en uppenbar risk att lejonparten av hennes anhängare är unga, arga, omogna, obildade och kanske rentav inte så lite korkade, för att tala klarspråk. Det är väl knappast någon överdrift att säga att det i de flesta fall är så att när kränktheten kommer in så åker intelligensen ut. Och är man inte så rikt välsignad med den sistnämnda dispositionen så blir ju också resultatet oundvikligen därefter.

I vilket fall som helst har det riktats stark kritik mot att hennes verk inte översätts av unga militanta svarta kvinnor, utan av bl.a. inte fullt så unga, och inte alls särskilt militanta, vita kvinnor. Amanda Svensson tar det agerandet i försvar i Expressen i en text som nog försöker göra anspråk på att vara "objektiv" men som mest blir diffus, feg och undfallande. Vill man ha mera kött på benen angående vad det hela verkligen rör sig om så har brittiska The Guardian en artikel som närmare beskriver turerna kring den planerade och omgående inhiberade holländska översättningen där den tilltänkta översättaren, en 29-årig vit kvinna, uppenbarligen inte bara hade fel hudfärg utom dessutom, sin ringa ålder till trots, visade sig vara för gammal. Att Marieke Lucas Rijneveld dessutom inte ens räknar sig själv som kvinna, utan istället säger sig tillhöra någon form av könsidentitet som inte överensstämde med Gormans låg henne ytterligare i fatet. Så är det som bekant alltför ofta när toleransens och vidsynthetens apostlar predikar sitt evangelium.

Enligt kritikerna av valet av Marieke Lucas Rijneveld som översättare av Gormans verk således mycket olyckligt eftersom denna holländska individ inte är “a spoken-word artist, young, female and unapologetically Black”. Den typen av extremt selektiva preferenser skulle i en fungerande verklighet normalt sett bara väcka löje, men i den totala utarmning av den politiska debatten som har blivit en följd av att unga aktivister har getts ett inflytande som står i direkt motsatsförhållande till deras faktiska kompetens och kognitiva kapacitet tvingas vi tyvärr alltför ofta till att debattera dumheter på idioters nivå. Det är nästintill enbart tröttande, men den som vill ha en mera kritisk granskning av det här förfarandet kan läsa vad Nuria Barrios skriver i El Pais, även om vi givetvis bör ta i beaktande att Barrios är oförskämd nog att vara både kvinna, vit och medelålders. Oavsett det så sätter hon väl tummen på problemet med den här typen av ideologiska förblindelser när hon konstaterar att:

"According to Deul, applying what we might call Deul logic, only whites can translate whites, only women can translate women, only trans people can translate trans people... And so on ad infinitum: only Mexicans can sing rancheras, only the Japanese can write haikus, and so on. And, of course, forget about translating Marcel Proust if you aren’t homosexual and have never tasted a madeleine."

Om vi nu raskt, som de advokater för Djävulen som vi av födsel och ohejdad vana är, köper resonemanget om att det inte ens räcker med att du har vandrat i samma skor som den du översätter (dvs att du själv är författare och/eller språklig mångkunnig m.m., m.m.) utan att du måste uppfylla alla sociala och biologiska kriterier som kännetecknar den författare vars verk du översätter, varför då stanna enbart på det planet?

För vad antirasisterna egentligen säger i det här fallet är att du som vit aldrig kan förstå en svart person till fullo, och du i praktiken knappt göra det ens översiktligt. Detta kan i konsekvensens namn inte enbart gälla översättare, eftersom även läsaren kan råka vara behäftad med i det här avseendet "inkompatibla" egenskaper som att t.ex. vara vit, man, och tämligen gammal. En sådan läsare bör givetvis vara helt oförmögen att ta till sig en översättning av Gormans verk, eftersom han saknar de förutsättningar som krävs för att han ska kunna närma dig hennes texter på "rätt" sätt (dvs de förutsättningar som säger att du ska vara svart, kvinna, ung och dessutom helst själv poet och aktivist av det slag som Gorman är). För kan inte texten översättas av "fel" person, så kan den givetvis inte heller läsas av den personen, i varje fall inte på rätt sätt. Och om en i övrigt kompetent översättare som har en vana vid språkhantering som även en idog läsare har svårt att mäta sig med inte klarar av att närma sig Gormans texter på rätt sätt, hur ska då en person som inte har de förutsättningarna överhuvudtaget ens våga öppna boken?

I förlängningen innebär ju det givetvis också att en ung kvinna som uppfyller alla de kriterier som krävs för att översätta Gormans verk oundvikligen kommer att presentera en översättning som inte kan möta de krav som en läsekrets bestående av t.ex. vita äldre män ställer. För om en ung vit person inte kan översätta texten, vilket i sig är en form av läsning, hur kan då en vit äldre person läsa en översättning som är gjord av en tvillingsjäl till Gorman och fortfarande ta till sig innehållet på "rätt" sätt? Det måste, åtminstone enligt de parametrar som de rättrogna särartsrasisterna använder sig av, vara fullständigt omöjligt.

Tar vi då de politiska konsekvenserna av det här resonemanget så innebär det att svarta och vita människor har en helt skiljaktig uppfattning om hur världen är beskaffad, och att kommunikation över rasgränserna i princip är omöjligt. En konsekvens av detta bör därför bli att Europa omedelbart bör kasta ut samtliga färgade invandrare (OBS! Ironi!), eftersom de som personer omöjligen kan tillgodogöra sig europeiska värderingar och de samhälleliga koder som existerar i de västerländska samhällena. För om en vit individ inte kan tolka en svart individs kommunikation på rätt sätt, så kan en svart individ självfallet inte tolka en vit individs kommunikation på rätt sätt. Resultatet blir den gamla vanliga ramsan om att "öst är öst och väst är väst, och aldrig mötas de två", en devis som roande nog är myntad av Rudyard Kipling, som väl annars inte direkt brukar anses som helt befriad från obehagliga åsikter och koloniala attityder.

En sista knorr i den här historien är givetvis den som vänder på fördomsrastret och rasistkortet och frågar sig vad det egentligen är för egenskaper hos Gorman som har gjort henne så upplyft vid så pass unga år? Unga "författargenier", och då inte minst poeter, har som alla vet förekommit tidigare i litteraturhistorien, med namn som Arthur Rimbaud och den av romantikerna så upplyfte unge förfalskaren och självmördaren Thomas Chatterton  i förgrunden. Båda dessa figurer var inte bara näsvisa nog att vara unga vita män, det hade också det gemensamt att deras aktiva tid på parnassen blev tämligen kortvarig. Jag är inte person nog att kunna bedöma deras litterära kvaliteter, men det är ingen vild gissning att båda dessa herrar också upptog den nisch inom litteraturen där det unga geniet har sin plats, och att den nischen, precis som när det kommer till C. Northcote Parkinsons beskrivning av lönearbetet, tenderar att vara ett tomrum som bara väntar på att fyllas upp med en lämplig kandidat. Så det är kanske i varje fall inte helt avlägset från sanningen om vi åtminstone antyder den möjligheten att Amanda Gordons nimbus och genomslagskraft som poet i varje fall inte blir mindre i dagens politiserade samhälle av det faktum att hon är en ung, svart och politiskt agiterande kvinna. Jag är i varje fall näsvis nog att tro att om hon istället hade varit en ung, vit och politiskt oengagerad yngling så hade hon aldrig kommit ifråga som deltagare vid Joe Bidens installationstal, oavsett de eventuella kvaliteter som poet som hon hade varit i besittning av.

Jag brukar säga att skillnaden mellan rasister och antirasister är så hårfin att den är nästintill omöjlig att urskilja. I själva verket utgörs den kanske bara av ett prefix i form av fyra bokstäver, dvs ett A, ett N, ett T och ett I. Själv får jag, sarkastisk och magsur som jag är, en osviklig lust att kasta om bokstäverna i form av ett anagram (vilket i sig är en syssla som kanske kan betecknas som en form av "översättning", och som därmed riskerar att utgöra ännu en kränkning?) och får då fram ordet "Nita". Och det är inte utan att jag ibland drabbas av en svåremotståndlig lust att nita någon av alla dessa doktrinära idioter som i allt större omfattning befolkar den här planeten. Men även om min retorik må vara våldsam, så är fysiskt våld trots allt under den lilla värdighet som jag kan tänkas ha kvar. Det går ju också att konstatera att så länge man fortfarande är i stånd att tänka själv så är lusten att våldföra sig på andra och diktera vad de ska tänka, tycka och tro inte överdrivet dominerande. Och det är svårt att inte samtidig dra den slutsatsen att trosvissa övertygelser och enfald är två sidor på ett och samma mynt. I mina ögon är värdet på den valutan inte överdrivet högt...

Att manifestera sig som god är vår tids folksjukdom

Det är väl bäst att inleda det här inlägget med en reservation, eftersom det nog givetvis är så att vissa saker helst bör förbigås med tystnad. Men ibland blir klådan omöjligt att motstå, det är bara att medge det. Så okej, jag vet att det här handlar om Cissi Wallin, en person vars närvaro i meningsfulla diskussioner och debatter är nästintill helt obegriplig, men vi får väl sätta in henne i ett större sammanhang och i första hand betrakta henne som ett symptom på den moralsjuka som florerar hos det här landets "liberala" medelklass av höger- och vänstersnitt. Det är för övrigt en gruppering som i varje fall jag har mycket svårt att känna någon som helst respekt för, och då inte minst på ett intellektuellt plan.

Någon större respekt för de människor som inte delar hennes egen livssituation och hennes präktiga värderingar visar inte heller Cissi Wallin, något som väl knappast är ägnat att förvåna. I dagens Expressen är det de vidriga rasisterna i Filipstad som får känna på Wallins fulla indignation. Så vi tar väl och tittar på vad Wallin har att komma med och till att börja med så är ju det här citatet intressant, inte minst med tanke på hennes famösa historia med Fredrik Virtanen:

"Mina år i det homogena radhus- och villaområdet i småstadens utkant gav mig den mest deprimerande och emotionellt fattiga tiden i livet hittills. Mitt starkaste minne är inte de andra barnen som äskade kebabpizza men aldrig riktigt pratade med den som bakade pizzan, mitt starkaste minne är de vuxnas paniska rädsla för allt som avvek från den egna klaustrofobiska världsbilden."

Vad säger egentligen Wallin ovan? Jo, hon påstår för det första att hon som barn var oerhört brådmogen och redan då hade en moralisk kompetens, ett rakryggat beteende och en iakttagelseförmåga som en professor i etik knappt ens är kapabel att uppnå under slutet av sin karriär. För det andra så skriver hon för säkerhets skull in sig i den kontext där invandraren står för någonting djupare, mera äkta och mindre dysfunktionellt än vad den "homogena svenskheten" har att erbjuda. Båda påståendena är givetvis ytterst tveksamma även som partsinlagor, och frågan är väl om Wallin ljuger medvetet eller om hon friserar sin livshistoria på det sätt som många av oss gör när vi försöker ta poäng på den? Det kan givetvis även handla om att Wallin helt enkelt har dåligt minne och inte i första hand om några medvetna lögner/halvsanningar, men jag reserverar mig i varje fall för sanningshalten i det hon säger. Det passar alltför bra, närmast perfekt, in i det tankemönster som vi förväntas försvära oss åt om vi vill vara människor av högsta moraliska halt, och tyvärr tror jag nog att de flesta av oss är betydligt skröpligare än så. Gör detta att vi kan sluta oss till att Wallin ljuger/minns fel även i historien med Virtanen? Inte nödvändigtvis, men den här "minnesbilden" är i varje fall inte något som gör att min tilltro till henne ökar.

Vi lägger väl inte överdrivet mycket krut på att hon använder sig av begreppet "Svennebanan" i rubriken  men samtidigt låter bli att använda ordet "neger" i texten, av den enkla anledningen att det är extremt tröttsamt att för miljonte gången konstatera att fördomar och stereotypa kategoriseringar bara är upprörande när de riktas mot vissa grupper i samhället, medan andra grupper kan mötas av i princip vilka glåpord och anklagelser som helst utan att någon av Wallins åsiktsfränder ens lyfter på ögonbrynet. Den välvillige kan ju naturligtvis välja att tolka Wallins språkbruk som ironiskt, men det finns inte mycket i texten som tyder på det, då den är ett tydligt uttryck för den typen av stereotypiseringar, schabloniseringar och ytliga argument som brukar känneteckna fördomsfulla diatriber. Att Wallin med illa dolt förakt påstår att de etniskt svenska barnen i Filipstad bär namn som Lancelot och Kassandra är också ytterst talande. Vi kan nog med säkerhet utgå ifrån att hon inte hade varit lika populär i sina egna kretsar om hon hade relaterat till de färgade barnen i Filipstad med namn som Sambo och Boy. Sedan kan man ju undra om hon hon känner till de mytologiska kopplingar som finns till de namn som hon nämner, eller om det bara är de konnotationer till den "degenererade" överklassen som de förmedlar som är skälet till hennes språkbruk? Inte minst användandet av Kassandra är ju onekligen en smula roande om man drar det hela ett varv till, eftersom Kassandras varningar aldrig togs på allvar, på samma sätt som Wallin inte tar Filipstads barnföräldrars oro på allvar.

För vad är det egentligen som sker i Filipstad, och vad handlar folkomröstningen egentligen om? Jo det handlar om att en stor del av kommunens befolkning känner en uttrycklig oro för att blanda invandrade och svenska barn i en och samma skola. Detta är givetvis inte direkt överdrivet smakligt, och den planerade folkomröstningen har också väckt en hel del kritik. Samtidigt påvisade ett inslag i Uppdrag Granskning  extrema kostnader för den flyktinginvandring som har skett till kommunen, och med en arbetslöshet på närmare 90% bland invandrarna så är det väl i varje fall knappast läge för att dra på smilbanden för den ordinäre kommuninvånaren, oavsett etnisk tillhörighet:

Det finns givetvis även alternativa röster som hävdar att den beskrivning av sakernas tillstånd som getts i rikstäckande media är orättvis. Men om vi ska tro Dagens Samhälle, en tidning/mediaportal som ges ut/sköts av Sveriges Kommuner och Landsting, så hamnar Filipstad på 237:e plats av 289 när det kommer till Sveriges fattigaste kommuner.

Det är således svårt att riktigt veta vilket ben man ska stå på i den här frågan, men vi kan nog i varje fall sluta oss till att det ekonomiska läget i Filipstads kommun är ansträngt, och det är väl ingen överdrivet vild gissning att tro att sammanslagningen av de båda skolorna inte i första hand handlar om integration, utan snarare ska tolkas som ett sätt att "trimma kostnader" i den kommunala verksamheten.

Trots detta är det svårt att läsa Wallins text på ett annat sätt än att hon anser att sammanslagningen är i princip helt problemfri. Om vi då i det fallet återgår till fröken Wallins egna reminiscenser från sin barndom, som ju enligt vad hon själv säger var vitare än ett snötäckt fält, så är det onekligen lite pikant när hon påstår att: "Integration är inte alltid lätt. Men det är inte barn som gör det svårt, utan allra mest vuxnas enträgna fördomar." Hur vet hon det, då hon inte själv som barn har växt upp i en etnisk diversifierad omgivning och då hennes egna barn knappt har nått skolåldern? Roande nog så bor dessutom Cissi Wallin på Södermalm, den del av Stockholm som är den mest homogent vita miljön av samtliga stadsdelar i vår kungliga huvudstad

För övrigt så har jag själv vuxit upp i en "etniskt rensad" miljö och jag kan inte påstå att den var överdrivet tolerant mot den som var avvikande, vilket barn för övrigt mycket sällan är. Det finns ingen anledning att tro att vår vilja att indela oss i hierarkiska hackordningar skulle vara mindre frekvent förekommande när olikheterna mellan de individer som ska samsas under ett och samma tak blir om möjligt ännu mera markanta. Och den som har bilden av barndomen som ett lyckorike där vi alla är vänner och kramas, den personen har antingen vuxit upp som enda barn i en liten by långt utanför all ära och redlighet eller också begåvats med den uppenbara tendens till extrem amnesi som efter att en viss ålder har inträtt verkar drabba alla som försöker dra sig till minnes vad som utspelade sig när de var barn. Det är kort sagt en lögnaktig beskrivning. Den må vara sockersött och gullig, och det må finnas förklaringar och ursäkter för den, men den är inte desto mindre en lögn.

Om vi nu bara kort återgår till det som har skett och sker i Filipstad och som avslutning försöker sätta in det i ett större sammanhang så finns det några faktorer som bör beaktas om vi ska ge det hela en åtminstone något så när rättvis bedömning. Det finns väl för det första väldigt få undersökningar som visar att en skola där ett stort antal av eleverna har tydliga språksvårigheter och kommer från hem utan studievana också kommer att uppvisa goda resultat. Om dessutom en relativt stor andel av eleverna inte har svenska som modersmål och kanske t.o.m. kommer från hem där föräldrarna är analfabeter så lär det problemet knappast bli mindre. Med det i beaktande så finns det alltså fullgoda skäl till att ta Filipstads etniskt svenska barnföräldrar och deras oro på allvar. Om detta sedan bör leda till en segregerad skolmiljö är en helt annan sak, men att en fattig kommun har svårt att bära kostnaderna för en dysfunktionell och därmed även resurskrävande undervisningssituation är svårt att ignorera.

Sätter vi då slutligen dessutom in Filipstads barnföräldrar i den liberala idéströmning som Wallin gör sig till taleskvinna för så ingår vinstmaximering som ett mycket bärande, för att inte säga helt dominerande, inslag i den liberala ideologin. Trogen de outgrundliga marknadsmekanismerna, trogen ett konkurrenstänkande där den "initiativrike innovatören" ges full rätt att skörda alla fördelar som hans/hennes kreativitet för med sig, trogen den Homo economicus-modell som är idealet för den liberala individen, förväntas du att göra allt för att maximera din egen nytta, inte minst eftersom ett sådant beteende även förväntas leda till en ökad samhällsnytta. Ska vi då utifrån den förutsättningen ondgöra oss över att Filipstads barnföräldrar tar till alla medel för att försäkra sig om att deras barn får de konkurrensfördelar som vi alla förväntas sträva efter? Ja, det kan vi göra om vi vill, men då får vi nog vara beredda på att vi omgående bör skapa en helt annan samhällsmodell än den som Cissi Wallin och hennes liberala medelklassvänner försvär sig åt.