Svart är svart och vit är vit och aldrig mötas de två - Antirasismens inneboende rasism

Det har varit en hel del uppståndelse kring översättningen av den unga poetissan Amanda Gormans verk, och som så många gånger för har frågan om ras, fördomar och särartskultur hamnat i centrum. Den enda rasism som jag förhoppningsvis tänker ägna mig åt i det här fallet (språket har i dessa korrekthetens tider som alla vet förvandlats till ett förrädiskt moras, så några garantier finns det inte) är åldersvarianten, då jag konstaterar att Gorman är 22 år. Så även om hon själv inte uppfyller alla de här förutsättningarna så finns det en uppenbar risk att lejonparten av hennes anhängare är unga, arga, omogna, obildade och kanske rentav inte så lite korkade, för att tala klarspråk. Det är väl knappast någon överdrift att säga att det i de flesta fall är så att när kränktheten kommer in så åker intelligensen ut. Och är man inte så rikt välsignad med den sistnämnda dispositionen så blir ju också resultatet oundvikligen därefter.

I vilket fall som helst har det riktats stark kritik mot att hennes verk inte översätts av unga militanta svarta kvinnor, utan av bl.a. inte fullt så unga, och inte alls särskilt militanta, vita kvinnor. Amanda Svensson tar det agerandet i försvar i Expressen i en text som nog försöker göra anspråk på att vara "objektiv" men som mest blir diffus, feg och undfallande. Vill man ha mera kött på benen angående vad det hela verkligen rör sig om så har brittiska The Guardian en artikel som närmare beskriver turerna kring den planerade och omgående inhiberade holländska översättningen där den tilltänkta översättaren, en 29-årig vit kvinna, uppenbarligen inte bara hade fel hudfärg utom dessutom, sin ringa ålder till trots, visade sig vara för gammal. Att Marieke Lucas Rijneveld dessutom inte ens räknar sig själv som kvinna, utan istället säger sig tillhöra någon form av könsidentitet som inte överensstämde med Gormans låg henne ytterligare i fatet. Så är det som bekant alltför ofta när toleransens och vidsynthetens apostlar predikar sitt evangelium.

Enligt kritikerna av valet av Marieke Lucas Rijneveld som översättare av Gormans verk således mycket olyckligt eftersom denna holländska individ inte är “a spoken-word artist, young, female and unapologetically Black”. Den typen av extremt selektiva preferenser skulle i en fungerande verklighet normalt sett bara väcka löje, men i den totala utarmning av den politiska debatten som har blivit en följd av att unga aktivister har getts ett inflytande som står i direkt motsatsförhållande till deras faktiska kompetens och kognitiva kapacitet tvingas vi tyvärr alltför ofta till att debattera dumheter på idioters nivå. Det är nästintill enbart tröttande, men den som vill ha en mera kritisk granskning av det här förfarandet kan läsa vad Nuria Barrios skriver i El Pais, även om vi givetvis bör ta i beaktande att Barrios är oförskämd nog att vara både kvinna, vit och medelålders. Oavsett det så sätter hon väl tummen på problemet med den här typen av ideologiska förblindelser när hon konstaterar att:

"According to Deul, applying what we might call Deul logic, only whites can translate whites, only women can translate women, only trans people can translate trans people... And so on ad infinitum: only Mexicans can sing rancheras, only the Japanese can write haikus, and so on. And, of course, forget about translating Marcel Proust if you aren’t homosexual and have never tasted a madeleine."

Om vi nu raskt, som de advokater för Djävulen som vi av födsel och ohejdad vana är, köper resonemanget om att det inte ens räcker med att du har vandrat i samma skor som den du översätter (dvs att du själv är författare och/eller språklig mångkunnig m.m., m.m.) utan att du måste uppfylla alla sociala och biologiska kriterier som kännetecknar den författare vars verk du översätter, varför då stanna enbart på det planet?

För vad antirasisterna egentligen säger i det här fallet är att du som vit aldrig kan förstå en svart person till fullo, och du i praktiken knappt göra det ens översiktligt. Detta kan i konsekvensens namn inte enbart gälla översättare, eftersom även läsaren kan råka vara behäftad med i det här avseendet "inkompatibla" egenskaper som att t.ex. vara vit, man, och tämligen gammal. En sådan läsare bör givetvis vara helt oförmögen att ta till sig en översättning av Gormans verk, eftersom han saknar de förutsättningar som krävs för att han ska kunna närma dig hennes texter på "rätt" sätt (dvs de förutsättningar som säger att du ska vara svart, kvinna, ung och dessutom helst själv poet och aktivist av det slag som Gorman är). För kan inte texten översättas av "fel" person, så kan den givetvis inte heller läsas av den personen, i varje fall inte på rätt sätt. Och om en i övrigt kompetent översättare som har en vana vid språkhantering som även en idog läsare har svårt att mäta sig med inte klarar av att närma sig Gormans texter på rätt sätt, hur ska då en person som inte har de förutsättningarna överhuvudtaget ens våga öppna boken?

I förlängningen innebär ju det givetvis också att en ung kvinna som uppfyller alla de kriterier som krävs för att översätta Gormans verk oundvikligen kommer att presentera en översättning som inte kan möta de krav som en läsekrets bestående av t.ex. vita äldre män ställer. För om en ung vit person inte kan översätta texten, vilket i sig är en form av läsning, hur kan då en vit äldre person läsa en översättning som är gjord av en tvillingsjäl till Gorman och fortfarande ta till sig innehållet på "rätt" sätt? Det måste, åtminstone enligt de parametrar som de rättrogna särartsrasisterna använder sig av, vara fullständigt omöjligt.

Tar vi då de politiska konsekvenserna av det här resonemanget så innebär det att svarta och vita människor har en helt skiljaktig uppfattning om hur världen är beskaffad, och att kommunikation över rasgränserna i princip är omöjligt. En konsekvens av detta bör därför bli att Europa omedelbart bör kasta ut samtliga färgade invandrare (OBS! Ironi!), eftersom de som personer omöjligen kan tillgodogöra sig europeiska värderingar och de samhälleliga koder som existerar i de västerländska samhällena. För om en vit individ inte kan tolka en svart individs kommunikation på rätt sätt, så kan en svart individ självfallet inte tolka en vit individs kommunikation på rätt sätt. Resultatet blir den gamla vanliga ramsan om att "öst är öst och väst är väst, och aldrig mötas de två", en devis som roande nog är myntad av Rudyard Kipling, som väl annars inte direkt brukar anses som helt befriad från obehagliga åsikter och koloniala attityder.

En sista knorr i den här historien är givetvis den som vänder på fördomsrastret och rasistkortet och frågar sig vad det egentligen är för egenskaper hos Gorman som har gjort henne så upplyft vid så pass unga år? Unga "författargenier", och då inte minst poeter, har som alla vet förekommit tidigare i litteraturhistorien, med namn som Arthur Rimbaud och den av romantikerna så upplyfte unge förfalskaren och självmördaren Thomas Chatterton  i förgrunden. Båda dessa figurer var inte bara näsvisa nog att vara unga vita män, det hade också det gemensamt att deras aktiva tid på parnassen blev tämligen kortvarig. Jag är inte person nog att kunna bedöma deras litterära kvaliteter, men det är ingen vild gissning att båda dessa herrar också upptog den nisch inom litteraturen där det unga geniet har sin plats, och att den nischen, precis som när det kommer till C. Northcote Parkinsons beskrivning av lönearbetet, tenderar att vara ett tomrum som bara väntar på att fyllas upp med en lämplig kandidat. Så det är kanske i varje fall inte helt avlägset från sanningen om vi åtminstone antyder den möjligheten att Amanda Gordons nimbus och genomslagskraft som poet i varje fall inte blir mindre i dagens politiserade samhälle av det faktum att hon är en ung, svart och politiskt agiterande kvinna. Jag är i varje fall näsvis nog att tro att om hon istället hade varit en ung, vit och politiskt oengagerad yngling så hade hon aldrig kommit ifråga som deltagare vid Joe Bidens installationstal, oavsett de eventuella kvaliteter som poet som hon hade varit i besittning av.

Jag brukar säga att skillnaden mellan rasister och antirasister är så hårfin att den är nästintill omöjlig att urskilja. I själva verket utgörs den kanske bara av ett prefix i form av fyra bokstäver, dvs ett A, ett N, ett T och ett I. Själv får jag, sarkastisk och magsur som jag är, en osviklig lust att kasta om bokstäverna i form av ett anagram (vilket i sig är en syssla som kanske kan betecknas som en form av "översättning", och som därmed riskerar att utgöra ännu en kränkning?) och får då fram ordet "Nita". Och det är inte utan att jag ibland drabbas av en svåremotståndlig lust att nita någon av alla dessa doktrinära idioter som i allt större omfattning befolkar den här planeten. Men även om min retorik må vara våldsam, så är fysiskt våld trots allt under den lilla värdighet som jag kan tänkas ha kvar. Det går ju också att konstatera att så länge man fortfarande är i stånd att tänka själv så är lusten att våldföra sig på andra och diktera vad de ska tänka, tycka och tro inte överdrivet dominerande. Och det är svårt att inte samtidig dra den slutsatsen att trosvissa övertygelser och enfald är två sidor på ett och samma mynt. I mina ögon är värdet på den valutan inte överdrivet högt...