Att springa ifrån sig själv – Tomas Espedal och autofiktionen som dimridå

Det förefaller finnas gott om intressanta författare från vårt västra grannland och det var med en viss förväntan som jag gav mig i kast med Tomas Espedals böcker Bergensare och Gå, båda utgivna av det lilla Göteborgsförlaget Lindelöws. Även om båda böckerna betitlas romaner på skyddsomslagets framsida så handlar det, som så många gånger förr när det handlar om nutida författarskap, om autofiktiva historier, dvs en prosaform där spelet mellan den dokumentära bakgrunden till det som utspelas mellan pärmarna och författarens mer eller mindre tydliga omdiktande av samma händelser är det som driver mycket av berättandet framåt.

Detta gör givetvis (vilket den både hätska och stundtals extremt onyanserade diskussionen om Knausgårds verk är ett tydligt exempel på) att det finns tydliga sprickor och glidningar i texten, och att författarens alter ego i berättelserna, både avsiktligt och oavsiktligt, lätt kan förväxlas med sin upphovsman. Så är givetvis inte fallet och det är en reservation som bör hållas levande i medvetandet vid läsningen av den här typen av litteratur. Själv väljer jag att behandla det autofiktiva jaget så som det presenteras i böckerna, väl medveten om att den gestalt som där framträder långtifrån behöver vara ens i närheten av den verklige Espedal, och lika väl medveten om att litteraturen är en spegelsal där det du ser beror på vilken vinkel du väljer att betrakta det ur.

Vad som först och främst slår mig är att det finns vad som kanske kan kallas för en ”konstruktivistisk” ton i Espedals texter, och då menar jag deskriptivt snarare än stilistiskt. Jag vill inte dra det så långt som till att säga att tonen är sökt och att skruvarna som håller ihop den person som presenteras är synliga, men det finns ett glapp mellan den roll som Espedal (den fiktiva varianten) intar och hans ofta uttalade vilja att inta den. Det finns många författare som har resonerat om skrivande och om författarrollen som sådan, däribland t.ex. Paul Auster och Jenny Diski, och det är absolut inget ointressant tema, snarare tvärtom. Men för Auster och Diski verkar det handla om driften att skriva, medan det för Espedal snarare handlar om viljan att vara Författare (versalen är avsiktlig…) med allt vad det innebär. Det är inte helt övertygande, så som det sällan blir när en troende som själv tvivlar på sin utvaldhet försöker värva nya proselyter, och det ger intryck av att vara av en sorts besvärjelseritual, som om tvivlet på att man verkligen är den man utger sig för att vara kan undanröjas genom att samma mantra rabblas om och om och om igen. Fullt så illa är det givetvis inte, men den fiktive Espedal gör, avsiktligt eller omedvetet, intryck av att inte riktigt vara säker på om han verkligen är den han utger sig för att vara, och den osäkerheten skiner igenom även stilistiskt, även om Gå är en betydligt mera stilistiskt homogen bok än Bergensare. Det har inte så mycket att göra med att Espedal envisas med att spränga in lyrik och andra ”stilbrott” i den sistnämnda boken, något som i varje fall inte gör den starkare, utan snarare med att hans röst inte riktigt bär, vilket ibland får honom att låta som Auster, eller som Thomas Bernhard, eller som någon annan, vem det nu kan vara? Espedal själv, förhoppningsvis. Man kan givetvis välja att göra som förlaget gör på skyddsomslagets bakflik och presentera detta faktum som att Espedal ”utmanar berättarkonsten och experimenterar med språket”, men det är nog anspråk som trots allt bör tonas ner en smula. Det känns mera som en osäkerhet, som ett sökande efter en identitet vars konturer bara kan skymtas. Och visst kan det ses som en styrka att kunna växla mellan olika röster i sitt skrivande, men en uppträder författaren som en vilsen kameleont så blir det kanske i varje fall inte lättare att hitta hjärtpunkten i texterna.

Och, hur märkligt det än kan låta, det verkar som om Espedal i första hand använder autofiktionen som ett sätt att dölja sig själv, och den recensent som beskrev hans texter som självutlämnande har uppenbarligen läst dem med ett annat raster för ögonen än det jag gör bruk av. För mig gör Espedal ett opersonligt intryck. Han ser inte sig själv, och gör han det så blir det på ett demonstrativt sätt, antingen i scener som ska betona honom själv i egenskap av författare, eller i direkt demonstrativa ögonblick som när han i Gå väljer att fjällvandra i kostym. Det är ibland något nästan schablonartat manligt över den fiktive Espedal, som då och då framstår som något av en Hemingway-wannabe, inklusive de obligatoriska fyllorna. Det finns ett undflyende drag hos den karaktär som mejslas fram, och även om han påstår sig ha lärt sig se naturen genom att gå främst när han vandrar med andra så har han uppenbarligen haft betydligt svårare att lära sig se både sig själv och sin mänskliga omgivning. Personerna runt omkring honom, inklusive hans trogne vandringskamrat Narve, förblir märkbart osynliga, och kanske är de, precis som naturen, egentligen bara en kuliss mot vilken han själv ska framträda desto tydligare. Det finns en slående skillnad mellan Espedal och t.ex. Jenny Diski, som ju också i stor utsträckning ägnat den senare delen av sitt författarskap åt autofiktion. Diski har enligt egen uppgift en inte helt stabil bakgrund mentalt och hon är (märk väl, enligt sitt fiktiva jag) utpräglat asocial och obekväm i de flesta sociala sammanhang, något som den fiktive Espedal verkar vara befriad ifrån. Detta hindrar dock inte Diski från att verkligen observera sin omgivning och hennes porträtt av människorna som omger henne är både genomskådande och nyanserade, oavsett om det handlar om ”fostermodern” Doris Lessing eller om några ytliga bekantskaper som hon träffar vid en polarkryssning. Kanske är det just Diskis känslighet som gör att hon tar in sin omgivning, mellan man i Espedals fall får ett intryck av att han klampar rakt fram genom tillvaron, oavsett om han omges av människor eller av fjällbjörkar.

Denna distans genomsyrar också den förlust som Espedal (den fiktive alltså, det är bäst att påpeka detta på nytt) har gjort, då han säger sig ha förlorat en kvinna som han verkligen älskar. Detta nämns dock bara i förbifarten och inte på något överdrivet subtilt sätt, vilket givetvis kan tolkas välvilligt som finkänslighet, hänsyn, eller, ur ett mera kritiskt perspektiv, helt enkelt som en brist på närvaro och som en oförmåga att bearbeta det hela på ett mera genomgripande vis. Nu är det väl visserligen så att blödande sår kanske först och främst bör plåstras om innan man bryr sig om nysta i vad som har orsakat dem, men de försök som Espedal ändå gör att förhålla sig till det som skett mynnar ut i trötta romantiska troper, som bilden av förlusten som det enda som i grunden kan permanenta ett kärleksförhållande, eftersom just förlusten är det enda som kan vara för evigt. Det är visserligen en vacker bild, men den är sepiafärgad numera och det är knappast första gången man som läsare stöter på den. Egentligen är det först och främst vid berättande i Gå om en avancerad erotisk lek som Espedal och en jämnårig flicka ägnade sig åt på ett hotell i Paris som texten bränner till, inte så mycket för innehållet som för att Espedal släpper garden en smula, eller i varje fall håller upp den på ett annat sätt. Men någonting i den delen av den texten, och det faktum att det som utspelades skulle ha iscensatts av två 16-åringar på sin första utlandsresa utan föräldrarna, får mig att tro att det här handlar om ren fiktion, om en dröm, eller i varje fall om en rätt ordentlig extrapolering av vad som verkligen inträffade. Eller är det kanske den misstänksamhet som jag släpar med mig från övriga delar av boken som leder till den tolkningen? Jag vet inte, men någonting skorrar och skaver i Espedals texter, och jag litar inte riktigt på det jag läser.

Precis som i Knausgårds fall spränger Espedal in mindre essäistiska inslag i sina texter och det är också i de partierna som Espedals prosa åtminstone stundtals börjar lyfta, till skillnad från Knausgård, vars texter om inte havererar så i varje fall får en betänklig slagsida så fort den sistnämnde ger sig ut på sina inte sällan malande och bedövande banala tankemässiga utflykter. Därmed inte sagt att Espedal har något överdrivet originellt att säga och föremålen för hans utvikningar är de gängse kanoniska figurerna, en Borges här, en Rousseau där, o.s.v., men det är inte störande på samma sätt som hos Knausgård och Espedals något tillbakalutade berättarstil är mera tillåtande för den typen av avbrott än Knausgårds direkta skrivsätt. Att berättandet i Gå, som är en betydligt mera sammanhållen text än Bergensare, är tillbakalutat innebär dock på intet sätt att prosan också är det, snarare tvärtom. Om detta ska ses som ett uttryck för Espedals egen röst så framträder en bild där han närmast stormar fram över fjällen och genom gator och torg, utan att slå av på takten för en sekund. Till slut blir det nästan som att se kapten Haddock, som i Solens tempel i fullt raseri springer nerför en brant bergssluttning utan att kunna hejda sig och till slut förvandlas till en gigantisk snöboll som rullar i allt högre hastighet. I Haddocks fall räddas han från att ramla ner i avgrunden av ett uppskjutande klippblock, i Espedals fall så fortsätter språngmarschen rakt igenom hela boken. Som läsare blir man till slut andfådd och att texten till slut nästan börjar flimra förbi framför ögonen gör självfallet inte att den fastnar bättre i ens medvetande. Bisatser är inget självändamål, men staplandet av ett stort antal korta meningar efter varandra är på intet sätt något som förhöjer njutbarheten vid läsandet (Nina Bouraouis Pojkflickan är ett skräckexempel, en bok som blir nästintill oläsbar på grund av staccatoprosa). Men kanske är det i själva verket kongenialt, kanske är den bild av sitt fiktiva jag som Espedal vill förmedla just bilden av en aktiv, verksam man som går framåt med raska kliv och tar för sig av livet utan att titta sig omkring? I så fall har han lyckats, men det han har vunnit i fart har han i så fall förlorat i observationsförmåga. Och det är en förlust inte bara för honom själv utan i lika hög grad för läsaren.

Detta till trots bör jag tillfoga att jag på intet sätt är besviken, och att en annan läsare naturligtvis kan läsa ut något helt annat ur de här böckerna än vad jag gör. Dock är jag inte heller övertygad, och när/om jag läser något mer av Espedal så kommer jag att göra det med mera nedskruvade förväntningar. Och kanske hittar jag något helt annat då…