Den feministiska kampen går ständigt vidare och inget område är för obetydligt för att den inte ska ha en roll att spela. Att skapa en jämlik värld är självfallet något eftersträvansvärt och ingenting som ska negligeras eller sättas på undantag, och det gäller oavsett om det handlar om fotboll eller om mera vardagsnära aspekter av tillvaron. Men jämlikhet och rättvisa är ofta stipulativa begrepp och vad som ryms inom dem och hur de tolkas kan variera avsevärt. Och ibland går en alltför ensidig fokusering på den egna känslan av att man har blivit diskriminerad ut över ens förmåga att resonera på ett sakligt och genomtänkt vis. Känslan må finnas där och ambitionen må vara lovvärd, men plockar man fram skarpladdade argument så ska man nog vara noga med att se till att inte skjuta sig själv i foten.
Jag citerar i det följande Kosovare Asllani, som är landslagsspelare i damfotboll
(understrykningen är viktig, vilket framgår nedan). Det sammanhang som hon yttrar sig i gäller de danska spelarnas försök att få en högre ersättning för sitt landslagsdeltagande. Det kan man tycka vad man vill om,
Asslani har dock sin uppfattning klar:
"– Problemet ligger djupt hos Fifa och Uefa. Det är stenåldersmänniskor som sitter på fel positioner där uppe."
Jag har inga sympatier för Fifa. Dock ska man kanske inte nödvändigtvis skylla på föråldrade strukturer när den produkt som man erbjuder inte har någon attraktionskraft. Det kan var njugghet från Fifa:s sida, det kan också vara en marknadsmässig bedömning med ersättning efter prestation:
"Vi damer spelar nästan gratis i dag och det är inte okej med tanke på hur mycket tid vi lägger ner på det här."
Tid är dock inte det minsta relevant i en marknadsekonomi. En konstnär kan lägga ner i princip hur mycket tid som helst på det han/hon gör och knappt få tillbaka en spänn. Detta om det inte finns någon efterfrågan på det konstverk som han/hon skapar. En liten jämförelse:
Publiken i damallsvenskan var år 2016 i snitt 815 personer per match. Är vi snälla och tar de historiskt sett högsta siffrorna så kommer vi upp på 1127 personer per match (det var 2004, så det är länge sedan). Publikrekordet i damallsvenskan ligger på 9413 personer, och de tio mest besökta matcherna har en publikstorlek som spänner från 6221 till 9413 personer.
Tittar vi på herrfotbollen så har Allsvenskan ett publiksnitt för 2016 på 9127 personer per match, vilket är en bit ifrån rekordåret 1959, då 13369 personer i snitt såg matcherna. Tittar vi på rekordpubliken för en match så slogs det faktiskt i år, då 52194 personer såg matchen mellan IFK Göteborg och Örgryte på Ullevi den 3 juni. Faktum är att en division 2-match (mellan Gais och IFK Göteborg) är den näst mest besökta fotbollsmatchen i Sverige (50690 åskådare). De tio mest besökta matcherna i herrallsvenskan har ett publikantal som spänner mellan 26178 till 52194 personer, men det bör i rättvisans namn sägas att de flesta av de matcherna spelades för ett avsevärt antal år sedan. Men vi kan för att roa oss extrapolera en smula på dessa siffror och konstatera att damallsvenskan innehåller 132 matcher på en säsong. Med ett aktuellt publiksnitt på 815 personer så är det så att publiken som gick och såg på matchen mellan IFK Göteborg och Örgryte skulle ha räckt till inte mindre än 64 av de matcher som spelas i damallsvenskan under innevarande säsong, dvs publiken för en enda match i herrallsvenskan räcker till närmare hälften av alla de matcher som spelas i damallsvenskan under en säsong. Nu är det ett extremt exempel, men även om vi bortser från det och tittar enbart på publiksnittet så är det uppenbarligen så att en herrmatch i allsvenskan lockar lite drygt 11 gånger så mycket publik som en match i damallsvenskan. Det är alltså så att en enda match för herrarna lockar lika mycket publik som nästintill två fulla spelomgångar i damallsvenskan gör.
Är det då rimligt att kräva samma ersättning för den insats man gör som fotbollsspelare oavsett vilken liga man spelar i? Ska vi betrakta fotbollen som ett marknadsmässigt spektakel eller ska vi se den som en övning i socialistisk planekonomi? Jag är absolut inte främmande för det sistnämnda, men då är mitt förslag att vi istället inför medborgarlön, och att fotbollsspelare (oavsett kön) därför inte får mer betalt än t.ex. konstnärer och olika typer av kulturarbetare och "levnadskonstnärer". Men då tror jag inte att Asllani och hennes medsystrar blir lika entusiastiska, för det här handlar självfallet inte om någon form av rättvisa som ska utsträckas till alla, det handlar om att hon i egenskap av landslagsspelare i fotboll tror att hon har ett marknadsvärde som hon faktiskt inte har. Det kan tyckas hårt, men fotbollen har i ärlighetens namn precis som idrotten i övrigt gått i bräschen för en brutal socialdarwinistisk lönepolitik och att hon tillhör "förlorarna" får hon nog finna sig i. Om hon nu då inte, som jag konstaterade, vill gå över till att förespråka en likalönsprincip som utsträcks till att gälla för alla samhällsmedborgare.
Sedan har vi detta med de sportsliga aspekterna av den fotboll som spelas. Asllani är, precis som de flesta, mycket noga med att det inte är okej att skilja mellan dam- och herrfotboll på det sätt jag gör ovan:
"Det var en som sa till mig: ”Det är inte herr- och damfotboll utan det är fotboll och en sport vi alla älskar”. Det är viktigt att försöka förmedla."
Det är alltså samma sport och vi ska inte göra någon åtskillnad mellan könen. Gott så, det kan jag köpa. Men då får vi också jämföra den fotboll som damer spelar med herrfotbollen och då blir det inte fullt lika smickrande (och i förlängningen givetvis betydligt svårare att få gehör för några löne- och/eller ersättningskrav). Ett damlag i allsvenskan skulle med största sannolikhet få finna sig i att i bästa fall harva i bottenträsket av division 6 om de spelade mot herrar. Det bevisas inte minst av de tillfällen då damlag har ställts mot pojklag. 2013 mötte det dåvarande svenska damlandslaget AIK:s P17-lag och fick då stryk med 3-0 i en match som bara spelades över 2x30 minuter. Till saken hör att AIK då dessutom plockade bort en spelare i backlinjen till andra halvlek.
Vid en annan match 2015 mötte damlandslaget ett enligt uppgift inringt pojklag bestående av 15-åringar från Stockholmsområdet. Resultatet blev detsamma, dvs förlust med 0-3. Denna gång bestod matchen (som spelades inomhus) av tre 25-minutersperioder. Och när vi ändå är inne på ersättningsfrågan (vilket är det centrala här) så bör det poängteras att pojkarna för säkerhets skull informerades om att de inte behövde betala något för att delta i matchen och att de rentav skulle bjudas på frukost.
Det svenska damlandslaget har också provats mot internationellt motstånd, men matchen mot brasilianska Botafogos P16-lag gick inte mycket bättre den, snarare tvärtom eftersom förlustsiffrorna då skrevs till 0-8. Den gången innehöll dock pojklaget några spelare som var i 18-årsåldern, även om det handlade om spelare som hade haft skadebekymmer eller var matchotränade. Men då ska det samtidigt sägas att pojklaget spelade andra halvlek med en man mindre, något som givetvis hade haft stor betydelse mot likvärdigt motstånd.
"– Problemet ligger djupt hos Fifa och Uefa. Det är stenåldersmänniskor som sitter på fel positioner där uppe."
Jag har inga sympatier för Fifa. Dock ska man kanske inte nödvändigtvis skylla på föråldrade strukturer när den produkt som man erbjuder inte har någon attraktionskraft. Det kan var njugghet från Fifa:s sida, det kan också vara en marknadsmässig bedömning med ersättning efter prestation:
"Vi damer spelar nästan gratis i dag och det är inte okej med tanke på hur mycket tid vi lägger ner på det här."
Tid är dock inte det minsta relevant i en marknadsekonomi. En konstnär kan lägga ner i princip hur mycket tid som helst på det han/hon gör och knappt få tillbaka en spänn. Detta om det inte finns någon efterfrågan på det konstverk som han/hon skapar. En liten jämförelse:
Publiken i damallsvenskan var år 2016 i snitt 815 personer per match. Är vi snälla och tar de historiskt sett högsta siffrorna så kommer vi upp på 1127 personer per match (det var 2004, så det är länge sedan). Publikrekordet i damallsvenskan ligger på 9413 personer, och de tio mest besökta matcherna har en publikstorlek som spänner från 6221 till 9413 personer.
Tittar vi på herrfotbollen så har Allsvenskan ett publiksnitt för 2016 på 9127 personer per match, vilket är en bit ifrån rekordåret 1959, då 13369 personer i snitt såg matcherna. Tittar vi på rekordpubliken för en match så slogs det faktiskt i år, då 52194 personer såg matchen mellan IFK Göteborg och Örgryte på Ullevi den 3 juni. Faktum är att en division 2-match (mellan Gais och IFK Göteborg) är den näst mest besökta fotbollsmatchen i Sverige (50690 åskådare). De tio mest besökta matcherna i herrallsvenskan har ett publikantal som spänner mellan 26178 till 52194 personer, men det bör i rättvisans namn sägas att de flesta av de matcherna spelades för ett avsevärt antal år sedan. Men vi kan för att roa oss extrapolera en smula på dessa siffror och konstatera att damallsvenskan innehåller 132 matcher på en säsong. Med ett aktuellt publiksnitt på 815 personer så är det så att publiken som gick och såg på matchen mellan IFK Göteborg och Örgryte skulle ha räckt till inte mindre än 64 av de matcher som spelas i damallsvenskan under innevarande säsong, dvs publiken för en enda match i herrallsvenskan räcker till närmare hälften av alla de matcher som spelas i damallsvenskan under en säsong. Nu är det ett extremt exempel, men även om vi bortser från det och tittar enbart på publiksnittet så är det uppenbarligen så att en herrmatch i allsvenskan lockar lite drygt 11 gånger så mycket publik som en match i damallsvenskan. Det är alltså så att en enda match för herrarna lockar lika mycket publik som nästintill två fulla spelomgångar i damallsvenskan gör.
Är det då rimligt att kräva samma ersättning för den insats man gör som fotbollsspelare oavsett vilken liga man spelar i? Ska vi betrakta fotbollen som ett marknadsmässigt spektakel eller ska vi se den som en övning i socialistisk planekonomi? Jag är absolut inte främmande för det sistnämnda, men då är mitt förslag att vi istället inför medborgarlön, och att fotbollsspelare (oavsett kön) därför inte får mer betalt än t.ex. konstnärer och olika typer av kulturarbetare och "levnadskonstnärer". Men då tror jag inte att Asllani och hennes medsystrar blir lika entusiastiska, för det här handlar självfallet inte om någon form av rättvisa som ska utsträckas till alla, det handlar om att hon i egenskap av landslagsspelare i fotboll tror att hon har ett marknadsvärde som hon faktiskt inte har. Det kan tyckas hårt, men fotbollen har i ärlighetens namn precis som idrotten i övrigt gått i bräschen för en brutal socialdarwinistisk lönepolitik och att hon tillhör "förlorarna" får hon nog finna sig i. Om hon nu då inte, som jag konstaterade, vill gå över till att förespråka en likalönsprincip som utsträcks till att gälla för alla samhällsmedborgare.
Sedan har vi detta med de sportsliga aspekterna av den fotboll som spelas. Asllani är, precis som de flesta, mycket noga med att det inte är okej att skilja mellan dam- och herrfotboll på det sätt jag gör ovan:
"Det var en som sa till mig: ”Det är inte herr- och damfotboll utan det är fotboll och en sport vi alla älskar”. Det är viktigt att försöka förmedla."
Det är alltså samma sport och vi ska inte göra någon åtskillnad mellan könen. Gott så, det kan jag köpa. Men då får vi också jämföra den fotboll som damer spelar med herrfotbollen och då blir det inte fullt lika smickrande (och i förlängningen givetvis betydligt svårare att få gehör för några löne- och/eller ersättningskrav). Ett damlag i allsvenskan skulle med största sannolikhet få finna sig i att i bästa fall harva i bottenträsket av division 6 om de spelade mot herrar. Det bevisas inte minst av de tillfällen då damlag har ställts mot pojklag. 2013 mötte det dåvarande svenska damlandslaget AIK:s P17-lag och fick då stryk med 3-0 i en match som bara spelades över 2x30 minuter. Till saken hör att AIK då dessutom plockade bort en spelare i backlinjen till andra halvlek.
Vid en annan match 2015 mötte damlandslaget ett enligt uppgift inringt pojklag bestående av 15-åringar från Stockholmsområdet. Resultatet blev detsamma, dvs förlust med 0-3. Denna gång bestod matchen (som spelades inomhus) av tre 25-minutersperioder. Och när vi ändå är inne på ersättningsfrågan (vilket är det centrala här) så bör det poängteras att pojkarna för säkerhets skull informerades om att de inte behövde betala något för att delta i matchen och att de rentav skulle bjudas på frukost.
Det svenska damlandslaget har också provats mot internationellt motstånd, men matchen mot brasilianska Botafogos P16-lag gick inte mycket bättre den, snarare tvärtom eftersom förlustsiffrorna då skrevs till 0-8. Den gången innehöll dock pojklaget några spelare som var i 18-årsåldern, även om det handlade om spelare som hade haft skadebekymmer eller var matchotränade. Men då ska det samtidigt sägas att pojklaget spelade andra halvlek med en man mindre, något som givetvis hade haft stor betydelse mot likvärdigt motstånd.
Detta är givetvis en på sitt sätt orättvis jämförelse och jag är fullt införstådd med de fysiska skillnader som finns mellan män och kvinnor. Nu är det dock inte jag som vill att vi inte ska göra någon åtskillnad mellan dam- och herrfotboll, så när jag anför ovanstående exempel så gör jag det helt enkelt eftersom det är det empiriska underlag som finns när det gäller att bedöma hur ett damlag av internationellt sett gott snitt står sig i förhållande till herrlag. Ska saker och ting behandlas på samma sätt så måste de också mätas med samma måttstock, att göra någonting annat är direkt ohederligt.
Men om vi återgår till publiksiffror och istället tittar på större mästerskap så finns det positiva publiksiffror att visa upp för damfotbollens vidkommande. Vid VM i Kanada 2015 sågs matcherna på plats av inte mindre än 1,3 miljoner åskådare. Det är visserligen en bit ifrån de 3,4 miljoner åskådare som fanns på plats vid herr-VM i Brasilien 2014, men tittar vi på publiksnittet så drog herrmatcherna i snitt bara dubbelt så många åskådare som dammatcherna (53592/match för herrar, 26029/match för damer). Detta kan dock ha att göra med att hemmanationen Kanada klarade sig förbi gruppspelet och att grannlandet USA till slut vann turneringen, då de lagens publiksnitt skiljer sig avsevärt från övriga lag. Men oavsett den förklaringen (som självfallet även kan gälla för herrturneringar) så är det med alla mått mätt förhållandevis bra siffror.
TV-mässigt har dock damfotbollen en lång väg att vandra innan den kommer ens i närheten av herrarnas attraktionskraft. VM i damfotboll i Kanada 2015 slog tittarrekord då inte mindre än 328 miljoner tv-tittare tittade på någon av matcherna. Detta kan låta mycket, men tar vi VM för herrar i Sydafrika 2010 så hade den turneringen en tv-publik på 712 miljoner åskådare. Men märk väl, denna siffra inbegriper enbart de som såg den turneringen på tv i Spanien (som för övrigt vann turneringen). Globalt uppgick tittarskaran under detta VM (2010) till någonstans mellan 3,5 till 4 miljarder tittare, dvs drygt 11-12 gånger så många som tittade på damernas VM i Kanada fem år senare. Förhållandena vad det gäller publiksiffror förefaller således vara ungefär de samma oavsett om det handlar om internationella mästerskap eller allsvensk serielunk.
Vad är då argumenten för den löneökning och den ersättning som damspelare i fotboll vill ha, och vad grundas de anspråken på? Grundargumentet är att kvinnor ska behandlas på samma sätt som män. Det är fullständigt självklart och ingenting att ens diskutera, i det fallet är jag helt överens med Asllani. Därefter glider dock våra tolkningar isär. Sport bygger på prestation. Den som springer snabbast, hoppar högst, kastar längst, eller vinner flest fotbollsmatcher är också automatiskt den som presterar bäst. Inte heller detta kan väl betraktas som något annat än ett tämligen okontroversiellt påstående, i varje fall så länge de regler som finns för de olika sporterna följs åtminstone hyfsat slaviskt. Nu kommer vi dock till det svåra problemet med att jämföra prestationer. Asllani vill inte se någon skillnad mellan herr- och damfotboll. Då bör de också kunna jämföras med varandra, det är väl inte mer än rätt och rimligt. Då konstaterar vi att damfotboll på elitnivå håller en klass som hör hemma i de allra lägsta serierna bland herrarna, och knappt det. Jag vet inte vad en division 6-spelare i herrfotboll har i ersättning (pojkarna i det lag som damlandslaget mötte i en match fick ju gratis frukost), men jag utgår ifrån att de ägnar sig åt sin älskade fotboll på ideell basis. Ska då en damfotbollsspelare som presterar på samma nivå, om ens det, rent sportsligt ha en betydligt högre ersättning? Det kan i varje fall diskuteras. Asllani tycker uppenbarligen inte det, men då faller också hennes argument angående likabehandling, åtminstone om vi grundar det argumentet på den sportsliga prestationen. Alternativet är att göra åtskillnad mellan könen, men då är det inte längre så att damfotboll är liktydigt med herrfotboll. Det går inte, vilket det sällan eller aldrig gör, att både äta kakan och ha den kvar, eller, för att använda mera passande termer, att både skjuta utanför och samtidigt göra mål. Det rent sportsliga argumentet för högre ersättning kan därför inte betraktas som relevant.
Tittar vi då på publiksiffrorna med åtföljande reklamintäkter och andra "biinkomster" så står det vid en jämförelse klart att damfotbollen i genomsnitt genererar en knapp tiondel av det publikintresse som tillkommer herrfotbollen. Det är givetvis så att den svenska damfotbollen på toppnivå har betydligt högre publiksiffror än division 6-matcher för herrar, men det finns en hel del lag i division 1 (som alltså inte är den näst högsta utan den tredje högsta divisionen) bland herrarna som har avsevärt mycket högre publiksnitt än damallsvenskans matcher. Den relevanta jämförelsen bör dock vara att de allsvenska lagen jämförs med varandra och att landslagen utsätts för samma behandling. Ska vi då rent krasst använda publiksnittet som värdemätare när vi gör en bedömning om vilken ersättning som ska utgå till den spelare som tas ut till ett landslagsuppdrag så framgår det med all tydlighet att en spelare i herrlandslaget bör ha omkring 11 gånger så mycket betalt som en spelare som tas ut till damlandslaget. Nu tänker jag inte argumentera för det, utan konstaterar bara att sett till publikintresse och det ekonomiska utfall som det intresset kan generera så är argumentet för någon form av likalönessystem inte det mest slagkraftiga jag har hört.
Vad finns då kvar? Jo, rätt och slätt ett argument från kvinnligt håll att de ska behandlas på samma sätt som män, men utan att det ställs någonstans i närheten av samma krav på dem. Det finns väl exempel på att "affirmative action" och andra former av positiv särbehandling kan leda till bra resultat, och det är i grunden den typen av bemötande som de kvinnliga fotbollsspelarna kräver. Det må vara hur det vill med den saken och jag är inte främmande för att det kanske måste genomföras. Men det ska i så fall inte göras under en täckmantel där man påstår sig förespråka en likabehandling som man sedan själv gör grova avsteg ifrån. Och ska vi uppnå en verkligt jämlik värld så mår vi nog bäst av att också försöka lära oss att se hur den verkligen ser ut. Även om det innebär att vi får tillbringa resten av livet på avbytarbänken...
(https://www.expressen.se/gt/sport/stenaldersmanniskor-som-ar-pa-fel-positioner/)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Allsvenskan_(fotboll)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Damallsvenskan
https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/damlandslaget/article16074610.ab
http://svenskfotboll.se/arkiv/landslag/2016/07/damerna-moter-botafogo-p16/
http://sportrutan.tvmatchen.nu/ovrigt/varldens-10-mest-sedda-tvsportevent/
https://www.metro.se/artikel/nya-siffror-damfotbollen-v%C3%A4xer-s%C3%A5-det-knakar
https://www.expressen.se/sport/fotboll/sa-manga-sag-vm-finalen-i-fotboll/
http://ecst.se/fotboll/world/news/publikliga_norden.php
Men om vi återgår till publiksiffror och istället tittar på större mästerskap så finns det positiva publiksiffror att visa upp för damfotbollens vidkommande. Vid VM i Kanada 2015 sågs matcherna på plats av inte mindre än 1,3 miljoner åskådare. Det är visserligen en bit ifrån de 3,4 miljoner åskådare som fanns på plats vid herr-VM i Brasilien 2014, men tittar vi på publiksnittet så drog herrmatcherna i snitt bara dubbelt så många åskådare som dammatcherna (53592/match för herrar, 26029/match för damer). Detta kan dock ha att göra med att hemmanationen Kanada klarade sig förbi gruppspelet och att grannlandet USA till slut vann turneringen, då de lagens publiksnitt skiljer sig avsevärt från övriga lag. Men oavsett den förklaringen (som självfallet även kan gälla för herrturneringar) så är det med alla mått mätt förhållandevis bra siffror.
TV-mässigt har dock damfotbollen en lång väg att vandra innan den kommer ens i närheten av herrarnas attraktionskraft. VM i damfotboll i Kanada 2015 slog tittarrekord då inte mindre än 328 miljoner tv-tittare tittade på någon av matcherna. Detta kan låta mycket, men tar vi VM för herrar i Sydafrika 2010 så hade den turneringen en tv-publik på 712 miljoner åskådare. Men märk väl, denna siffra inbegriper enbart de som såg den turneringen på tv i Spanien (som för övrigt vann turneringen). Globalt uppgick tittarskaran under detta VM (2010) till någonstans mellan 3,5 till 4 miljarder tittare, dvs drygt 11-12 gånger så många som tittade på damernas VM i Kanada fem år senare. Förhållandena vad det gäller publiksiffror förefaller således vara ungefär de samma oavsett om det handlar om internationella mästerskap eller allsvensk serielunk.
Vad är då argumenten för den löneökning och den ersättning som damspelare i fotboll vill ha, och vad grundas de anspråken på? Grundargumentet är att kvinnor ska behandlas på samma sätt som män. Det är fullständigt självklart och ingenting att ens diskutera, i det fallet är jag helt överens med Asllani. Därefter glider dock våra tolkningar isär. Sport bygger på prestation. Den som springer snabbast, hoppar högst, kastar längst, eller vinner flest fotbollsmatcher är också automatiskt den som presterar bäst. Inte heller detta kan väl betraktas som något annat än ett tämligen okontroversiellt påstående, i varje fall så länge de regler som finns för de olika sporterna följs åtminstone hyfsat slaviskt. Nu kommer vi dock till det svåra problemet med att jämföra prestationer. Asllani vill inte se någon skillnad mellan herr- och damfotboll. Då bör de också kunna jämföras med varandra, det är väl inte mer än rätt och rimligt. Då konstaterar vi att damfotboll på elitnivå håller en klass som hör hemma i de allra lägsta serierna bland herrarna, och knappt det. Jag vet inte vad en division 6-spelare i herrfotboll har i ersättning (pojkarna i det lag som damlandslaget mötte i en match fick ju gratis frukost), men jag utgår ifrån att de ägnar sig åt sin älskade fotboll på ideell basis. Ska då en damfotbollsspelare som presterar på samma nivå, om ens det, rent sportsligt ha en betydligt högre ersättning? Det kan i varje fall diskuteras. Asllani tycker uppenbarligen inte det, men då faller också hennes argument angående likabehandling, åtminstone om vi grundar det argumentet på den sportsliga prestationen. Alternativet är att göra åtskillnad mellan könen, men då är det inte längre så att damfotboll är liktydigt med herrfotboll. Det går inte, vilket det sällan eller aldrig gör, att både äta kakan och ha den kvar, eller, för att använda mera passande termer, att både skjuta utanför och samtidigt göra mål. Det rent sportsliga argumentet för högre ersättning kan därför inte betraktas som relevant.
Tittar vi då på publiksiffrorna med åtföljande reklamintäkter och andra "biinkomster" så står det vid en jämförelse klart att damfotbollen i genomsnitt genererar en knapp tiondel av det publikintresse som tillkommer herrfotbollen. Det är givetvis så att den svenska damfotbollen på toppnivå har betydligt högre publiksiffror än division 6-matcher för herrar, men det finns en hel del lag i division 1 (som alltså inte är den näst högsta utan den tredje högsta divisionen) bland herrarna som har avsevärt mycket högre publiksnitt än damallsvenskans matcher. Den relevanta jämförelsen bör dock vara att de allsvenska lagen jämförs med varandra och att landslagen utsätts för samma behandling. Ska vi då rent krasst använda publiksnittet som värdemätare när vi gör en bedömning om vilken ersättning som ska utgå till den spelare som tas ut till ett landslagsuppdrag så framgår det med all tydlighet att en spelare i herrlandslaget bör ha omkring 11 gånger så mycket betalt som en spelare som tas ut till damlandslaget. Nu tänker jag inte argumentera för det, utan konstaterar bara att sett till publikintresse och det ekonomiska utfall som det intresset kan generera så är argumentet för någon form av likalönessystem inte det mest slagkraftiga jag har hört.
Vad finns då kvar? Jo, rätt och slätt ett argument från kvinnligt håll att de ska behandlas på samma sätt som män, men utan att det ställs någonstans i närheten av samma krav på dem. Det finns väl exempel på att "affirmative action" och andra former av positiv särbehandling kan leda till bra resultat, och det är i grunden den typen av bemötande som de kvinnliga fotbollsspelarna kräver. Det må vara hur det vill med den saken och jag är inte främmande för att det kanske måste genomföras. Men det ska i så fall inte göras under en täckmantel där man påstår sig förespråka en likabehandling som man sedan själv gör grova avsteg ifrån. Och ska vi uppnå en verkligt jämlik värld så mår vi nog bäst av att också försöka lära oss att se hur den verkligen ser ut. Även om det innebär att vi får tillbringa resten av livet på avbytarbänken...
(https://www.expressen.se/gt/sport/stenaldersmanniskor-som-ar-pa-fel-positioner/)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Allsvenskan_(fotboll)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Damallsvenskan
https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/damlandslaget/article16074610.ab
http://svenskfotboll.se/arkiv/landslag/2016/07/damerna-moter-botafogo-p16/
http://sportrutan.tvmatchen.nu/ovrigt/varldens-10-mest-sedda-tvsportevent/
https://www.metro.se/artikel/nya-siffror-damfotbollen-v%C3%A4xer-s%C3%A5-det-knakar
https://www.expressen.se/sport/fotboll/sa-manga-sag-vm-finalen-i-fotboll/
http://ecst.se/fotboll/world/news/publikliga_norden.php
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar