Himlen är blå men historieskrivningen är svartvit – Myter och sanningar om andra världskrigets stridspiloter

Jag såg häromdagen delar av en dokumentär om Tuskegee Airmen, eller 332nd Fighter Group, de s.k. Red Tails, som var en färgad amerikansk flygdivision under andra världskriget. Det har tydligen gjorts en film om den divisionen redan 1995, men den filmen har uppenbarligen flugit under min radar. Frånsett det faktum att de överlevande från den divisionen i dessa korrekta tider fortfarande beskrev sig själva som "negroes", så var det väl, på amerikanskt vis, en rörande historia om hur färgade visade att de faktiskt kunde både flyga och skjuta ner tyskar. Detta trots att den amerikanska armén vid den tiden var extremt segregerad och blotta tanken på att en afroamerikan skulle kunna ge en vita amerikaner order sågs som uteslutet och närmast bisarrt.

Nu bör det väl sägas att dessa piloter kom in i kriget relativt sent och verkade ägna sig rätt mycket åt regelrätta eskortuppdrag, dvs de flög som skyddande skärmar för de amerikanska bombplanen när de allierade terrorbombade Tyskland. Det gör givetvis jämförelsen som jag nu tänker göra en smula orättvis. Men samtidigt hade de allierade vid den här tiden närmast totalt luftherravälde, tyskarna var hämmade av brist på bränsle och fungerande flygfält m.m., m.m., så det finns som alltid flera sidor av saker och ting.

I vilket fall som helst så framhölls det att denna division, som (åtminstone ur propagandistiskt och i efterhand politiskt korrekt perspektiv) framställs som en av de mera framträdande på den amerikanska sidan, sköt ner 112 tyska plan, samtidigt som man förlorade 66 piloter. 112 nedskjutna fiendeplan kan förefalla mycket, men som alltid kan jag (näsvis värre än Pinochio som jag är) inte låta bli att göra några jämförelser.

Det brukar överhuvudtaget inte nämnas någonting om stridsflygarässen under andra världskriget (till skillnad från de från första världskriget med Röde baronen i spetsen). Den enkla anledningen till att den statistiken förbigås med en närmast pinsam tystnad är givetvis att samtliga på "topplistan" är tyskar och således nazister. Den mest framstående av dem alla var Erich Hartmann, som själv stod för inte mindre än 352 luftsegrar, dvs en tysk stridspilot sköt ensam ner drygt tre gånger så många fiendeplan som en hel amerikansk division. Tittar vi vidare på toppen av listan så finner vi att inte mindre än femton bevingade nazister sköt ner över 200 plan per flygare, vilket alltså innebär att de femton bästa tyska piloter tillsammans hamnar på ungefär 3600 segrar. Något fler än deras färgade amerikanska kamrater således.

Sedan följer tysk efter tysk efter tysk bland ässen, det är nästan som att läsa telefonkatalogen över Berlin på 30-talet. Placerar vi sedan in den amerikanska divisionen i dess helhet på listan så kommer den först på delad 84:e plats, efter 83 pricksäkra små nazister, följd av ytterligare 23 tyskar med över 100 segrar, samt ytterligare 14 stycken som har skjutit ner åtminstone 95 plan. Först därefter kommer den förste icke-tysken, finländaren Ilmari Juutilainen, som inte riktigt kom upp i det sammanlagda antalet som hans amerikanska flygarpolare presterade, utan fick nöja sig med 94 bekräftade nedskjutningar. Därefter kommer det drygt 100 tyskar till, interfolierade med ett par japaner, en rumän och  ytterligare en finne. Når vi således har kommit bra långt ner i listan dyker äntligen den förste allierade stridspiloten upp, i form av ryssen Ivan Kozhedub, som ensam svarade för 66 nedskjutningar. Och så fortsätter det och fortsätter det och fortsätter det. Tysk på tysk på tysk, följd av en och annan ryss, någon rumän till, en kroat, en finne och först någonstans där jag för länge sedan har tappat räkningen dyker det upp en amerikan, i form av Richard Bong, som ensam sköt ner 40 fiendeplan. Listan avslutas sedan med mängder av amerikaner som har nått fem segrar, gränsen för att räknas som äss inom den här "branschen", men då har man från Wilseledias sida för länge sedan tappat lusten att ens notera tyskarna. Hade man fortsatt med att göra det så hade väl servern havererat...

Nu bör det ju i och för sig noteras att de tyska flygarna generellt sett hade längre tjänstgöringstid i strid än sina amerikanska kollegor, men t.ex. Bong var verksam under närmare tre år (han dog i en olycka vid en testflygning strax innan krigsslutet), så det är inte riktigt rättvisande. Och även om tyskarna givetvis plockade många segrar mot tekniskt underlägsna motståndare så ska de ryska stridsplanen, som tex Yakolev Yak 9, absolut inte underskattas. Amerikanska piloter i Stilla havsområdet hade för övrigt exakt samma fördelar gentemot en teknisk underlägsen och av bränslebrist hämmad motståndare i Japan, som tyskarna åtminstone initialt hade i kriget mot Sovjetunionen. En lång tjänstgöringstid innebar självfallet också en ökad risk för att man själv var den som hamnade på fel sida av siktet, och rätt exakt hälften av de Luftwaffepiloter som ensamma noterades för fler segrar än den färgade amerikanska divisionen förpassades också från luften till omkring sex fot under jorden på grund av egna misstag eller med hjälp av en skickligare fiendepilot.

Nu kan det givetvis vara väl värt att belysa även den här delen av historien, och förhoppningsvis har väl åtminstone en del av de extremt stupida fördomar som mötte de färgade piloter, som t.ex. att de inte ens kunde flyga, förpassats till historiens sophög. Och det har väl gjorts en del rättvisande dokumentärer även om den förlorande sidan under andra världskriget. Några fiktionaliserade skildringar av de tyska flygarnas heroism och skicklighet har mig veterligt däremot inte gjorts, med ett undantag för Der Stern von Afrika från 1957 som handlar om Hans-Joachim Marseille, som sköts ner över Egypten så tidigt som 1942, då han redan hade över 150 segrar på meritlistan. Den filmen, som för övrigt går att hitta på Youtube, verkar dock ha lidit av samma materialbrist som hämmade Luftwaffe under krigets senare år, för flygscenerna är få och herr Marseille verkar måna mera om sina personliga relationer än om att slåss med fienden. Men det är klart, det är självfallet, och då inte minst för en tysk filmproduktion, vissa naturliga hämningar förknippade med att framställa de som slogs för nazismen på samma hagiografiska sätt som kommer deras motståndare till del. Det får man väl trots allt acceptera. Och Erich Hartmann, som överlevde kriget och dog som pensionär 1993, lär knappast rotera i sin grav för att Hollywood vägrar att slå mynt av hans historia. Men det finns samtidigt en fara i att presentera historien på ett vinklat och orättvist sätt, även om det görs för en ”god sak”. Nazismen kom till makten inte minst på grund av de självskapade myter som rörelsen hämtade sin legitimitet ifrån och gränsen mellan historieförsköning och historieförfalskning är svår att urskilja och mycket lätt att klampa över. I tider där museerna avpolletterar stötande verk och lämnar brasklappar när tavlornas motiv inte längre anses vara korrekta kan det vara på sin plats att poängtera att världen kanske ändå inte är fullt så svartvit och att ett entydigt facit sällan kan åstadkommas. Glömmer vi bort att vara medvetna om det så finns det en uppenbar risk att vi ersätter en gammal lögn med en ny. Det må vara av väl så goda skäl, men den typen av rättfärdiganden har samtidigt alltid varit lögnarens alibi…

https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_World_War_II_flying_aces

https://www.youtube.com/watch?v=KAUVgjT8R6M

Men visst är det skillnad på folk och folk! - När överklassen förväxlar egenintresse med altruism

Den svenska ekonomiska överklassen har nu gått ut med ett upprop där de kritiserar Migrationsverket för s.k. kompetensavvisningar. Det handlar om svenska företagare och miljardärer som tycker sig vara drabbade av stelbenta regler när det kommer till hur arbetskraftsinvandringen hanteras.

Värt att notera är att det här absolut inte handlar om de otal gånger när vi skickar tillbaka "outbildat slödder". Nej då, en lågutbildad muslim kan vi lika gärna returnera till Afghanistan omgående, för han/hon är ju inte produktiv, och då har man inget som helst människovärde utifrån de socialdarwinistiska ideal som råder inom företagsvärlden. Det här handlar istället om "driftiga" och "kompetenta" människor, och det är som alla vet något helt annat än outbildade barn från krigsområden. Och det är väl inte överdrivet långsökt att tro att de miljardärer som har skrivit under det här uppropet också per automatik ser sig som självskrivna medlemmar i denna utvalda kast av förnämliga individer som de nu står upp för, och att de gärna vill se sig som en Guds gåva till resten av mänskligheten.

Då år det ju samtidigt lite roligt att konstatera att Jenny Lindén Umes, som ligger bakom uppropet, har ärvt sina pengar och sitt företag av sin far, vilket givetvis gäller även för en hel del av de övriga miljardärerna. Men det är klart, man får väl i dessa tider av genetiska förklaringsmodeller förutsätta att driftigheten visar sig redan på spermienivå? Den kompetens som jag utgår ifrån att dessa miljardärer antar sig besitta tar sig dock dessvärre också en del mindre smakliga uttryck, som när HM betalar löner på omkring 700-800 kronor i månaden till sina arbetare i Bangladesh. Att man sedan från HM:s sida ursäktar sig med att andra företag gör samma sak, en typ av ursäkt som femåringar brukar tillgripa när de klappar till någon med spaden i sandlådan, är väl ett tydligt tecken på att kompetens och moralisk mognad inte direkt är frukter från samma träd. Men vad som talar här är givetvis ingenting annat än det rena egenintresset, förklätt till något som av den naive iakttagaren kan tolkas som ett humanistiskt credo.
 
För som alltid när det kommer till företag av rejäl storleksordning så är det i grunden helt och hållet pengarna som det handlar om. Johan Attby, vars bolag har det i det här sammanhanget mycket passande namnet Fishbrain (även om man får förutsätta att det också har startats ett upprop bland guppies och neontetror där de protesterar mot den kränkning som det innebär att bli förknippade med Attby och hans kumpaner) kan väl ses som ett belysande exempel i just det avseendet. Attby och hans företag fick se en av sina anställda bli utvisad eftersom de, trots att de på sedvanligt manér anlitade en konsult (som givetvis har hela ansvaret för det skedda, Attby är ett "offer"), hade bommat att förse den anställde med rätt försäkringar. Nu, säger Attby med krokodiltårarna glänsande i ögonen, kommer det att kosta fiskhjärnorna i hans företag minst 100 000 kronor att anställa en ny programmerare. Det är väl ingen vild gissning att utgå ifrån att den programmeraren kommer att hämtas från Indien, ett land som Sverige och andra västländer har plundrat på högutbildad arbetskraft under en längre tid. Det är nämligen så svenska (och för den delen givetvis alla större företag oavsett nationalitet) visar den "solidaritet" och "medmänsklighet" som Richard Båge har mage att prata om. Man parasiterar, plundrar och utnyttjar varje litet kryphål som finns för den egna vinningens skull, något som Joel Bakan visar med eftertryck i sin lika roande som oroande bok The Corporation - The Pathological Pursuit of Profit and Power.
 
Och det finns egentligen inga problem med det, ett företag är ingenting annat än ett profitmaximerande rovdjur, det ligger i sakens natur. Vad som däremot är direkt störande är när människor utnyttjar sin ekonomiska position till att framställa sitt nakna egenintresse som ett tecken på medmänsklighet och godhet. Om det nu bara var det som det handlade om, hur kommer det sig i så fall att t.ex. HM fortsätter att behandla sina lågutbildade textilarbetare som avfall? Jo just det, en textilarbetare är ju närmast per definition inte vare sig "driftig" eller kompetent". Och är du inte det, då blir ditt värde som människa rätt fort devalverat när Jenny Lindén och hennes rika polare låter medmänskligheten tala...

https://www.expressen.se/dinapengar/okand-miljardar-bakom-upprop-mot-utvisningar/

http://omni.se/h-m-slar-tillbaka-mot-kritik-om-laga-loner-forenklat/a/78bwo

 

När vettet far ut så far vattnet efter – Den ohämmade barnalstringens konsekvenser

Ingen har väl undgått att notera att Kapstaden i Sydafrika med största sannolikhet kommer att drabbas av en extrem vattenbrist under våren. Någon gång i mitten av april beräknas reserverna vara uttömda och då återstår ingenting annat än en långtgående och radikal vattenransonering för stadens invånare. I dessa dagar av offentliga manifestationer för det ena behjärtansvärda ändamålet efter det andra så har självfallet även denna kris fått utrymme på de sociala medierna, och Talita van der Heever, som själv bor i den sydafrikanska staden East London belägen på den motsatta kusten i förhållande till Kapstaden, drabbades av en bister insikt när hon skulle ge sitt barn välling. För vad skulle, slog det henne, mödrarna i Kapstaden blanda upp sin välling med när det inte längre fanns något vatten? Så hon startade en kampanj på sociala medier där deltagarna ska skänka vatten som sedan ska fraktas med bil från öst- till västkusten i Sydafrika. Och det är väl snällt, lovvärt, medmänskligt, m.m. , m.m. Själv tycker jag nog att det hade varit på sin plats med en kampanj av ett helt annat slag, och väl medveten om att det redan är alldeles för sent för att problemet överhuvudtaget ska kunna lösas kommer jag nu ändå att slå ett slag för det enda sätt på vilket vi enligt mig kan lösa vattenbristen i Sydafrika. Jag har dock inga illusioner om att någon kommer att lyssna, för heliga kor slaktar man inte ostraffat.

De är fler än van der Heever som uttrycker oro över det som komma skall, och det finns de som räknar med att en dryg miljon barn kommer att drabbas av vattenbristen bara i den västliga Kapprovinsen. För att göra ont värre så kan det vi nu ser dessutom vara början på ett betydligt större problem som riskerar att drabba stora delar av Sydafrika, däribland Johannesburg som i nuläget ännu inte känner av det prekära vattenläge som andra delar av landet befinner sig i. Detta då de dammar i Lesotho som förser stora delar av Sydafrika med sötvatten har rekordlåga vattennivåer. Förberedelserna inför den kris som komma skall verkar också minst sagt valhänta och hämmas av internt käbbel mellan ANC och det största oppositionspartiet Democratic Alliance (DA), som också är det parti som styr staden. Lokala initiativ har tagits från Kapstadens företagarorganisationer, men de åtgärder som föreslås från det hållet verkar inte kännetecknas av någon större tankeskärpa. Att lösa vattenbristen genom att låta de anställda ta med sig vatten hemifrån eller genom att jobba i skift och låta den lediga personalen köa vid vattenutlämningsställena är väl ungefär lika konstruktivt som att tro att lösningen ligger i att gå in på grannens mark och hämta vatten ur en flod som rinner på bådas ägor.

Vem bär då skulden för det som är på väg att hända, Moder natur eller vi själva? Ska vi tro en representant för den allt mer mjäkiga vänstern, Zina Al-Dewany, så har Kapstaden och dess invånare inget som helst ansvar för den rådande vattenbristen, även om Al-Dewany lite halvhjärtat reserverar sig för att ansvariga politiker ”borde ha insett allvaret tidigare”. Men vår tids vänster verkar onekligen betrakta hela vår existens som ett ständigt pågående överfall på oskyldiga offer, och med den hållningen är ”eget ansvar” knappast ett begrepp som står särskilt högt i kurs. Och att högerns eventuella ”miljömedvetande” skulle vara något annat än en läpparnas bekännelse faller på sin egen orimlighet, eftersom den tillväxtekonomi som högern (och för den delen även socialdemokratin) har som ledstjärna inte är förenligt med ett verkligt radikalt miljötänkande. Så vad kvarstår då för de som inte vill hantera verkligheten? Jo, den strategi som minst sagt orättvist brukar tillskrivas strutsen, men som vi människor praktiserar i betydligt större omfattning. Då är det också en händelse som ser ut som en tanke att Sydafrika och då även den östra Kapprovinsen är ett av strutsens naturliga habitat…

Men inte ens en person som har lagt sig till med strutsens låga huvudhållning kan ha låtit bli att notera de problem med vattenförsörjningen som nu i rask takt blir alltmer akuta, för det här handlar inte på något sätt om ett nytt fenomen, även om man lätt kan få det intrycket när man läser de reportage som nu publiceras. Redan på 90-talet fanns det emellertid tydliga tecken på att en allvarlig vattenbrist var i antågande för Kapstadens vidkommande, men nu är det väl i och för sig en allmänmänsklig egenskap att inte ta till sig dåliga nyheter förrän man får dem nedtryckta i halsen. Men att blunda för att katastrofer kan komma är en sak, att aktivt arbeta för att de ska bli ett faktum är något helt annat. Men det är just det sistnämnda som Kapstadens och Sydafrikas befolkning har gjort. Låt oss ägna oss åt lite sifferexercis.

1950 uppgick Sydafrikas samlade befolkning till 13,6 miljoner. 2018 beräknas den överskrida 57 miljoner, vilket alltså innebär en dryg fyrdubbling på knappt 70 år. Som en jämförelse kan sägas att Sveriges befolkning med en liknande förökningstakt i nuläget hade uppgått till 30 miljoner, och då är dessutom all invandring borträknad ur den ekvationen. För Kapstadens vidkommande är siffrorna ännu mera skrämmande, då stadens befolkning uppgick till 618 000 personer 1950, medan aktuella siffror ger vid handen att det nuvarande invånarantalet uppgår till någonstans mellan 3,7 och 4,3 miljoner människor. Det handlar alltså om en befolkningsökning på mellan 6 och 7 ggr på knappt 70 år (i Sveriges fall hade det lett till en nuvarande befolkningssiffra på 42-50 miljoner om vi hade följt samma utvecklingsmönster). Bara under de senaste 25 åren, dvs från den tid då de första larmen om en potentiell vattenbrist började komma, har Kapstadens befolkning växt med omkring 2 miljoner människor. Bara en lallande byfåne av sällan skådat slag, eller en politiskt korrekt individ som väljer att ignorera verkligheten kan tro att en sådan utveckling inte oundvikligen påverkar miljön och i det här fallet vattentillgången.

I den västerländska flagellantism som är så populär för närvarande nämns inte den här aspekten av miljöproblemen överhuvudtaget, givetvis eftersom den som nämner det genast brännmärks som rasist eller i bästa fall extremt fördomsfull. Inte desto mindre är det så att det pågår en katastrofal befolkningsutveckling i stora delar av världen, något som vi alla oundvikligen kommer att få lida för. Det är inte synd om Sydafrika, det är inte synd om Kapstadens befolkning, på samma sätt som det inte är synd om en individ som limmar armarna fulla med hönsfjädrar och kastar sig ut för ett stup i tron att han kan flyga. Frågan är också vad vi ska göra för att lindra de självförvållade katastrofer som tredje världens länder med berått mod (eller i varje fall en kombination av medveten vanskötsel och dumhet) kastar sig in i, oavsett om det handlar om krig eller om en miljö som havererar under trycket av en befolkningsökning som helt saknar historisk motsvarighet? Att stillatigande acceptera vad som faktiskt är ett rent destruktivt beteende och rentav underblåsa det beteendet genom att inte påtala det och istället enbart lindra konsekvenserna av det, vilket är vad som sker nu, är ungefär som att försöka bota någon från alkoholism genom att köpa ut ett helrör till honom/henne. Det är direkt kontraproduktivt och utan att vara alltför socialdarwinistisk så är det väl så att vi bör bygga en värld där de negativa konsekvenserna av ett oansvarigt beteende också blir högst påtagligt för den individ eller det land som inte kan sköta sig. Det går visserligen att hävda att vi har ett ansvar för att hjälpa varandra, men i det här fallet handlar det om en relation som har en uppenbar likhet med ett misshandelsförhållande, där vi av rädsla för att framstå som omänskliga låter oss toppridas av individer och länder som helt friskriver sig från att vara delaktiga i det globala ansvar som vi så enträget vill genomdriva. Det är, passande nog, som om vi vore vankelmodiga föräldrar som är så rädda för att kränka våra barn att vi låter dem göra som de vill även om följderna av det beteendet blir vår egen förintelse. Och den immanenta rasismen i hållningen som säger att vi måste ignorera problem bara för att de emanerar från länder som inte hör till västsfären behöver kanske inte påtalas.

Som ”tur" är, dvs om vi vill undvika att drunkna i rasismdiskursen trögflytande kärr, så är det här ett problem som inte enbart berör tredje världens länder, även om det som sker där saknar motstycke i resten av världen. Även i Sverige hörs det ständiga verop angående den åldrande befolkning, lamentationer som får i varje fall mig att genast associera till makarna Myrdal och Kris i befolkningsfrågan. Det är något minst sagt motsägelsefullt i den tafatta miljömedvetenhet som vi försvär oss till, där vi sorterar våra sopor och förfasar oss över en slängd plastpåse, samtidigt som vi uppmuntras till att skaffa barn helt utan att ens överväga de omfattande miljökonsekvenser som ett sådant val innebär. Det är på något sätt som att merkantilismen har fått en renässans i det politiska tänkandet och i det allmänna medvetandet. En folkrik stat är en bra stat, och barn det ska vi alla skaffa, för det är tillvarons mening och bra för tillväxten. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är något djupt patetiskt över de människor som av någon anledning känner sig ofullständiga när det inte har förökat sig, och som, precis som fotbollspelaren John Guidetti sa i en intervju efter att han hade fått sitt andra barn, påstår sig inte vara hela förrän de har spridit sin genpol vidare. Vi är uppenbarligen helt inkapabla att skaffa oss en mening i det här livet om vi inte har något utanför oss själva att hänga upp det på, det må vara en religion, en politisk ideologi, eller i det här fallet en annan individ. Och vi tar till nästintill vilka lösningar som helst för att få denna vår stora önskan uppfylld, och känner oss dessutom djupt kränkta när vi inte ges medicinsk hjälp i vår strävan efter att fylla upp den här planeten in till den allra sista kvadratmetern. Barnanskaffandet har på sätt och vis blivit något av universallösning, det ger oss inte bara en mening utanför oss själva, det krymper vår tillvaro till en bekväm kokong och infantiliserar oss under stora delar av vårt mera produktiva vuxna liv, och får oss att svamla i termer av ”livets mirakel” och andra liknande kvasireligiösa floskler. Barnet är också lösningen på om inte alla, så i varje fall en stor del av de problem som vi möter. Är relationen bra, då ska vi manifestera det genom att skaffa barn. Är relationen usel, då ska vi se om vi kan reparera den genom att skaffa barn. Är tillvaron toppen, varför inte förgylla den ytterligare med hjälp av lite barnskrik? Är tillvaron meningslös, vedervärdig och knappt möjlig att uthärda, varför inte skaffa ett barn och se om den blir bättre? Det sistnämnda är för övrigt ett av de mest besynnerliga skäl jag känner till, eftersom en individ som avskyr tillvaron skaffar en annan individ till samma plats och därigenom utsätter honom/henne för samma plågor. Att ta en annan människa som gisslan för sitt eget liv, vilket alltför många barnföräldrar gör, borde om inte vara straffbart, så i varje fall inte godtas av någon som skäl.

Jag önskar att jag kunde avsluta det här med att konstatera att västvärlden och Sverige faktiskt tar sitt ansvar inom det här området, men så verkar som sagt absolut inte vara fallet. Barnalstrandet i Sverige är högre än vad det har varit på många år, och även om en del av den ökningen har sin orsak i invandringen så är det inte hela sanningen. Det finns tecken på att den koppling mellan utbildning och lågt barnafödande som förut har tagits för givet (en hypotes som jag för övrigt alltid har varit skeptisk till, eftersom underlaget är klent och den kausala relationen knappast säkerställd bortom allt tvivel) är på väg att falsifieras, då barnafödandet ökar bland de högutbildade inte bara i Sverige utan även i de övriga nordiska länderna. Med tanke på att sociala mönster brukar reproduceras uppifrån och ned är det en mycket oroväckande utveckling och det finns goda skäl att börja stämma i bäcken även i det här landet. Annars kan det läätt visa sig att även den bäcken riskerar att torka ut. Och i vilket fall som helst så vore det kanske dags att publicera ännu en version av Kris i befolkningsfrågan, men då med diametralt motsatt innehåll i förhållande till dess beryktade föregångare…

https://edition.cnn.com/2018/01/30/africa/cape-town-water-campaign-intl/index.html

https://www.enca.com/south-africa/water-crisis-day-zero-could-affect-a-million-children

https://www.reuters.com/article/us-safrica-drought-lesotho/south-africas-water-crisis-spreads-from-cape-town-idUSKBN1FK27A

https://www.news24.com/Analysis/cape-town-water-crisis-crossing-state-and-party-lines-isnt-the-answer-20180201

https://www.timeslive.co.za/news/south-africa/2018-01-31-day-zero-business-has-a-plan-for-cape-town/

http://www.politism.se/story/om-72-dagar-stangs-alla-vattenkranar-av-i-storstaden/#post-56335

https://en.wikipedia.org/wiki/Cape_Town_water_crisis

http://worldpopulationreview.com/world-cities/cape-town-population/

http://www.worldometers.info/world-population/south-africa-population/

https://www.expressen.se/sport/fotboll/landslaget/john-guidetti-och-sanna-dahlstrom-har-fatt-en-son/