Jag såg häromdagen delar av en dokumentär om Tuskegee
Airmen, eller 332nd Fighter Group, de s.k. Red Tails, som var en färgad
amerikansk flygdivision under andra världskriget. Det har tydligen gjorts en
film om den divisionen redan 1995, men den filmen har uppenbarligen flugit
under min radar. Frånsett det faktum att de överlevande från den divisionen i
dessa korrekta tider fortfarande beskrev sig själva som "negroes", så
var det väl, på amerikanskt vis, en rörande historia om hur färgade visade att
de faktiskt kunde både flyga och skjuta ner tyskar. Detta trots att den
amerikanska armén vid den tiden var extremt segregerad och blotta tanken på att
en afroamerikan skulle kunna ge en vita amerikaner order sågs som uteslutet och
närmast bisarrt.
Nu bör det väl sägas att dessa piloter kom in i kriget relativt sent och verkade ägna sig rätt mycket åt regelrätta eskortuppdrag, dvs de flög som skyddande skärmar för de amerikanska bombplanen när de allierade terrorbombade Tyskland. Det gör givetvis jämförelsen som jag nu tänker göra en smula orättvis. Men samtidigt hade de allierade vid den här tiden närmast totalt luftherravälde, tyskarna var hämmade av brist på bränsle och fungerande flygfält m.m., m.m., så det finns som alltid flera sidor av saker och ting.
I vilket fall som helst så framhölls det att denna division, som (åtminstone ur propagandistiskt och i efterhand politiskt korrekt perspektiv) framställs som en av de mera framträdande på den amerikanska sidan, sköt ner 112 tyska plan, samtidigt som man förlorade 66 piloter. 112 nedskjutna fiendeplan kan förefalla mycket, men som alltid kan jag (näsvis värre än Pinochio som jag är) inte låta bli att göra några jämförelser.
Det brukar överhuvudtaget inte nämnas någonting om stridsflygarässen under andra världskriget (till skillnad från de från första världskriget med Röde baronen i spetsen). Den enkla anledningen till att den statistiken förbigås med en närmast pinsam tystnad är givetvis att samtliga på "topplistan" är tyskar och således nazister. Den mest framstående av dem alla var Erich Hartmann, som själv stod för inte mindre än 352 luftsegrar, dvs en tysk stridspilot sköt ensam ner drygt tre gånger så många fiendeplan som en hel amerikansk division. Tittar vi vidare på toppen av listan så finner vi att inte mindre än femton bevingade nazister sköt ner över 200 plan per flygare, vilket alltså innebär att de femton bästa tyska piloter tillsammans hamnar på ungefär 3600 segrar. Något fler än deras färgade amerikanska kamrater således.
Sedan följer tysk efter tysk efter tysk bland ässen, det är nästan som att läsa telefonkatalogen över Berlin på 30-talet. Placerar vi sedan in den amerikanska divisionen i dess helhet på listan så kommer den först på delad 84:e plats, efter 83 pricksäkra små nazister, följd av ytterligare 23 tyskar med över 100 segrar, samt ytterligare 14 stycken som har skjutit ner åtminstone 95 plan. Först därefter kommer den förste icke-tysken, finländaren Ilmari Juutilainen, som inte riktigt kom upp i det sammanlagda antalet som hans amerikanska flygarpolare presterade, utan fick nöja sig med 94 bekräftade nedskjutningar. Därefter kommer det drygt 100 tyskar till, interfolierade med ett par japaner, en rumän och ytterligare en finne. Når vi således har kommit bra långt ner i listan dyker äntligen den förste allierade stridspiloten upp, i form av ryssen Ivan Kozhedub, som ensam svarade för 66 nedskjutningar. Och så fortsätter det och fortsätter det och fortsätter det. Tysk på tysk på tysk, följd av en och annan ryss, någon rumän till, en kroat, en finne och först någonstans där jag för länge sedan har tappat räkningen dyker det upp en amerikan, i form av Richard Bong, som ensam sköt ner 40 fiendeplan. Listan avslutas sedan med mängder av amerikaner som har nått fem segrar, gränsen för att räknas som äss inom den här "branschen", men då har man från Wilseledias sida för länge sedan tappat lusten att ens notera tyskarna. Hade man fortsatt med att göra det så hade väl servern havererat...
Nu bör det ju i och för sig noteras att de tyska flygarna generellt sett hade längre tjänstgöringstid i strid än sina amerikanska kollegor, men t.ex. Bong var verksam under närmare tre år (han dog i en olycka vid en testflygning strax innan krigsslutet), så det är inte riktigt rättvisande. Och även om tyskarna givetvis plockade många segrar mot tekniskt underlägsna motståndare så ska de ryska stridsplanen, som tex Yakolev Yak 9, absolut inte underskattas. Amerikanska piloter i Stilla havsområdet hade för övrigt exakt samma fördelar gentemot en teknisk underlägsen och av bränslebrist hämmad motståndare i Japan, som tyskarna åtminstone initialt hade i kriget mot Sovjetunionen. En lång tjänstgöringstid innebar självfallet också en ökad risk för att man själv var den som hamnade på fel sida av siktet, och rätt exakt hälften av de Luftwaffepiloter som ensamma noterades för fler segrar än den färgade amerikanska divisionen förpassades också från luften till omkring sex fot under jorden på grund av egna misstag eller med hjälp av en skickligare fiendepilot.
Nu kan det givetvis vara väl värt att belysa även den här delen av historien, och förhoppningsvis har väl åtminstone en del av de extremt stupida fördomar som mötte de färgade piloter, som t.ex. att de inte ens kunde flyga, förpassats till historiens sophög. Och det har väl gjorts en del rättvisande dokumentärer även om den förlorande sidan under andra världskriget. Några fiktionaliserade skildringar av de tyska flygarnas heroism och skicklighet har mig veterligt däremot inte gjorts, med ett undantag för Der Stern von Afrika från 1957 som handlar om Hans-Joachim Marseille, som sköts ner över Egypten så tidigt som 1942, då han redan hade över 150 segrar på meritlistan. Den filmen, som för övrigt går att hitta på Youtube, verkar dock ha lidit av samma materialbrist som hämmade Luftwaffe under krigets senare år, för flygscenerna är få och herr Marseille verkar måna mera om sina personliga relationer än om att slåss med fienden. Men det är klart, det är självfallet, och då inte minst för en tysk filmproduktion, vissa naturliga hämningar förknippade med att framställa de som slogs för nazismen på samma hagiografiska sätt som kommer deras motståndare till del. Det får man väl trots allt acceptera. Och Erich Hartmann, som överlevde kriget och dog som pensionär 1993, lär knappast rotera i sin grav för att Hollywood vägrar att slå mynt av hans historia. Men det finns samtidigt en fara i att presentera historien på ett vinklat och orättvist sätt, även om det görs för en ”god sak”. Nazismen kom till makten inte minst på grund av de självskapade myter som rörelsen hämtade sin legitimitet ifrån och gränsen mellan historieförsköning och historieförfalskning är svår att urskilja och mycket lätt att klampa över. I tider där museerna avpolletterar stötande verk och lämnar brasklappar när tavlornas motiv inte längre anses vara korrekta kan det vara på sin plats att poängtera att världen kanske ändå inte är fullt så svartvit och att ett entydigt facit sällan kan åstadkommas. Glömmer vi bort att vara medvetna om det så finns det en uppenbar risk att vi ersätter en gammal lögn med en ny. Det må vara av väl så goda skäl, men den typen av rättfärdiganden har samtidigt alltid varit lögnarens alibi…
Nu bör det väl sägas att dessa piloter kom in i kriget relativt sent och verkade ägna sig rätt mycket åt regelrätta eskortuppdrag, dvs de flög som skyddande skärmar för de amerikanska bombplanen när de allierade terrorbombade Tyskland. Det gör givetvis jämförelsen som jag nu tänker göra en smula orättvis. Men samtidigt hade de allierade vid den här tiden närmast totalt luftherravälde, tyskarna var hämmade av brist på bränsle och fungerande flygfält m.m., m.m., så det finns som alltid flera sidor av saker och ting.
I vilket fall som helst så framhölls det att denna division, som (åtminstone ur propagandistiskt och i efterhand politiskt korrekt perspektiv) framställs som en av de mera framträdande på den amerikanska sidan, sköt ner 112 tyska plan, samtidigt som man förlorade 66 piloter. 112 nedskjutna fiendeplan kan förefalla mycket, men som alltid kan jag (näsvis värre än Pinochio som jag är) inte låta bli att göra några jämförelser.
Det brukar överhuvudtaget inte nämnas någonting om stridsflygarässen under andra världskriget (till skillnad från de från första världskriget med Röde baronen i spetsen). Den enkla anledningen till att den statistiken förbigås med en närmast pinsam tystnad är givetvis att samtliga på "topplistan" är tyskar och således nazister. Den mest framstående av dem alla var Erich Hartmann, som själv stod för inte mindre än 352 luftsegrar, dvs en tysk stridspilot sköt ensam ner drygt tre gånger så många fiendeplan som en hel amerikansk division. Tittar vi vidare på toppen av listan så finner vi att inte mindre än femton bevingade nazister sköt ner över 200 plan per flygare, vilket alltså innebär att de femton bästa tyska piloter tillsammans hamnar på ungefär 3600 segrar. Något fler än deras färgade amerikanska kamrater således.
Sedan följer tysk efter tysk efter tysk bland ässen, det är nästan som att läsa telefonkatalogen över Berlin på 30-talet. Placerar vi sedan in den amerikanska divisionen i dess helhet på listan så kommer den först på delad 84:e plats, efter 83 pricksäkra små nazister, följd av ytterligare 23 tyskar med över 100 segrar, samt ytterligare 14 stycken som har skjutit ner åtminstone 95 plan. Först därefter kommer den förste icke-tysken, finländaren Ilmari Juutilainen, som inte riktigt kom upp i det sammanlagda antalet som hans amerikanska flygarpolare presterade, utan fick nöja sig med 94 bekräftade nedskjutningar. Därefter kommer det drygt 100 tyskar till, interfolierade med ett par japaner, en rumän och ytterligare en finne. Når vi således har kommit bra långt ner i listan dyker äntligen den förste allierade stridspiloten upp, i form av ryssen Ivan Kozhedub, som ensam svarade för 66 nedskjutningar. Och så fortsätter det och fortsätter det och fortsätter det. Tysk på tysk på tysk, följd av en och annan ryss, någon rumän till, en kroat, en finne och först någonstans där jag för länge sedan har tappat räkningen dyker det upp en amerikan, i form av Richard Bong, som ensam sköt ner 40 fiendeplan. Listan avslutas sedan med mängder av amerikaner som har nått fem segrar, gränsen för att räknas som äss inom den här "branschen", men då har man från Wilseledias sida för länge sedan tappat lusten att ens notera tyskarna. Hade man fortsatt med att göra det så hade väl servern havererat...
Nu bör det ju i och för sig noteras att de tyska flygarna generellt sett hade längre tjänstgöringstid i strid än sina amerikanska kollegor, men t.ex. Bong var verksam under närmare tre år (han dog i en olycka vid en testflygning strax innan krigsslutet), så det är inte riktigt rättvisande. Och även om tyskarna givetvis plockade många segrar mot tekniskt underlägsna motståndare så ska de ryska stridsplanen, som tex Yakolev Yak 9, absolut inte underskattas. Amerikanska piloter i Stilla havsområdet hade för övrigt exakt samma fördelar gentemot en teknisk underlägsen och av bränslebrist hämmad motståndare i Japan, som tyskarna åtminstone initialt hade i kriget mot Sovjetunionen. En lång tjänstgöringstid innebar självfallet också en ökad risk för att man själv var den som hamnade på fel sida av siktet, och rätt exakt hälften av de Luftwaffepiloter som ensamma noterades för fler segrar än den färgade amerikanska divisionen förpassades också från luften till omkring sex fot under jorden på grund av egna misstag eller med hjälp av en skickligare fiendepilot.
Nu kan det givetvis vara väl värt att belysa även den här delen av historien, och förhoppningsvis har väl åtminstone en del av de extremt stupida fördomar som mötte de färgade piloter, som t.ex. att de inte ens kunde flyga, förpassats till historiens sophög. Och det har väl gjorts en del rättvisande dokumentärer även om den förlorande sidan under andra världskriget. Några fiktionaliserade skildringar av de tyska flygarnas heroism och skicklighet har mig veterligt däremot inte gjorts, med ett undantag för Der Stern von Afrika från 1957 som handlar om Hans-Joachim Marseille, som sköts ner över Egypten så tidigt som 1942, då han redan hade över 150 segrar på meritlistan. Den filmen, som för övrigt går att hitta på Youtube, verkar dock ha lidit av samma materialbrist som hämmade Luftwaffe under krigets senare år, för flygscenerna är få och herr Marseille verkar måna mera om sina personliga relationer än om att slåss med fienden. Men det är klart, det är självfallet, och då inte minst för en tysk filmproduktion, vissa naturliga hämningar förknippade med att framställa de som slogs för nazismen på samma hagiografiska sätt som kommer deras motståndare till del. Det får man väl trots allt acceptera. Och Erich Hartmann, som överlevde kriget och dog som pensionär 1993, lär knappast rotera i sin grav för att Hollywood vägrar att slå mynt av hans historia. Men det finns samtidigt en fara i att presentera historien på ett vinklat och orättvist sätt, även om det görs för en ”god sak”. Nazismen kom till makten inte minst på grund av de självskapade myter som rörelsen hämtade sin legitimitet ifrån och gränsen mellan historieförsköning och historieförfalskning är svår att urskilja och mycket lätt att klampa över. I tider där museerna avpolletterar stötande verk och lämnar brasklappar när tavlornas motiv inte längre anses vara korrekta kan det vara på sin plats att poängtera att världen kanske ändå inte är fullt så svartvit och att ett entydigt facit sällan kan åstadkommas. Glömmer vi bort att vara medvetna om det så finns det en uppenbar risk att vi ersätter en gammal lögn med en ny. Det må vara av väl så goda skäl, men den typen av rättfärdiganden har samtidigt alltid varit lögnarens alibi…
https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_World_War_II_flying_aces
https://www.youtube.com/watch?v=KAUVgjT8R6M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar