Jag kommer ihåg när jag som barn för första gången såg den
amerikanska SF-filmen Världsrymden
anfaller (The Invasion of the Body Snatchers) och jag vill, utan att ha fog
för det, gärna tro att det hela utspelade sig en sen och mörk höstkväll, där
jag ensam framför teveapparaten förskräckt växlade mellan att titta och blunda
allt eftersom historien rullades upp. Filmen skrämde helt enkelt skiten ur mig
(okej, jag var ett väldigt harigt barn…) och det tog några dagar innan jag
kunde titta på människorna i min omgivning utan att misstänka att de, precis
som ugglan i Twin Peaks, inte riktigt var vad de utgav sig för att vara. Den känslan
har smugit sig på mig igen, och den här gången verkar det inte hjälpa att jag
försöker ruska på huvudet, klappa mig själv på kinderna och blinka oavbrutet
för att därigenom försöka skaka bort den visionen och få en klar blick.
Misstanken kvarstår, någon eller något har kidnappat min omgivning och ersatt
den med något helt annat än vad som brukade vara där. Och den känslan är lika
olustig nu som den var då jag var barn.
Historien i Världsrymden
anfaller är givetvis välbekant för de flesta. En utomjordisk civilisation
försöker kolonisera jorden med hjälp av stora pumpaliknande frön som utvecklas
till identiska kopior av invånarna i den lilla kaliforniska stad där det hela
utspelar sig. Dessa kopior tar sedan sina mänskliga förebilders plats och ser på
ytan exakt likadana ut. Men deras uppträdande är robotartat, de ger inte
uttryck för någon form av mänskliga känslor och all individualitet är som
bortblåst. Filmen gjordes 1956 så den antikommunistiska tonen är inte
överdrivet diskret, och de propagandistiska anspelningarna är kanske inte av
någon direkt subtil natur. Men det lämnar vi därhän för den här gången.
Och utvecklingen går som bekant framåt (sa darwinisten och
skrockade förnöjt) och när nu utomjordingarna uppenbarligen riktar sitt
intresse mot Sverige så har de, åtminstone vid en ytlig betraktelse, vänt på
kuttingen helt och hållet. Nu är det visserligen så att en del undersökningar,
om än av kanske mer eller mindre dubiös art, har utpekat svensken såsom varande
ett särfall i vårt mänskliga universum. Vi, och även i något mindre grad våra
nordiska grannländer, skiljer oss enligt uppgift från den mänskliga gemenskapen
på ett i vissa fall tämligen radikalt sätt. Det må vara hur det är med den
saken, och jag är väl inte så säker på att inte t.ex. den genomsnittlige
peruanen eller för den delen senegalesen också uppvisar idiosynkrasier som
saknar motsvarighet på andra platser på vår jord, men den traditionella bilden
av svensken har, stereotypiserad eller ej, alltid haft vissa standardiserade
inslag. Svensken är distanserad (vi sitter t.ex. gärna för oss själva på bussen
och tåget), rationell på gränsen till det kallsinniga och omsorgsfullt inskolad
i föreningslivet, med allt vad det innebär av konsensusinriktade
förhandlingsstrategier. Han/hon är också, åtminstone enligt förståsigpåarna,
auktoritetstroende inte minst gentemot myndigheter och de formaliseringar av
tillvaron som detta medför och vi behärskas också, hävdar många, grundligt av
Jantelagen (Ett påstående som alltid har roat mig eftersom begreppet myntades
av en dansk som satt i Norge och skrev sin bok, var kopplingen till Sverige
finns är därför tämligen oklart…). Svensken är kort sagt rationell,
förnuftstroende, formaliserad, distanserad och noga med att inte göra sig bred
på omgivningens bekostnad. Ähh, förlåt mig, men jag måste invända en smula mot
den beskrivningen. Det är möjligt att den var adekvat för ex antal år sedan, nu
verkar den vara ungefär lika träffande som att kalla Lilla Fridolf för
hustyrann.
Nu har kanske förändringen skett gradvis, vilket
självfallet, om vi utgår ifrån att den utomjordiska civilisation som håller på
att kolonisera oss är intelligentare än vi (motsatsen är för övrigt svår att
föreställa sig) ligger i sakens natur. Ska man förändra ett samhälle och dess
befolkning från grunden så kan man inte gå loss på det/den med hjälp av en slägga,
allt måste ske gradvis och på ett sådant sätt att den koloniserande parten, med
Noam Chomskys ord, tillverkar ett samtycke för den kursändring som sker. Allting
är ju så mycket lättare om den vi är också överensstämmer med den bild av oss
själva som vi har. Om sedan den bilden är rättvisande, eller om de som har
försvurit sig åt den överhuvudtaget har vare sig viljan eller förmågan att
förhålla sig kritiskt och ifrågasättande till den, har inte med saken att göra.
Och hur ser då den bilden ut? Hur är och agerar dagens svensk och vad får det
för konsekvenser?
Till att börja med så kan vi konstatera att den rationelle
svensken numera är ungefär lika rödlistad som bergsgorillan (låt gå för att jag
för min del kanske trots allt föredrar att gorillan överlever och att svensken
dör ut…). Det är inte bara så att rationalitet i sig är något fult, troligtvis
eftersom den hållningen implicerar en reservation, en ovilja att följa med
strömmen, något som får den rationelle individen att för det mesta känna sig som
en Gaisare som av misstag har hamnat i IFK-klacken. Det är också så att vi,
kanske som ett resultat av ett antal trender i vårt samhälle (kroppsfixering,
religion, managementtänkande, m.m., m.m.) har fått en kultur där bejakandet i
sig ses som något positivt. Om man vill kan man tolka det som en
amerikanisering av samhället (det här är en form av habitus som bl.a. belyses
av Barbara Ehrenreich i hennes bok Gilla
läget), men vill man vara elak (vilket jag som bekant alltid vill) så går
det också att dra kopplingar till ett betydligt mera sinistert samhälle,
nämligen det nazistiska Tredje riket. Goebbels och hans kumpaner på
propagandaministeriet förde en uttalad kamp mot de individer som benämndes som
”kritikaster”, ett begrepp som inrymmer både en allmänt negativ hållning och
ett beteende som i vårt samhälle brukar avfärdas som rättshaveristiskt, oavsett
om det finns något faktiskt fog för det. Vad det hela kokar ner till är ordet
NEJ, vilket av många verkar betraktas som det svenska språkets absolut fulaste
ord. Säger du nej till någonting så är du närmast per definition en tråkmåns,
en besvärlig individ, helt enkelt en partypajare. Och vem gillar den typen av
personer? Det enda alternativ som finns om man vill vara lite motvalls, men
inte så mycket att det blir direkt störande, är ett s.k. ”kritiskt ja”, något
som den på papperet ”obstinata” delen av socialdemokraterna tyckte sig vilja
praktisera vid omröstningen om vårt eventuella inträde i EU. Ja:et finns som
bekant kvar, kritiken har vi ännu inte sett något av.
Till det demonstrativa bejakandet, som alltför ofta får
debatter att mera likna väckelsemöten än seriösa diskussioner, hör att vi har
fått ett offentligt samtal i det här samhället där känslans prerogativ är det
som i princip alltid får företräde. Det handlar inte längre om någon form av
saklig grund, det handlar om det vi känner är rätt, inte vad som i själva
verket är det. Kanske är det ett tecken på det långtgående förfallet som råder
på våra universitet och högskolor, kanske är det ett tecken på att en
snedvriden moralism sätter tonen för vad som är acceptabelt att säga och tycka?
Därmed inte sagt att den moraliska halten i argumentationen därför saknar
grund, det är bara det att de flesta problem i första hand har en renodlat
praktisk natur, och det är också, åtminstone enligt mig, den enda framkomliga
vägen om vi vill lösa något på ett varaktigt och fungerande sätt.
Vi är, eller har blivit, helt tvärtemot den traditionella gängse
bilden ett oerhört känslostyrt folk. Vi reagerar spontant och omedelbart när
det är något som gör oss känslomässigt berörda, som flyktingar vid våra
gränser, barn som far illa, tiggare som lever i misär, m.m., m.m. Men vi vägrar
att ta till oss att de frågorna för det mesta är betydligt mer
tveeggade och komplicerade än vad de kan verka för den som är moraliskt
upprörd, och därför mynnar allting ut i temporära punktinsatser som ska freda
våra samveten samtidigt som det går att garantera att de inte leder till något
varaktigt resultat. Vi betalar en spänn extra för våra plastpåsar och släcker
ljuset i våra lägenheter en timme om året och betraktar det som en kraftfull
manifestation och som åtgärder som verkligen fyller en funktion. Det är i det
sammanhanget inte överdrivet svårt att få bilden av kejsar Nero lirandes lyra
medan Rom brann framför ögonen. Dock med den reservationen att det sistnämnda
är en propagandistisk nidbild, medan vårt minst lika bisarra beteende däremot
är rena rama verkligheten.
Och vi tröttnar fort, Vi är inte heller mottaglig för
kritiska röster, utan dömer blixtsnabbt ut all kritik som antingen negativ
eller svartsynt, eller som kommande från en illa dold brunfärgad politisk
agenda. Ja-sägarna däremot hyllas unisont och behandlas på ett underdånigt sätt
i massmedia, nästan som om de vore halvgudar som på nåder nedlåter sig till att
kommunicera med oss vanliga dödliga. Hans Rosling, vars presentationer mera
liknar Ian och Berts läskbacksstaplande än seriös vetenskap, är väl det mest
uppenbara exemplet. Skulle han ha fått det mottagande som han fick om han hade
haft en grundläggande kritisk och ”negativ” inställning till mänsklighetens
påverkan på vår planet? Det är knappast troligt. Rosling är ett paradexempel på
det jag nämnde innan, det s.k. ”kritiska ja:et”, då han bagatelliserar och
reducerar allvarliga och yttersta hotande utvecklingskurvor till klatschiga
Power Point-presentationer. Och omgivningen slickar i sig, klappar sig förnöjt
på magen, och tror sig ha gjort en stor insats för planetens överlevnad när de
har betalat inträde till en av hans cirkusföreställningar. Likheten mellan en
väckelsepredikant från den amerikanska södern och Rosling är uppenbar, men det
ska vi kanske inte påtala? Det riskerar att sabotera den gemytliga stämningen
fullständigt.
Men ytterligare ett problem med känslor är att de inte
består, och de vänds inte sällan till sin egen motsats, något som de flesta som
har levt i en misslyckad parrelation är fullt införstådda med. Den person vi
säger oss ha älskat över allt på den här jorden förvandlas snabbt till det vi
av misstag kan få under skosulan om vi klampar fel på vår hundpromenad. För när
perspektivet förändras, när vi kastas ut ur den trygga kokong som vi har levt
i, så framstår allt det som vi förut har trott på och försvurit oss åt som raka
motsatsen till det vi en gång har älskat och trott på. Ingen är som bekant så
fanatiskt som en nyomvänd, och i ett samhälle befolkat av känslostyrda
individer är steget inte överdrivet långt från den välkomnande famnen till det
brinnande korset på gräsmattan. Detta har delvis att göra med det
dagsländeartade i vår uppmärksamhet, vårt allt mer påtagliga behov av starka
stimuli, och ett jag som i själva verket har blivit allt mer solipsistiskt och narcissistiskt,
även om de flesta av oss inte skulle erkänna att den person vi i själva verket
bryr oss allra mest om är oss själva.
Och kanske är det vår strävan att ständigt positionera oss,
att ständigt markera var vi hör till, att ständigt få omgivningens visserligen
identitetslösa men ändå uppenbara gillande (fördelen med likes är ju att de är
opersonliga, och därför inte riskerar att klampa innanför våra jaggränser och
ställa reella krav), som gör att vi likt kameleonter ändrar utseende och åsikt
nästintill i takt med väderväxlingarna? Vi vänder snabbt vårt fokus mot nästa
”problem” och då blir det vi har lämnat bakom oss nästan per automatik
ointressant och rentav störande. Det är också därför vi svänger så fort, för om
tiggaren eller flyktingen finns kvar på plats när våra känslor har svalnat så
förvandlas vårt intresse och vår sympati för den individen till dess motsats,
ett äckel som snart går över till hat eller åtminstone förakt. Detta helt
enkelt därför att han/hon är ofin nog att påminna oss om att vårt moraliska
patos mer handlade om ett odlande av vår självbild och lite teatraliska gester
än om en verklig vilja att lösa någonting och förändra det i grunden. I grund
och botten föredrar vi att betala för plastpåsarna, allt utöver det är bara
besvärligt. Och vi har ju ändå gjort en rejäl insats…
Det moraliska patoset som genomsyrar den nya versionen av
svensken, och i mina ögon fördärvar och omintetgör alla möjligheter till
faktiskt problemlösning, gör dock samtidigt en tydlig skillnad mellan
rationella och icke-rationella känslor. Det är rationellt att förespråka fullständigt
öppna gränser, det är rationellt att omfamna det främmande, det är rationellt
att beskriva världen som en enda stor patriarkal konspiration mot kvinnorna, det
är rationellt att blunda för eventuella problem så länge som ett påtalande av
dem kan förstöra stämningen, och det är inte minst rationellt att förväxla
”böra” och ”vara” (i sig ett klassiskt exempel på filosofiska felslut). Det är
dock absolut inte rationellt att känna oro för stigande kriminalitet i det här
samhället (oavsett vad statistiken säger), det är inte heller rationellt att
påtala att ekonomisk tillväxt, ohämmad befolkningstillväxt och miljöpåverkan är
siamesiska tvillingar och det är inte heller rationellt att utgå ifrån en bild
av människan där hon kanske inte är ond, men inte nödvändigtvis god, och
absolut inte altruistisk. Det är kort sagt så att allting som kan rubba den
Villa Villekulla-idyll som många verkar vilja tro att världen är beskaffad som
helst förbigås med en pinsam tystnad eller viftas bort som tillfälliga anomalier
och/eller övertolkningar.
Vad som trots allt finns kvar av vår ursprungliga identitet
efter det att kolonisatörerna från planeten Affekt i solsystemet Floskel (eller
var de nu har kommit ifrån?) har lyckats med sin infiltration är vårt uniforma
beteende, den flockmentalitet som förefaller allmänmänsklig och som verkar vara
nästintill helt omöjlig att utrota. Det är som bekant en av tillvarons många
paradoxer att det liberala samhället i lika hög grad som det kommunistiska
skapar konforma individer, och som alltid handlar det väl om den klassiska
dikotomin mellan Orwells ”kommandodystopi” och Huxley’s ”självreglerande”
version av densamma. Vi har fått ett samhälle där vi tror oss vara fria och
förnuftiga, Men där vi på samma gång tror att det vi känner är av en betydligt
högre dignitet än det vi kan resonera oss fram till. Känslan ljuger aldrig,
påstås det av vissa. Men då bör man samtidigt ha i åtanke att det inte är
förnuftet som drar på sig en uniform och marscherar under facklornas sken…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar