Det är väl lika bra att jag börjar med att avslöja att jag
inte är överdrivet förtjust i Miljöpartiet. Tanken bakom partiet var nog god
och flera av dess tidiga representanter har jag trots allt full respekt för.
Men med tiden har partiet förvandlats till ett ryggradslöst mähä, utan tydlig
miljöprofil och med den egna överlevnaden som främsta prioritet. Kohandel i all
ära, det tillhör det parlamentariska spelet, men Miljöpartiet verkar aldrig
riktigt veta på vilken klöve det ska stå och ett mera notoriskt opålitligt
parti är svårt att hitta i den svenska riksdagen. Partiets sätt att agera kan betraktas
som ett klassiskt exempel på ”Faustian bargain”, om än helt utan den romantiska
storhet som begreppet vanligtvis inbegriper, och vi får nog, inte minst när det
kommer till modern politik, förutsätta att även transaktioner med Djävulen
följer marknadsekonomiska principer. Men då är det väl inte heller någon vild
gissning att tro att den miljöpartistiska själen väger bra mycket mindre än
standardviktens 21 gram,
med tanke på att utfallet av affären för partiets vidkommande har bestått av
vikande opinionssiffror och allmän impopularitet.
Och det är klart, ska Hin Håle nedlåta sig till att
förhandla med en person av Gustav Fridolins tvivelaktiga moraliska resning så
kan han ju inte gärna göra det annat än till rabatterat pris. Eller också
handlar det helt enkelt om ett kompispris, en tes som förefaller mindre
långsökt om man betraktar det sätt på vilket Fridolin desavouerade Åsa Romson
under krisen i april 2016 och samtidigt stärkte sin egen position i partiet.
Och uppenbarligen har åtminstone Fridolin inte förlorat så mycket på affären,
för han kan fortsätta att komma med politiska utspel på ett sätt som i bästa
fall för tanken till relativisering, förnekande eller förvrängning, och som i
värsta fall kan tolkas som ignorans, dumhet eller ren lögnaktighet. Vi tittar
på hans senaste inlägg i skoldebatten. I sann pedagogisk anda, vilket
självfallet bör tilltala herr Fridolin i hans roll som utbildningsminister, tar
vi ett par av hans påståenden och granskar dem lite närmare.
1) ” Trots lärarbristen arbetar fler legitimerade lärare i
skolsystemet än någonsin.”
Enligt Skolverkets pressmeddelande från 21 mars 2017 har
andelen behöriga lärare, precis som Fridolin påstår, ökat från 71 500
till 73 400 heltidstjänster. Det ser ju åtminstone på ytan bra och lovande
ut. Läser man vidare i Skolverkets sammanställning så framgår det dock att
Fridolins sätt att argumentera är om inte direkt ohederligt så i varje fall
ytterst tveksamt. Procentuellt sett har nämligen antalet behöriga lärare
minskat inom nästan alla skolformer och inte mindre än 57% (alltså mer än hälften)
av de lärare som nyanställts under det senaste läsåret saknar pedagogisk
högskoleexamen. Märk väl, detta innebär på intet sätt att de därför är
olämpliga som lärare, men det är en helt annan historia. Fridolins sätt att
argumentera genom att på det här sättet bara nämna de delar av verkligheten som
passar honom är givetvis politiskt allmängods, men ihåligheten i resonemanget
framgår med all tydlighet om vi för över det till en annan sfär av det
samhälleliga varat. Tänk dig att du driver en fabrik som tillverkar
hjortronsylt. Du har en årsproduktion på ett ton sylt och 400 kilo av det
tonnet består av hjortron. Försäljningen går bra, du bygger ut din fabrik och
börjar producera två ton hjortronsylt om året. Men hjortron är dyrt och du
bestämmer dig därför för att bara använda sammanlagt 700 kilo hjortron när du
producerar dina två ton sylt. Hade Fridolin drivit fabriken hade han givetvis
hävdat att han hade ökat hjortronmängden i sin sylt. Vad livsmedelsverket hade
sagt om det är en helt annan femma…
2) ”En högre andel nyanlända når behörighet. En högre andel
elever med svensk bakgrund når behörighet. Skolan klarade alltså att ta emot
många nya elever, utan att kvaliteten försämrades för de vi redan hade.”
Det här är ett intressant påstående. Det här framstår
nämligen som någonting positivt, som en utveckling mot det bättre, eftersom vi,
om vi nu ska förlita oss på Fridolin, bör sluta oss till att antalet elever med
gymnasiebehörighet ökar i det här landet. Det finns dock en del klurigheter med
de här siffrorna. Vi vänder oss återigen till Skolverket, som i ett
pressmeddelande från slutet av september förra året konstaterade att
gymnasiebehörigheten för samtliga elever hade sjunkit med 0,6 procentenheter
från föregående läsår. Det är mycket möjligt att Fridolin kan ha rätt i att andelen
elever med utländsk bakgrund som når gymnasiebehörighet har ökat, det är också
möjligt att andelen etniskt svenska elever som når gymnasiebehörighet har ökat,
men att båda gruppernas behöriga elever har ökat var för sig behöver på intet
sätt innebära att inte antalet obehöriga elever också har blivit fler. Vi tar
ett enkelt räkneexempel (inte helt taget ur luften, för vi utgår ifrån
Skolverkets redovisning av fjolårets siffror och extrapolerar på dem):
År 2016/2017 gick lite drygt 106 000 elever ut
grundskolan. Av de eleverna saknade 17,5% eller 18 600 personer
gymnasiebehörighet. Jag har inte, det måste medges, brytt mig om att ta reda på
de exakta siffrorna för etnisk härkomst bland dessa elever, men det är inte
någon fråga av direkt vikt. Jag gjorde som så att jag utgick ifrån andelen
invandrare i befolkningen (omkring 16,5%) och lade därefter på upp till ungefär
25% eftersom åldersfördelningen i den gruppen är skiktad mot yngre individer.
Det kan vara en överdrift, men det är som sagt inte relevant för beräkningen i
sig. Eftersom Skolverket hävdar att 85% av problematiken med bristande
gymnasiebehörighet går att relatera till invandrade elever är det därför också
enklast att använda den summan som utgångspunkt när det gäller frågan om vilken
andel av de obehöriga eleverna som ska tillskrivas respektive grupp. Vi får då
följande (delvis fiktiva) siffror för 2016/2017:
Sammanlagt antal elever 106300.
Etniskt svenska elever 81 300, varav obehöriga 2790
stycken.
Invandrade elever 25 000, varav obehöriga 15 810
stycken.
Det ger den sammanlagda siffran av 106300 elever, varav
18600 (17,5%) inte klarade sin gymnasiebehörighet.
Använder vi sedan de här siffrorna för att titta på ett helt
fiktivt 2017/2018, med den enda spikade förutsättningen att vi ska nå en
behörighetsgrad som är 0,6% mindre än den var föregående år (dvs samma siffror
som Skolverket uppvisar för 2016/2017) så måste vi för det första utöka antalet
elever, eftersom det inte går att höja de enskilda gruppernas behörighetsnivå
utan att helhetssumman höjs om elevantalet minskar eller förblir oförändrat.
För enkelhetens skull låter jag den etniskt svenska delen av eleverna ha exakt
samma numerär som året innan, medan jag utökar den invandrade gruppen med
10 000 elever. Därefter tittar jag på hur vi kan nå en ökning av behörigheten i bägge
grupperna (vilket alltså Fridolin hävdar är fallet) samtidigt som det
procentuella antalet behöriga elever sjunker. Vi kan då t.ex. få följande
siffror (det finns utan tvekan mängder av alternativ till just den här fördelningen).
Sammanlagt antal elever 116 300.
Etniskt svenska elever 81 300, varav obehöriga 2400
stycken.
Invandrade elever 35 000, varav obehöriga 18 700
stycken.
Det ger den sammanlagda siffran av 116300 elever, varav 21 100
(18,1%) inte klarade sin gymnasiebehörighet.
Sett rent numerärt så innebär detta att vi går från en
situation där vi visserligen ”andelsmässigt” (eller hur vi nu vill formulera
det) minskar det procentuella antalet obehöriga i varje grupp, men där det totala antalet
obehöriga elever ändå växer. De må väl tolkas som en framgång av en
karriärpolitiker, men jag utgår ifrån att den typen av räknande knappast
tillfredsställer de som har ansvar för att lösa skolans problem snarare än att
prata om dem. Men Fridolin ägnar sig uppenbarligen åt vad vi kanske bör kalla
för ”politikermatematik” och inte åt något som kan sägas ha ens en avlägsen
närhet till vetenskaplig akribi. Men vi ska nog ändå känna oss tacksamma för
att Fridolin inte är sjukvårdsminister, eftersom han utifrån det här perspektivet
antagligen skulle se det som en framgång om vi hade 3000 fall av spädbarnsdöd
bland hundratusen födda i förhållande till om vi hade tusen fall av
spädbarnsdöd bland nittiofemtusen födda barn. För rent kvantitativt har ju fler
barn överlevt, och då är allt frid och fröjd med Fridolins sätt att räkna. Att
det faktiska antalet döda samtidigt har stigit är kanske inget att bråka om.
Och frågan är också hur rättvisande de här beräkningarna
överhuvudtaget kan bli, eftersom det i.o.m. de senaste årens flyktinginvandring
har skett en tämligen radikal förändring av den elevbas som den svenska skolan
ska hantera. Om vi återigen vänder oss till Skolverket så framgår det att den
gymnasieutbildning som, enligt Skolverket själva, ”har ökat markant de senaste
två åren” (detta publicerades i april 2017) är språkintroduktion, vilket precis
som namnet antyder handlar om att bekanta nyanlända invandrare med det svenska
språket. Det är gott nog, och säkert ett bra initiativ på många sätt. Men om
jag har fattat det rätt så kräver den utbildningen ingen formell
gymnasiekompetens och är inte ens sökbar, vilket väl bör göra den tämligen unik
inom gymnasieutbildningen. Och eftersom andelen elever som deltar i just den
utbildningen på kort tid har stigit till 10% av det samlade antalet
gymnasieelever så kan vi nog, utan att vara alltför svartsynta, utgå ifrån att
den också kan tänkas tjänstgöra som ett alldeles utmärkt politiskt redskap för
att dölja att det faktiska antalet elever med reell gymnasiebehörighet är
betydligt lägre än vad den officiella statistiken visar. Fridolin kommenterar
inte det här i sin artikel och det framgår därför inte om den här gruppen
elever också räknas in i den ökade andel gymnasiebehöriga som han påstår är
ett faktum. Det skulle väl inte vara någon större överraskning om så vore
fallet, eftersom Sverige har gjort det till något av en nationalsport att möta
exempel på otillräcklig förmåga genom att sänka kraven. Och vi får väl ändå vara
tacksamma för att bilbesiktningen i varje fall så här långt verkar hålla sig
ifrån att applicera det tillvägagångssättet på sin egen verksamhet.
Nu är väl inte det här egentligen ägnat att förvåna eftersom
Fridolin tillhör den tyvärr alltför stora grupp individer som föredrar att se
världen så som de vill att den ska se ut, och inte i den kanske något mera
lugubra skepnad som den faktiskt har. Om det är naivitet, opportunism eller ren
och skär dumhet som har fått honom att bl. a. bagatellisera hedersförtryck och
stötta högerextremister kan väl egentligen bara han själv svara på. Något tydligt bevis
för en välfungerande omdömesförmåga är det dock knappast. Och det är onekligen
lite skrattretande när han i slutklämmen på sin debattartikel anklagar andra
för att blunda för den verklighet som han själv betraktar genom glasögon som
nog inte har blivit putsade på bra länge. Det är snällt och lojalt av honom att
ta lärarkåren i försvar, men ska man jonglera med siffror för att rättfärdiga sitt
politiska yrkesliv så får man se upp så att inte den enda siffra som finns kvar
när man själv ska få sitt avgångsbetyg blir en stor och fet nolla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar