Historieförfalskning, vanföreställningar och reduktionism – När religiösa diskuterar samhällsutvecklingen är empirin bara en bisak

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria, och jag tänker inte ifrågasätta hans kunskaper inom det området. Dock skulle han kanske i anständighetens namn inta en något mera reserverad hållning när det kommer till att yttra sig tvärsäkert om förhållanden som han däremot fullt uppenbart inte har ens den minsta koll på. Att en religiös övertygelse är helt inkompatibel med ett av de absolut mest fundamentala inslagen i ett fungerande demokratiskt samhälle, nämligen en kritisk hållning där varje lösning och varje rätt svar bara kan vara provisoriskt och ständigt måste försvaras och/eller överges till förmån för alternativa tolkningar, är ett av många uppenbara problem när nu religionens företrädare återigen börjar flytta fram sina positioner i samhällsdebatten. Att den hållningen sedan alltför ofta åtföljs av ett moraliskt högmod som knappast är vare sig överdrivet anspråksfullt eller ens i närheten av att kunna verifieras av vare sig historien eller av hur religiösa individer verkligen beter sig, är både stötande och oroväckande.

Att säga att Halldorfs samhällsanalys är ytlig är faktiskt ett smickrande omdöme, för analysnivån motsvarar i bästa fall vad som brukar kunna presteras av den ordinäre gymnasieintellektuelle 18-åringen som precis har upptäckt att det finns en värld utanför hans egen navel, men som fortfarande saknar egna redskap för att beskriva den. Och att Halldorf påstår att religionen är alldeles för komplex för generaliseringar hindrar honom uppenbarligen inte från att ägna sig åt den typen av svepande omdömen om det samhälle som den existerar i. Texten vimlar av försanthållanden, i form av trötta stereotyper som t.ex. påståendet att ”globaliseringen medför mångfald”, en fraseologi som är så tömd på innehåll att den numera bara kan sägas tjänstgöra som ett frimurartecken för de individer som tycker sig kunna analysera omvärlden men som samtidigt helst inte vill vare sig lägga ned någon tid eller ens anstränga sig för att göra det. När Halldorf okritiskt återger formuleringen "postmodernt konsumtionssamhälle, efter ideologiernas död", så verkar han helt omedveten om att ett förfäktande av den ståndpunkten är ett nästan arketypiskt exempel på ideologiskt standardgods producerat av den extremliberala marknadshögern, på samma sätt som postmodernismens s.k. avlivande av de stora berättelserna ska sättas in inte i en faktisk empirisk verklighet utan i den socialdarwinistiska marknadshögerns, tyvärr rätt lyckade, strävan efter att skapa sig en hegemonisk position inom den samhälleliga ideologiproduktionen. De senaste decennierna har i själva verket sett en framväxt av bokstavliga kluster av tankesmedjor från högerhåll som samtliga ägnar sig åt ideologiproduktion, något som skjuter Halldorfs barnsliga omvärldsanalyser i sank lika effektivt som när den engelska slagkryssaren Hood fick en granat rakt ner i krutdurken vid slaget om Danmarksund.

Dessutom slår sig Halldorf för bröstet och hävdar att religionen är grundvalen till all etik. Det är strunt och historieförfalskning, ingenting annat. Kristendomen har snott i princip allting i den vägen, inte minst från stoicismen och andra filosofiska riktningar och parasiterar således på det omgivande samhället även i det fallet, som i så många andra. Att dessutom påstå att religionen är den enda grunden för moralen är väl ett påstående som nästintill bör generera en straffande blixt från Vår Herre eller någon av hans hantlangare, för inte nog med att det förminskar människan till ett tomt kärl som bara väntar på att Gud ska fylla det med ”godhet” och etik, det ger dessutom uttryck för en hybris som knappast anstår en sant kristen. Att det sedan är genuint falskt förtjänar knappt att påpekas. Halldorfs tolkning av liberalismen är dessutom tramsig och reduktionistisk, och då ska alla veta att det mycket sällan är en riktning som jag försvarar. När han dessutom hävdar att liberalismen inte kan generera några dygder, vilket i förlängningen bör tolkas som att han tycker att den är oansvarig och kanske t.o.m. degenererad, så skriver han in sig i ett sällskap som det knappast kan anses vara smickrande att tillhöra, för kritiken av liberalismens samhällsförstörande och oetiska tendenser har han gemensamt med individer på den allra extremaste högerkanten. Men det går uppenbarligen alldeles utmärkt att generalisera om en politisk riktning som är så pass fylld av olika schatteringar och tolkningsparadigm som liberalismen, något som däremot, enligt Halldorf, är tabu när det kommer till religionen. Men dubbel bokföring har alltid varit en framträdande egenskap hos religionens företrädare, så varför bli förvånad?

Och samma typ av, om inte double speak i Orwellsk bemärkelse så i varje fall ytterst selektiv historieskrivning, ägnar sig Halldorf åt när det kommer till religionens förhållande till demokratin. Halldorf vill ha det till att religionen är nästintill essentiell när det kommer till att odla demokratins dygder, men den tesen bör väl betraktas mera som ett uttryck för Halldorfs tro än som ett bevis för att han har studerat antingen världen eller historien, eller båda delarna, särskilt ingående. Att ”demokratins dygder” har odlats fram av religionen har vi ju sett gott om exempel bara under de senaste fyrtio åren. Jag tänker då på präststyret i Iran, kriget i Syrien, de etniska rensningarna i Burma/Myanmar, den amerikanska religiösa högern och dess ”demokratiska” hållning, IS, Jim Jones och Folkets tempel i Guyana, Boko Haram, mordet i Knutby, Plymouthbröderna, Katolska kyrkans övergrepp, m.m., m.m. Exemplen på hur religionen fostrar människor är oräkneliga, och givetvis är historien full av fler exempel som de ovanstående på hur kyrkorna har drivit fram ”demokratin”, i varje fall om man som Halldorf ägnar sig åt direkt revisionism och historieomskrivning. Jämför man istället The Economists demokratiindex med de siffror för sekulariseringsgrad som framkom vid World Values Survey’s undersökning från 2016 så framgår det att Halldorf faktiskt har så fel som man kan ha. De länder som är mest sekulariserade är nämligen också de länder som kommer högst när det handlar om en välfungerande demokrati. Det mesta talar alltså för att religionen är direkt kontraproduktiv om man vill ha ett välfungerande demokratiskt samhälle, och det finns väl i princip ingenting i historien som pekar på någonting annat.

Med dessa fakta i åtanke så går det väl också alldeles utmärkt att vända på hans hänvisning till Tocqueville's påstående att religionen är stark där demokratin är svag, och det lämpligast genom den gamla vanliga "hönan eller ägget-argumentationen". Tittar vi på t.ex. Syrien och andra länder i det området så är demokratin svag helt enkelt för att kyrkan har usurperat även den politiska makten och motarbetat alla former av genuina demokratiyttranden, detta, precis som i Sydamerika under den värsta diktatorsperioden, genom att liera sig med odemokratiska maktstrukturer. Och tittar vi på Sverige så har demokratin vuxit sig stark inte tack vare kyrkan, utan på grund av bl.a. Gustav Vasas tidiga kuvande av densamma. Det är inte för inte som Sverige har varit ett av världens mest sekulära länder och samtidigt faktiskt i många fall ett demokratiskt föredöme. Det är vi inte längre, och det finns ingenting som talar för att den utvecklingen kommer att vridas till det bättre under överskådlig tid, inte minst eftersom vi har fått en stor mängd invandrare som företräder en religiös riktning där religionen och Gud har försteg framför individens rättigheter. Det är en mycket oroande utveckling, och ett talande exempel på att religion och demokrati inte är några naturliga sängkamrater. Demokratin förutsätter ett rationellt samtal, en deliberativ hållning och ett förkastande av normgivare av transcendental art. Den förutsätter också en autonom individ som förmår att fatta överlagda beslut utan att onödig hänsyn tas till vidskepelse, traditioner eller andra villfarelser. Inget av det kan religionen, oavsett inriktning, sägas stå som garant för. Religionen, men då i kuvad form, är inte nödvändigtvis oförenlig med demokratin, men att som Halldorf hävda att den är ett fundament i ett demokratiskt samhällsbygge är förvirrat och falskt långt bortom anständighetens gräns.

Det är också ett oroande tidens tecken att individer som Halldorf får publicera den här typen av smörja i en av Sveriges största tidningar. Jag är ingen vän av förbud, så jag tänker på intet sätt yrka på att han tystas ned, och jag tänker inte heller anklaga honom för att förfäkta direkt odemokratiska idéer, även om det finns en glidning i det han skriver som inte är helt okomplicerad. Däremot är hans form av selektiv historieskrivning och okritiska acceptans av system som bygger på konformism, censur och rättskränkning mycket oroväckande. Men, som alla vet, om 99 999 religiösa individer mördar någon och den 100 000:e religiösa individen låter bli så är det den sistnämnda individen som är sant religiös, alla andra är avfällingar från den rätta tron. Så håller man förtrycket vid liv, understött av tankemässig virrighet och propagandistisk smörja av den art som Halldorf gör sig till talesman för. Beklämmande är bara förnamnet...

https://www.expressen.se/kultur/ide/rads-inte-religionerna-de-haller-oss-samman/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Demokratiindex

http://www.worldvaluessurvey.org/WVSContents.jsp?CMSID=Findings