Läkardottern Marianne Lindberg De Geer tycks ha tagit på sig
rollen att försvara fattigpensionärer och utger sig själv för att vara väl
införstådd med ”klassamhällets ekologi”. Och det är väl lite rörande på sitt
sätt, att den kulturella överklassen i sin stora nåd sprider sina gracer över
oss vanliga dödliga från de lägre klasserna. Men så särskilt övertygande är inte hennes argumentation,
snarare tvärtom…
Den grundläggande diskussionen handlar egentligen om
kläddesignern Gudrun Sjödén rättframma yttrande om att kvinnor med låg lön har
sig själva att skylla eftersom de har satsat på något annat än sitt arbete. De
må vara en generalisering, men helt utan poänger är konstaterandet inte. Det
tycker dock Lindberg De Geer som svarar med att mana till bojkott av Sjödéns
produktion. Större än så är uppenbarligen inte den självpåtagna vänsterns tolerans
för någon som gör en motsatt omvärldsanalys än den ”korrekta”. Men det är ju
egentligen ingenting nytt. På samma sätt som under 60- & 70-talen (vilket borde
vara den tid då Lindberg De Geer fick sitt ”politiska uppvaknande”) så har den
nuvarande vänstern förvandlats till ett borgerligt dagis som på känt manér ägnar
sig mer åt att bråka om vilken bokstav som ska vara den femte i ordningen i
partibeteckningen än om någonting som ens är i närheten av människors vardag. Samtidigt
tycker man sig kunna yttra sig tvärsäkert om de eventuella klassintressen som
finns hos grupperingar som man nog, på ett inverterat Downton Abbey-vis, i
själva verket behöver en tv-serie för att få ens en avlägsen glimt av. Jan
Myrdal må vara 90 år, han må ha haft många konstiga sängkamrater (och då menar
jag inte hans fyra fruar, som numera alla är att räkna som f.d.) och hans
omdöme har väl inte alltid varit glasklart, men när det kommer till den vänster
som befolkar det här landet är hans blick lika ogrumlad som en 20-årings:
”Vad jag har sagt är mycket enkelt uttryckt att de som
kallar sig vänster närmast är ett skikt för sig. Den är väldigt långt borta
från arbetarklassen och lönearbetare.”
Samtidigt måste man på sätt och vis säga att Lindbergh De
Geer har gjort sin läxa väl, för i princip alla de ingredienser som bör finnas
med i ett inlägg skrivet av en representant för den borgerliga akademikerkader
som numera utgör Vänsterpartiet finns med. Eftersom jag tycker om att bulta in
mina argument spik för spik för spik ända tills det ringer i huvudet på den som
försöker lyssna så tar vi det (Tjoho!) punktvis:
1) Den dogmatiska
tilltron till den egna världsbilden:
Det här har jag redan varit inne på. Sjödén har enligt
Lindberg De Geer fel närmast per definition. Men att konstatera att alla inte
har samma förutsättningar innebär därför inte med automatik att Sjödén själv är
den som har fötts med de stora möjligheterna i den årskull som hon tillhörde,
den typen av jämförelser går aldrig att göra på ett meningsfullt sätt. Man kan,
säkert inte alls utan fog, tolka Sjödéns yttrande som en nedlåtande kritik av
människor som hon med orätt uppfattar som slappa och oföretagsamma, men man kan
också välja att se det som att Sjödén ser möjligheter som har gått förlorade,
medan Lindberg De Geer gråter över det tappade smöret, eller i varje fall
hittar ursäkter för den slapphänte ”smörbäraren”, redan medan kossan håller på
att mjölkas. Och alla felval och missade chanser är, förlåt mig alla
vänster-människor, inte orsakade av den yttre verkligheten, de allra
flesta orsakar vi själva, antingen ensamma eller i samspel med andra. Tror man
motsatsen så är man mer materialistisk och deterministisk än vad till och med den
mest väldrillade av marxister någonsin har kunnat förfalla till att bli.
2) En långtgående
offerretorik, ämnad att visa på det genomgripande förtryck som riktas mot en
lång rad ”svaga” grupper
Vänstern har blivit offerkoftans förlovade land (den har
visserligen alltid sträckt sina gränspålar in över just det territoriet, men nu
har anspråken blivit närmast totalitära) och det vimlar av grupper som det är
synd om på ett eller annat sätt. I det här fallet handlar det om kvinnor med
låga pensioner, men det skulle lika gärna kunna vara i princip vilken grupp som
helst, t.o.m. (och kanske ibland allra mest) högutbildade kvinnliga akademiker
med topplöner). Det finns egentligen bara en reservation, ska det handla om män
så bör det helst röra sig om invandrare eller personer som tillhör någon form
av sexuell minoritet. Och det säger egentligen sig självt, om någon ska kunna vara
offer med åtminstone viss trovärdighet så bör det för säkerhets skull finnas
kvar en åtminstone inte alltför obetydlig grupp som kan tjänstgöra som
förövare. För nazisterna var det judarna, för den nutida vänstern är det den
vita medelålders mannen (nåja, det kan duga med vita 25-åringar också, bara de
tillhör ”överklassen” och är av manligt kön). Jag vet att det här är en
jämförelse som många tycker går över gränsen, men alltomfattande och
förenklande förklaringar och generaliseringar är sig lika oavsett i vilken miljö
de växer fram, och en strukturell likhet är inte samma sak som en
innehållsmässig dito. Och tillgripandet av just den här typen av
stereotypiserande förklaringar beror på ett annat av de bärande inslagen inom
dagens vänsterideologi, vilket jag återkommer till under punkt 6.
3) Moralisk överlägsenhet
Som alltid när vänstern diskuterar så gör man det med
moralen på sin sida. Sjödéns yttrande är nämligen inte värt att bemöta på ett
sakligt sätt inte bara eftersom hennes åsikter är ideologiskt fel (Punkt 1),
utan i lika hög grad på grund av att de är omoraliska och väcker ”vrede” (det
blir faktiskt nästan något bibliskt över det när vänstern domderar mot
avgudadyrkarna). Detta trots att vänstern i sig representerar politiska åsikter
som troligtvis har rättfärdigat mordet på fler människor än vad övriga
politiska ideologier tillsammans ta kål
på, ett dystert facit som bara har lyckats överträffas av de stora
världsreligionerna, mänsklighetens verkligt stora slaktare och gissel. Då talar
vi visserligen i det här sammanhanget om dödsoffer som inte är direkt
relaterade till krig och krigföring (det sistnämnda gör beräkningarna extremt
komplicerade och vi lämnar det därhän för tillfället) men hur man än sköter sin
bokföring i det här avseendet så är kommunismens och socialismens siffror
blodröda. Men på något outgrundligt sätt så lyckas man ändå, en praxis som självfallet
också praktiseras med stor framgång av företrädare för diverse religioner, gång
på gång på gång övertyga omgivningen om att den som begick den eller den
gräsliga handlingen, den som stod bakom det eller det terrordådet, m.m., m.m.,
han/hon var ingen äkta vänsteranhängare/troende. Ett fascinerande exempel på
hur en immuniseringsstrategi faktiskt fungerar. Och en källa till ett ständigt
lika rungande patos hos anhängarna, dock som alltid i just den här typen av
fall kanske främst beroende på att ett högt röstläge är det som bäst dränker
inre självtvivel.
4) Tillskriver de
grupper som man säger sig representera värderingar som de i själva verket inte har
Jag är ingen vän av Ann Heberlein. Hon är ofta förvirrad i
sin argumentation och ger ibland uttryck för åsikter som är helt befängda. Men
i det här fallet har hon klockrent rätt, det behöver inte ens diskuteras. Den
som tror något annat har antingen inte förstått vad hon säger eller också
misstolkat henne, och det går faktiskt också, som det så ofta gör, att äta
skinkan utan att man därför behöver slakta grisen. Oavsett om transaktionen med
tiggaren handlar om känslan av att vara god, eller om en handling som är ”god i
sig” (vad nu det innebär, eftersom allt vårt sociala mellanmänskliga handlande
är känslostyrt) så blir resultatet nämligen detsamma, tiggaren får antingen
pengar eller ej. För hans/hennes vidkommande är skälet till att tian hamnar i koppen
ungefär lika väsentligt som vem som vann division fyra i slungboll i Sydöstra
Svealand säsongen 1933/1934 (inget ont om slungboll för övrigt, en mycket
underskattad sport…). Men anledningen till att Lindberg De Geer dömer ut
Heberlein följer även den de schabloner som nutidens vänster ritar upp sin
kartbild efter. Heberlein har fel världsbild (Punkt 1) eftersom hon är moderat,
hon ställer inte upp på offerretoriken (Punkt 2) och hon är ofin nog att plocka
bort, eller i varje fall besudla, den moraliska dimensionen (Punkt 3) i
handlingen att ge pengar till tiggare. Devisen Three Strikes and Your Out
gäller således svenska moderater lika väl som kriminella i Reagans USA.
Men, och nu kommer vi till själva grundinnehållet i Punkt 4,
och det sätt på vilket det tar sig uttryck i det här sammanhanget. Lindberg De
Geer (okej, hennes text är slapp och ogenomtänkt) gör ett fatalt misstag när
hon säger sig ta strid för arbetare och tiggare på en och samma gång, ett
misstag som (nu är jag elak igen…) nog först och främst har att göra med att
det för henne handlar om en och samma grupp, en odefinierbar flock av identitetslösa
massmänniskor som hon nu gentilt nog ställer sig på barrikaderna för. Men det
finns ingenting, absolut ingenting, i en vänsterhållning av traditionellt snitt
som förespråkar välgörenhet och hjälp till tiggare. Som den gamle KPML(r):aren
Frank Baude så kärnfullt uttrycker det i en intervju, och lämpligt nog i just en
passus där han, precis som Heberlein, helt tar avstånd ifrån att ge pengar till
tiggare; ”Men det är väl ingen kommunistisk politik att tycka synd om folk. Det
är så långt ifrån en kampinställning du kan komma.” Något säger mig att Baude
och Sjödén hade kunnat ha intressantare och mer givande diskussioner är Baude
och Lindberg De Geer. Men jag kan ha fel...
Det finns överhuvudtaget ingenting i en arbetarklassetik (i
den mån en sådan går att exakt utkristallisera) som talar för att det finns
någon fördragsamhet för tiggare inom den. Ett välgörenhetssamhälle är ett
liberalt påfund, det har ingenting att göra med en socialistisk samhällssyn. En
tiggare är i det samhället en parasit i samma bemärkelse, om än inte alls i
samma omfattning, som en kapitalist är det, eftersom hans ovilja att bidra på
ett rättvist sätt till det gemensamma bästa gör honom till en belastning för de
som måste arbeta för att få mat på bordet. Att hjälpa tiggare och propagera för
välgörenhet är därför inte bara ett uttalat borgerligt/liberalt etos, det är i
själva verket något som underminerar den sammanhållning som en genuin
arbetarklassetik förutsätter. Att den sammanhållningen sedan i verkligheten må
vara en chimär är något helt annat, det skiljer den inte på något vis från
andra projektioner av utopisk politisk idealism. Att hon jämställer tiggeri med
pensioner genererade från lönearbete avslöjar med all tydlighet hur långt
Lindberg De Geer befinner sig från de hon tycker sig ta strid för. Men det
finns fler och till och med ännu flagrantare exempel på det. Vi tar nästa punkt
i vänsterns ideologiska filter.
5) Ett grundmurat
förakt för arbetarklassen
Ett obligatoriskt inslag i ett debattinlägg från vänstern,
så obligatoriskt att det för länge sedan, för alla utom för dem själva, har
gått från att vara direkt tröttsamt till att istället vara uppenbart pinsamt,
är att rikta kritik mot SD, oavsett om det har med saken att göra eller inte.
Det är med politiskt korrekta skribenter som med gamla, trötta hanhundar i
slutet av promenadslingan, de lyfter utmattat på benet mot den grindstolpe som
de alltid brukar pinka på, skakar förtvivlat på hela kroppen för att pressa
fram åtminstone en ynklig liten droppe urin, och går sen snällt in på sin hundkammare,
väl medvetna om att de har gjort sin plikt och markerat sitt revir. Tyvärr
lämpar sig inte föremålet för Lindberg De Geers text för att hon ska kunna ta
upp det numera i princip söndertummade rasistkortet ur bakfickan, så istället
får det bli en hänvisning till SD:s föregivna ”kvinnoförakt”. Jag vet inte vad
hon grundar det på, och det är möjligt att hon har rätt, det är jag inte
kapabel att avgöra. Här är dock det lilla nålsticket enbart till för att
tjänstgöra som ännu en markör för att visa att Lindberg De Geer är på ”rätt”
sida.
Men är hon det? Jag vet inte hur stor andelen arbetare är
bland vänsterns väljare, men när SVT/Novus undersökte väljarstödet i juni 2017 så
framgick det i varje fall att nära 30 % av dem som definierade sig själva som
arbetare röstade på SD (som för övrigt då var det största partiet bland
arbetare). Motsvarande siffra för Vänsterpartiet var drygt 9 %, vilket kanske
inte är så imponerande av ett parti som åtminstone av tradition sagt sig
företräda just arbetarklassen. Men nu sviker arbetarna vänstern, och istället
för att försöka gå till botten med det problemet och verkligen närma sig de man
säger sig kämpa för så beter sig vänsterns företrädare som dåliga förlorare i
ett triangeldrama och vänder all sin giftgröna avsky mot det pack, det avskräde
som inte har vett nog att förstå sitt eget bästa utan istället väljer att liera
sig med mörkerkrafter av allra värsta slag. Nu är det här föraktet inte på
något sätt en särpräglat svensk företeelse, något som alla som har läst Owen
Jones Chavs har fått full inblick i,
utan ett fenomen som går genom större delen av Europa, och som givetvis på
intet sätt kan sägas vara ett aldrig förr skådat fenomen. Mekanismerna är de
samma var de än sätts i spel, och avskyn är lika grundmurad. Att det eventuellt
skulle kunna vara så, som de så ofta är när relationer inte fungerar som de
ska, att felet ligger hos båda sidor är en tanke som framstår som närmast
obscen när den framförs till en vänsteranhängare. Det är ytterligare ett tydligt
exempel på hur den immuniseringsmekanism (nämnd under Punkt 3 ovan) som finns
inbyggd i den nuvarande vänsterns ideologiska ramverk fungerar.
6)
Konspirationsteoretisk grundval
Faktum är att Lindberg De Geers text faktiskt inte är
alltför genomsyrad av de närmast slentrianmässigt paranoida, och för det mesta
könskonnoterade, konspirationsteorier
som vänstern annars gärna tolkar världen utifrån. Men visst finns det
antydningar, en vänstertext är inte en vänstertext om den inte lamenterar
åtminstone lite grann om hur kolossalt förtryckta medelklasskvinnorna är. Och
Lindberg De Geer ser sin chans när hon, en smula småsint kan tyckas, till slut även
ger sig på Sjödén i den sistnämndas roll som designer. I detta sammanhang dyker
klädstilen menocore (en term som
utgör ett teleskopord eller en sammandragning av två ord, i det här fallet
menopaus och hardcore) upp, en stil som givetvis, allt enligt Lindberg De Geer,
är en ren förolämpning mot kvinnorna eftersom ingen ”prostatastil” har skapats
för männen. Att en läkardotter förväxlar vad som i grund och botten är en
tidpunkt (den tid då menstruationen upphör) med en körtel är givetvis en smula
roande och att stilen dessutom först och främst förknippas med den kvinnliga
designern Eileen Fischer verkar den vid det här laget tämligen uppretade
Lindberg De Geer inte fästa någon större vikt vid. Och vi må väl ha överseende
med det. I den utsatta position som hon befinner sig i får hon säkert kämpa
hårt för att hålla den röda fanan högt. Då är det kanske på sitt sätt skönt att
se att hon avslutar sin stridskrift med en vädjan om solidaritet från sina lika
kapitalstarka vänsterväninnor. Jag önskar dem all lycka i den stundande kampen,
men konstaterar samtidigt att det är deras kamp, och inte vare sig min eller
för den delen arbetarklassens eller folkpensionärernas.
---------------------------------------------------------------------------------
Och, för att i en liten slutlig brasklapp undanröja
eventuella missförstånd. Det är fullständigt självklart att det ska gå att leva
på sin pension, alternativt ska det sättas in sådana typer av statliga eller
kommunala subventioner att du når en skälig levnadsstandard (vad som sedan ska
inbegripas i den är en annan sak). Samma sak gäller löner, oavsett i vilket
land de betalas ut. Detta innebär dock inte att Sjödén har fel i det hon säger.
Hon må vara hjärtlös, plump eller bara ”osvenskt” frispråkig, men hon har en
tydlig poäng, hur obehaglig den än är. Det finns en tydlig kausalitet mellan
livsval och pensionsutbetalning, och väljer man att bortse från den så får man
i rätt stor utsträckning faktiskt stå sitt eget kast. Och om överklassvänstern
tycker att arbetarklassen har för låga pensioner så går det ju dessutom
alldeles utmärkt att gå in och på olika sätt ekonomiskt subventionera en
utjämning i det avseendet, kanske rentav genom att propagera för en radikal
löneutjämning (d.v.s. en kraftig sänkning av t.ex. vissa akademikerlöner) rakt
över yrkesgränserna med åtföljande anständiga pensionsutbetalningar till ett
allt större flertal. Det har jag däremot inte sett några förslag om från
vänsterns sida. Men när pengarna ska börja tas från den egna portmonnän, då är akademikervänstern
inte längre särskilt intresserad. Och vem är egentligen förvånad? Privilegier,
de förvandlas till vanor fortare än en snöboll blir till vatten i en masugn…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar