Utilitarister är filosofins darwinister – Peter Singer och den stipulativa moraliska universalismen

I det senaste numret av Filosofisk Tidskrift reflekterar Mattias Berggren över Peter Singers moralfilosofiska överväganden och kommer fram till att Singer må vara alltför radikal i de krav han ställer på oss i egenskap av moraliska agenter, men att han samtidigt ” visar förtjänstfullt att vi är moraliskt skyldiga att agera”. Det kan man väl kanske hålla med om, under förutsättning att man accepterar Singers tämligen reduktionistiska och mekaniska förhållningssätt till moralen. Gör man inte det blir problemen uppenbara. 

Till att börja med finns det en del uppenbara problem med Singers ”berömda” hypotetiska exempel, som utgör utgångspunkten för Berggrens resonemang, och då inte minst om man sätter det i relief till en del inslag i Singers övriga filosofiska gärning. Singer tänker sig en situation med ett barn i en dyig sjö, där en förbipasserande förväntas hoppa i och rädda barnet från att drunkna, utan hänsyn till att det innebär att hans dyra kostym förstörs. Detta är enligt Singer en moralisk skyldighet som inte går att förhandla bort, och som Singer i förlängningen utsträcker till att gälla för alla situationer där mänsklig nöd förekommer.

Det må så vara, det universella draget går självfallet inte att förhandla bort i en moral värd namnet. Dock är det intressant att se att Singer väljer att använda just ett barn som utgångspunkt för sina resonemang. Anledningen till det är givetvis ur ett perspektiv självklar, vi förväntas reagera mera känslomässigt instinktivt när det handlar om ett barn som far illa, och det är inte för inte som bilder på döda barn får betydligt större genomslagskraft i internationell media än bilder som avporträtterar minst lika döda vuxna. Detta innebär för det första en form av ”betydelseglidning” i Singer moralistiska propåer, då han, visserligen på ett förtäckt sätt, för in en känslomässig dimension i en utilitaristiskt grundad moralsyn, något som knappast kan sägas vara ett helt och fullt hederligt sätt att argumentera. För det andra för han också in en dimension av oskuld i den situation där moralen förväntas att gripa in, eftersom barn närmast per definition betraktas som oskyldiga offer för omständigheterna, något som inte på samma övertygande sätt kan sägas om vuxna.

Tittar man sedan på vad Singer i andra sammanhang har sagt om just barn så blir hans exempel om möjligt ännu mera ohederligt och billigt. Singer är överhuvudtaget vad som kanske kan betecknas som en ”gradualist” (en egenskap som väl får anses ligga implicit i utilitarismen), d.v.s. han tillmäter olika individer olika värde och hamnar ibland i ett försåtligt språkbruk av extremt fördomsfull natur, som när han jämför de sofistikerade grekiska statsstaterna med den mera nomadiska, och enligt honom uppenbarligen inte fullt så utvecklade, kultur som finns hos bl.a. australiensiska aboriginer. Detta syns tydligt även när det kommer till hur han betraktar barn. Ett barn, eller i varje fall åtminstone ett spädbarn, är nämligen enligt Singer inte att betrakta som en fullvärdig människa eftersom det saknar förmåga till ett rationellt och autonomt agerande och dessutom är i avsaknad av utvecklat självmedvetande. Därför är det så, säger Singer i Praktisk etik, att ”inga spädbarn har lika stark rätt till liv som varelser som har förmågan att kunna se sig själva som separata entiteter som existerar över tid.” Ett barn har alltså, såsom varande en ”ofullständig” mänsklig individ enligt Singer, inte samma rättigheter som en vuxen individ. Det är inte heller så att det faktum att du tillhör den mänskliga arten som varelse är avgörande för huruvida det är korrekt att döda dig eller ej. Det avgörs bara av huruvida du är i stånd att uppfylla de kriterier på autonomitet m.m. som Singer utgår ifrån.

Om det nu är mindre allvarligt att döda en individ som av olika skäl (sjukdom, olycka, ålder) inte längre kan sägas till fullo uppfylla kriterierna för att vara vad Singer utgår ifrån är en fullödig mänsklig individ i ordets rätta natur, är det då också så att vi är förpliktade att hjälpa individer som saknar just de egenskaperna? Blir inte det självmotsägande? Om vi förutsätter att det drunknade barnet är ett spädbarn, och som sådant saknar självmedvetande, innebär det då att det också själv saknar förmåga att agera som moraliskt subjekt, och därför också är av ett ”sekunda värde” i moraliska interaktioner? Om Singer hävdar att detta inte spelar någon roll, utan att vår hjälp bör utsträckas till att gälla alla individer utan undantag, vilket är vad han säger i det exempel som Berggren hänvisar till, så faller hela hans försök att gradera mänskligheten utifrån vad som bara kan liknas vid ett inneboende värde som varierar från individ till individ och i princip är beroende på individens fysiska och mentala status. Men då faller också grundbulten för mycket av hans djurrättsfilosofi, som, även om det filosofiska underlaget ofta är direkt undermåligt, bygger på att människans unika värde förkastas. Den hypotetiska frågan är då om Singer, ståendes mellan två sjöar där den ena innehåller en drunknande hund medan den andra innehåller ett drunknande barn, skulle välja att hoppa i och rädda Fido om han visste att det låg ett spädbarn i den andra sjön, och om han i så fall istället skulle välja att låta hunden sjunka under vattenytan om barnet var tillräckligt gammalt för att ha ett utvecklat självmedvetande? Problemet med en universell moral, som Singer säger sig göra sig till talesman för, är nämligen att den inte tillåter några graderingar. Om det påkallade moraliska ansvaret är absolut, vilket Singer uppenbarligen hävdar, så går det absolut inte att göra de åtskillnader som han annars gör. Inte ens om man bortser från Singers hypotetiska situation av mera spontan natur och ersätter den med vad som närmast kan liknas vid en regelmässig praxis mer i linje med utilitaristisk stelbenthet, detta eftersom en villkorad moral inte är en moral.

Användandet av barnet i exemplet, något som alltså inte är helt oproblematiskt sett till Singers åsikter i övrigt, fyller också den funktionen att det moraliska handlandet blir enkelriktat, eftersom barnet är att betrakta som ett passivt objekt för välgörenhet eller andra moraliska åtaganden. Detta fyller åtminstone två funktioner i Singers tänkande, dels förvandlar det exempel han väljer det moraliska handlandet till ett paternalistiskt sådant, något som visas av att Singer, trogen en liberal hållning, förespråkar och lovordar välgörenhet, dels tar det bort den ”klibbighet” som hade ackompanjerat en moralisk interaktion mellan två vuxna, d.v.s. moraliska åtaganden gentemot barn åtföljs inte av några besvärande krav från barnens sida på det sätt som lätt kan vara fallet när det handlar om vuxna individer med en egen vilja och en egen identitet. Detta kan väl också sägas vara i linje med den utlitaristiska ”läran” eftersom den rent mellanmänskliga dimensionen i det moraliska handlandet får stå tillbaka för opersonliga regler och riktlinjer. Ser man utilitarismen som en i första hand liberal politisk/filosofisk hållning inställer sig också den besvärande frågan om det överhuvudtaget går att förena den hållningen med en genuin moralisk dito? Den positivistiska (i ordets negativa bemärkelse) grundton som finns hos utilitarismen ligger obehagligt nära de betydligt mera osmakliga ideologier där selektion, gradering och hierarkisk hackordning är fundamentala inslag. Men liberalismen, och då särskilt den marknadsdogmatiska varianten, har besvärande likheter med just den typen av osmakligheter, vilket givetvis beror på en gemensam grund av socialdarwinistisk natur.

Detta visar sig inte minst i Singers faiblesse för välgörenhet, en företeelse som väl bara på ytan kan jämföras med ett genuint moraliskt åtagande. Vi kan lämna därhän huruvida Singer tycker att även de som lever på det västerländska samhällets botten ska ta av sina obefintliga tillgångar för att hjälpa andra, något som inte framgår explicit av Berggrens referat, men som man väl bör förutsätta är fallet om det moraliska åtagandet gäller oss alla. Detta faller givetvis på sin egen orimlighet, och bör väl i första hand betraktas som ett tecken så gott som något på att det välbetalda filosofiska elfenbenstornet i varje fall inte är beläget i slumkvarteren Tittar vi däremot på Singers uppenbarligen illa dolda beundran av ärkekapitalister som Warren Buffet och Bill Gates så verkar han helt omedveten om att de förmögenheter som dessa personer så ”generöst” delar med sig av (givetvis inte utan att förvänta sig en stor slick i ändan som tack) i stor utsträckning har byggts upp genom utnyttjande av de resurser som det allmänna via skattemedlen har försett dessa personer med, och att det ”moraliska” gensvaret från t.ex. Microsofts sida har utgjorts av bl.a. en noga iscensatt skatteflykt som kostar bara Storbritannien en dryg miljard om året. Att berömma Bill Gates för hans påstått filantropiska läggning är ungefär som att berömma en rånare som först knivhugger en och sedan sätter på ett plåster. Men att Singer uppenbarligen ser Gates som ett moraliskt föredöme är väl i första hand något som ska tolkas som en tydlig indikation på att han inte har övergivit den tendens att skilja mellan folk och folk som så tydligt genomsyrar hans övriga filosofiska tänkande och som, vilket jag redan har varit inne på, givetvis fullständigt underminerar de universella anspråk som hans moralsyn påstås implicera.

Singer verkar överhuvudtaget vara, om man nu utgår ifrån Berggrens tolkning – som kan vara orättvis, extremt naiv när det gäller både hur ett samhälle och dess ekonomi fungerar och när det kommer till hur han tolkar exempel på mänsklig interaktion. Hans underdåniga knäböjande inför Gates är ett tydligt exempel på det, men även när det kommer till hur han tolkar människors vilja att ge och hjälpa är han uppenbart reduktionistisk och ovillig att se saker och ting för vad de egentligen är. Nu är han inte ensam om att tolka människors beredvillighet att skänka pengar till tsunamins offer som ett exempel på en välvilja som utsträcker sig globalt, långt över nationsgränser och etniska klyftor, den tolkningen gjordes även i Sverige. Vad de som ägnar/ägnade sig åt den typen av internt ryggdunkande glömmer, eller väljer att förbise, är att den katastrofen drabbade ett område där det kryllade av turister från västerlandet, och då inte minst från Sverige. Ingen ska för ett ögonblick inbilla mig att viljan att ge hade varit ens i mikroskopisk närhet av den som nu uppvisades om vågen bara hade dränkt anonyma asiater, det visar om inte annat jordbävningskatastrofen i Bam i Iran vid ungefär samma tid. I det fallet genererade insamlingarna inte ens en spottstyver i förhållande till vad som skänktes till tsunamins offer, men då var det ju i gengäld bara muslimska iranier som strök med och inte Kalle Karlsson från Bodafors. Så vad Singer ser som ett upplyftande exempel på att det finns en inneboende moral i oss som kan utsträckas till att gälla samtliga människor på den här planeten är i själva verket snarare ett tydligt bevis på motsatsen, och en indikation så god som någon på att det är en moral av Bubers/Levinas snitt som är den som mest avspeglar hur vi i själva verket fungerar, d.v.s. att det är ansiktet och inte anonymiteten som får oss att agera i det godas riktning. Detta är något som också talar för att omfördelning av resurser och hjälp inte ska ske via välgörenhet utan genom skatter och andra former av transfereringar, om det sedan sker på nationell basis eller utsträcks över nationsgränserna via t.ex. olika former av bistånds. Och det är dessutom svårt att inte instämma med Francis Beckett när han säger att: ”Välgörenhet är något kallt, grått, kärlekslöst. [---] Om en rik man vill hjälpa de fattiga borde han gladeligen betala sin skatt, inte pytsa ut pengar när han har lust” (från Owen Jones, Etablissemanget – Och hur de kommer undan med allt, s. 297)

Sist, men inte minst, går det också att ifrågasätta offrets roll i den modell för moralisk interaktion som Singer använder sig av. Att Singer använder sig av ett barn i sitt exempel är, som jag redan har varit inne på, försåtligt av flera skäl, men det finns ytterligare en aspekt som må förefalla en smula hårdhjärtad, men som ändå inte helt går att plocka bort ur ekvationen. Om den sedan ska tillåtas påverka vårt faktiska agerande är en annan sak, men det handlar ändå om faktorer som inte bör negligeras om vi vill ge problemet en mera heltäckande bild. Singer hävdar att så och så många miljoner barn dör årligen, och det är ett odiskutabelt faktum. Vad Singer dock väljer att bortse ifrån är att det föds extremt många fler barn i den här världen än vad det någonsin har gjort. Vi pratar om befolkningsökningar på mellan 300 och 500 % i de flesta av länderna i tredje världen under de senaste 60 åren, en utveckling som med alla mått mätt är historiskt sett helt exceptionell. Jag vill därmed på intet sätt frånta västvärlden allt ansvar för sakernas tillstånd, men om vi nu, som Singer gör, ska ägna oss åt moraliska överväganden så går det inte att bortse ifrån vissa faktorer när det handlar om en situation där vi ställs inför krav av moralisk natur. Vi modifierar därför Singers exempel en smula och tänker oss en situation där vi på måndagen, iklädda vår nya kostym, går förbi den dyiga sjön och ser ett drunknande barn fäkta för sin överlevnad. Vi hoppar i, drar upp barnet i säkerhet och återbördar det till dess föräldrar, och inser under tiden att kostymen är fördärvad bortom all räddning. På tisdagen går vi samma promenadväg, ser ett nytt barn som är på väg att drunkna i samma sjö, kastar oss oförväget i sjön på nytt och räddar även det här barnet, som vi återbördar till samma föräldrapar som höll på att förlora det första barnet under måndagen. Så går vi hem, och passar under tiden på att köpa ännu en ny kostym, eftersom den vi hade införskaffat som ersättning för den kostym som blev förstörd under måndagen nu har rönt samma öde. På onsdagen går vi återigen vår lilla runda och på nytt ligger det ett barn, fött av samma föräldrapar som de två första barnen, och kämpar för sin överlevnad i samma dyiga sjö. Och så fortgår det, dag efter dag efter dag, och frånsett glädjen hos konfektionsindustrin som givetvis når all time high i sina försäljningssiffror, så börjar väl entusiasmen att falna en smula och vi börjar till slut att ifrågasätta om det verkligen är så att vi ska offra hela vår inkomst på att skaffa oss nya kläder för de som vi ständigt förstör när vi gör vår moraliska plikt och räddar barn vars föräldrar fullt uppenbart själva inte vill ta något ansvar för de barnens väl och ve? Kan vi dessutom, om vi använder oss av Singer kriterier för vad som kan sägas utgöra en autonom individ, på fullt allvar hävda att de föräldrar som utsätter sina barn för den här behandlingen uppfyller de kraven? Och om de inte gör det, förvandlas då inte vår moral till en paternalistisk hållning av nästintill enkelriktad art där vi gör en tydlig åtskillnad mellan offer som inte själva har något moraliskt ansvar och moraliska agenter av mera högtstående natur (d.v.s. oss själva)? Och liknar då inte den moraliska situationen mest av allt en misshandelsrelation, där den som inte, av olika skäl, förmår att leva upp till de krav på ett moraliskt autonomt beteende i praktiken ägnar sig åt en form av utpressning gentemot sin omgivning, och i det fallet dessutom gör det på ett extremt försåtligt sätt genom att blanda in individer som i egenskap av barn kan presenteras som oskyldiga offer och som därför förpliktar oss att agera oavsett hur själva situationen har uppstått? Kan inte hela situationen liknas vid ett gisslandrama, där kidnapparen utnyttjar vår oro för att ett oskyldigt offer ska drabbas, till att få oss att gå med på hans krav? Och om så inte är fallet, är det inte så att vi då med automatik frånerkänner den personen (”gisslantagaren”) den kapacitet för moraliskt handlande som vi själva anser oss vara i besittning av? Kort sagt, var går gränsen mellan offer och förövare, och innebär ett moraliskt åtagande att vi samtidigt ska kapitulera inför individer som inte själva verkar vara det minsta benägna att ta någon form av moraliskt ansvar? Frågan är svår, de bakomliggande orsakerna till sakernas tillstånd är mångskiftande på ett nästintill oöversiktligt vis och därför omöjliga att generalisera utifrån, och jag har inga entydigt svar på hur den här typen av problem ska lösas på ett konstruktivt och varaktigt sätt. Men det har föga förvånande inte heller Peter Singer, och som så många gånger för är hans argumentation inte direkt övertygande. Han är och förblir en i bästa fall ytterst medelmåttig filosof, mer inriktad på att provocera än på att vara koherent och genomtänkt i de åsikter han förfäktar. Men i en värld där t.o.m. Alexander Bard hävdar att han är filosof så ska vi kanske inte ha så stora krav och överdrivna förhoppningar på vad det ”skrået” kan tänkas prestera.

Filosofisk tidskrift nr 1/2018

https://www.independent.co.uk/news/business/news/microsoft-avoids-paying-100m-a-year-in-uk-corporation-tax-a7089931.html