Den inte fullt så tänkande August - Johannes Anyuru och religionens irrvägar

Jag reserverar mig för att föremålet för detta angrepp kan vara utsatt för en grov feltolkning av de artikelförfattare som jag hänvisar till, och Anna Hellgrens förmåga att göra korrekta läsningar/tolkningar, om nu några sådana överhuvudtaget låter sig göras, har jag ingen uppfattning om. Andra recensioner hade givetvis kunnat tjänstgöra som korrelat, men tyvärr visade sig recensionen i Svenska Dagbladet vara välvilligt intetsägande och ungefär lika menlös som hushållsost. Aase Bergs anmälan i Ystads Allehanda är dock mera uppenbart kritisk och verkar även den vara inne på det spår som Hellgren bara antyder. Detta kan väl ses som en indikation på att det förhoppningsvis kan finnas åtminstone ett visst fog för de tolkningar som jag nu resonerar kring. Och gör det inte det så får vi väl för enkelhetens och rättvisans skull förvandla det hela till en principdiskussion och lämna herr Anyuru i fred. 

Med denna reservation i åtanke övergår jag nu till att kommentera den världsbild som vår senaste Augustprismottagare verkar göra sig till talesman för. Om det här är vad Johannes Anyuru förespråkar som samhällsmodell och inte en uppenbar vantolkning från Hellgrens sida så blir i varje fall jag minst sagt betänksam. Och, vilket bör påpekas, risken finns givetvis också att Hellgren har vantolkat honom i positiv riktning... Det här är i varje fall, allt enligt Hellgren, hur Anyuru tolkar det han kallar "muslimhat" i sin essäsamling Strömavbrottets barn och den kontext som han placerar in det fenomenet i:

"Anyuru argumenterar för att islamofobi inte är rasism – snarare beror hatet mot muslimer på att muslimer är annorlunda: den troende vägrar att underkasta sig den sekulära kapitalismens egoistiska drömmar och ser i stället underkastelsen inför Guds kärlek som meningen med livet. Att kalla muslimhat rasism riskerar inte bara att urholka begreppet utan har också inneburit en trubbighet i antirasismen, en seger på walkover för Sverigedemokraterna och deras likar.

Via ett besök i spanska Granada försöker Anyuru koppla samman judars och muslimers gemensamma och våldsamma europeiska erfarenheter av kristen övermakt: de båda religionernas rituella evighet provocerar majoritetssamhällets profithunger samtidigt som de erbjuder en frihet för utövaren från den på förhand dödsdömda kroppen."

Till att börja med verkar Anyuru, precis som de flesta som ger sig in i den här debatten på "de godas" sida uppenbarligen förlita sig på den menlösa svenska historieundervisningen och han har därför en extremt skev bild av hur t.ex. Mellanösterns faktiska politiska och sociala historia ser ut. Jag tror t.ex. att de flesta judar skulle betacka sig för att blandas samman med muslimer, inte minst eftersom den muslimska världen i precis lika stor utsträckning som den kristna, om inte större (vi undantar här givetvis Förintelsen, för den är som tur är ett bestialiskt särfall, i varje fall så här långt i historien) har ägnat sig åt pogromer, förföljelser och mord på den judiska befolkningen. Myten om det toleranta muslimska samhället är också just en myt, om det nu inte är så att vi tycker att ett samhälle där vissa delar av befolkningen beordras att leva i ghetton, får betala högre skatt, och överhuvudtaget behandlas som andra klassens medborgare enbart på grund av sin religiösa tillhörighet, är ett demokratiskt föredöme. Och de antisemitiska strömningar som genomsyrar stora delar av den nutida muslimska världen förklaras/urskuldas ofta med inflytande från det rasistiska väst, vilket gör de medeltida pogromerna i den muslimska världen något svårförklarliga. Men det var väl en västerländsk turist på avvägar som startade även dem... Det var säkert också västerlandet som tvingade ett egyptiskt tv-bolag att göra en tv-serie baserad på Sion Vises protokoll, för alla eventuella tolkningar av det initiativet som lägger någon form av ansvar på de faktiska producenterna är givetvis ingenting annat än rasistiskt förtal.

Jag vet inte om det ligger någonting i det som bl.a. Ayaan Hirsi Ali (själv muslim, fast av renegatmodell) säger i Kräv er rätt!, när hon hävdar att det i muslimska samhällen finns en tydlig offerretorik, där man ser sig som utsatta för ett elakt spel av en omgivning som man inte kan kontrollera. Denna manikeistiska världsbild gör sig Anyuru också till talesman för i sin strävan efter att sätta islam och judendomen mot en dominerande kristendom, och inte minst då han ser sig som ett offer för ett kapitalistiskt samhälle vars värderingar han inte delar. Det faktum att Anyuru med största sannolikhet knappast ens hade blivit publicerad i de flesta muslimska länder, och att hans verksamhet som författare till stora delar existerar just på grund av det han förkastar, verkar han inte vara så villig att inse. Och för att vara en ”svart man vars kropp inte går att fly i ett samhälle som regelmässigt sorterar bort såna som han som förlorare med våldskapital” verkar det onekligen ha gått rätt bra för honom. Sedan är han naturligtvis långt ifrån den första som odlar en dilettantmässig outsiderroll i en strävan efter att öka sin trovärdighet, men det blir i just det här fallet lite grand som att höra kungafamiljen gnälla på att apanaget är för snålt tilltaget. 

Den religiösa gallimatiasen om "frihet från döden" och annat mentalsjukt nonsens som Anyuru uppenbarligen tror på kan vi lämna därhän, för det är så urbota hjärndött att det inte ens är värt att bemöta. Som Aase Berg uttrycker det (hon är uppenbarligen mera diplomatisk än vad jag är, men det är ingen direkt merit…): 

”Strömavbrottets barn är alltså en vindlande bok, och man behöver inte hålla med om allt för att fascineras av den. Men det finns ett problem i förutsättningarna som jag har svårt att ta mig förbi: det dunkelt uttryckta förhållandet till religion. Det råkar handla om islam, men boken skulle lika gärna kunna vara skriven av en kristen författare. Jag hade inte haft problem med detta om Anyuru definierat sina premisser, men när han tackar gud i introt, hänvisar till religionen som en nyckel till frigörelse utan att förklara på vilket sätt och ställer gudstron som enda alternativet till den destruktiva senkapitalismen, då blir jag misstänksam. Visst, det är en bok som arbetar med skönhet. Men den borde hålla sig för god för att arbeta med mystifikation.”

 Anyuru tycker uppenbarligen att ett modernt samhälle ska bygga på sagor, vidskepelser och andra närmast bisarra företeelser, och inte på den sociala ordning som kapitalismen både är ett resultat av och faktiskt också hjälper till att upprätthålla, hur ogärna vi än vill erkänna det sistnämnda. Dessutom är det intressant att se hur Anyuru (om nu Hellgren tolkar honom rätt) på ett försåtligt sätt placerar en uttalad högerideologi (okej, det finns givetvis islamistiska politiska skiktningar av mera vänsterinriktad karaktär, men det fanns/finns det även inom nazismen) som islam i en socialistisk kontext, eftersom han ser de som motsätter sig den religionen som förespråkare för en individualistisk kapitalism. Det är alltså marknadstänkandet och individualismen som är orsak till att muslimer förföljs och föraktas i västerlandet, en tolkning som utan tvekan placerar Anyuru bland upplysningstänkandets kritiker, en heterogen grupp ”tänkare” som dock knappast kan sägas vara överdrivet demokratiskt inriktad och som nog de flesta av dem som säger sig företräda demokrati, tolerans och vidsynthet noga bör se till att hålla sig borta ifrån. 

Och om det nu är så att Anyuru, enligt den gängse vänsterdoktrinen, tycker att kapitalismen och dess tänkande koloniserar även det privata ”livsrummet”, en ståndpunkt som det definitivt finns en hel del fog för, så har jag personligen svårt att se hur det ska ske någon förändring i positiv riktning om den ”ideologin” ersätts med en religiös dito. Kapitalismen framställs, åtminstone av sina apologeter, som en blint verkande kraft utan uppenbar riktning (en uppfattning som det definitivt går att diskutera), medan religiösa ”ideologier” har en mera detaljstyrd agenda. Anspråken är dock desamma, för i båda fallen handlar det om världsherravälde och total dominans, och då inte minst tankemässigt. Och jag är kanske naiv i det här fallet, men jag tror att en ideologi som inte i grunden förlitar sig på en översinnlig kraft inrymmer betydligt fler ”kryphål” och är betydligt mera ”förhandlingsbar” än den kvasiintellektuella tvångströja som religionen, oavsett inriktning, förser oss med. 

Att en författare, ett yrke som väl, även i dessa tider av otaliga skrivarkurser och -seminarier, måste sägas vara ett av de ensammaste som finns, så uppenbart (om vi nu ska tro Hellgren) förkastar individualismen till förmån för en kollektiv underkastelse är ett tankemässigt lappkast som i varje fall jag har svårt att förstå innebörden av. Frågan är vad Anyuru vill ersätta den kapitalistiska individualismen med? Uppenbarligen ett mera religiöst inriktat samhälle, med tydligt kollektivistiska övertoner. Hur det ska gå ihop med ett demokratiskt styrelseskick som värnar just individens rättigheter, de rättigheter som Anyuru med full rätt säkert gör anspråk på som medlem i det här samhället, kan i varje fall inte jag lista ut. Historiskt sett är det knappast individualismen som har varit människans mest villiga bödel, det är snarare de kollektivistiska ideologier som Anyuru åtminstone implicit försvarar när han gör sig till talesman för islam. Rätten att säga nej, den absolut mest okränkbara rätt som vi har, är den första rättighet som försvinner när kollektivismen, oavsett om det är i religiös eller sekulär form, ges företräde i ett samhälle, och ingen ska inbilla mig att det någonsin kommer att se ut på ett annat sätt. Det Anyuru hoppas på är en våt dröm för alla religiösa, d.v.s. för de människor som inte kan ta sig fram i livet utan den debila snuttefilt som religionen förser dem med, och verklighetsanknytningen i de förhoppningarna är minst sagt bristfällig. Därmed är det på intet sätt sagt att ett kapitalistiskt samhälle byggt på upplysningens idéer inte också kan kväva individens rättigheter och det fria och autonoma tänkandet, något som inte minst dagens Sverige är ett tydligt exempel på. Men individualismen är och förblir en essentiell förutsättning för ett samhälle där var och en kan ges åtminstone en rudimentär möjlighet att realisera det han/hon vill få ut av sitt korta liv. Förstår man inte det så framgår den historiska ignoransen i ett ännu klarare ljus, och vill man rida ut i strid för motupplysningen så befarar jag att man i så fall gör det som en av apokalypsens fyra ryttare. 


https://www.expressen.se/kultur/johannes-anyuru-blottar-nationalismens-kulturkrig/

http://www.ystadsallehanda.se/kultur/anyuru-gar-pa-djupet-om-samhallets-fortryck/

https://www.svd.se/ar-upphojd-multikultur-egentligen-en-bjorntjanst

https://www.wrmea.org/2003-january-february/egypt-s-ramadan-tv-series-controversial-at-home-as-well-as-abroad.html