TRAumatiska Moderna Samhällsproblem: Vingummiskandalen

Vi lever i brytningstider, och vårt samhälle genomgår djupgripande och radikala förändringar av både positiv och negativ art. Detta ställer svensken på svåra prov och behovet av vägledning och stöd är påtagligt. Som tur är så finns det individer som inte tvekar när det kommer till att ta tag i de svåra problem som är ett oundvikligt inslag i den turbulenta tid som vi befinner oss i, individer vars rättspatos och kurage utan tvekan sätter oss vanliga dödliga i skuggan. Under den här rubriken kommer jag att lyfta fram några exempel på dessa förkämpar för rättvisan och människovärdet, och min förhoppning är att det vid årets slut ska kunna arrangeras en gala där den främste av dessa föredömen får den uppmärksamhet och den belöning som han/hon så ärligt har förtjänat. Detta pris kommer att utgöras av en statyett, en byst, en plakett, eller i värsta fall ett något bleknat tidningsurklipp där TRAMS (Traumatiska Moderna Samhällsproblem) stora ledstjärna och förebild, Carl Lidbom, avporträtteras på ett för honom förhoppningsvis inte alltför osmickrande sätt. Och vad gäller prisceremonin så kommer den självfallet att avhållas på en plats som ytterligare understryker digniteten i det som premieras.  Det är ännu för tidigt att säga exakt plats och tid, men jag kan avslöja så mycket som att seriösa och långtgående förhandlingar pågår med Märtas Bar & Grill i Klevshult.

Nåväl, över till den första kandidaten, och det är med illa dold stolthet som jag kan konstatera att vi går ut starkt. Vår första kandidat till TRAMS-priset, John Heidkamp, manar nämligen till strid mot ett missförhållande som är av så pass grav natur att det, under förutsättning att ingenting görs, riskerar att underminera inte bara den rådande samhällsmoralen utan även utgör ett uppenbart hot mot den västerländska civilisationens överlevnad. Nu invänder ni säkert att det redan är allmänt känt att godis och andra onyttigheter utgör allvarliga hot mot vår hälsa och vårt välbefinnande, men få av oss har som Heidkamp förmått att sammankoppla det som möter oss på godishyllorna i våra butiker med en underliggande hemlig agenda där olika livsmedelskoncerner arbetar i maskopi med varandra för att förleda oss, och inte minst våra barn, till att utveckla konsumtionsmönster som bara kan beskrivas som direkt skadliga.

Nu kan vi redan från början slå fast, vilket jag förutsätter att den kritiske konsumenten herr Heidkamp själv också har gjort, att det överhuvudtaget vilar något ytterst suspekt över produkten ”vingummi”. Bara namnet är en tydlig indikation på det. Är det verkligen lämpligt att en godissort med prefixet ”vin” riskerar att hamna i munnen på våra telningar? Och när sedan detta ack så olämpliga ord åtföljs av ett annat med om möjligt ännu mer obscena konnotationer, nämligen ”gummi”, så blir man nästintill mållös. Inte nog med att godiset ifråga verkar ha som underliggande syfte att inviga oskyldiga barn i ett alkoholmissbruk som kan bli fatalt, det förefaller lika uppenbart att det potentiella ruset ska följas av sexuella aktiviteter som absolut enbart bör förbehållas mogna och ansvarskännande individer. Nu är det visserligen så, vilket bör medges, att ordet ”gummi” i sig indikerar att de hjärtlösa koncerner som ligger bakom denna lömska produkt trots allt inte förespråkar oskyddat sex. Men detta är säkert bara en kosmetisk åtgärd för att undvika åtal, och det är väl för övrigt ingen långsökt tanke att det i sortimentet hos dessa kriminella godisproducenter även ingår skumbananer, med allt vad det innebär i form av oförtäckt förledande av ungdomen. Om det åtminstone hade rört sig om skumgummibananer, men icke…

Och för den som vill bagatellisera John Heidkamps mycket förtjänstfulla larmsignal kan jag bara påpeka att jag själv är ett offer för godisindustrins lömska intriger. När jag var barn fylldes nämligen godishyllorna med mängder av moraliskt tveksamma och horribla produkter av de profithungriga kioskinnehavarna. Och en uppväxt som kantades av choklad- och lakritscigaretter, av s.k. negersnus och av piastrar och andra myntliknande sötsaker, undanröjde därmed effektiv alla mina möjligheter att bli en samhällsnyttig och produktiv medborgare. Denna fasansfulla barndom har givetvis fullständigt korrumperat och förstört mig och förvandlat mig till ett kedjerökande, rasistiskt och girigt monster som får Jeffrey Dahmer att framstå som en syföreningstant vid en jämförelse. Så kom inte och säg att det här är en oskyldig fråga och att det finns värre problem.

En man

Det godis som blev hans fördärv?

Djävulens oblat?

Så herr Heidkamp är värd idel lovord i hans kamp mot den skörlevnad och den omoral som får ett allt fastare grepp om vårt stackars samhälle. Och när han nu reagerar mot den oförtäckta spritglorifiering som lanseras via ett godis som, vilket vi har varit inne på ovan, redan till sin blotta natur är att betrakta som ett samhällsgift av allra värsta sort, så framstår han utan tvekan som ett föredöme, som en ledfyr i vår ständiga kamp mot tillvarons förfall. Och hans omtanke om barnen, här personifierat av den egna fyraåriga sonen, är på en och samma gång både genuint medvetet och mycket rörande. För, som han säger:

”Vår fyraåring har precis börjat bokstavera ord själv, det hade kunnat sluta olyckligt.”

Nu vill Heidkamp, vilket givetvis hedrar honom, inte gå in i detalj på vad som kunde ha blivit de tragiska följderna av detta fasansfulla intermezzo om han inte hade ingripit på ett så resolut sätt. Men det är självfallet inte något långt steg från att man, som i sonens fall, lär sig bokstavera orden ”vodka, ”gin” och ”whisky” till att man förvandlas till en marionett i spritindustrins händer. Hade inte Heidkamp satt ner foten och därigenom skyddat sonen från detta flagranta övergrepp så hade den sistnämnde säkert redan som femåring hängt i baren på Hotel Selma Lagerlöf i Sunne (där den här tragiska historien utspelade sig) och med allt mer whiskyhes röst beställt in den ena drinken efter den andra, och kanske t.o.m. varit så fördärvad att han hade rundat av kvällen med några vingummishots. Nu kan sonen istället se fram mot en tillvaro präglad av kruskakli, stärkande morgonpromenader och uppbyggliga samtal. Om det inte blir något stort av den gossen så blir jag mycket förvånad!

https://www.expressen.se/gt/pappan-joachims-ilska-mot-paskgodiset-i-mataffaren/