Från Horace till Horace – En lektion i att hålla masken

Charles Darwin blev på sin ålders höst alltmer intresserad av maskar och hyste en inte föraktlig beundran för de små krälande varelsernas allmänna idoghet. Den sista mera omfattande studien som han kom att göra behandlade också just maskarna och utgavs 1881 med titeln The Formation of Vegetable Mould through the Action of Worms, with Observations of their Habits, en bok som dessutom omedelbart visade sig bli något av försäljningssuccé, i varje fall i jämförelse med Darwins tidigare verk. Till sin hjälp vid sina maskstudier hade Darwin sin son Horace, och tycker man om synkronicitet, om än kanske i dess mest långsökta form, så är det inte utan att det går att dra vissa paralleller till en annan Horace som, visserligen motvilligt, har varit flitigt omskriven under de senaste månaderna.

Darwins intresse för daggmaskarna hade dock väckts långt innan bokens publicering, via ett samtal med hans morbror Josiah Wedgwood, som vid en promenad gjorde Darwin uppmärksam på att den kalksten och den marmor som femton år tidigare hade legat uppe på markytan nu var begravd under densamma. Wedgwood framförde då sin hypotes om att det var maskarna som var ansvariga för den förändring som hade skett, en tanke som uppenbarligen slog rot i Darwins alltid lika vetgiriga huvud. När han senare bosatte sig i Down House kom Darwin därför att själv sprida ut diverse stenar på sina ägor och iakttog med intresse hur dessa sjönk allt djupare ner i jorden för varje år som gick.

Wormstone av förhistorisk modell

Till sin hjälp vid denna studie hade han sin son Horace, som hade flyttat hem till fadern efter att 1876 ha förlorat sin hustru i barnsäng. För att mäta maskarnas inverkan på den omgivning inom vilken de levde konstruerade Darwin och son en s.k. Wormstone, där en metallstång sattes i ett hål i stenens mitt, och sedan förankrades i berggrunden för att inte även den skulle omfattas av förändringar i jordlagren. Därefter mättes de förändringar i stenens läge som skedde under årens lopp med hjälp av en s.k. ”wormograph” som Horace hade uppfunnit, och som mätte skillnaden i höjdnivå mellan stenen som den var placerad på och metallstången som var fixerad i ett fast och förhoppningsvis oföränderligt läge.

Horace II

Horace I

Historien förtäljer inte om denna uppfinning, som tydligen ska finnas kvar på Down House, också kom att användas för att mäta andra företeelser, men det är väl inte utan att man kan undra om inte svenska akademiens förrförre ständige sekreterare hade varit i behov av en något modifierad variant av denna tekniska innovation. Hade han haft tillgång till den här typen av apparatur så hade Horace (Engdahl alltså, inte Darwin...) kanske varit i stånd att se hur nivån, och då inte minst moraliskt, under årens lopp hade sjunkit allt mer bland de aderton, och fört grus och jord upp till ytan där bildningens fasta stenar borde ha legat orubbade. Kanske hade han också låtit sig inspireras av detta till att ta några åtminstone vacklande kliv in på helmintologins område, vilket säkert hade kunnat lära honom att skilja nyttiga maskar från mera parasitartade sådana, en kunskap som verkar vara lika svårfunnen som välbehövlig inom akademiens domäner.

Demaskerad kulturprofil

Maskerad kulturprofil

Vissa hade säkert invänt och hävdat att det här ligger helt utanför de riktlinjer som bör styra en hedervärd och anrik institution som svenska akademien, men i själva verket är de historia kopplingarna uppenbara. Vi kan rentav gå tillbaka ända till akademiens grundare, Gustaf III, och hans minst sagt ominösa möte med en av Anckarströms kumpaner, då den sistnämnde påstås ha hälsat den svenske konungen med orden ”God afton, vackra mask!” strax innan det ödesdigra skottet föll. Då som nu handlade det om privilegier och privilegiers missbruk, även om det vid den tiden var nedärvda och inte kulturellt förvärvade meriter som tillförsäkrade individen dess plats vid smörgåsbordet. Att den nutida akademien i dess tämligen avfalnade glans alltmer liknar den degenererade adel som Gustaf III retade upp sätter onekligen en viss ironisk spets på skeendet, och vi kan väl i varje fall tillåta oss att undra om Gustaf hade varit lika måttlig i sin kritik av akademien som vår nuvarande konung har varit, även om vi då givetvis också bör ta hänsyn till skillnaderna mellan upplyst envälde och parlamentarisk demokrati.

Vi kan väl också konstatera att en viss omskrivning av akademiens beryktade valspråk bör vara på sin plats i det här sammanhanget, men att ersätta den numera något devalverade devisen ”Snille och smak” med den betydligt mera passande ”Snille och mask” kräver bara en liten justering och kan säkert bli ett i folkmun etablerat uttryck tämligen omgående. Detta inte minst då det på ett betydligt mera passande sätt beskriver akademiledamöternas moraliska halt, utan att därför ta ifrån dem den intellektuella glans som deras litterära och kulturella prestationer förlänat dem. För som alla vet, god konst och god moral är bara ytterst sällan kompatibla begrepp.

I väntan på min kallelse till nästa, förhoppningsvis inte fullt så komprometterade, uppsättning av den svenska akademin nöjer jag mig tillsvidare med att ge detta prov på min gedigna bildning (snille) och på det osedvanligt säkra omdöme (smak) som åtföljer den. Så som landet nu ligger kan man väl aldrig vara riktigt säker på vem som är sekreterare för denna illustra förening under innevarande vecka, men oavsett vem det är som hör av sig lovar jag att ställa mig positiv till mitt stundande inval. Det tycker jag mig vara skyldig det svenska folket och det begeistrade jubel som kommer att möta mig vid inträdet lovar jag att ta emot med lite lagom klädsam blygsamhet.

Sörlin, Sverker, Den blinde skaparen: En essä om Darwin och livets sammanhang (Weyler, Stockholm, 2009)

https://www.geocaching.com/geocache/GC2FBCF_darwins-wormstone?guid=f02dcf3e-8ca8-463a-9cc2-92931648c36c

https://www.sciencelearn.org.nz/resources/22-charles-darwin-and-earthworms