Tom i bollen - Tankar från en damfotbollsspelare

Nilla Fischer, sedan länge landslagsspelare i damfotboll, säger så här i dagens Expressen:
"– När jag funderar på det känns det jävligt tråkigt. Jag tycker att jag är värd lika mycket som en herrfotbollsspelare... Men jag försöker att inte tänka på de orättvisorna för mycket, skulle jag göra det skulle jag nog bli dum i huvudet." 

Jag vill bara förtydliga fröken Fischers yttrande en smula. Hon riskerar inte att bli "dum i huvudet", hon är det redan. Men har man som Fischer en världsbild där man själv är ett oskyldigt offer för strukturer som det knappt går att vare sig identifiera eller definiera (inte minst eftersom det då finns en uppenbar risk att detta försanthållna faktum blir betydligt mera komplicerat än vad en ytlig anblick kan ge för handen), där förövaren per automatik är av ett kön och offret av ett annat, och där man förespråkar könsgrundad särbehandling samtidigt som man går till storms mot den, så går det kanske inte att begära att de resonemang som förs samtidigt utgör någon form av uppvisning i intellektuell stringens. Resultatet blir istället ett mischmasch av paranoida vanföreställningar, selektiv varseblivning och ren skär imbecillitet. 

Tittar vi på den socialiseringsiver som verkar florera bland många av damidrottens utövare så är den nästan rörande i all sin stupiditet. Det är fortfarande så att de flesta damfotbollsmatcher inte lockar någon publik att tala om, oavsett vilken nivå det handlar om. Linköpings FC, som har vunnit damallsvenskan under de senaste två åren, har ett publiksnitt på inte ens 1000 personer i en stad som är den femte största i Sverige. Det kan jämföras med Åtvidaberg, en östgötsk "skitort" med inte ens 8000 invånare. När det laget låg i Allsvenskan för ett antal år sedan så hade man ett publiksnitt vid sina hemmamatcher på lite drygt 4000 personer. Om motsvarande siffror i förhållande till befolkningsunderlaget skulle gälla för Linköpings FC så skulle det damlaget ha runt 60 000 åskådare per match. 

Men självklart ska fröken Fischers och hennes kvinnliga kamrater ha lika mycket betalt som herrfotbollsspelarna, fastän de flesta damfotbollsspelare verkar vara födda med två stödjeben. I den andan tycker jag givetvis också att hötorgskonstnärers verk ska säljas för samma belopp som van Goghs tavlor, att en ordinär fysiklärare på en högstadieskola i Alingsås bör få nobelpriset i fysik nästa gång, att lunchen på Torstens pizzeria prismässigt bör ligga på samma nivå som en trestjärnig lyxkrog på Manhattan, och själv tänkte jag pretendera på att bli utsedd till ledare för balettakademien, trots att jag är ungefär lika dansant som ett kylskåp. 

Vad Fischer förespråkar är alltså inte lön efter prestation, utan lön efter kön. Hade en man sagt samma sak så hade han blivit tvungen att emigrera till polartrakterna eller någon annanstans där avsaknaden av korkade feminister är lika påtaglig som befriande. Nu går det i och för sig att invända att den svenska deckarvågen (som dessutom innefattar rätt många kvinnliga författare) i sig är ett bevis för att man inte behöver vara bra på det man gör för att det ska sälja. Problemet är bara att idrottspubliken, i varje fall den kunniga delen av den, inte är lika lättduperad som många läsare verkar vara, kanske beroende på att den som överhuvudtaget har något som helst begrepp om hur fotboll spelas rätt fort inser att damfotbollen fortfarande håller en skrämmande låg nivå. Det är därför fullt naturligt att de får en dålig lön, för en herrfotbollsspelare som spelar i division 5 får väl i bästa fall sitt matchställ och sina skor betalda. Och då håller den genomsnittlige herrspelaren i den divisionen en klass som skulle göra honom både till skyttedrottning i  nästa Damfotbolls-VM och en världsstjärna inom damfotbollen. 

När ska kvinnor växa upp? Hela tiden låter det så här: "Det är så orättvist, det är så synd om mig, jag vill också ha tårta fast jag inte fyller år för annars blir jag kränkt", m.m., m.m. Vad är det för jävla barnsligheter? Lika lön för lika arbete är den princip som gäller, att den riktlinjen sedan innebär en del knepiga avvägningar är en annan sak. Fischer är verksam på en konkurrensutsatt marknad där det hon har att erbjuda helt uppenbart är betydligt mycket mindre värt än det som hennes manliga kollegor erbjuder, svårare än så är det inte. Hon kan inte tvinga folk att tycka om det hon gör när de bevisligen inte gör det, och hon kan inte med någon form av trovärdighet hävda att skräp ska betalas med samma pris som kvalitet. Oavsett vad man tycker om marknadsekonomins principer så skulle ett sådant förhållningssätt utan tvekan få tämligen bisarra konsekvenser, av vilka jag har berört några ovan. Och när den typen av undantag från en socialdarwinistisk marknadsmodell förespråkas av en representant för ett annat utpräglat socialdarwinistiskt inslag i vårt samhälle, nämligen idrotten, då blir det både självmotsägande och rent ut sagt korkat. Det enda Fischer och övriga kvinnliga "bollbegåvningar" kan göra är att antingen lära sig spela bättre för att få mer publik, alternativt leta efter den typ av publik som både gillar och köper dynga och är lika glada för det. Något får mig att tro att det sista förslaget är den mest lovande utvägen ur detta dilemma. Själv nöjer jag mig med att ägna mig åt det jag tycker håller hög kvalitet, och då helt utan hänsyn taget till könet hos den som har producerat det jag konsumerar.

https://www.expressen.se/sport/fotboll/det-ar-fortfarande-for-javligt-att-vara-kvinna/

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/tomma-stolar-allt-storre-problem-for-idrottsklubbar