Frågan om de afghanska flyktingbarnen har länge varit
infekterad och jag tänker inte på något sätt göra anspråk på att ha vare sig
någon exakt kunskap om de verkliga sakförhållandena eller något fastlagt svar
på hur problemet ska lösas. Det sätt på vilket frågan har drivits fram på
dagordningen väcker dock åtminstone hos mig både obehagliga associationer och
farhågor för demokratins tillstånd i det här landet. Jämförelserna som jag nu
kommer att göra kan givetvis framstå som djupt orättvisa och kränkande (vilket
i princip vad som helst verkar kunna göra i nutidens Sverige), men ur ett rent
strukturellt och historiskt perspektiv är de invändningsfria, hur obehagliga de
än kan förefalla för den som går genom livet med ideologiska skygglappar
framför ögonen.
Den kampanj som har bedrivits för det omdiskuterade
lagförslag som har lagt fram rörande de afghanska flyktingarna har presenterats
som en spontan manifestation, som ett vrål ur folkdjupet bestående av lika
delar indignation och moralisk kampanda. Ska man tro dagens artikel i Expressen
så är det i själva verket tvärtom. Det handlar om en noga organiserad aktion,
driven av intresseorganisationer på den vänstra sidan av det politiska
spektrumet och orkestrerad med omsorg av individer som är skolade politiskt
inom olika ungdomsförbund. Går vi tillbaka rätt exakt 80 år i tiden så finns
det en motsvarighet i den nazistiska Kristallnatten, som även den presenteras som
ett folkligt uppror mot samhälleliga missförhållanden, men som i själva verket
var omsorgsfullt organiserad av NSDAP under ledning av den minst sagt
diaboliske propagandaministern Joseph Goebbels. 1938 satt visserligen
nazisterna vid makten, men den här typen av metoder användes även långt
dessförinnan, och det handlar givetvis, 1928 lika väl som 2018, om ett agerande
från grupperingar som av olika skäl tycker sig ha ett moraliskt prerogativ att avstå
från att följa de demokratiska spelreglerna. Sedan kan man givetvis, om man så
vill, göra en åtskillnad mellan det man uppfattar som en ”god” sak och dess
motsats, men den som tror att Goebbels och hans brunklädda anhang såg sig själv
som onda individer vars enda strävan gick ut på att lägga samhället i ruiner gör
nog en minst sagt grov feltolkning.
En gemensam nämnare för den här typen av aktioner, oavsett
det politiska innehållet, är att de ofta drivs fram av unga människor eller
individer som inte tycker sig vilja befatta sig med den trista vardagliga lunk som
kännetecknar politiskt arbete likaväl som övriga sysslor. Vi behöver
inte ta nazismen som exempel utan kan istället ta ett annat minst lika
träffande exempel hämtat från Tyskland, nämligen vänsterterroristerna i Röda
Arméfraktionen, en grupp där den genomsnittliga åldern hos medlemmarna knappast
översteg 30 år. Detta har givetvis att göra med att en ökad livserfarenhet,
åtminstone för de flesta, för med sig en minskad tilltro till billiga lösningar
och en ökad insikt i att saker och ting sällan är så enkla som de kan förefalla
när man närmar sig dem utan några grundläggande förkunskaper. Ungdomen är
också, som alltid på gott och ont, betydligt mera lättmanipulerad än den äldre
delen av befolkningen, något som nazisterna också tog fasta på när de
presenterade sin rörelse som inriktad just på det ”ungdomliga”. När Gustav
Fridolin därför säger att ”politiken behöver unga människor som brinner” så bör
man vara medveten om att det finns en uppenbar risk att det är någonting helt
annat som brinner om man låter dessa unga förmågor kliva över de gränser som
demokratin trots allt förutsätter att man håller sig inom.
Vad man inte heller får glömma när det kommer till den här
typen av rörelser är att de i mångt och mycket tjänstgör som en plattform för
de ledande individernas karriärplanering. Om man som Fatemeh Khavari,
talespersonen för organisationen ”Vi står inte ut”, redan långt innan aktionen
påbörjades deklarerar att man vill bli statsminister så väcker det i varje fall
hos mig misstanken att det i första hand handlar om en person som söker efter
ett lämpligt forum, en lämplig fråga, som han/hon kan ta som avstamp ifrån för
ett inledande av sin egen yrkesmässiga karriär. Lyckas man dessutom förankra
det hela i en moralisk kontext så blir vinsterna fördubblade. Dels framstår man
som extremt oegennyttig och ädel, dels kan man redan på förhand till stora
delar desavouera den kritik som man annars hade mötts av om man hade drivit en
mera ”neutral” fråga. Samtidigt framstår man som drivande, spännande och ens
”nyhetsvärde” blir högt. Fördelarna är således många och de eventuella
förluster som man riskerar är försumbara och kan tillskrivas en okänslig och
oförstående omvärld.
En annan pikant detalj som kan vara värd att beakta är
vänsterns uppenbara dubbelmoral, en hållning som de i och för sig knappast är
ensamma om. Låt gå för att de här organisationerna betalar Martin Schibbye för
att han ska bedriva en journalistisk kampanj åt dem. Det är inget ovanligt och
används av alla deltagare på den politiska arenan. Att sedan Schibbye av någon
anledning fick status närmast som folkhjälte, något som han fortfarande rider
på, efter ett direkt korkat beteende som lika gärna kunde ha kostat honom livet,
är en annan sak och inte nödvändigtvis något som inverkar på hans kompetens i
övrigt som journalist. Men även ur ett vidare perspektiv verkar de grupperingar
som är involverade i det här själva tillgripa metoder som de är snabba att
fördöma när de används av ”fel” individer. Det råder, i mina ögon fullt
berättigat, ett närmast unisont konsensus från vänsterhåll när det kommer till
fördömandet av hur multinationella företag och andra penningstarka aktörer
använder sig av lobbying för att få gehör för de frågor som de är engagerade i.
Men det hindrar inte de som är engagerade i den här frågan från att på ett lika
oförblommerat sätt närma sig representanter för riksdagspolitiken i akt och
mening att få gehör för en fråga som annars inte hade tillhört dagordningen.
Att man sedan väljer att vända sig till Sveriges enda kvarvarande reservoar för
ludditer, Miljöpartiet, är knappast ägnat att förvåna, lika lite som det faktum
att man också fick ett positivt gensvar från partiet ifråga. Att en liten
intressegrupp på det här sättet får igenom ett lagförslag som lagrådet
förkastar på ett sätt som nästintill saknar motstycke är dock ytterst
olyckligt, och något som verkligen inte ökar förtroendet för hur de politiska
processerna hanteras i det här landet. Det sätter också fingret på ännu ett
problem som är förknippat med just den här typen av aktioner, nämligen det
godtyckliga och nästintill dagsländeaktiga sätt på vilket de bedrivs. Det är
raka motsatsen mot hur demokratiska processer är avsedda att fungera, och sedan
må skälet vara hur gott som helst.
Ännu ett problem med den här sortens rörelser/manifestationer är att de tenderar att bli tämligen sekteristiska till
sin natur, och inbördes käbbel och uteslutningar utgör inte på något sätt någon
ovanlig företeelse i den här typen av sammanhang. Som Madeleine Strömquist, som
själv valt att förhålla sig oberoende till de här organisationerna, påpekar så
blir det lätt så att organisationerna och grupperingarna dikterar vad
medlemmarna får säga och tycka, vilket självfallet är ytterligare ett bevis för
att det, tvärtemot den självbild som den här typen av grupperingar ofta håller
sig med, i praktiken råder ett tämligen stort demokratiskt underskott inom
utomparlamentariska sällskap, något som för övrigt historien kan ge otaliga
bevis för.
Men som i alla ideologiskt betingade konstruktioner så är
självbilden och självpresentationen minst lika viktig för de involverade som
det faktiska handlandet, inte minst då det som i det här fallet handlar om ett
agerande som i mångt och mycket är baserat på moraliska överväganden. Kanske är
det därför som afghanerna själva inte får vara med i de grupper där deras
situation diskuteras, men det paternalistiska i den hållningen är inte
överdrivet väl dold. Och när det kommer till personer som blir direkt kritiska
mot det som ligger de här organisationerna varmt om hjärtat så försvinner all
polityr och all anständighet omgående. Jag tänker inte ta ställning till
sakfrågan när det kommer till den diskussion som Ann Heberlein har fört
angående de sexuella övergrepp som har begåtts mot asylsökande, först och främst
eftersom jag faktiskt inte har något underlag som skulle göra den diskussionen
meningsfull. Men om det Heberlein säger stämmer, att hon har blivit kallad både
”rasist”, ”främlingsfientlig”, ”psykiskt sjuk” och ”empatistörd” på Vi står
inte ut-forumet så är det knappast ett tecken på att det där råder vare sig
yttrandefrihet eller ens någon överdriven förmåga till sansad verbal
kommunikation. Heberlein må dra stora växlar på och nog i många fall övertolka
förhållandet mellan de asylsökande unga männen och de kvinnor som vurmar för
dem, men hon har utan tvekan en poäng i att det i minst lika hög grad handlar
om dessa kvinnors bild av sig själva som moraliska rättesnören och deras behov
av bekräftelse i en mera allmän bemärkelse än om den faktiska sakfrågan. Viljan
att vara god, och att trycka på den ”godheten” på omgivningen, är ett minst
lika frekvent förekommande inslag i den mänskliga naturen som det som vi väljer
att kalla för ”ondska”.
Men den som ifrågasätter agerandet från den här typen av
organisationer och skälen som kan tänkas ligga bakom det som görs beter sig
oanständigt bara genom att väcka tanken på att godheten så som den presenteras,
d.v.s. som en spontan gest helt utan beräkning och helt utan personlig vinning
för den som utövar den, kanske inte ger en heltäckande bild av situationen. Letandet
efter en hemlig agenda för de som nedlåter sig till att ägna sig åt den där
typen av ifrågasättande kommer då också som ett brev på posten, vilket Mi
Tylers kritik av Heberlein är ett talande exempel på. Är man kritiskt mot hur
flyktinginvandring sköts så är man nämligen, om vi ska tro Tyler, ute efter att
”smutskasta hela flyktingmottagandet och de människor som vill göra något för
att hjälpa andra”. Denna misstankens hermeneutik riktas dock aldrig inåt, mot
de egna ståndpunkterna och mot den egna agendan. Där härskar det goda samvetet
och även om man mot förmodan skulle få ut någon vinning av det man gör så är
det i så fall inte mer än välförtjänt. För som Tyler också säger: ” Jag tror
till exempel att Bob Geldof och Midge Ure mådde ganska bra med sig själva efter
att de arrangerat Live Aid-galan.” Det gjorde de säkert, men då kan det kanske
samtidigt vara på sin plats att avsluta det här inlägget med att konstatera att
Geldof (som blev adlad på kuppen) och hans kompisar säkert mådde bra och kände
sig som goda och förträffliga individer. Att de samtidigt samlade in pengar
till en regim som under den här tiden var involverad i ett angreppskrig mot
grannlandet Eritreas befrielserörelse, och som också ägnade sig åt stora och
hänsynslösa folkomflyttningar inom Etiopiens gränser (ageranden som givetvis
underlättades av det ekonomiska tillskottet som Live Aid gav), ska vi kanske
helst förtiga? Att godhetens arsle ibland är precis lika blekt och finnigt som
vilken naken kejsares som helst är en obehaglig sanning. Så obehaglig att många
väljer att blunda för den…
Nilsson, Bengt, Sverige afrikanska krig (Timbro,
Stockholm, 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar