Tester under ledning av den nyzeeländske statsvetaren James
Flynn har visat en oavbruten ökning av den genomsnittliga intelligensen under
en längre period, Nu verkar dock trenden vara bruten, för från och med slutet
av 1990-talet och framåt uppvisar de nordiska ländernas befolkning istället en
minskad IQ. Det finns dock anledning att tro att det inte handlar om ett klart
urskiljbart brott i utvecklingen mot allt mer intelligenta människor, utan att
förfallet i själva verket har skett åtminstone punktvis redan under en
betydligt längre tid än de senaste decennierna. Låt oss titta på ett exempel
från det tidiga 60-talet, och låt oss samtidigt spekulera lite kring varför
denna alltmer påtagliga dumhet har kommit att breda ut sig i vårt samhälle och
hur den tar sig uttryck i en mycket omskriven kampanj.
Exemplet hämtar vi från Expressens kulturredaktion i form av
Gunilla Brodrej, född 1962, vilket i sig borde vara en indikation på att hon är
i besittning av en samling tämligen välfungerande hjärnceller. Hennes senaste
artikel antyder dock något helt annat, för det var förhoppningsvis länge sedan
en så pass enfaldig artikel publicerades i en av Sveriges största tidningar. Eller,
rättare sagt, artikeln är inte enfaldig, den är snarare ett mycket försåtligt
sätt att argumentera för en sak utan att det finns det minsta fog för de teser
som drivs, en form av journalistik som vanligtvis brukar bedrivas i
enpartistater eller i kotterier där varje avvikande åsikt brännmärks som ett
oförlåtligt svek. Det är där dumheten kommer in, och den är fundamental och
inte så lite skrämmande. Vi tar det från början.
Brodrej påstår att Uppdrag Gransknings ”journalistik helt
enkelt inte fungerar längre” och hävdar att de ”körde ner i diket när de
granskade mediernas Metoo-rapportering. Vi får väl försöka låta bli att
spekulera i huruvida Brodrejs utspel är ett sätt för henne att positionera sig
gentemot sin egen tidnings ledning, då Expressens chefredaktör Thomas Mattson
nekade att medverka i programmet, en indikation så god som någon på att
Expressen inte är överdrivet säker på att deras journalistik uppfyllde ens de
elementära kriterier som man kan kräva om epitetet ”god” ska förekomma i det
sammanhanget. Det är också intressant att se att Brodrej inte lämnar något som
helst underlag för sin bedömning, vilket väl kan sägas vara närmast kongenialt
i sammanhanget, med tanke på att Expressens underlag för skriverierna angående
Fredrik Virtanen förefaller ha ungefär lika liten substans. Att hon sedan
samtidigt skjuter etablerad journalistik, däribland givetvis även Expressen
(något som hon dock verkar vara helt omedveten om), i sank när hon tar
ställning för Cissi Wallins del av ”medielandskapet” gentemot ordentligt
finansierad journalistik med allt vad det innebär av ansvariga utgivare o.s.v.
är ett magplask som skickar svallvågor som får tsunamin att framstå som en
liten krusning vid en jämförelse. Menar Brodrej alltså att det moderna
medielandskapets alla skapelser är att föredra framför traditionella medier,
och att Flashback och Avpixlat har betydligt högre trovärdighet än t.ex. SVT?
Jag skulle inte tro det, eftersom de säger ”fel” saker. Cissi Wallin däremot,
hon säger det Brodrej vill höra, och då försvinner alla former av källkritik
fortare än en moderat på en skattehöjarkonferens.
I övrigt ägnar sig Brodrej mest åt någon form av guilt by
association-resonemang, och det är intressant att se hur hon har varit tvungen
att gräva hela 25 år tillbaka i arkiven för att hitta belägg för sina teser.
Dessutom använder hon sig av ett radioprogram gjort av journalister som mig
veterligt inte har någonting som helst att göra med Uppdrag Granskning, vare
sig då det kommer till programmet om Virtanen eller i övrigt. Det kan väl
kanske betraktas som typiskt för en journalist av normalbegåvad Expressenmodell
att använda 850 av artikelns sammanlagt 1000 ord till att behandla någonting
som inte alls har med saken att göra, samtidigt som hon anklagar Uppdrag
Granskning för att ”fokusera på fel saker”, ett påstående som i det här
sammanhanget egentligen borde vara renodlat komiskt, men som blir direkt
obehagligt om man börjar spekulera i vad Brodrej egentligen vill att Uppdrag
Granskning ska ägna sig åt. Uppenbarligen ska programmet inte granska pressen,
uppenbarligen ska det inte heller granska metoo-rörelsen, och slutligen ska det
uppenbarligen inte heller försöka ge en person som har utsatts för anonyma
hatkampanjer en möjlighet att tala för sin sak och kanske nyansera det hela en
smula. Vad värre är, genom att göra den koppling som Brodrej gör så insinuerar hon dessutom på ett inte överdrivet subtilt sätt att Virtanen, precis som ridläraren, är skyldig. Det är ett direkt osmakligt sätt att argumentera, eftersom hon därigenom kan slingra sig fri från sina förtäckta anklagelser, ett agerande som bara kan beskrivas som både fegt och hycklande. Samtidigt är Brodrej inte ensam om att på närmast Goebbelskt manér vilja
dirigera den press som hon själv är del av, det gäller även Cissi Wallin, som i
en intervju i ETC säger följande: ” Jag är helt för att man kan granska
publiceringar och hur medier hanterar saker. I definition finns det inget
dåligt med det, och man kan göra ett program om metoo, men inte med den här
vinkeln. Där man helt uppenbart ställer frågor som är ignoranta, kränkande,
okunniga.”
Vad Uppdrag Granskning ska göra är alltså att trampa in på
de stigar som metoo-kotteriet redan har stakat ut, och gör de någonting annat
eller börjar ifrågasätta vad som egentligen har skett så är de helt plötsligt
oseriösa och representerar en ”enögd” journalistik. Enögda är däremot inte de
tidningar som har behandlat Virtanens fall och som i det fallet har använt sig
av anonyma uppgiftslämnare, av rena ryktesspridningar, och vars journalister
inte ens har orkat bry sig om att läsa in sig på det material som kanske hade
gett dem en åtminstone något mera nyanserad bild. Jag försöker förstå hur
Brodrej (och givetvis även Wallin) resonerar, jag försöker förstå hur en
förhoppningsvis mentalt sett normalt fungerande individ kan vara så totalt
omedveten om sitt eget ideologiska tolkningsraster, men jag måste säga att jag
går helt bet på den uppgiften. Att läsa Brodrejs text är som att läsa referat
från Moskvarättegångarna, hon förefaller vistas i en parallell verklighet som
bara undantagsvis tangerar den värld som de som inte delar hennes övertygelser
bebor. Jag kan urskilja ramarna i hennes tankestruktur, men jag inte för mitt
liv förstå hur hon på fullt allvar kan applicera den på verkligheten på det
fullständigt okritiska och nästan robotartade sätt som hon gör. Ett ideologiskt
raster ska tjänstgöra som ram för hur vi sorterar i de företeelser som möter
oss i den värld vi lever i, men låter man den statiska modellen ta överhanden
på bekostnad av en ständigt pågående och levande tolkning så gör man sig
skyldig till att förväxla kartan med det den avbildar. Då är det kanske inte
heller så konstigt att man går vilse.
Jag har inga anspråk på att sitta inne med facit i fallet
Wallin-Virtanen, och jag tänker inte ta någon ställning i en eventuell
skulddiskussion. Det finns dock, som alltid, utrymme för några reflektioner
kring händelseförloppet och vi börjar väl med ett par av de saker som Brodrej
tycker har ”ältats till leda” (det samma gäller tydligen inte 25 år gamla
radioprogram…). Cissi Wallins fniss, som hon gav ifrån sig i ett samtal med en
väninna strax efter mötet med Virtanen, är en av de saker som är oväsentliga
enligt Brodrej. Så kan tyckas, men det gör uppenbarligen inte Wallin själv, som
tolkar det hela som ett tecken på ett upplevt trauma. Så kan givetvis vara
fallet, men man behöver inte vara någon psykologisk expert för att inse att
bevisbördan för motparten kan bli något besvärlig om till och med den typen av
yttringar tolkas som ett tecken på någon form av övergrepp. Det är väl inte
långsökt att tolka gråt som ett tecken på trauma, det är väl inte långsökt att
tolka tystnad som ett tecken på ett trauma av katatonisk natur, och det är väl
slutligen inte svårt att tolka ovanlig pratsamhet som ett tecken på trauma.
Listan kan givetvis göras betydligt längre än så, men vi stannar där. Vad jag
vill säga med det här är att vi enbart har Wallins ord för att hennes fnissande
har just den orsak som hon hävdar att det har, och om t.o.m. ett beteende som
normalt ett brukar ses som ett tecken på glädje ges en negativ tolkning ur
Virtanens perspektiv så har han egentligen inte mycket till chans i just det
avseendet. Jag tycker därför att det inte alls är vare sig ”fel” eller
oväsentligt att Uppdrag Granskning tar upp just den saken, eftersom den om inte
annat är ett tydligt exempel på vad Virtanen har att slåss emot om han vill
bedyra sin oskuld.
Brodrej tycker också att påtalandet av att det finns en
radikal skillnad mellan de som utövar ”samtalsterapi” och legitimerade
psykologer är oväsentligt, något som utan tvekan kan sättas in i den kontext
där hon tycker att lösa spekulationer på nätet och i Facebookforum är mer värda
än det arbete som bedrivs av utbildade journalister. Kompetens verkar inte
direkt vara något honnörsord för henne, åtminstone inte så länge den
okvalificerade person som hon stödjer sig på kommer fram till ”rätt” resultat. Det
är väl en nåd att stilla bedja om att hon håller sig till journalistiken och
inte går vidare till någon form av myndighetsutövande där man handhar
certifieringskrav för olika yrkesgrupper, för då skulle väl representanter för
lysenkoismen och övriga former av kvasivetenskap börja vädra morgonluft. Därmed
på intet sätt sagt att den samtalsterapeut som Wallin använde sig av var
inkompetent, men skillnaden är faktiskt inte så negligerbar som Brodrej och
hennes åsiktsfränder vill göra gällande.
Brodrej uppreser sig också mot att man ”misstänkliggör
offret”, en vanlig argumentation i den här typen av brott. Där har hon givetvis
en poäng, men att inte misstänkliggöra någon innebär därför inte att man istället
bör svälja allting som någon säger med hull och hår. Det skulle vara
fullständigt förödande för vårt rättssystem om det förfarandet blev den praxis
som polisen och domstolarna förväntades agera utifrån. Själv tänker jag
dessutom misstänkliggöra offret, dock återigen utan att ta ställning till vad
som faktiskt har hänt. Det här kan förefalla som en okänslig och orättvis
tolkning, åtminstone om man utgår ifrån att Wallins anklagelser är korrekta,
och jag säger på intet sätt att det här är hela sanningen eller ens en större
del av den. Men jag kan ändå inte låta bli att undra en smula. Cissi Wallin går
under beteckningen ”medieprofil”, vad som nu kan tänkas rymmas inom det
begreppet? Det handlar väl om bloggande och annan form av journalistisk
verksamhet, och som frilans är hon säkert extremt beroende av att väcka
uppmärksamhet kring det hon skriver. En stor del av hennes tid går med andra
ord åt till marknadsföring av henne som person, och det kan väl därför ses som
en händelse som ser ut som en tanke att hon i samband med metoo-uppropet passar
på att profilera sig genom att återlansera de anklagelser som hon redan förut
har riktat mot Virtanen. Hon får en möjlighet att ge igen för en påstådd eller
verklig oförrätt och lyckas samtidigt hamna i centrum för en mediestorm som ger
henne tusentals och åter tusentals nya läsare. Att tillkännagivandet av
Virtanens namn sker vid just det här tillfället och först efter att
medievärlden har fyllts av rapporter om sexuella övergrepp kan självfallet ses
som ett tecken på att Wallin behöver det stöd som hon kan få av den stora grupp
kvinnor som engagerar sig i metoo. Men hennes beskrivning av sig själv som en
Lisbeth Salander (ett tecken om något på en minst sagt uppblåst självbild) går
inte överdrivet bra ihop med en person som inte kan agerar förrän omgivningen
stöttar henne, och det hon kommer med är egentligen gammal skåpmat, anklagelser
som redan har behandlats av polis utan att några åtgärder har vidtagits. Men
det är anklagelser som givetvis passar bra om man vill positionera sig i ett
medieklimat där den typen av händelser är förstasidesstoff. Är man delaktig i
en rörelse där sexuella övergrepp är den enda förenande länken är det givetvis
också en merit om man själv kan inta en framträdande roll som offer, då man därigenom
både utgör ett levande bevis för att gruppens tes håller streck och kan få erforderlig
sympati från övriga gruppmedlemmar. Jag säger på intet sätt, det bör
understrykas igen, att det här är hela förklaringen, men jag tror däremot att
vi kan vara tämligen säkra på att det här är faktorer som i varje fall inte
helt saknar betydelse om man ska bedöma Wallins agerande. Hon kan vara ett
offer, men även om så är fallet så innebär det därför inte att hon har ett
fribrev som säger att hon kan göra och säga precis vad som faller henne in utan
att någon får möjlighet att gå i svaromål. Och kan vi ifrågasätta Virtanens
beteende, vilket vi givetvis bör göra, så är det därför inte så att Wallins agerande
inte ska skärskådas lika noggrant.
Detta krav på granskning gäller naturligtvis Gunilla Brodrej,
som i sin artikel huvudsakligen ägnar sig åt en obehaglig form av smutskastning
utan att det finns någon reell substans i det hon säger. Hon är med all
tydlighet så övertygad om att hon har rätt att hon egentligen inte tycker sig
behöva tala för sin sak. Istället ägnar hon sig åt en mycket tveksam form av
jämförelser som knappast hör hemma i en saklig diskussion, men det är inte
något som förvånar, eftersom det sätt på vilket hon argumenterar är typiskt för
människor som filtrerar världen genom ett ideologiskt/religiöst tolkningsraster.
Har man redan från början sopat bort minst tanke på att verkligheten kan vara
mera komplicerad än det svartvita schema som man har gjort till sin livsluft så
blir allting, precis som i traumadiskussionen ovan, ett tecken på att man har
rätt, och alla som inte delar den egna tron behandlas med förakt och avfärdas
som ”enögda” och ”omoderna”. Därmed inte sagt metoo-kampanjen inte också fyller
ett behov och kan ha positiva effekter, men sätter man den i händerna på
människor som saknar intellektuella förutsättningar för att kunna hantera alla
dess implikationer så kan resultatet bli förödande. Revolutioner brukar som
bekant ha en tendens att äta sina egna barn. Metoo-revolutionen har ännu så
länge bara slukat Virtanen och andra skyldiga eller oskyldiga män, men det är
väl bara en tidsfråga innan den börjar tugga vilt omkring sig även bland
kvinnor som inte följer den fastslagna linjen. För den som inte ylar med
flocken väntar inget förbarmande.
https://www.metro.se/artikel/cissi-wallin-jag-var-n%C3%A4ra-att-bli-lisbeth-salander-p%C3%A5-film-xr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar