Linsens tyranni - Kan kameran förklara vår tids dumhet?

I min febrila jakt på teorier som kan förklara vår omvärld och människors beteende så kommer nästa reflektion. Som alltid så är den halvt på allvar, halvt på skämt, men jag tror att det ligger en del i det här, mer än vad man kanske kan tro. Jag undrar nämligen om det inte är kameran som är den huvudsakliga orsaken till att människor blir allt dummare och att deras beteende blir allt mer oempatiskt?

 En bild påstås ju säga mer än tusen ord, men om detta är sant så innebär också varje bild som du tar att du tappar 1000 ord, både i ditt eget reflekterande omdöme och i ditt förhållande till världen. I takt med att vi fotograferar allt mer (en teknik som dessutom är förledande enkel i förhållande till att formulera sig skriftligt) så urholkar vi inte bara vårt språkliga register, vi får dessutom en distanserad hållning till omvärlden, eftersom vi betraktar den genom ögat på en lins och inte genom våra egna ögon. Det finns ju gott om undersökningar som på ett övertygande sätt understryker hur distanserande och avpersonifierande den moderna soldatens verksamhet gestaltar sig, eftersom han/hon i stor utsträckning ser på världen via en bildskärm eller någon annan form av elektronisk apparat. När detta sedan kopplas till ett liv som i stor utsträckning levs via ett kameraöga (oavsett om det handlar om film eller fotografier) blir andra individer inte bara rollfigurer i vårt eget skådespel, vi förvandlar hela vår omvärld till en pjäs där vi tycker oss kunna flytta omkring karaktärerna precis som vi vill, och där vårt eget regisserande absolut inte får låta sig störas av det i vår omgivning som inte vill låta sig dompteras med hjälp av en kamera.

Världen så som den ser ut

Nu kan man invända mot det här resonemanget genom att hävda att kameran under en längre tid har varit ett naturligt inslag i vårt mänskliga vara. Men det är först på sistone som den har blivit ett redskap som inte tydligt manifesterar sig som just varande ett redskap, utan som en förlängning av vår egen person, en extra lem som ännu så länge inte har opererats in i oss, något som väl i och för sig bara en tidsfråga innan det blir verklighet. Forna tiders kameraanvändning var demonstrativ, det var nästan alltid arrangerade situationer eller medvetet valda motiv av mer eller mindre banal karaktär, och ingen som var involverad i skeendet kunde undvika att notera att kameran var där. Den var ett brott mot verkligheten/vardagen, och dess förmåga att bryta loss utsnitt ur våra liv gjorde dessa tillfällen sällsynta och markerade att det fanns en blick som var riktade mot oss, en blick som vi var extremt medvetna om och som givetvis gjorde de flesta avbildningar "falska", i den mån en avbildning någonsin kan ha absoluta sanningsanspråk. Så ser det inte ut längre, kameran har blivit ungefär som en av våra kroppsdelar, den finns där utan att vi egentligen noterar den, och vi använder den med samma förströdda och halvt omedvetna inställning som vi kliar oss i nacken med pekfingret. Samtidigt styr den vårt förhållande till världen på ett sätt som få andra materiella föremål någonsin har gjort.  
 

Världen så som den kanske borde se ut

Vi fotograferar allt det vi "upplever", oavsett hur banalt motivet är, och numera verkar det viktiga vid ett restaurangbesök inte vara att njuta av maten och en förhoppningsvis trevlig omgivning, utan istället att fotografera den mat som ligger framför en på tallriken och omgående lägga ut bilden på Instagram. Kameran har inte bara underminerat vårt förhållande till språket, eftersom vi inte längre bryr oss om att beskriva det vi ser och upplever utan ersätter detta med en tre meningar lång text och 14 bilder, den har också underminerat vår minneskapacitet, dels eftersom den distanserar oss från det vi upplever (både på grund av linsens "frikoppling" från verkligheten, och genom att jakten på motiv blir viktigare än det vi möts av spontant, något som gör att vi ofta noga arrangerar våra liv med den potentiella bilden som riktmärke), dels eftersom vi med kamerans hjälp har skaffat oss själva en ”extern hårddisk” där vi lagrar det som vi annars hade varit tvungna att förvara innanför vårt skallben. Därigenom distanserar vi oss ytterligare, eftersom bilden (som fortfarande är en falsk representation av verkligheten) får företräde framför vårt faktiska minne. Och ju mer informella de bilder som vi tar kan förefalla vara, desto svårare blir det också att frigöra sig från dem och låta de minnesprocesser som har en mera verbal slagsida bokstavligen få komma till tals. När bilderna var arrangerade och inte minst när de som avporträtterades på dem nästan utan undantag fångades i formella situationer (bröllop, födelsedagar och andra ”högtider”), eller i varje fall i en kontext där kameran tillfördes via ett för alla närvarande medvetet och nästintill demonstrativt beslut så blev bilderna måhända för det mesta stela och opersonliga. Men en formell och stereotyp bild gör just det som bilder annars påstås eliminera, den skapar ett behov av en berättelse och en tolkning som inte bara kräver tusen ord, utan som också vidgar reflektionsramen för den som betraktar den och väcker associationer som en mera innehållsrik och spontan bild snarare kväver. Genom att hela tiden fotografera allting som vi har omkring oss lämnar vi inga lakuner i vår vardag, med en närmast kirurgisk precision plockar vi sönder våra liv i bilder som visserligen fyller våra hårddiskar men som samtidigt dränerar oss på det språk som vi annars hade tvingats använda för att möta den värld som vi lever i. Kamerans totalitära anspråk tillåter inga blottor och gör Gunnar Ekelöfs konstaterande att ”Vad jag har skrivit, är skrivet mellan raderna” till ett mycket daterat påstående. Inte bara för att bilden har kvävt ordet, utan för att den har skapat en värld där allt är dokumenterat, katalogiserat och där inga mellanrum längre tillåts existera. En värld där ytan och representationen har vunnit på bekostnad av djupet och reflektionen. Då är det kanske inte så konstigt att dumheten firar ständigt nya triumfer?