Frida Stranne är i mina ögon relativt sansad som journalist
och hon är i varje fall inte onyanserat kritisk till Trump. I sitt senaste
inlägg är det t.o.m. så att man kan skönja en viss respekt för Trumps politiska
agerande. Det återstår att se om det är ett tillfälligt undantag i den massiva
kampanj mot USA:s nuvarande president som bedrivs i svensk media och svensk
offentlig debatt, men kanske finns det trots allt ett hopp om att vi även i det
här fallet kan sansa oss en smula. Det vore i varje fall inte ovälkommet.
Uppenbarligen har herr Trump trots allt lyckats genomföra en del saker redan under de första åren av sin mandatperiod, vilket osvikligt får i varje fall mig att försiktigt undra vad Obama egentligen gjorde under sina åtta år vid makten (mer än att göda Wall Street trots att han sa att han inte skulle göra det, slå amerikanskt rekord i avvisandet av illegala emigranter, och öka den elektroniska övervakningen av den genomsnittlige amerikanen). Demokratiska presidenter brukar dock ha en nästan automatisk goodwill i det här landet som kanske inte har så mycket att göra med vad de ägnar sig åt under sin tid på presidentposten, medan republikaner fördöms med samma svartvita automatik utan hänsyn till de större politiska sammanhangen. Nixon är väl ett bra exempel på det senaste fenomenet, och det återstår att se om Trump kommer att gå samma demonisering till mötes i den svenska historieskrivningen av amerikansk politik. Uteslutet är det i varje fall inte.
Trump har ju bl.a. blivit anklagad för att vilja uppvigla Nordkorea till ett kärnvapenkrig, anklagelser som är märkligt frånvarande nu efter det att relationen mellan Nord- och Sydkorea helt plötsligt verkar vara bättre än vad den har varit på många år. Ska man tro Stranne så har även Trumps handelspolitik haft framgång, och kanske vara något för frihandelsonanisterna i resten av världen att ta efter. Det är i varje fall en smula magstarkt från den klicken att sjunga frihandelns lov samtidigt som mycket av den handeln sker med ett extremt aggressivt Kina som är en hårt statskontrollerad ekonomi, där handeln är noga koordinerad med utrikespolitiska och geografiskt strategiska överväganden. Och jämför vi Kina och USA ur ett demokratiskt perspektiv så är det ingen som helst tvekan om vilket land som bäst uppfyller de grundläggande kriterierna i det avseendet.
Men, och nu kommer huvudpoängen i det här "lilla" inlägget, vad som slår mig i behandlingen av Trump från stora delar av den svenska och europeiska eliten är hur väl den överensstämmer med ett rasistiskt/fördomsfull tankekomplex. Trump är bufflig, obildad, oberäknelig, lågintelligent, ohyfsad m.m., m.m., på samma sätt som den ordinäre SD-sympatisören är det. Det är väldigt intressant att se hur människor som säger sig vara fördomsfria, toleranta, öppna och välutbildade agerar på ett sätt som inte nämnvärt skiljer dem från den genomsnittlige läsaren av Det Stürmer (okej, det var en liten överdrift, men jag kunde inte låta bli....).
Jag kan inte undvika att göra en jämförelse mellan den liberala/vänstersinnade "intelligentian" (eller i varje fall den delen av den som utgör en oreflekterande flock, vilket som i alla grupperingar innebär lejonparten) och schablonbilden av den viktorianska överklassen i England under imperiets storhetstid. Det handlar om människor som vet att de tillhör eliten, som vet att de är upplysta till skillnad från den stora massan, och som tror sig ha skådat en sanning som går vanliga dödliga förbi. Det är en självgodhet uppblandad med ett stort mått av förakt, ett förakt som inte riktas mot de som villigt låter sig sorteras in i de fack där denna intelligentias välvilja kan få fritt spelrum (flyktingar, minoriteter och andra "svaga" grupper), utan mot de som vägrar att låta sig definieras av denna koloniserande grupp. För det är en form av kolonisering som pågår, ironiskt nog av en grupp som själva påstår sig vara ytterst kritiska mot den typen av projekt. Jag kan inte låta bli att få intrycket av att den politiskt medvetne liberalen/vänsteranhängaren har övertagit den viktorianske gentlemannens paternalistiska roll, och att de personer som de säger sig värna om i första hand motsvarar den stora kader av tjänstefolk som fanns i 1800-talets och det tidiga 1900-talets England. Tjänstefolk kan man behandla vänligt men samtidigt lite nedlåtande, eftersom de sociala skillnader är fastslagna och uppenbara, något som märks både ekonomiskt och bildningsmässigt. De innebär att det också blir socialt sett "riskfritt" att hjälpa dessa personer, eftersom deras status är noga definierad och aldrig egentligen hotar ens egen position. Det är därför kongenialt och helt i linje med denna paternalistiska välvilja att samma människor som påstår sig brinna för invandrares integration i samhället samtidig är ivriga förespråkare för låglönejobb som cementerar fast samma invandrare i en underordnad roll. Man kan sola sig i glansen av sin egen välvilja, motta tacksamheten som strömmar emot en från de stackars hjälplösa och utsatta krakar som man har förbarmat sig över, och samtidigt vara fullt belåten med att det inte finns någon större risk för att de "hjälpta" individerna kommer att göra anspråk på ens egna privilegier.
De som däremot inte passar in i mallen avfärdas som obildade, tölpaktiga och närmast efterblivna, inte minst eftersom de inte delar denna självutkorade elits värderingar och världsbild. Stereotypa och klichéartade uppfattningar finns givetvis överallt, så det är knappast något anmärkningsvärt att inte ens den del av befolkning som uppfattar sig själv som bildad och fördomsfri går fri i det avseendet. Men när den typen av ofta rätt ogrundade och onyanserade uppfattningar existerar tillsammans med en uttalad faktaresistens och en orubblig övertygelse om att man har rätt bortom alla tvivel, då blir resultatet om inte farligt så i varje fall inte överdrivet trevligt. Jag säger absolut inte att man inte ska kritisera Trump, lika lite som man utan reservationer ska acceptera någonting annat överhuvudtaget, åtminstone inte så länge det är skapat av människan. Men när det kritiska tänkandet ersätts av dreglande automatiska reflexer av pavlovsk modell så blir i varje fall jag skeptisk till om den "upplysta eliten" verkligen lever upp till åtminstone den första delen av det epitetet. Ska man ha åtminstone en rudimentär form av intellektuell hederlighet så krävs det att man riktar sökarljuset i lika hög grad mot sina egna oreflekterade övertygelser som mot det som strider emot dem. Det kan man i varje fall begära, men det är väl en begäran som tyvärr mycket sällan infrias.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar