Mikael Backlund, som lever som mångmiljonär i Kanada
eftersom han kan åka rakt fram på skridskor och fösa en gummibit framför sig på
ett övertygande sätt, har yttrat sig om påhoppet på Jimmy Durmaz, som blev
utsatt för rasistiskt präglad kritik när han orsakade frisparken som Tyskland
gjorde mål på i matchen mot Sverige i fotbolls-VM. Det är imbecillt (gnället på
Durmaz alltså) och bara fårskallar med IQ kokosboll kan ägna sig åt något
sådant. Backlund visar dock prov på ungefär lika stort omdöme när han i samband
med Durmaz-historien hävdar att det är "sjukt att folk röstar på SD"
och sedan går vidare till att lovprisa det land som han själv har invandrat
till.
Men det där är så vanligt numera att det nästan har blivit en ryggmärgsreflex. Därför är det intressant att allmän respekterade K-G Bergström, i samband med Alliansens utspel om ordförandeposter för SD, gör följande reflektioner: "Det är i sig diskutabelt att fortsätta mobbningen av SD. Att ge partiet proportionell utdelning i utskotten innebär ingen legitimitet till dess politik. Bara ett accepterande av och respekt för väljarnas utslag. [---] S och M har hittills förgäves försökt bekämpa SD genom att skärpa migrationspolitiken. Det har hittills misslyckats. Etablissemangets fortsatta mobbning av SD, trots dess popularitet hos väljarna, är garanterat en misslyckad strategi. Ingen gillar mobbare." Texten har mildrats i förhållande till den version som publicerades i krönikeform av Bergström sent igår, för då var han ännu rakare i sin kritik av övriga partier, och skrev då följande: "Att i det läget förneka SD en rimlig utdelning i fördelningen av de eftertraktade ordförandeposterna vore utmanande gentemot var femte väljare. Men förhoppningsvis också för fler, som tycker att det politiska etablissemanget i större utsträckning bör respektera folkviljan." Vad en av Sveriges mest välrenommerade politiska kommentatorer säger utgör alltså i praktiken en närmast förödande kritik av hur de svenska riksdagspartierna hanterar den parlamentariska demokratin. Det Bergström påpekar är på intet sätt förvånande med tanke på sakernas faktiskt tillstånd, men kan givetvis tolkas som ett tydligt tecken på att demokratins förfall inte enbart står att söka i SD:s framväxt. Att förfäkta demokratiska ideal och sedan göra i princip allt i sin makt för att slippa leva upp till de utfästelser som görs är kanske inte riktigt lika allvarligt som att torgföra uppenbart demokratifientliga och inhumana åsikter, men det handlar om en "kapplöpning mot botten" och oavsett vem som vinner den så är vi alla förlorare.
Men om vi efter detta lilla mellanspel återgår till Mikael Backlund så utgår han alltså ifrån att de som gjorde påhoppet på Durmaz också var SD-sympatisörer, något som vad jag vet inte är bevisat. Han gör också en jämförelse mellan Sverige och Kanada, och påstår sig aldrig ha upplevt något liknande i det landet. Jag ignorerar det faktum att han med största sannolikhet bor i en vit överklassenklav där det knappast finns några fattiga invandrare och konstaterar att det till att börja med finns en ytterst radikal skillnad mellan Kanadas invandringspolitik och den svenska varianten.
Kanada tar visserligen emot mängder med invandrare och har ett uttalat mål på en invandring som uppgår till 1% av befolkningen årligen. Men, det finns en uppenbar skevhet i den "generositeten". Kanada tar nämligen i princip enbart emot arbetskraftsinvandring och har förts under senare år börjat ta emot flyktingar. För närvarande är kvoten flyktinginvandrare omkring 20% av den sammanlagda invandringen, medan det för Sveriges vidkommande är tvärtom, dvs omkring 20% av invandringen består av arbetskraftsinvandring.
Kanada kvoterar också de flyktingar som de tar emot, väljer noga ut vilka som får förmånen att komma dit, och ratar besvärliga och problemrelaterade grupper. När de tog emot flyktingar från Syrien så riktade de därför in sig på familjer och ensamstående kvinnor med barn, och vägrade att ta emot unga män. Kanade har också tidigare handplockat sina invandrare för att därigenom kunna tillgodogöra sig de individer som har varit lättast att integrera i det kanadensiska samhället. Man har också valt invandrare som har störst yrkeskunskaper, högst utbildning och som har haft goda kunskaper i franska och engelska. Den kanadensiska lovordade invandringen har alltså varit uppenbart segregerande, och inte alls så tolerant som man vill göra gällande, snarare tvärtom.
Kritiken mot invandringen växer också i landet och Kanada möter i allt högre grad samma problem som drabbat andra länder som tagit emot flyktingar, dvs längre inkörningstider till arbetsmarknaden och social segregering och ökad fattigdom. Invandringskritiken har också ökat under senare år och närmare 40% av befolkningen är kritiskt mot det sätt på vilket den bedrivs i nuläget.
Det sistnämnda är givetvis ingen positiv utveckling och ingenting som jag på något sätt tycker är bra. Men poängen med den här sura uppstötningen är densamma som ni har hört några gånger nu. Jag är extremt less på hur de i särklass dummaste representanterna för överklassen går ut och mästrar resten av befolkningen. Backlund kan spela ishockey, det tänker jag inte ta ifrån honom. I övrigt vore det bra om han tonade ner sitt storvulna och floskelbemängda patos en aning, eller som omväxling åtminstone pratade om någonting som han begrepp sig på. Låt gå för att svammel om ishockey inte är det mest intressanta man kan ägna sig åt. Men i Backlunds fall vore det onekligen ett lyft...
https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/J1yGzj/mikael-backlund-stottar-durmaz-sjukt-att-folk-rostar-pa-sd
https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/vilket-sjalvmal-av-centerledaren/
https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/det-verkar-markligt-men-det-ar-uppenbart/
http://www.utrikesmagasinet.se/analyser/2017/juni/kanada-150-ar/
Men det där är så vanligt numera att det nästan har blivit en ryggmärgsreflex. Därför är det intressant att allmän respekterade K-G Bergström, i samband med Alliansens utspel om ordförandeposter för SD, gör följande reflektioner: "Det är i sig diskutabelt att fortsätta mobbningen av SD. Att ge partiet proportionell utdelning i utskotten innebär ingen legitimitet till dess politik. Bara ett accepterande av och respekt för väljarnas utslag. [---] S och M har hittills förgäves försökt bekämpa SD genom att skärpa migrationspolitiken. Det har hittills misslyckats. Etablissemangets fortsatta mobbning av SD, trots dess popularitet hos väljarna, är garanterat en misslyckad strategi. Ingen gillar mobbare." Texten har mildrats i förhållande till den version som publicerades i krönikeform av Bergström sent igår, för då var han ännu rakare i sin kritik av övriga partier, och skrev då följande: "Att i det läget förneka SD en rimlig utdelning i fördelningen av de eftertraktade ordförandeposterna vore utmanande gentemot var femte väljare. Men förhoppningsvis också för fler, som tycker att det politiska etablissemanget i större utsträckning bör respektera folkviljan." Vad en av Sveriges mest välrenommerade politiska kommentatorer säger utgör alltså i praktiken en närmast förödande kritik av hur de svenska riksdagspartierna hanterar den parlamentariska demokratin. Det Bergström påpekar är på intet sätt förvånande med tanke på sakernas faktiskt tillstånd, men kan givetvis tolkas som ett tydligt tecken på att demokratins förfall inte enbart står att söka i SD:s framväxt. Att förfäkta demokratiska ideal och sedan göra i princip allt i sin makt för att slippa leva upp till de utfästelser som görs är kanske inte riktigt lika allvarligt som att torgföra uppenbart demokratifientliga och inhumana åsikter, men det handlar om en "kapplöpning mot botten" och oavsett vem som vinner den så är vi alla förlorare.
Men om vi efter detta lilla mellanspel återgår till Mikael Backlund så utgår han alltså ifrån att de som gjorde påhoppet på Durmaz också var SD-sympatisörer, något som vad jag vet inte är bevisat. Han gör också en jämförelse mellan Sverige och Kanada, och påstår sig aldrig ha upplevt något liknande i det landet. Jag ignorerar det faktum att han med största sannolikhet bor i en vit överklassenklav där det knappast finns några fattiga invandrare och konstaterar att det till att börja med finns en ytterst radikal skillnad mellan Kanadas invandringspolitik och den svenska varianten.
Kanada tar visserligen emot mängder med invandrare och har ett uttalat mål på en invandring som uppgår till 1% av befolkningen årligen. Men, det finns en uppenbar skevhet i den "generositeten". Kanada tar nämligen i princip enbart emot arbetskraftsinvandring och har förts under senare år börjat ta emot flyktingar. För närvarande är kvoten flyktinginvandrare omkring 20% av den sammanlagda invandringen, medan det för Sveriges vidkommande är tvärtom, dvs omkring 20% av invandringen består av arbetskraftsinvandring.
Kanada kvoterar också de flyktingar som de tar emot, väljer noga ut vilka som får förmånen att komma dit, och ratar besvärliga och problemrelaterade grupper. När de tog emot flyktingar från Syrien så riktade de därför in sig på familjer och ensamstående kvinnor med barn, och vägrade att ta emot unga män. Kanade har också tidigare handplockat sina invandrare för att därigenom kunna tillgodogöra sig de individer som har varit lättast att integrera i det kanadensiska samhället. Man har också valt invandrare som har störst yrkeskunskaper, högst utbildning och som har haft goda kunskaper i franska och engelska. Den kanadensiska lovordade invandringen har alltså varit uppenbart segregerande, och inte alls så tolerant som man vill göra gällande, snarare tvärtom.
Kritiken mot invandringen växer också i landet och Kanada möter i allt högre grad samma problem som drabbat andra länder som tagit emot flyktingar, dvs längre inkörningstider till arbetsmarknaden och social segregering och ökad fattigdom. Invandringskritiken har också ökat under senare år och närmare 40% av befolkningen är kritiskt mot det sätt på vilket den bedrivs i nuläget.
Det sistnämnda är givetvis ingen positiv utveckling och ingenting som jag på något sätt tycker är bra. Men poängen med den här sura uppstötningen är densamma som ni har hört några gånger nu. Jag är extremt less på hur de i särklass dummaste representanterna för överklassen går ut och mästrar resten av befolkningen. Backlund kan spela ishockey, det tänker jag inte ta ifrån honom. I övrigt vore det bra om han tonade ner sitt storvulna och floskelbemängda patos en aning, eller som omväxling åtminstone pratade om någonting som han begrepp sig på. Låt gå för att svammel om ishockey inte är det mest intressanta man kan ägna sig åt. Men i Backlunds fall vore det onekligen ett lyft...
https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/J1yGzj/mikael-backlund-stottar-durmaz-sjukt-att-folk-rostar-pa-sd
https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/vilket-sjalvmal-av-centerledaren/
https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/det-verkar-markligt-men-det-ar-uppenbart/
http://www.utrikesmagasinet.se/analyser/2017/juni/kanada-150-ar/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar