Lika äckligt som präktigt – Att höra ishockeymiljonärer skryta med sin givmildhet är som att höra Heinrich Himmler hålla en föreläsning om tolerans

Vi kan väl börja med att klargöra en sak innan jag går igång. Jag tycker om att titta på ishockey. Sporten är när den är som bäst fartfylld och underhållande, och den saknar absolut inte spänningsmoment om man låter sig ryckas med. Detta till skillnad från t.ex. fotboll, en sport som är så bedövande tråkig att en tredagars Stefan & Krister-festival framstår som ett benådat ögonblick vid en jämförelse. Det finns dock ett allvarligt problem förknippat med ishockeyn, ett problem som den delar med i princip all professionell idrott. Det är det faktum att en i övrigt mycket lindrigt begåvad 17-åring utan någon större ansträngning kan bli ekonomiskt oberoende för all framtid efter bara ett halvårs ”arbete”. Det säger sig själv att den typen av förutsättningar oundvikligen kommer att framföda en viss typ av individer, bortskämda, omogna divor som helt saknar verklighetsförankring och vars gigantiska ekonomiska resurser står i direkt motsats till en ofta mycket begränsad intellektuell utrustning. När sedan dessa individer går ut och talar om för omgivningen vilka ”uppoffringar” de har fått göra för sin karriärs skull och dessutom vill ha beröm för att de låter en och annan smula falla från den rikes bord då får i varje fall jag, för att uttrycka det med hjälp av en synestesi, en tydligt ”brun” smak i munnen. Jag behöver kanske inte gå närmare in på vad den smakbeskrivningen syftar på, men vi bör givetvis titta närmare på vad som är orsaken till den. 

De tre personer som det här i första hand gäller, Henrik Lundqvist, Mats Zuccarello Aasen och Mats Sundin, varav de två första är lagkamrater i New York Rangers har alla haft, och har, framgångsrika karriärer i ishockey, karriärer som har gjort flera av dem till miljardärer. Det framgår inte direkt vad Sundin och Zuccarello Olsen säger om den här saken, men jag tror nog att de, vid en direkt fråga, skulle instämma med Henrik Lundqvist när han hävdar att: ”Jag vet vilka prioriteringar jag gjorde i tidig ålder och hur hårt jag har jobbat för att vara där jag är idag.”

Henrik "den gode" Lundqvist

Grundförutsättningen till detta påstående är då att den stackars idrottsmannen/-kvinnan har gått miste om allt det som alla andra får göra eftersom de inte jagar en puck eller en boll under sin ungdomstid, och implicit förutsätter det uppenbarligen att alla andra verksamheter som man kan tänkas ägna sig åt, körsång, föreningsliv, politisk ungdomsverksamhet m.m., m.m. är någonting som existerar bortom tiden på ett närmast magiskt vis, d.v.s. du kan göra det utan att det egentligen tar någon som helst tid från det du kanske annars hade haft möjlighet att göra. Det gäller dock inte för idrotten och dess utövare, de som ägnar sig åt det offrar sig på ett sätt som får en trappistmunk som avgett tysthetslöfte att framstå som en riktig goddagspilt vid en jämförelse. Låt oss därför titta på hur hårt en ishockeyspelare av internationellt mycket hög klass arbetar. Vi använder oss av en annan mycket välmeriterad (och välbetald) ishockeyspelare, nämligen Henrik Zetterberg, som exempel, och då finner vi följande intressanta fakta.

Mats "den ädle" Sundin

För Zetterbergs del handlar det om ett ispass på 35-45 minuter om dagen, ett pass som dessutom är gemensamt för hela laget (vilket bör minska belastningen på var och en), plus en fysträning. Därtill kommer matcherna, som ju de flesta, frånsett backarna och givetvis målvakten, snittar ungefär 20 minuter effektiv speltid på. Sedan beklagar sig Zetterberg över sina resor, som om ingen annan i hela världen förutom ishockeyspelare pendlade till sina jobb, och som om inte de flesta skulle pendla jorden runt om de fick Zetterbergs lön. För Zetterberg och hans polare handlar det dessutom knappast om någon pendling med kollektivtrafik, och antalet timmar som de har fått lägga på att vänta på pendeltåg är nog närmare noll än någon annan siffra. I vilket fall som helst så hamnar vi i varje fall på 80 matcher om året, plus kanske ett 25-tal slutspelsmatcher om laget tar sig dit (i ishockey är det ju som bekant svårare att bomma slutspel än motsatsen). Matcherna åtföljs av ett fyspass, som säkert inte går på maxfart. Dessutom är de garanterade en ledig dag i veckan, något som Zetterberg dock säger sig ha svårt att ta ut. Men det måste bara gälla de åtta månader under året som serien pågår.

Mats "den givmilde" Aasen

Dessutom är det så att Zetterberg själv säger att han åker till ishallen vid 10-tiden under de dagar då det är isträning. Han gör då sitt fyspass innan isträningen, för att sedan kunna åka hem efter träningen. Ispasset tog som jag sa 35-45 minuter. Det innebär alltså att Zetterbergs oerhört hårda arbetsdag varar från 10.00 till 12.45, sedan är han ledig, även om han reserverar sig för att han äter lunch (vilket tydligen ingår i arbetstiden) och eventuellt kan vara kvar för lite skotträning efter lunchen, vilket inte verkar vara vare sig obligatorisk eller skötas i någon överdrivet nitisk anda. Zetterberg påstår att han lämnar hallen 14.30, vilket innebär att han då får en effektiv arbetstid på 4½ timme de dagar då han inte spelar match. När han spelar match så kan vi väl vara snälla och räkna både den faktiska matchtiden inklusive periodpauser, och då är vi uppe på 2 timmar och 15 minuter (vilket är vad en ishockeymatch normalt sett tar). Därefter vidtar fysträningen, som väl max kan ta en timme (det är säkert snällt räknat). Resorna tänker jag överhuvudtaget inte räkna in i arbetstiden, för det gör ingen annan som arbetar, så jag förstår inte varför Zetterberg överhuvudtaget bryr sig om att tjafsa om det. Jag har aldrig hört att KISS ville ha milersättning när de var ute på turné...

Vi får då följande beräkning av Zetterbergs arbetstid. Vi räknar bort 52 dagar som han ska vara ledig. Det är säkert en mycket snäll beräkning. Vi bör väl också räkna bort semesterdagar. Jag har inte hittat någon exakt siffra på det, men jag hittade en gammal artikel om Mats Sundin där det framgick att han hade semester under sommaren, och det var under den tid då han stod på topp som spelare och därmed säkert tränade hårdare än vad han gjorde senare under karriären. Vi räknar bort fyra veckor till och hamnar då på 80 arbetsfria dagar under året för våra NHL-spelare. Kvar blir 285 dagar. Av dessa utgörs 105 av matchdagar, där jag beräknade arbetstiden till 3 timmar och 15 minuter. Det gör sammanlagt 341,25 timmar på ett år. Övriga dagar gick vi på Zetterbergs egen uppgift med en arbetstid på 4 timmar och 30 minuter, och får då följande tidsåtgång - 180 x 4,5 = 810 timmar. Zetterberg jobbar då sammanlagt 1151 timmar om året, vilket, om vi tar bort 5 veckor för den semester som den ordinäre heltidsanställde arbetaren har, gör en veckoarbetstid på 24,5 timme. Utslaget på en femdagarsvecka innebär det att Zetterberg jobbar lite drygt 60 %. För det "slitet" har han en lön som de flesta statschefer bara kan drömma om. Och samma sak gäller självfallet även för fotbollen. Christiano Ronaldo tränar 15-20 timmar i veckan, och spelar väl max ett par matcher under den tiden. En arbetsvecka på max 25 timmar även för hans del således. Så var det med myten om de hårt arbetande idrottsmiljonärerna…

Det fruktansvärt hårda arbete och det oerhörda lidande som våra pucktrollare har gått igenom har dock inte varit helt obelönat. Enligt vad som framgår av artiklarna så är både Lundqvist och Sundin miljardärer, och även om Zuccarello Aasen har en bit upp till den förmögenhetsnivån så är han säkert god för några hundra miljoner. Att detta skulle kunna betraktas som absurt eller rentav groteskt, inte minst med tanke på att deras yrkeskarriärer är relativt korta, är dock inget som verkar gå upp för herrarna. Lundqvist poängterar att han ”inte har dåligt samvete över hur mycket [han] har tjänat” medan Sundin med emfas hävdar att han inte tycker ”att man har en skyldighet bara för att man har tjänat mycket.”  Ingen skamkänsla där alltså, en disposition/hållning som väl i och för sig brukar känneteckna extremt bortskämda och omogna människor. Men att de inte ber om ursäkt för att de är bisarrt överbetalda är en sak, det kan jag på sätt och vis köpa. Vad som blir direkt oanständigt och extremt motbjudande är dock att de slår sig för bröstet för den ”välgörenhet” som de bedriver, samtidigt som de inte kan låta bli att mästra andra som lever under helt andra ekonomiska förutsättningar. Äckligt är bara förnamnet.

För att börja med herr Lundqvist, så framgår det av artikeln att det inom honom har vuxit fram en ”känsla av att dela med sig”. Fint, det är nästan så att jag blir tårögd. Men en anspråkslöshet som får den helige Franciskus att rulla runt av avund i sin grav har Henrik Lundqvist, precis som Mats Sundin, instiftat en stiftelse i sitt eget namn. Blygsamhet är väl i och för sig inte en dygd som man förknippar med idrottsstjärnor, oavsett om de heter Ibrahimovic eller ej, så vi ska kanske inte vara helt förvånade över den oskrymtade självförhävelsen som detta namngivande innebär. Men om vi ska prata om blygsamhet så kan vi istället göra det när det kommer till det bidrag som Lundqvist har lämnat till sin stiftelse, en summa som i nuläget enligt uppgift uppgår till i sammanhanget blygsamma 2,5 miljoner, d.v.s. högt räknat ungefär 2,5 promille av Lundqvists samlade förmögenhet (och då bör man samtidigt ta med det faktum att han fortfarande är yrkesverksam i beräkningen, vilket gör att hans förmögenhet knappast lär minska). Jag tycker som bekant om att jämföra saker och ting (särskilt äpplen och päron skulle säkert många säga), så därför gör vi en jämförelse med en ordinär svensk medellön. Den uppgår 2018 till omkring 290 000 kronor om året, en summa som nog inte alltför många människor kan börja bygga en förmögenhet på. Särskilt inte som de dessutom ska betala kommunalskatt på den det beloppet, en skatt som varierar mellan 29,19 och 35,15 % beroende på var du bor i landet. För enkelhetens skull så utgår vi ifrån en kommunalskatt på 32 %, vilket innebär att en medellön i Sverige ger dig en disponibel inkomst på 197 200 kronor. 2,5 promille av 197 200 kronor utgörs av 493 kronor, vilket kanske inte direkt kan sägas utgöra ett stabilt fundament till en stiftelse, oavsett vad den stiftelsen ska använda sina pengar till. Det lär inte ens hjälpa om den stackars medelinkomsttagaren kan göra det som Lundqvist säkert gör, utnyttja en skattelagstiftning som gör avsättningar för välgörande ändamål skattebefriade (något som i vissa fall t.o.m. kan leda till att välgörenhet blir en del av en elaborerad skatteplanering).

Herr Sundin är inte direkt blygsam han heller, och hycklar inte med att han bygger ett äreminne över sig själv när han lägger en liten skärv av sina ”surt förvärvade” slantar i en stiftelse betitlad ”Sundin Fellowship”. Några Nobelprissummor handlar det dock inte heller om i Sundins fall, hans bidrag är snarare av samma korvöresdimension som Lundqvists, eftersom hans egen plånbok har tömts på blott två miljoner, vilket väl knappast kan ha saboterat hans hushållsbudget. Men när det kommer till att skryta med sin hjälpsamhet då är de växlar som dras minst sagt höga, och detta trots att det visar sig att det varken i Lundqvists eller i Sundins fall är de själva som står för huvudparten av notan. Vilket för oss över till Zuccarello Aasen och hans inträde på godhetens arena.

Hur en ishockeyspelare använder hjärnan

Zuccarello Aasen verkar ännu så länge inte ha ägnat sig åt någon stiftelseverksamhet, men han har villigt låtit sig inspireras av sin lagkamrat Lundqvist och deltar med liv och lust i den orgie av självgodhet som verkar vara ett närmast essentiellt inslag i dessa hockeymiljardärers liv, eller i varje fall i deras självbild. Och Zuccarello Aasen är inte vilken ishockeyspelare som helst, han är, åtminstone enligt Expressens lindrigt begåvade skribent, en ”hjälte”. Även med den inflation som har gått i det begreppet inom idrottsvärlden är det svårt att undvika att bli direkt illamående när man läser de hagiografiska utgjutelser som kommer Zuccarello Aasen och de andra till del för en hjälpverksamhet där de själva inte bidrar med en spänn. För vad är det herrarna gör, och vem är det egentligen som står för fiolerna? I Lundqvists fall så framgår det tydligt och klart att hans lilla ynkliga bidrag knappast är det som ska hålla igång verksamheten. Nej då, det är andra som ska bidra utan att de personerna därför får någon som helst del av den goodwill som Lundqvist och hans kamrater räknar in åt sig själva. Så är det även för det Zuccarello Aasen ägnar sig åt, för i gammal ”hederlig” välgörenhetstradition så har han, tillsammans med Lundqvist, arrangerat en gala för att kunna pungslå omgivningen på lite pengar. Det ska nämligen arrangeras en välgörenhetsmatch i ishockey på Ullevål i Oslo, och självfallet kommer ishockeyvärldens motsvarigheter till Moder Teresa och Florence Nightingale att skrinna ut på rinken i sällskap med filantropins skridskokung Mats Sundin. Att de har "arrangerat" det hela innebär givetvis ingenting mer än att de har ringt ihop en samling polare som kan göra dem sällskap och ha en kompisträff, allt medan publiken är den som skinnas på pengar och står för de ekonomiska utgifterna. För så är det ju när galor arrangeras, de som tjänar på galan är i första hand de som anordnar dem medan föremålen för själva välgörenheten för det mesta kommer i andra hand. Och de som står för fiolerna är givetvis de ”vanliga” människor som har löst biljett, och då troligtvis till överpris, till spektaklet.

Så det är väl med den välgörenhet som bedrivs av dessa miljonärer som med det mesta i övrigt i deras liv. Verklighetsförankringen är skral, den egna ”uppoffringen” är groteskt överdriven, och allting syftar till syvende og sidst till att blåsa upp självbilder som redan är så sprickfärdiga att minsta mintkaka skulle vara direkt förödande. För när dessa idrottsprofiler ägnar sig åt att göra gott så är det alltid någon annan som betalar notan (så har givetvis varit fallet i hela deras liv, de har aldrig behövt betala för någonting själva), medan de själva, som i Lundqvists fall, ägnar sig åt att mingla på lyxkrogar och hänga med polare. Vi får inte heller förbigå det faktum att detta ”välgörenhetsarbete” tveklöst kan ses som en medveten förstärkning av ”varumärket” Henrik Lundqvist, Mats Zuccarello Aasen och Mats Sundin, något som säkert också är en del av förklaringen till varför deras välgörenhet är inriktad mot barn. För barn får inte ifrågasättas, och godhet mot barn är något som kan få den i övrigt mest depraverade individ att framstå som en Kristusliknande uppenbarelse. Det är kort sagt ytterst lukrativt. Att Lundqvist i och med det här kan dra in några extra miljoner på ytterligare några reklamkontrakt för konsumtionsvaror som gemene man manipuleras till att köpa är nog ingen långsökt slutsats. Så vi kanske kan se det som en investering? Det skulle Lundqvist säkert inte skämmas för, det brukar han ju som bekant inte göra när det kommer till de inkomster han har.

Skämmas ska dock gemene man, i varje fall enligt Zuccarello Aasen. ”Det gnälls för mycket”, säger den puckorienterade norrmannen, och föreslår att alla ska swisha 50 kronor i månaden till något välgörande ändamål. Något som för den räknekunnige och sarkastiskt lagde innebär en uppmaning som relativt sett kräver en i ekonomiskt avseende vida större uppoffring av de människor som har en ordinär lön än den som Lundqvist och Sundin demonstrativt slår sig för bröstet för. Istället för att klaga på det ena och de andra bör vi, anser Zuccarello Aasen, ”göra som de gör i Afrika, sluta gnälla, bita ihop och hitta glädje i vardagen.” Den terapeutiska visdom och sociala medvetenhet som herr Aasen ger uttryck för i dessa visdomsord får mig nästan att önska att Staffan Hildebrandt skulle få göra comeback som filmregissör, eftersom inte ens han i sina värsta stunder var kapabel att nå den närmast osannolika floskelfrekvens som verkar känneteckna ishockeyspelarna som yrkeskår. Dock hedrar det Zuccarello Aasen att han medger att han ”inte är tillräckligt insatt i politik”, jag önskar bara att han och hans polare skulle kunna medge att de även är helt inkapabla att se större sociala sammanhang och då inte minst sin egen roll i dessa strukturer. När de nu ägnar sig åt ”välgörenhet” så är kanske trots allt de löjliga summor som de bidrar med, och den uppblåsthet som de visar upp, inte det största problemet. Vad som är betydligt mer betänkligt är att de, via sina löjligt överdrivna löner, bidrar till att upprätthålla ett samhälle där välgörenheten blir ett oundvikligt inslag. Det verkar inte gå upp för de här herrarna (vilket för övrigt gäller även för övriga ”filantroper”) att den groteska snedförvridning av resurstilldelning som de själva är ett exempel på innebär att andra människor oundvikligen blir åsidosatta. De verkar samtidigt fullt nöjda och glada med att få känna sig genuint goda, när de med en barmhärtighet av närmast himmelska dimensioner delar ut allmosor till de vanlottade runtomkring i världen. Inte heller verkar de vara medvetna om att det finns gott om invändningar gentemot välgörenhet, där det hävdas att sådana insatser, snarare än att motverka fattigdom och ojämlikhet, bara leder till att de klyftor som finns i samhället cementeras fast. Istället för att ha en normal lön och därigenom bidra till ett jämlikare och mera välfungerande samhälle tar de helt skamlöst emot en ersättning som skulle få självaste Krösus att rodna. Sedan väljer dessa miljardärer att själva, på ett både paternalistiskt, överlägset och minst sagt nedlåtande sätt, med en nådig gest fördela slantarna till den som de själva tycker är värd att motta dem. Och inte nog med det, de förväntar sig dessutom att bli tackade för något som i praktiken innebär att de slänger växelmynt till tiggare. När South Park porträtterade Bono (ännu en välgörenhetsapostel, och dessutom en skattesmitande sådan) som en bajskorv så var det inte minst för hans höga svansförings och moraliska rättrådighets skull. Jag kan i det sammanhanget inte låta bli att konstatera att New York Rangers nog skulle göra Lundqvist och Zuccarello Aasen mer rättvisa om de bytte färg på sina matchställ från blått till brunt. Och om John Waters fick för sig att göra en remake av Polyester och lät handlingen utspela sig på New York Rangers hemmaarena så är det väl tveksamt om någon skulle ha vågat skrapa på det doftkort som man fick när man löste biljett. Det här stinker kort sagt, och jag blir både äcklad och illamående av det. En känsla som inte blir mindre påtaglig när jag ser hur den här typen av direkt parasiterande överklassmentalitet tas emot som Guds gåva till mänskligheten, och därmed också legitimerar de groteska klyftor som den här välgörenheten samtidigt påstår sig vara ett botemedel mot. Det enda ord som fullt ut duger för att beskriva det här är det ord som James Donald fällde i slutscenen i The Bridge on the River Kwai: ”Madness…”, ”Madness…”

https://www.expressen.se/sport/tanken-att-det-kunde-vara-ens-barn-ar-skrammande/

https://www.expressen.se/sport/qs/har-man-sett-svart-sjuka-barn-glommer-man-det-aldrig/

https://www.expressen.se/sport/vi-lever-i-en-sjalvisk-varld-och-tjanar-goa-pengar/

https://buffert.se/loner-i-sverige/

https://www.st.nu/artikel/ishockey/hockeyallsvenskan/sa-ser-nhl-stjarnans-vecka-ut-1

http://wwwc.aftonbladet.se/sport/9907/24/sundin.html

http://www.traningskompisen.se/sa-mycket-tranar-cristiano-ronaldo/

 

T-Ford-begreppen breder ut sig eller mångfald med begränsning

RFSL håller partiledardebatt i Kulturhuset i Stockholm, men väljer att utesluta ett parti som representerar åtminstone, lågt räknat, 12-15 % av den svenska valmanskåren. RFSL säger sig värna om minoriteter, uppmanar på sin hemsida att vi ska HBTQ-rösta i höst (vad nu det innebär?) och slåss för rättigheter för förtryckta grupper. Försöket att styra vårt röstande är kanske inte helt invändningsfritt, men får väl sägas vara i linje med både de personers/intressegruppers intressen som föreningen företräder och föreningens kamp för den egna existensen. Det är svårt att ha några invändningar mot RFSL praktiska arbete, även om det säkert förekommer misstag och felaktiga bedömningar även där, och det råder väl inte någon större tvekan om att föreningen behövs. Det går däremot att invända med kraft mot föreningens uppfattning om demokrati och de beskyllningar som riktas mot ett av riksdagens större partier.

Lars Johnsson på RFSL:s kommunikationsenhet har inga som helst problem med att avfärda SD som ett rasistiskt och odemokratiskt parti, utan att på något sätt bekymra sig om att ens försöka att belägga det påståendet. Det är naturligtvis ytterst allvarligt när en representant för en så pass tongivande organisation som RFSL slänger ur sig beskyllningar som knappast hade mottagits utan invändningar om de hade riktats mot någon av de grupper som RFSL företräder. Detta är dock helt i linje med RFSL:s hållning gentemot SD, och när nu det sistnämnda partiet utesluts från den debatt som RFSL arrangerar, så görs det i ”toleransens” och ”mångfaldens” tecken. RFSL:s förbundsordförande motiverar nämligen uteslutandet med följande ord: "Dels handlar det om grundideologi, SD delar in människor och utgår från att det finns ett rätt sätt att vara på. Vi vill vara tydliga med att säga att det i deras politik inte finns utrymme för den mångfald som vi är och vill se, säger Sandra Ehne [...]"

Det är därför svårt för mig att undvika att dra den slutsatsen att ”mångfald" är vad jag kallar för ett T-Ford-begrepp. Henry Fords kommentar om att du som kund ”kunde få din T-Ford i vilken färg som helst, bara du ville ha den svart” må vara delvis apokryfiskt, men det är inte desto mindre ytterst passande i det här sammanhanget (och i en hel del andra sammanhang inom den politiska sfären). Vad RFSL menar är alltså i klartext, att du får vara och tycka precis som du är bara du är och tycker som vi. Jag vet inte vad man ska säga om det konceptet för deltagare i en politisk debatt i ett åtminstone formellt sett demokratiskt samhälle? Så där överdrivet demokratiskt och vidsynt förefaller det dock inte vara. Och det blir onekligen rätt stort utrymme för oavsiktlig ironi när detta sätt att hantera meningsmotståndare äger rum inom ramarna för en debatt där deltagarna är överens om att det råder ökad intolerans i samhället.

Sedan vet jag självfallet att sakfrågorna är problematiska och att SD har en del åsikter som knappast går i linje med det vi förväntas tycka och som i vissa avseenden kan vara både direkt osmakliga och rent korkade. Det är de dock inte ensamma om bland de svenska riksdagspartierna. Men att förfäkta mångfald och samtidigt stänga ute människor, jag får det helt enkelt inte att gå ihop. Vad som dessutom verkar beklämmande uppenbart är att man från RFSL:s sida inte verkar ha någon som helst tilltro till slagkraftigheten i de egna argumenten. När Ehne hävdar att ett insläppande av SD i debatten gör att man "bidrar [...] till normaliseringen av deras politik", så är det som om representanterna för ett politiskt parti som RFSL värjer sig från med näbbar och klor skulle gå in i debatten och helt dominera den. Alternativet att man faktiskt skulle kunna diskutera med SD och omvända dem för den egna saken, på det sätt som parlamentariska demokratier förutsätts fungera, verkar överhuvudtaget inte finnas där. Jag har svårt att tolka det på annat sätt än att självförtroendet är tämligen urholkat hos RFSL och dess sympatisörer, och att de kanske i grunden inte har så starka argument för sin sak. Att hålla för öronen och skrika för att slippa höra påståenden som inte tilltalar en är ingen konstruktiv hållning, men det barnsliga förhållningssättet verkar vara RFSL:s enda sätt att hantera sina meningsmotståndare på. Konstruktiva dialoger är kanske inte alltid möjliga, men om de redan från början ersätts med tystnad, fördomar och uteslutning då har alla kommunikationsmöjligheter stängts på ett mycket effektivt och definitivt sätt. Jag har svårt att tro att man löser problem genom att blunda för dem, och ett bra sätt att alienera sina meningsmotståndare och göra dem ännu mer fientligt inställda är att behandla dem som parior. Det kan kanske förefalla som en praktisk problemlösning, men jag har svårt att se det som någonting annat än ett sätt att försöka släcka bränder med bensin.

https://www.expressen.se/nyheter/partiledarna-mots-i-debatt-pa-kulturhuset/

https://www.expressen.se/nyheter/sd-inte-inbjudna-till-rfsls-partiledardebatt-/

En festival som saknar god ton - Hur medial hysteri och ignorerad statistik får legitimera fördomar och stereotyper

Jens Liljestrand verkar ha drabbats mycket hårt av hettan, för han har vräkt ur sig mängder med dumheter under den senaste tiden, närmast av Lars Lindström-klass. I sin senaste krönika försvarar han en segregerande festival, där enbart kvinnor, transpersoner och ickebinära (det lär väl av förklarliga skäl inte bli så många av den sistnämnda gruppen) är välkomna. Festivalen kallar sig själv dessutom för ”Statement” (visst är det härligt med anglicismer…?) och då kan det väl vara på sin plats att titta på vilket budskap som de ansvariga vill förmedla, och givetvis, eftersom hans inlägg var utgångspunkten, hur Liljestrand väljer att förhålla sig till detta.

Sedan kan man i och för sig tycka att det här inte är någonting att bli upprörd över, men det som stör mig är bristen på konsekvens. Jag citerar nu (kursiverat nedan) ett Flashbackinlägg från en person som i varje fall utifrån det här inlägget verkar vara sansad och inte helt tappad bakom en vagn (https://www.flashback.org/t2852981p18):

"Anledningen till att folk är upprörda och trötta angående det här jippot är förmodligen på grund av det extrema dubbeltänket som försiggår. Dessa nyfeminister pratar ofta om hur man absolut inte ska döma eller klassa individer efter deras grupptillhörighet - det är rasism, fascism, sexism, rasifiering, funkofobi, uttryck för maktstrukturer och skadligt för samhället! Alla är bara en individ, och ska minsann inte låta sig styras av de grupper ''en råkat födas in i!'' Men när det gäller vita män är det fritt fram, bara att hata på. Den vita uteliggaren i Stockholm är ju på något sätt mindre utsatt än Kawesa eller Alice Bah - för han är ju vit. Vita förtrycker, heteronormen förtrycker, smala förtrycker, patriarkatet förtrycker, ord förtrycker, ALLA förtrycker minsann de stackars kvinnorna i dagens hemska samhälle. Borde då inte nyfeministerna, som verkligen tror på detta, föregå med gott exempel? Såklart inte, det räcker ju med att skriva ''det är männens fel!''"

Faktaresistensen är uppenbar hos de här individerna, och viljan att tolka världen och generalisera utifrån de egna ideologiska filtren är påtaglig. Skribenten på Flashback hänvisar i sitt inlägg även till en artikel i Forskning och Framsteg, och även om den artikeln inte berör just den här aktuella frågan, så är den ändå intressant i sammanhanget, eftersom den påvisar ett problematiskt mönster, en form av verklighetsförnekelse som verkar bli allt mer utbredd. När islamologen Jan Hjärpe avfärdar resultaten av den omfattande undersökning som har gjorts, och då av ett seriöst institut, så gör han det givetvis för att resultatet inte passar in i hans försanthållanden. Ingen behöver väl tveka om att han hade godtagit uppgifter från samma forskningsinstitut om de uppgifterna hade strukit honom medhårs. Och när en person av Hjärpes kaliber gör på det sättet så inser man lätt att det här är ett mycket allvarligt problem. För när människor som uttryckligen säger sig vilja värna om allas lika rättigheter ägnar sig åt generaliseringar, stereotypiseringar och rent fördomsspridande så finns det till slut inte kvar någon frizon där ett fungerande samtal faktiskt kan föras.

Det kan därför vara intressant att undersöka på vilka grunder den här typen av arrangemang startas. Upprinnelsen verkar vara Bråvalla-festivalen, som lades i malpåse efter att rapporter om sexuella övergrepp hade fått stor spridning i massmedia. Utan att på något sätt bagatellisera de faktiska brott som begås så kan det kanske trots allt vara på sin plats att titta på vad som döljer sig bakom de braskande rubrikerna och den upprörda retorik som åtföljde dem.

Tittar vi då på antalet sexbrott som anmäldes på Bråvallafestivalen så uppgick de till 25 stycken 2016 och 13 stycken 2017. Besöksantalet var då drygt 52 000 år 2016 och drygt 45 000 år 2017. Om vi utgår ifrån att alla dessa brott verkligen är brott och att samtliga har utförts av män, samt att hälften av publiken (det är troligtvis en underskattning) består av män, så får vi följande procent sexualförbrytare på just Bråvallafestivalen. 2016: 26000/25 = 0,9 promille, 2017: 22500/13 = 0,6 promille. Det är alltså inte ens en person på tusen som begår någon form av övergrepp under de här förutsättningarna, och det framgår inte heller om samma gärningsman står bakom flera av de anmälda brotten, något som självfallet skulle sänka den procentuella andelen sexförbrytare ytterligare. Utan att på något sätt hänvisa till det som en förmildrande omständighet så bör vi samtidigt också ta hänsyn till att det florerar rikligt med droger på den här typen av festivaler, något som givetvis påverkar både offer och förövare och i varje fall bör tas med i beräkningen. Även om vi håller oss till grundförutsättningen att det verkligen rör sig om brott och att det enbart är män som är förövare, så framgår det alltså att det nu startas en "mansfri" festival med utgångspunkt från en generalisering som bygger på vad som måste betraktas som rena undantagsfakta. 99,9 % av de närvarande männen på Bråvallafestivalen begick inte någonting som ens kom i närheten av ett sexualbrott, men detta hindrar inte vissa lättmanipulerade individer från att dra vad som bäst bör kallas för hysteriska och överspända slutsatser om mäns beteende rent generellt. Vi kan nog sluta oss till att grunderna för den här typen av könsbundna beteendebedömningar i varje fall inte har mer fog för sig än den "faktabas" som utgjorde grunden för Nürnberglagarna.

Går vi sedan vidare i fördomsträsket (ett träsk av både negativ och positiv natur) så är det uppenbarligen så, om vi ägnar oss åt att tolka de outsagda grundförutsättningarna, att det inte förekommer några som helst övergrepp bland lesbiska kvinnor, transpersoner och ickebinära, medan män däremot, trots att statistiken visar annorlunda, nästintill helt utan undantag begår sexuella övergrepp (uppenbarligen närmast som ett rutinartat beteende). Rapporter om t.ex. uppenbara missförhållanden inom Priderörelsen talar dock sitt tydliga språk för att så inte nödvändigtvis är fallet, men vi bortser från det för tillfället. Vi får väl dessutom för anständighetens skull låtsas att alla lesbiska kvinnor är Guds gåva till mänskligheten (även om Petra Östergren hänvisar till närmast bisarra siffror som säger någonting helt annat, se länk nedan) och att transpersoner och övriga bokstavssexuella är lika vänsälla och goda som om de vore en korsning mellan en nunna och en flickscout. Att resterande delen av besöksgruppen, d.v.s. heterosexuella kvinnor i gemen, är helt oskyldiga och aldrig överhuvudtaget begår någonting som skulle kunna betraktas som ett övergrepp eller rent av en kriminell handling är givetvis någonting som uppenbarligen inte ens behöver bevisas. Vi får ju inte låta den faktiska verkligheten störa vår noggrant konstruerade bild av den.

Om vi sedan återgår till Liljestrands pinsamma artikel så kan vi till att börja med fokusera vårt intresse på det ”tankeväckande” faktum att Liljestrand använder sig av ett underlag från en person, som dessutom råkar vara hans fru, och därifrån drar slutsatser om en hel grupps beteende och dessutom tolkar in och förklarar i detalj varför just den gruppen reagerar som den gör. Den typen av resonemang är att betrakta som ett paradexempel på det sättet på vilket rasistiska och stereotypa fördomar sprids, d.v.s. utifrån en mycket begränsad och dessutom förvanskad bild av verkligheten som säger mer om iakttagaren (frun) än om det objekt som hon iakttar, och som inte överhuvudtaget låter den utifrån bedömda personen/gruppen komma till tals.

I linje med det sättet att resonera, och de slutsatser och beteenden som Liljestrand både godtar och lovordar med det resonemanget som grund, så har jag väldigt svårt att se hur han ska kunna undgå att försvara en festival där vi inte släpper in vissa invandrargrupperingar, eftersom de faktiskt är överrepresenterade i en del brottsstatistik (se t.ex. BRÅ – Rapport 2005:17, länk nedan). Det bör givetvis göra att vi därför kan sluta oss till att samtliga invandrare av viss etnicitet är kriminella, något som bör göra det angeläget att de inte deltar i olika former av offentliga festligheter där vi vill hålla nere brottsfrekvensen. Jag har också väldigt svårt att se att det finns några hinder för att stoppa handikappade och olika religiösa grupperingar från att delta i den här typen av evenemang, eftersom (om vi hårddrar Liljestrands eget exempel med den joggande mannen) de uppenbarligen kommer att röra sig på ett sätt som inte passar den större gruppen. Det måste väl vara helt legitimt att de som inte kan bete sig på samma sätt som den stora gruppen, och som kanske av olika skäl måste springa åt motsatt håll, helt enkelt får avstå från den aktiviteten? Alla störande element bör avlägsnas, det ska vi väl ändå kunna fordra (Obs! Ironi…).

Liljestrand kallar sig säkert liberal, och det är intressant, och egentligen rätt sorgligt, att se hur liberalismen alltmer tappar greppet om det basala värnandet av individens frihet, och hur den låter sig kapas av intoleranta grupperingar som, givetvis i namnet av just den frihet som de beskär, säger sig vilja jobba för och värna ett samhälle som är tolerant, öppet och fritt från fördomar. Det finns nog få ord i den mänskliga vokabulären vars förfäktande har dödat så många människor som just "frihet". Det var inte för inte som Hitlers SA betraktade sig själva som en frihetsrörelse som skulle befria Tyskland från förtryckarna (judar och andra misshagliga grupper) och uppenbarligen har vi inte lärt oss någonting av det. Att agera segregerande gentemot en grupp i påstått brottsbekämpande syfte, vilket är denna festivals ursäkt för ett upplägg som i praktiken bör vara rättsvidrigt, är uppenbarligen fullt korrekt när det handlar om vissa grupperingar. I konsekvensen namn bör det därför vara korrekt även rent generellt. Kanske kan vi rentav bygga egna festivalområden för de grupper som inte kan sköta sig tillräckligt bra för att få vara med på de rättrogna frihetsälskarnas fest? För säkerhets skull kan vi väl också slänga upp lite taggtrådsstängsel och några vakttorn runt det festivalområdet, så att vi kan se till att "besökarna" verkligen sköter sig den här gången. Det finns gott om intressanta historiska förebilder vad det gäller den typen av "festivaler", så rent organisationsmässigt bör det inte vara några större problem att få det att fungera. Sedan får vi väl låta Eagles framträda på den stora scenen med jämna mellanrum, så att budskapet från Hotel California kan trummas in med emfas, för visst är det så att vi bör poängtera för dem som har löst entré till dessa evenemang att "you can check out, but you can never leave..."

https://www.expressen.se/kronikorer/jens-liljestrand/hoppas-pa-en-underbar-och-fantastisk-mansfri-festival/

https://fof.se/tidning/2013/7/artikel/asikter-i-den-muslimska-varlden

https://sv.wikipedia.org/wiki/Br%C3%A5valla_festival

https://www.svd.se/bravallafestivalen-stalls-in-nasta-ar

http://www.stockholmpride.org/stockholm-pride-genomfor-omfattande-atgarder/

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EK5Ko/pride-chef-domd-for-valdtakt-mot-barn--tas-ur-tjanst

http://www.petraostergren.com/News.aspx?r_id=9361

https://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800012697/2005_17_brottslighet_bland_personer_fodda_sverige_och_utlandet.pdf