Konsten att irra i Adolfs fotspår – Svante Nordins Münchenkarta har många vita fläckar

Eftersom statistiska uppgifter numera för många verkar vara mer eller mindre identiska med den verklighet som de egentligen bara är en schablonartad bild av så roade jag mig med att göra några sökningar i anslutning till det här inlägget. Sökordet var Hitler, och träffrekvensen var följande (Adlibris 3 120, Libris/KB 3 870, Library of Congress, 12 935, The British Library 9 351 & Deutsche Nationalbiblothek 16 340). Tyskarna verkar uppenbarligen inte, för att citera Barbro Eberan, vara färdiga med Hitler på länge än, och det är inte utan att det verkar som om detta faktum gäller oss alla. Ämnet verkar vara i princip outtömligt och det faktum att en av svensk idéhistorias riktiga portalfigurer ger sig i kast med det är väl om något en indikation på att den mustaschprydde österrikaren fortsätter att väcka fler frågor än han ger svar.

Nordin - Hitlers München

Svante Nordins uttalade anspråk för boken Hitlers München är att spegla Hitler genom den stad som han vistades i under många år, och där den blivande Führern upplevde ett flertal formativa händelser som utan tvekan präglade honom för resten av livet. Greppet är inte nytt och det finns flera böcker om ämnet, varav dock ingen, mig veterligt, har översatts till svenska. Däribland finns historiska exposéer i Nordins anda som David Clay Larges Where Ghost Walked: Munich’s Road to the Third Reich, historiska romaner som Felix Demant-Eues Amfang vom Ende – Hitlers Jahre in München och mera renodlade rese- och stadstursguider som Joachim Von Halasz’ Hitler’s Munich: A Third Reich Tourist Guide. När Nordin klampar runt på Münchens gator är det därför inte direkt någon ny mark som han banar sin väg igenom, men det bör ju därför inte nödvändigtvis innebära att han inte kan fästa blicken på något som har gått övriga flanörer förbi.

Men jag vet inte om Nordin riktigt lyckas med det. Han öppnar upp starkt genom att referera till en film från den mördade Kurt Eisners (ledaren för den kortlivade rådsrepublik som etablerades i München efter en revolution i samband med första världskrigets slut) begravning, en film som visar Hitler bärandes den röda armbindel som de socialistiska revolutionstrupperna bar som identifikation. Men när Nordin tolkar det som ett aktivt politiskt ställningstagande från Hitlers sida så tror jag att han spänner bågen alltför hårt. Hitler var en opportunist och en pragmatiker när det passade honom och när omständigheterna inte tillät något annat förhållningssätt, något som hans senare karriär uppvisar talrika exempel på. Att som representant för en armé som ända till strax innan Eisners begravning leddes av den bayerska kungafamiljen inte visa en åtminstone demonstrativ sympati för den mördade Eisner hade nog knappast gjort stämningen bland åskådarna mindre uppskruvad. Den film som Nordin hänvisar till finns för övrigt här:

https://www.youtube.com/watch?v=Dem2pvU4AjY

Hamann - Hitler's Wienna

Men de slutsatser som Nordin drar ska ses i ljuset av den polemik mot Brigitte Hamann som han ägnar sig åt. Hamanns bok Hitlers Vienna: A Dictator’s Apprenticeship ser istället Hitlers år i Wien som de verkligt avgörande för hans politiska utveckling. Hamanns bok är bättre än Nordins, den är mera grundligt dokumenterad, mer koncis och fokuserad, och det finns en hel del som talar för att de slutsatser som hon drar faktiskt är bättre underbyggda än de teser som Nordin för fram. Hitler var för det första i Wien under en tämligen lång tid, närmare sju år, och det var dessutom under de år då de flesta av oss är som mest formbara. I Wien fanns också gott om inspirationskällor för det som under Hitlers ledning skulle komma att utvecklas till den nationalsocialistiska ideologin. Där fanns inte bara historiens allra första nationalsocialistiska parti, Deutsche Arbeiterbund grundat redan fyra år efter Hitler födelse 1893 och sedermera omdöpt till DAP/Deutsche Arbeiterpartei (inte att förväxla med det tyska systerparti med samma namn som Hitler blev ledare för), där fanns en uttalat antisemitisk borgmästare i form av Karl Lueger (som Hitler beundrade) och där fanns gott om representanter för den minst sagt brokiga, och i vissa avseende direkt svagsinta, völkischnationalism som sedermera blev en av grundpelarna för den tyska nazismen. Att Hitler skulle ha levt i Wien under så många år utan att ta intryck av dessa företeelser måste sägas vara helt osannolikt och det finns också samtida vittnen som beskriver Hitler som ytterst debattvillig och påstridig när det kom till politiska diskussioner i de manshärbärgen där han tillbringade en del av sin tid under sejouren i Österrikes huvudstad. Att Hitler dessutom var 24 år gammal när han först anlände till München, och närmare 30 år när han återvände från kriget, är ytterligare ett faktum som bör tas i beaktande. Hitler må ha varit en rotlös existens, men det innebär därför inte att han var helt utan självständighet på det sätt som Nordin och många andra vill antyda. Att hans karriär, med vissa avbrott, fick det hastiga förlopp som den faktiskt fick, inte minst med tanke på utgångsläget, har givetvis att göra med Hitlers förmåga att likt en barometer kunna avläsa sin omgivning, men det är nog ingen långsökt hypotes om man, likt Hamann, hävdar att grunden till den Hitler som skulle komma lades redan här han var en obemärkt och framgångslös daglönare i Wien.

Nordin gör också en poäng av att Hitlers beskrivning av sitt liv i Mein Kampf inte håller sig helt inom ramarna för sanningen, men det är knappast något kontroversiellt påstående. Boken är inte en biografi, den är snarare att räkna som en hagiografi, med den något pikanta detaljen att det i just det här fallet är helgonet självt som författar sin krönika. Bokens tillkomst sker visserligen när den Hitlermyt och Hitlerkult som skulle komma att lanseras ännu låg i sin linda, men om det är som Ian Kershaw säger, att Hitler själv blev det största offret för sin myt, så är den processen redan igång när den första delen av boken skrivs i fängelset i Landsberg under Hitlers tid där. Den som överhuvudtaget läser politiska biografier som om de skulle ge någon form av ens rudimentärt objektiv bild av den verklighet som författaren har existerat i bör nog tänka om. I det fallet är Hitler inget undantag, låt gå för att hans megalomani får den ordinäre politikern att framstå som en blyg och tafatt flickscout vid en jämförelse.

Men det här är detaljer, och egentligen ingenting som gör att Nordins bok inte är läsvärd. Den är dock tyvärr inte överdrivet välskriven, med mängder av på varandra följande korta och staccatoartade fåordsmeningar enligt följande mönster "Den gamla kejserliga armén var under avveckling. Men ett nytt riksvärn skulle sättas upp." [---] "Därtill kom ett annat problem. Weimarförfattningen slog vakt om riksenheten." Det är ingenting som ökar läsbarheten och jag är en smula förvånad, då jag av det jag förut har läst har fått den uppfattningen att Nordin är en säker stilist. Nu skriver han i övrigt inte illa och man vänjer sig till slut vid den något abrupta meningsbyggnaden. Men kommatering är som bekant till för att skapa ett fungerande flöde i texten, och det hade inte skadat om Nordin och/eller hans lektör (om det nu existerar någon sådan) hade gett texten en överhalning innan den publicerades.

Hitlers sista och mer ståndsmässiga lägenhet i München, belägen på Prinzregentplatz 16. Det var  i den lägenheten som hans niece, Geli Raubal, tog livet av sig

Jag konstaterar också, med viss förvåning, att München faktiskt allt som oftast försvinner ur Nordins siktlinje, vilket till stora delar förvandlar boken till en något rapsodisk biografi över Hitler, med vissa utvikningar angående de historiska skeendena i staden och de kulturpersonligheter, däribland Thomas Mann och Oswald Spengler, som levde där under de år som boken behandlar. Detta grepp har använts förut, bland annat av en av Hitlers mera kända levnadstecknare, Joachim Fest, vars biografi över Hitler tveklöst är en av de bättre. I Nordins fall blir dock resultatet snarare mer likt det Ian Kershaw åstadkom i sin monumentalbiografi över Hitler, då själva föremålet för studien blir en smula osynligt. Jag menar inte att Nordin skulle ha ägnat sig åt att metodiskt beskriva varje gata och varje liten syförening som fanns i München på den här tiden, men staden blir mestadels en ren kuliss för Adolf (vilket säkert bara hade tilltalat den sistnämnde) och det var väl inte riktigt meningen? Anledningen till det är givetvis att boken är ett kompilat, någon självständig forskning verkar Nordin knappt ha ägnat sig åt. Det ska man kanske inte heller begära eftersom ämnesområdet är sådant att det krävs tio års forskning bara för att ge en rättvisande beskrivning av Eva Brauns tekannor, men problemet blir att Nordins bok därmed inte på något avgörande sätt skiljer sig från den stora floran av Hitlerbiografier av mindre format som redan finns. Därmed inte sagt, jag understryker det på nytt för säkerhets skull, att det här är en dålig bok. För den som är obevandrad inom området är det en alldeles utmärkt utgångspunkt om man är nyfiken på det historiska skeendet och de personer som figurerade i det. Den som behärskar området i större omfattning slösar inte heller bort sin tid genom att läsa Nordins opus, men han eller hon lär knappast bli slagen av några överdrivet nya insikter. Men det hade i gengäld varit att kräva alldeles för mycket av boken.

Jag måste dock slutligen ändå harangera författaren i ett avseende. Svante Nordin är nämligen den förste av alla dessa Hitlerbetraktare som jag har läst som har ägnat åtminstone ett förstrött intresse åt den minst sagt banala poesi som Hitler författade under första världskriget. Världen hade säkert varit tacksam om den gode Adolf hade ägnat sig åt poetiska brödskrifter istället för den syssla han istället blev upptagen med, men detta lilla smakprov på hans poetiska ådra bör väl göra det uppenbart att han i litteraturhistorien inte hade blivit ens en fotnot:

Blauweiß und Schwarzweißrot* (vom Gefreiten Adolf Hitler 4. August 1917)

Ringsum der Feinde Heer,

    Zahlos wie Sand am Meer

Der Franzmann, Russ’ und Britt,

    Die kleinen Kläffer mit.

Und wir – in heißer Schlacht

    Wir halten Fahnenwach

Getreu bis in den Tod

    Blauweiß und Schwarzweißrot

Millionen laufen Sturm,

   Und stürzen nicht den Turm,

Sie schleppen Helfer her,

   Vom Roten, Gelben Meer

Doch herrlich trotzt und stark

   Die Wacht an unserer Mark

Getreu bis in den Tod

   Blauweiß und Schwarzweißrot

Blåvita och Svartvitröda (Av korpral Adolf Hitler, 4 Augusti 1917, fri översättning)

Runtomkring oss står den fientliga armén

    Otaliga likt sandkornen på stranden

Fransmannen, ryssen och britten

    Och de små gapar med

Och vi – i hård batalj

    Håller vakt om vår fana

Trogna in till döden

    Blåvita och Svartvitröda

Miljoner stormar fram

    men störtar inte tornet

trots att de har understöd

    Från det röda, gula havet

Men härligt trotsiga och starka

   Vaktar vi vår mark

Trogna in i döden

    Blåvita och Svartvitröda

(Källa: Jäckel & Kuhn, Hitler: Sämtliche Aufzeichnungen 1905-1924, Deutsche Verlags-Anstalt, Stuttgart 1980, s. 81)

Tyska kejsardömets flagga

Bayerns flagga

*Titeln är en anspelning på den bayerska armé som Adolf tjänst-gjorde i och som stred med viss självstän-dighet under första världskriget. Den bayerska flaggans färger är nämligen blåvita. Flaggan finns i två varianter, en tvådelad med det via fältet ovanpå det blå, och så den som avbildas här. Det svartvitröda färgerna finns på det tyska kejsarrikets flagga och anspelar dels på det preussiska huset Hohenzollern (den tyska kejsarfamilj som tvingades abdikera vid första världskriget slut och vars preussiska färger var svart och vitt). Den röda färgen på flaggan kommer från det nordtyska hanseatiska förbundet, vars flaggor bar färgerna vitt och rött. Det är alltså föreningen mellan de nordtyska och de sydtyska arméerna som Hitler så poetiskt lovsjunger.