Att städa framför egen dörr - Johan Hakelius och det illa dolda klassföraktet

Eftersom jag utan tvekan framstår som en sur, kverulantisk och cynisk misantrop (vilket för övrigt är en fullt adekvat beskrivning av min personlighet) för den som läser det jag skriver så är det kanske redan från början bäst att jag noga understryker att jag för det mesta med nöje låter mig både engageras och roas av de texter som Johan Hakelius skriver. Jag skulle rentav vilja gå långt som till att säga att hans trilogi om den engelska överklassen utan tvekan hör hemma bland det som Frans G. Bengtsson skulle ha kallat för ”literature of pure delight”. Hakelius är kvick, vass och inte minst en god stilist, och även om de historier som han berättar kanske bara rent undantagsvis behandlar de verkligt ”stora” frågorna så utgör ändå de små utsnitt av det mänskliga varat som han förser oss med roande parabler som i det lilla kan ge oss insikter både i världen bortanför vår egen horisont och i våra egna tillkortakommanden och svagheter. Ibland blir det dock bara så fel, som när Hakelius i sin senaste krönika, och det säkert i all välmening, tar Elton John i försvar. 

Inledningsvis bör det poängteras att jag skiter fullständigt i vad Elton John gör med sina pengar, så om han vill köpa en jumbojet och såga itu den med en motorsåg så är det honom väl unt. Att han rent objektivt sett har för mycket pengar är något som i första hand ska ses som ett tecken på ett dysfunktionellt samhälle, och att anklaga honom för vad han gör med de pengarna blir därför som att lägga allt ansvar för sjukdomen på de symptom som den sjuke uppvisar. Det är också lite konstigt att Hakelius ( https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/darfor-retade-elton-john-den-svenska-moralpolisen/) drar upp vad som med alla mått mätt, och inte bara i det snabbt förbiilande mediabrus som nu är ett så tydligt inslag i vår tillvaro, måste betraktas som gammal skåpmat, då den här historien nu har närmare 20 år på nacken. Men den gode Hakelius har väl drabbats av idétorka alternativt skrivkramp, och jagat reda på en gammal kria som han kan utfordra sin läsekrets med. Det kunde ha varit ett lyckat drag, om krönikan hade varit genomtänkt eller roande. Nu är den mestadels plump och ignorant, och det är kanske inte vad jag har förväntat mig av Hakelius, hans ibland något överdrivet snobbiga hållning till trots.

Till att börja med raljerar Hakelius, på det sätt som överklassen ofta gör, över att människor som inte har det fullt så gott ställt som Elton John ställer sig kritiska till det närmast ostentativa slöseri som den gamle popstjärnan ägnar sig åt. För Hakelius, som så lätt låter sig charmas av överklassen, utan att han därför ägnar så överdrivet mycket tankemöda åt att fundera över hur de rikedomar som den överklassen förslösar har skrapats ihop, är det givetvis impertinent att ens påpeka det absurda i att en person ägnar sig åt vad som nästintill kan kategoriseras som potlacher, ett demonstrativt brännande av pengar som en statusmarkör, snarare än en konsumtion som håller sig inom ramarna för vad som är meningsfullt ens för konsumenten själv. Frosseri är som bekant en av dödssynderna och någonstans finns det kanske trots allt en gräns för vad som kan anses smakfullt i det avseendet. Men Hakelius överser gärna med de excesser som överklassen ägnar sig åt, medan hans domar inte är fullt lika välvilliga när det kommer till andra segment av samhället, i den mån han överhuvudtaget nedlåter sig till att observera skikten under socialgrupp 1.

Sedan vill Hakelius ha det till att det är just Elton Johns faiblesse för blommor som har retat upp populasen, för i ”Drängsverige” (en mycket tydlig klassmarkör som placerar Eltons kritiker i den rännsten, eller snarare svinstia, där de så välförtjänt hör hemma) anses blommor vara ”bögigt”. Jag vet inte vad Hakelius har fått det ifrån, och han verkar helt förbise det faktum att ursprungskällan till den här nyheten utgörs av engelska och inte svenska media, och att det således är hans högt älskade engelsmän (låt gå för att pressens medlemmar kanske bara undantagsvis sitter i överhuset) som gjort det nyhetsurval som vi svenskar sedan har fått ta del av. Nu är det givetvis en dödssynd att låta källkritiken ta udden ur en bra historia, men när historien blir lite unken så hade den kanske i varje fall inte mått sämre av en mera varsam hantering av ”fakta”. När Hakelius på det här sättet anklagar underklassen för ett illa dolt klassförakt så verkar han helt omedveten om att hans eget förakt för ”packet” knappat är direkt svårlokaliserat i den text han skriver, för drängarna är inte bara homofober av bästa (eller kanske rättare sagt, värsta) märke, de är också snåla, moraliserande och missunnsamma. De är kort sagt ett jävla pack, och som sådant fullständigt ovärdigt att ens komma i närheten av att tafsa på Elton John, och ännu mindre på hans blommor.

Kanske är det Hakelius ofta manifesterade kärlek till den engelska noblessen, och gärna då den excentriska delen av den, som styr hans omdöme även i det här fallet. Elton John må ha börjat sitt liv som Reginald Kenneth Dwight, men efter att ha mottagit den nådiga nicken av Elizabeth II kan han sedan 1998 titulera sig Sir Elton John, och det är givetvis inte direkt kattlort. Han må vara en parveny som har börjat sitt liv i kommunala hyreshus i Harrow, hans blod må ha den ordinära röda färgen, men han är nu en av de utvalda, och om inte hans härkomst kan övertyga oss i det fallet så bör väl åtminstone hans idiosynkrasier göra det. Eltons sentimentalt sliskiga hyllning till prinsessan Diana efter hennes död stärkte dessutom givetvis bara hans aktier bland överklassen och dess supportrar, en indikation såg god som någon på att god smak faktiskt inte är direkt klassrelaterat. Men gränsen mellan excentricitet och social inkompetens är kanske inte alltid direkt glasklar, och den gode Elton har gett åtskilliga prov på att han i varje fall är i besittning ett rätt stort mått av det sistnämnda. Hakelius kanske tycker att det är charmigt med en person som gör upp med sina gamla älskare i domstol, som anklagar sin revisionsfirma för oegentligheter när den egna ekonomin inte går ihop, och som inte ens kan dra jämnt med sin gamla mor, eftersom modern vägrar att rätta sig efter sonens nycker, men personligen blir jag kanske inte direkt imponerad. Nu bör det givetvis sägas att engelsk skvallerpress mestadels har ungefär samma tillförlitlighet som ett armbandsur gjort av wellpapp, men vad som är ovedersägligt är att Elton John har stämt både sin revisionsfirma och sin manager för ekonomisk misskötsel och förlorat de målen, och att hans försök att överklaga av den domen föll på hälleberget med en lika markerad duns. Han må vara en trevlig prick privat, det kan jag inte yttra mig om, men hans offentliga beteende lämnar en del i övrigt att önska.

Det förefaller vila något av förnekelse över sir Eltons beteende (i varje fall så som det manifesterade sig vid tiden för ”blomskandalen”) som det så ofta gör när det handlar om missbruk. Det har, tvärtemot vad Hakelius antyder, ingenting som helst att göra med hans sexuella läggning, det har ingenting med hans inkomster att göra, det handlar helt enkelt om att han med all tydlighet är en sällsynt omogen individ, helt ur stånd att ta ansvar för sitt eget handlande och överdrivet benägen, även det på ett sätt som kännetecknar missbrukare, att skylla sina misstag på andra. Detta beteende kan ju förefalla ursäktligt och ses som ett paradexempel på den pojkaktiga charm som överklassen så ofta förknippas med, en egenskap som givetvis har sin upprinnelse i just det faktum att den klassens representanter aldrig egentligen har behövt bekymra sig om finansieringen av sina liv och därför i vissa avseenden knappast lämnat barndomen. Men om vi nu ska prata om klass och klassförakt så kan det kanske vara på sin plats att påminna om att det finns ett svenskt tv-program där representanter för underklassen, utan några som helst förmildrande omständigheter, ställs till svars för sin brist på ansvar. Jag talar givetvis om Lyxfällan, det program som hänger ut ”ordinära” svenskar på bästa sändningstid så att vi kan gotta oss åt deras oförmåga att hålla i pengarna. Även där handlar det om excesser, även där går köpgalenskap överstyr och resulterar i en havererad budget, även där uppvisas ett beteende som fördöms inte bara av de ekonomer som sätts in för att ställa allting till rätta, utan inte minst av den publik som tittar på programmet. Hakelius nämner bara i förbifarten i ingressen till sin krönika att Elton John har haft exakt samma problem, den gode Elton har helt enkelt handlat tvångsmässigt långt utöver det som t.o.m. hans mycket omfångsrika budget tillåter. Vad är det då som gör att hans beteende inte ska skärskådas med samma kritiska öga som det vi förväntas rikta mot Kalle och Berit när de har köpt cigaretter istället för att betala sina räkningar? Är det att Elton är engelsman, är det att han är lord, är det att han är en charmig excentriker medan hans mindre bemedlade svenska motsvarigheter bara är lågstående representanter för en klass som saknar både bildning, hyfs och anständighet, som uppvisar ett ”drängbeteende” och som dessutom uppenbarligen inte vet sin plats? Vad det än är som gör att Hakelius låter den ena kamelen passera genom nålsögat medan den andra inte ens anses vara värdig ett försök, så säger det kanske mer om hans egna fördomar än om de som han så gärna vill tillskriva andra. Borgerligheten och överklassen må vara i besittning av en diskret charm, men ibland är den charmen så diskret att man inte ens lyckas notera den. Hakelius krönika är ett exempel på det sistnämnda, ett tafatt försök att ta billiga poäng som bara avslöjar hans egna idiosynkrasier och hans egen ignorans. Detta gör på intet sätt hans böcker sämre eller mindre värda att läsa, det är bara en tydlig illustration på den banala sanningen att man inte ska förväxla en författare och hans verk. Och på det faktum att det vi egentligen tycker ofta framkommer som allra tydligast när vi med eftertryck beskyller andra för de karaktärsfel som vi själva är belastade med.