Mansgrisar ska inte ha roligt – När politiken får komiken att träda tillbaka

Något som har bekymrat mig länge och fått mig att undra om jag helt har förlorat mitt sinne för humor är att jag tycker att det mesta som produceras nu är ren skit, så pass dåligt att jag t.o.m. har gett upp försöken att leta efter komedier som kan tänkas fungera. Det kan säkert ha att göra med att jag har blivit gammal och inte längre hänger med i vad som allmänt sett betraktas som roligt. Det har kanske skett någon form av paradigmskifte inom komedin, där det vi nu förväntas skratta åt inte är i överensstämmelse med det paradigm som jag fortfarande försvär mig åt? Jorden har helt enkelt fortsatt att snurra på ett som alltid festligt sätt, men jag har klivit av.

Men jag vet inte om det är mig det är fel på, eller om det helt enkelt så att vi har fått en form av "Der Stürmer-komedi" (om man ska vara riktigt elak) i det här landet, en humor som är så politiskt vinklad att man måste dela det ideologiska filter som "humoristerna" har för att kunna tillgodogöra sig skämten. Jag blev i varje fall en smula beklämd när jag fastnade framför programmet "Blott Sverige svenska komedienner har" på SVT2, ett programmet där en samling kvinnliga komiker fick redogöra för sin vardag och hur de uppfattade sin yrkesroll.

I princip samtliga var överens om att de som kvinnor hade det mycket tuffare än män, behövde vara tre gånger så roliga för att någon skulle skratta, och att de just i egenskap av kvinnor hade en undanskymd position i det patriarkala samhälle vi lever i. De föreföll betrakta manliga komiker som en enda homogen grupp, allt i enlighet med den nya svenska manikeismen som säger att allt annat än en svartvit världsbild är fel, och såg humorn som ett vapen för samhällsförändringar. Några av dem hoppades t.o.m. att de skulle bli ihågkomna om 500 år just eftersom deras humor hade betytt så mycket för de samhällsförändringar som de, utan någon överdriven blygsamhet, ansåg sig ha bidragit till på ett uppenbarligen inte alltför perifert sätt. Samtliga såg sig som sanningssägare, modiga förkämpar för en förtryckt minoritet och samtidigt i besittning av ett förhållningssätt till världen som det motsatta könet var oförmöget att dela (något som givetvis är en ståndpunkt som är av uttalad särartsfeministisk art, med allt vad det innebär av vidare komplikationer som särartsfeminismens företrädare dock sällan visar någon större beredvillighet att vare sig observera eller vilja hantera). Det var med andra ord synd om dem på alla sätt, men de kämpade vidare, tappra och okuvliga som de är.

Det här förklarar givetvis bara varför svenska kvinnliga komiker inte är speciellt roliga, men samma förklaringsmönster går säkert att applicera även på deras manliga kollegor, för vad blir resultatet av denna tydligt politiserade humor? Jo, det blir en humor som är helt befriad från självironi och självdistans, det blir en humor fylld av ressentiment eftersom du som komiker intar en offerposition och därför egentligen inte ska skrattas åt (för man skrattar inte åt offer), det blir en humor där du tittar på en särskild grupp med vad du själv betraktar som en demaskerande blick, (en grupp som du – detta är essentiellt - själv inte tillhör), och pekar ut den gruppens brister som det som vi alla ska skratta åt. Det blir en form av humor för mobbare, där du själv sätter dig till doms över andra människor, en humor som är grundad på din egen vinklade världsbild (som du tyvärr är för självupptagen för att ifrågasätta) och som har ett illa dolt pejorativt syfte. För det den kretsar kring är att du gör andra människor (så gott som alltid sådana som du från ditt von oben-perspektiv redan har dömt ut som obildade och fördomsfulla) som inte har förstått att din världsbild är den enda rätta, eller velat dela den, till föremål för gyckel och spe. Jag har svårt att se någon skillnad på den typen av humor och renodlade antisemitiska skämt. Grundstrukturen är i varje fall densamma.

Den övergripande förklaringen till det här fenomenet är givetvis att det här är människor (inte alla, men skrämmande många) som drivs av en gemensam ideologisk övertygelse av närmast religiöst slag, och är det något som de flesta religioner inte ger överdrivet mycket utrymme åt så är det väl i så fall just humor och komedi. För som Robyn Hitchcock så klämkäckt formulerade det "There are no jokes in the Bible, Keith, and it's a crying shame..." Och på samma sätt som kristendomen länge upprätthöll sitt tolkningsföreträde även i det här landet så verkar de här komikerna inte förstå att det faktiskt är deras omvärldstolkning  som är normen, och att de därför i själva verket agerar ur en maktposition. Vem, förutom knäppskallar på högerkanten, medelålders män med incel-böjelser och landsbygdstroll (placera mig i valfri grupp) skulle överhuvudtaget komma på tanken att ifrågasätta den konsensus som råder angående den patriarkala dominansen i det här landet, genusproblematikens relevans och alla andra liknande kvasifilosofiska och pseudointellektuella restprodukter av det havererade postmoderna tankeklustret? Gör du det på allvar så är du nämligen själv ingenting annat än just ett bevis för den tes som du förkastar, eftersom endast den som tjänar på det patriarkala samhället kan tänkas vilja förneka dess existens. (En Freud vs Adler-argumentation således, försåtligt effektiv till sin uppbyggnad, men givetvis ur epistemologiskt perspektiv helt irrelevant som underlag för att förkasta en motsatt ståndpunkt.) Och en humor som riktas från ovan mot den som redan från början har avskrivits som oupplyst, ignorant, tölpaktig och dum nästintill bortom alla hjälp, hur rolig är egentligen den? Särskilt inte när så gott som allt fokus ligger just på den individens brister och när syftet är att vi alla ska stämma in i ett gemensamt skratt inför hur obotligt korkad och fördomsfull den utpekade är. Den typen av skratt får oundvikligen något hyenaaktigt över sig och anstår kanske inte människor som tycker sig vara förkämpar för sanning och rättvisa.

De som företräder den här varianten av humor verkar också ha bommat något ytterst väsentligt när det kommer till humor (i varje fall enligt mig, men jag kan ha fel) och det är att rikta skrattet antingen inåt mot sig själv, eller utåt mot rent allmänmänskliga personlighetsdrag som vi alla kan känna igen oss i och till viss eller stor del även själva ge uttryck för. En kvinnlig komiker som drev med den gängse föreställningen om det patriarkala samhället, med genusdebattens många bisarra inslag, med ”tokfeminister”, och med alla dessa olika kön som numera med rätt eller orätt påstås existera (detta ”könsperspektiv” var givetvis också på tapeten bland dessa komiker) och som gjorde det utifrån ett stiliserat perspektiv skulle med största sannolikhet vara betydligt roligare än den typen av komiker som bara fikar efter instämmande skratt från de som redan delar nämnda komikers världsbild. Och jag är inte helt säker på att det inte skulle vara ett betydligt vassare vapen om nu humorn skulle vara avsedd att användas politiskt på det sätt som tydligen många av våra kvinnliga komiker anser. Detta inte minst eftersom självdistans är ett tydligt tecken inte bara på intelligens, utan även något som antyder att man faktiskt vet var man står utan att man därför behöver förfalla till den dogmatism som ligger i botten för alla förenklade och schabloniserade världsförklaringar. Självdistansen, och den åtminstone antydda självkritiken, gör också ambivalensen till ett betydligt mera markant inslag i den komik som man vill förmedla, och komiken handlar ofta om just gränsöverskridande eller gränsutsuddande, där tolkningen inte sker utifrån fastlagda partilinjer utan lämnas i händerna på den enskilde åskådaren. En humor som slår tillbaka mot den som själv förmedlar den gör helt enkelt ett mera sympatiskt intryck än en humor där någon annan hela tiden får inta rollen av driftkucku. Och den parodi som saknar medkänsla med den som den driver med, oavsett hur vedervärdig den personen är i den verkliga världen, blir bara ett tomt hån där man som komiker löper en uppenbar risk att sympatin landar hos fel adressat. Ett mycket talande exempel på den typen av totalt felriktad satir är Filip och Fredriks intervju med Emma Andersson där de gör sig roliga över att hon inte känner igen diverse referenser till Tredje riket (https://www.youtube.com/watch?v=37KlJilcvbw). Ett bättre sätt att få sig själv att framstå som en dryg stropp med en uttalad översittarnatur måste vara svårt att hitta.

Och tittar jag på humor som jag fortfarande tycker fungerar så är det uppenbart att driften med det snobbiga, uppblåsta och självcentrerade är just det som väldigt ofta gör att komiken fungerar. Först och främst handlar det givetvis om Monty Python, en samling engelsmän som är så fullständigt överlägsna allt annat som har gjorts i komediväg att det går att använda Salvador Dali’s beskrivning av sig själv, när han konstaterade att ”när jag målar stormar havet, de andra plaskar i badkaret”, som en parameter för att bedöma deras storhet. Det finns ett FP (Före Python) och det finns ett EP (Efter Python), men det är inte många gudar i övrigt som får plats på det panteon där de sitter. Och till skillnad från sina nutida svenska kollegor så drev Monty Python sällan med underdogen, förloraren, den nätbrynjeklädda arbetaren, utan istället med den engelska överklassen, med den snobbiga byråkraten, med den pseudointellektuella akademikern, och därför också i grunden med den osäkerhet som gör att vi gärna ikläder oss den typen av roller för att göra oss breda på andras bekostnad. De drev med våra övertygelser, de drev med vår inneboende drift att tro att vi betyder mer än vi faktiskt gör, de drev med vårt blinda behov av att hitta förklaringar som skulle göra att vi slapp tänka, de drev helt enkelt med vår osvikliga förmåga att bete oss närmast osannolikt korkat och samtidigt vara helt oförmögna att inse det stupida i vårt agerande. Det är kanske inte så konstigt att den typen av humor är helt inaktuell idag, när det har blivit så oerhört mycket viktigare att tänka rätt än att tänka fritt. För i dagens Sverige är ironin i Graham Chapmans/Brians tafatta försök att prata sina anhängare till rätta (https://www.youtube.com/watch?v=KHbzSif78qQ) mera aktuell än någonsin, samtidigt som de som verkligen borde ta till sig den troligtvis är helt oförmögna att ens uppfatta den.