Inget nytt under solen – Några nedslag i berättelsen om människans dumhet och naturens kollaps

En av mina trista egenheter är att jag läser såväl vitt och brett som mycket, något som gör mig om möjligt ännu odrägligare än vad jag annars hade varit. Fördelarna med ett flitigt läsande är i och för sig många, man blir åtminstone rudimentärt allmänbildad, ens språkbruk blir i varje fall inte sämre och mera fantasilöst, och man gör självfallet inte överdrivet mycket ofog när man sitter försjunken över en bok, om nu inte kliande i naveln och petande i näsan ska räknas in i den kategorin? Nackdelarna är dock minst lika många. Illusionerna, i den mån man hade några innan läskunnighetens förbannelse trädde i kraft, för en alltmer tynande tillvaro och ersätts med tiden av en sällan outtalad cynism. Man tenderar också att utveckla en obetvinglig drift att paja de flesta historier som personer i ens omgivning berättar genom att på ett förnumstigt sätt tala om för dem att just den historien har jag läst om, och i själva verket är det så att… Produkten av det besatta bokslukandet blir helt enkelt en tråkig besserwisser, eller man blir i varje fall tråkig för omgivningen, själv har man ju för det mesta rätt kul, elak och okänslig som man är. Det finns väl ett antal sätt att råda bot på, eller i varje fall lindra, dessa karaktärsbrister, men eftersom blygsamhet inte anstår en patologisk läsare så blir de kurer som återstår mera handfasta till sin natur. Eremittillvaron har dock aldrig riktigt lockat mig, i varje fall inte i dess hardcorevariant, och att göra som Thomas Effing gör i Paul Austers roman Månpalatset, dvs. dela ut pengar till främmande människor som man möter på gator och torg, känns något oprecist och är dessutom förknippat med vissa risker, något som Effing och hans ledsagare också fick erfara. Så det är väl lika bra att ge upp och lära sig leva med sina brister, vilket dessutom gör det fullt legitimt att fortsätta med att trycka ner resultatet av dem i halsen på sin omgivning. Vi gör därför ett kort nedslag bland några färska läsefrukter, av vilka man kanske eventuellt kan lära sig ett och annat.

Vi ger först ordet till Torsten Ehrenmark, den numera antagligen nästintill totalt bortglömde journalisten/kåsören som för det mesta höll en ironisk distans både till tillvaron i stort och inte minst till sina egna tillkortakommanden. Det innebär dock inte att Herr Ehrenmark (som han själv kallade sig) saknade kvaliteter som seriös journalist, och flera exempel på det finns att hämta i hans bok Instängd på norra halvklotet. Där berättar han bland annat om en resa som han gjorde till Haiti, en resa som bland mycket annat inrymde ett fullständigt misslyckat försök att få inresevisum till grannlandet Dominikanska Republiken. Essän är försedd med årtalet 1959, vilket bör indikera att den är skriven ungefär vid den tiden medan boken kom ut 1983. Vid sin vistelse på Haiti, ett besök som inte saknar humoristiska inslag av modellen ”turistens klagan” träffar herr Ehrenmark bl.a. en amerikansk sociolog vid namn J. M. Stycos. Det är den sistnämndes ord, så som Ehrenmark återger dem, som vi hör här:

"- Det är mycket möjligt, sa han, att om sonen hade besökt fadern på det där andra stället, så hade han mött faderns andra familj, en styvmor och några halvsyskon. Man vet inte mycket om familjeförhållandena på Haiti med det förekommer tämligen allmänt att en man har ett par familjer. Månggifte är förbjudet. Han är gift med den ena kvinnan eller också är han inte gift med någondera. Förhållandena tycks vara mycket lösliga. Om en kvinna tröttnar på sin man, tar hon barnen och flyttar ihop med en annan man. Och det nya paret sätter ännu en barnkull till världen.
   Det är förmodligen en vana som har spritt sig från landsbygden, fortsatte professorn. Skifte har aldrig förekommit på Haiti. Jorden har gått i arv och delats upp mellan barnen i generation efter generation, så att varje bonde numera har ett oändligt antal små åkerlappar spridda över stora områden. För att få en effektiv bevakning mot tjuvar bygger han två hyddor så långt från varandra som möjligt inom det område där han har sin jord. I varje hydda har han en kvinna som bevakar hans odlingar. Han betraktar båda kvinnorna som hustrur och ambulerar mellan hyddorna med två barnkullar som följd. I städerna har dubbelfamiljen ingen praktisk betydelse men det är en behaglig omväxling för mannen att ha två kvinnor att besöka. Men även kvinnan tycks alltså ha full frihet att söka en annan man. Kvinnorna fungerar hela tiden som barnafödande automater och enda uppehållet mellan havandeskapen blir den tid, som det för henne att finna en ny man, sedan hon gått ifrån den förra. Det är den enda barnbegränsningsmetod som de känner till i Haiti.
   - Men med dessa stora och till på köpet dubbla barnkullar måste väl Haitis befolkning öka snabbare än någon annan i världen, procentuellt sett, sa jag.
   - Det gör den förmodligen också, sa professorn. Och dessutom kommer DDT in i bilden och rubbar naturens balans. För det enklaste som finns är att sänka dödlighetsprocenten i ett sånt här land. Man behöver bara spruta DDT, så har man på ett à två år sänkt dödstalet med 35 procent. Det betyder i sin tur att man om tio år kan konstatera en folkökning med 50 procent. Skolorna räcker inte till, analfabeterna blir fler och fler och de är redan nu nio av tio. Haiti saknar naturtillgångar och industri. Jordbruket ger lägre avkastning för varje år beroende på jorderosionen. Följden blir att svälten blir ännu fruktansvärdare och sen kommer CARE (en amerikansk hjälporganisation) och matar dom och ser till att dom lever ännu lite längre och sätter ännu fler barn till världen. Det är en ohygglig trollcirkel. Det finns bara ett sätt att bryta den. Födelsetalet och dödstalet måste nedbringas samtidigt. Preventivmedel och DDT, det är formeln. Men då kommer katolska kyrkan stickande med sitt pekfinger. Jag är katolik...eller har varit. Det var oförenligt med mitt arbete som sociolog." (s. 190f.)

Och för att vidga perspektivet till utanför Tredje världen (ett begrepp som man numera - precis som en hel del andra ord som vi inte behöver gå in närmare på här - inte bör använda, eftersom det betraktas som nedsättande - men i brist på annat...) så hoppar vi raskt över till Jonathan Rabans bok Bad Land: Ett amerikanskt äventyr. Boken kom i svensk översättning 2000, men utgavs i USA 1996, och behandlar en resa som Raban gör till Montana, där han botaniserar kring resterna av det misslyckade försök som under de första decennierna på 1900-talet gjordes för att förvandla präriemarken i den delstaten till ett blomstrande jordbruksområde:

"När Percy satt hemma i Klippiga bergen på sjuttiotalet och tänkte tillbaka på prärien insåg han att hans barndoms hela samhälle vilade på denna bräckliga grund: en dryg centimetertjock skorpa av förmultnande växtdelar och döda insekter. I det ögonblick då den första plogen bröt sönder skorpan började nybyggarna omedvetet ödeläggelsen av fundamentet deras nya liv var byggt på, och inom några få år var det bördiga översta lagret borta - utsuget, utspritt, bortblåst med torra sommarvindar." (s. 155)

"Av ranchägarna har jag fått veta att tumregeln nu för tiden är att går åt mellan tjugo och tjugofem acres betesmark till en enda ko. Nybyggarna hade besättningar på femtio sextio djur på hundra eller hundrafemtio acres. Korna betade ner gräset till rötterna. Rötterna dog i torkan. Vintern 1919 var stora områden på prärien lika kala, grå och sterila som slagg. När tjälen gick ur jorden våren 1920 utlöstes en stank av ruttnande kött. Kranier från det som hade varit prisbelönta ungtjurar låg i solen och blektes vita." (s. 239)

"I mars 1917 fanns det åtta barn i familjen Faus - fyra pojkar, fyra flickor, alla hungriga, i åldrarna från spädbarn till sjundeklassare. Då ställde Bill Faus - klädd i finaste söndagskostymen, och oförskräckt blänkande i håret - till med auktion. Han sålde jordbruksmaskinerna och boskapen och flyttade in till Ismay, där han arbetade som expedit i Earlingberts affär.[---] Emanuel Falkenstern - en av många tysktalande flyktingar från byar i Vitryssland och Bessarabien - hade varit smed innan han prövade lyckan som bonde i Amerika. Han var en mycket kyrksam man och berömd för sin sångröst. Falkenstern bodde med sin fru och deras åtta barn (prärien kryllade av de optimistiska emigranternas små barn) på en nybyggargård nära Duck Creek och hoppades, mot alla odds, på en vändning till det bättre. När vändningen äntligen kom föll priserna på vete och nötkreatur katastrofalt, och Falkensterns hade det lika fattigt 1922 som 1919. " (s. 240ff.)

"Om det som nu hände kan man läsa hos Malthus. Med befolkningsminskningen följde en glädjande förbättring av försörjningens kvalitet. Plöjda åkrar som fick ligga i träda började till sist återhämta sig från amatörböndernas rovdrift, och gräset på de kala, överarbetade markerna växte så sakteliga grönt och tätt igen. Överlevarna, Wollastons, Dockens, Zehms och Householders flyttade sina kor från det ena övergivna nybyggarstället till det andra, så att deras egna marker fick en chans att vila och tillfriskna." (s. 248)

Det krävs givetvis ingen Einstein för att inse att de här texterna påvisar att de problem som nu överskuggar i princip allting i vårt mänskliga vara på intet sätt är något unikt för just den tid som vi lever i, utan snarare en process med närmast konstanta ingredienser som har varit i funktion under en längre tid. Att därför säga att vi inte sedan länge har kunnat sluta oss till vad som nu oundvikligen kommer att ske i ett betydligt större perspektiv än det som de här enskilda exemplen beskriver är helt uppenbart en lögn. De fakta som vi nu brottas med har funnits där under en längre tid, för den som har varit villig att ta till fullo ta in det han/hon ser. Men att enbart se och att se och samtidigt också vilja veta/förstå är två skilda ting. Och vår uppenbara oförmåga och lika tydligt manifesterade ovilja att dra slutsatser från de enskilda fallen till den större helheten verkar vara nästintill pandemisk. Det kommer dessutom inte direkt som någon överraskning, i varje fall inte för en fullfjädrad cyniker, att det som så många gånger förr i historien är det optimistiska/idealistiska draget hos mänskligheten som ställer till det för oss, det inslag i vår personlighet som får oss att tro att allting ordnar sig, och gör det inte det den första gången, så är det bara att försöka på nytt. De ord som tillskrivs Blaise Pascal, att "all människans olycka kommer sig av detta enda, att hon inte förmår att sitta tyst och stilla på sitt rum", har knappast blivit mindre sanna eller aktuella så här drygt 350 år efter deras upphovsmans död. Det verkar oundvikligen vara med människans driftighet som med Malthus befolkningsteorier och som med de påstådda "landvinningar" och "framsteg" som naturvetenskapen förser oss med, att lösningarna visserligen ökar i geometrisk takt men att problemantalet samtidigt växer exponentiellt. Och den ekvationen kommer aldrig, alla floskelartade utfästelser till trots, gå att lösa annat än på det sätt som Alexander den store löste den gordiska knuten. Men att ens komma med antydningar om det hugg som nödvändigtvis måste ske är en blasfemi av en art som skulle få de försyndelser som beskrivs av inkvisitorerna Jacob Sprenger och Heinrich Kramer i den beryktade Häxhammaren att framstå som bagatellartade pojkstreck vid en jämförelse. Så det är väl lika bra att hålla käften och låta dumheten och historien ha sin gång. Nu har jag ju dessutom ändå fått tala om att jag redan har hört den historia som du trodde var ny och så gärna ville berätta för mig...