Vem har flest hästar hemma, norrlänningen eller vargen?

En artikel i Travronden (https://www.travronden.se/nyheter/sport/travare-fick-avlivas-skramd-av-varg-155912) berättar om en olycka i Arbrå, då travhästar förirrade sig ur sin hage med påföljden att en av dem bröt benet och som konsekvens därav måste avlivas. I det här fallet, det handlade om en 18-årig häst med mycket blygsamma tävlingsmeriter, framstår ägarna faktiskt som sympatiska, även om jag givetvis saknar belägg för att så också är fallet. Annars är väl i ärlighetens namn inte travsporten, i varje fall inte den som bedrivs på professionell nivå, direkt känd för att ha något överdrivet hjärtnupet förhållande till våra fyrbenta vänner, och mellan 30-40 % av hästarna slaktas direkt (https://www.atl.nu/hast/det-hander-med-travhastarna/) när karriären är över. Det får tårarna som fälldes och kondoleanserna som sändes när femårige Illuminati nyligen skadade sig så allvarligt i hagen att han blev tvungen att avlivas (https://www.expressen.se/sport/trav/tranarens-sorg-det-ar-fruktansvart-tragiskt/) att framstå som minst sagt hycklande. Hade den stackars hästen varit en 11-åring med bara 87 000 kronor på det insprungna kontot och med bara 114 startpoäng så hade ingen brytt sig, nu handlade det om en talangfull häst som kunde ge sina ägare och sin tränare goda inkomster, och då är det givetvis tragik av högsta rang. Vilket som sagt framstår som minst sagt en smula motsägelsefullt när samma häst löper en uppenbar risk att få en kula i pannan så fort han inte själv kan springa in pengarna till havren.

Så i det fallet är hästägarna i Arbrå ett föredöme. Samtidigt finns det en del andra aspekter av det inträffade som är av ett mera dubiöst slag. För säkerhets skull så bör jag inflika att det självfallet är mycket tråkigt när det sker olyckor, men att lasta vargen för att man själv inte kan se till att den inhägnad man använder fungerar som den ska är ett uttryck för en logik som väl inte tillhör de mest stringenta. Jag hade ingenting sagt om vargen hade gett sig på hästarna när de befann sig i inhägnaden, men nu står det uttryckligen att de var på rymmen, och att de blev dessutom skrämda (att det är vargen som skrämt dem är självfallet ett påstående vars sanningshalt är svår att vidimera) och inte attackerade. Vad är det för övrigt som säger att den förolyckade hästen bröt benet just på grund av vargens närvaro? Det fanns uppenbarligen knappast några mänskliga vittnen till det som skedde.

Nu händer det ju i princip åtminstone någon eller några gånger per år att hästar, däribland travhästar, smiter och förvirrar sig ut i trafiken, där de blir påkörda med ett ibland fatalt resultat. Om den slutsatsen (den är inte överdrivet subtilt framförd i artikeln) som vissa av nu drar av det nyligen inträffade, som alltså berodde på rent slarv från den ansvariges sida, är att man vill skjuta av vargbeståndet så bör man därför, i konsekvensens namn, också förespråka att bilisterna skjuts av. De är ju bevisligen skyldiga till hästarnas död, medan fallet mot vargarna enbart vilar på indicier.

Syndabock - Klassisk modell

Syndabock - Amerikansk modell

Syndabock - Norrländsk modell

Nu får man ju som hund-, får eller renägare ersättning för djur som rivs av varg eller andra rovdjur, även om pengarna givetvis inte är allt och inte till fullo kompenserar för att man blir av med ett djur som man är fäst vid. Men även denna ekonomiska sida av vårt förhållande till djuren kan, precis som när det kommer till travhästars avdagatagande, ge ytterligare lite krydda till diskussionen. Vår relation till våra rovdjur är som bekant inte okomplicerat, och vänder vi oss till vårt grannland i väster så kan vi få ett på sitt sätt tämligen roande exempel på hur vi ändå kan dra nytta av de rovdjur som finns i våra skogar och som vissa av oss helst verkar vilja eliminera helt och hållet. De norska samerna krävde nämligen för ett antal år sedan ersättning för de renar som hade slagits av kungsörn, och de kraven var inte direkt blygsamma. Visserligen har Norge den största stammen av kungsörnar i Norden, men de norska ornitologiska experterna konstaterade med illa dold förtjusning (säkert med den ornitologiska sensationen i åtanke) i varje fall att om de norska kungsörnarna tog så mycket ren som samerna uppgav så var de uppenbarligen i den storleksordningen att de borde ha ett vingspann på 20 meter eller mer. Huruvida samtliga ersättningskrav gick igenom, och huruvida det faktiskt finns en oupptäckt fågelart i Norge som får en struts att framstå som en kolibri med dvärgväxt vid en jämförelse kan jag tyvärr inte upplysa om. Men det norska skogarna och fjordarna rymmer säkert en och annan hemlighet som bara väntar på att bli avslöjad.

Som alltid känns det fint att ha något/någon att skylla på. Den ena skyller på Trump, den andra skyller på invandringen, den tredje skyller på vargen. För aldrig är det mitt eget fel att något går åt helvete. Den hållningen är på sitt sätt förståelig, men personligen tror jag nog att den är tämligen kontraproduktiv om den används på ett alltför frekvent sätt. Och innan du skyller på vargen bör du nog fundera på om det inte är du själv som frivilligt spelar fårskallens roll...