Hans Rosling och illusionernas lyskraft

Jag läser Anders Sundelins Brevbäraren som försvann, en bok som handlar om den annars tämligen okände Bosse Jansson, en brevbärare som var aktiv i Svensk Albanska föreningen och som försvann spårlöst i april 1976. Ingen vet vad som hände.

Boken är intressant, som alla gåtor utan ett fastställt svar, och Sundelin är en flyhänt skribent, om än med en viss irriterande faiblesse för att eliminera de småord som har som uppgift att göra texter mera flytande. Men det är en bagatellartad invändning, och det här inlägget handlar, vilket rubriken antyder, egentligen om något helt annat.

I förbifarten (s. 134) framgår det nämligen att Hans Rosling var aktiv i föreningen och satt som ordförande för den vid årsmötet 1973, vid en tidpunkt då han var 25 år och förhoppningsvis fullt myndig. Nu kan man hävda att även Jan Myrdal och andra "framstående" personer var aktiva i föreningen, och att det därför inte var något som helst tecken på debilitet eller andra mentala tillkortakommanden att man ägnade sig åt den typen av verksamhet. Men trogen min paranoida läggning så kan jag inte undgå att dra vissa slutsatser av detta inslag i herr Roslings historia.

Hans Rosling med ett kongenialt redskap

För med tanke på den faktiska situationen i dåtidens Albanien, och med tanke på bl.a. Myrdals totala ovilja att erkänna att han tänkte fel ifråga om den rådande kommunismen, vilket i praktiken innebär att han förväxlade/förväxlar sin fantasibild om hur kommunismen borde vara med den faktiska verkligheten som var/är av betydligt dystrare slag, så är det i varje fall inte alltför långsökt att dra den slutsatsen att den där typen av föreningar i första hand lockade till sig "idealister" och "romantiker" som var mer än villiga att bortse från alla obekväma fakta som kunde väcka dem ur den rosenskimrande dröm som de så gärna drömde.

Är det unge herr Rosling vi ser här i ett möte med idolen?

Detta gäller givetvis även för Hans Rosling. Visserligen växer många av oss upp, både fysiskt och intellektuellt, men samtidigt är de trossatser som vi bekänner oss till i våra formbara år de som kanske är svårast att skaka av sig. Den naive drömmaren dör den dag som illusionernas slöja inte längre skyddar honom från verkligheten, och likt precis vilken missbrukare som helst så gör han allt han kan för att bli kvar i en värld där han slipper konfronteras med det faktum att hans egen betydelse är försumbar och att tillvaron i grunden helt saknar mening (frågan om "mening" är nämligen felställd, det är en icke-fråga). Därför skapar han sig ständigt nya drömslott, flyttar in i ständigt nya rum i sitt fiktiva palats, och solar sig i glansen av att vara en apostel för en sanning som få andra förmår att skåda. Han är vad Tove Jansson skulle ha kallat för en "ärlig bedragare". Det må vara en förmildrande omständighet, men att bli mördad för ett ideals skull innebär inte att man därför är mindre död. Och den som ljuger för sig själv som 25-åring, blir han verkligen ett fullständigt pålitligt sanningsvittne några decennier senare?