Den tomma gestens retorik - Martina Montelius och en självkritik som helt missar målet

Jag gillade Martina Montelius bok Främlingsleguanen. Den var kanske inte överdrivet originell, men den hade en tilltalande sarkastisk och svart ton, uppblandad med absurdistiska inslag som faktiskt ibland rentav fick mig att dra en smula på mungiporna (det är inte det lättaste). Det jag har läst av henne i övrigt, Oscar Levertins vänner och Ibland är man lessen, ibland är man glad har hållit lägre klass utan att därför vara direkt dåligt, men precis som de flesta författare så skriver hon samma bok om och om och om igen, och de två senaste böckerna är i själva verket föga mer än två halvbleka kopior av debutromanen. Det är oförargliga läsupplevelser och man kan både ha och mista dem. Men det gäller givetvis den mesta skönlitteratur. Tron på litteraturens kraft och värde, och inte minst på dess förmåga att påverka folk i "rätt" riktning, har alltid förefallit mig vara nästintill rörande naiv och optimistisk. Men Montelius är tillräckligt flyhänt för att det hon skriver aldrig ska vara riktigt dåligt, och det är inte ofta jag begär så värst mycket mer än så av den skönlitteratur jag läser. När det kommer till politiska inlägg är jag dock betydlig mindre villig att släppa igenom slappt tänkande, generaliseringar och direkt tankevurpor, och om Montelius romaner inte alltid håller högsta klass så håller hennes politiska inlägg alltför ofta direkt pinsamt låg nivå. Vi tittar lite på hennes sätt att "idka självkritik" i hennes senaste inlägg i Expressen:

https://www.expressen.se/kultur/ide/vi-borde-halla-truten-bade-arpi-bard-och-jag/

Vi bryter ner det hela styckevis för att göra det mera åskådligt, och vi börjar då givetvis med rubriken. Den talar om att Montelius vill sätta munkavle på Ivar Arpi, Alexander Bard och, en aning förvånande, sig själv. Det faktum att hon nu skriver ett inlägg om att hon borde hålla tyst är väl därför att betrakta som ett så klockrent exempel på en oxymoron att det borde användas i svenskspråksundervisningen i grundskolan. Eller vad menar hon egentligen? Det är inte helt lätt att lista ut.Men vi gör ett försök.

Så vi går vidare till det första stycket. Där framgår det att det, allt enligt Montelius, är jobbigt för Ivar Arpi och Alexander Bard att det pågår ett arbete för ökad jämlikhet i världen. Vi bortser från att Montelius tillskriver dessa båda herrar åsikter som jag inte alls är säker på att de delar. Det är givetvis en retorisk gest från Montelius sida eftersom hon redan i första stycket har fått Arpi och Bard att framstå som jämlikhetsmotståndare. Och det är som bekant inte överdrivet bra. Montelius själv kommer tydligen undan i det här avseendet, så om det där är anledningen till att Arpi och Bard bör "hålla truten" så gäller det uppenbarligen inte henne, trots att hon inbegrepp sig själv i den grupp som bör tystas redan i rubriken. Men tydligen inte i det här avseendet. Arpi och Bard har fel (tillskrivna) åsikter, och bör därför hålla tyst.

Går vi över till det andra stycket så är det tydligen så att Bard har glömt att nämna att även vita människor lever på bidrag, ett uraktlåtenhet som enligt Montelius uppenbarligen bör straffas med att man belägger honom med munkavle. Detta gäller däremot inte, får man förmoda, de personer som när de pratar om polisvåld i USA "glömmer bort" att nämna att polisen skjuter dubbelt så många vita som färgade amerikaner till döds. Den "glömskan" är helt uppenbart på intet sätt jämförbar med Bards hemska kommentar. Jag kan, även om vi bortser från den uppenbara dubbelmoralen i Montelius hållning, inte låta bli att tycka att det finns någon form av logiskt felslut i hennes resonemang. Dels är det ju så att diskussionen handlar om svarta människor och den rasism som de möter. På vilket sätt är det då det minsta relevant att föra in en annan grupps socioekonomiska status i det sammanhanget, annat än möjligtvis som just den typ av jämförelse som alltså inte görs när det kommer till offer för polisvåld i USA? Problemet handlar ju om hur svarta människor behandlas och för att lösa det problemet bör man beakta alla faktorer som kan ha en inverkan på det, även de färgades ekonomiska förutsättningar. Att därför blanda in de vitas bidragsberoende i den här diskussionen är ungefär lika relevant som att redogöra för hur det ser ut på socialbidragsfronten i Peru. Och för den delen, vem har (förutom Montelius) överhuvudtaget sagt att Bard inte är fullt medveten om att även vita amerikaner lever på bidrag? Men det är helt enkelt inte det som diskuteras, och Montelius argument är ingenting annat än ett närmast infantilt sätt att försöka blanda bort korten. I rättvisans namn bör jag dock tillägga att hon i det här fallet tydligen låter Arpi få behålla sin talan. Att hon anser att hon själv får säga vad hon vill behöver vi inte tveka om.

Stycke tre lyckas infoga ytterligare en svart plump på herr Bards "meritlista då han presenteras som "prostitutionsförespråkare", vilket givetvis syftar till att ge lite extra ful färg till hans påhopp på Bianca Ingrosso. Som alla vet så används begreppet "hora" på ett något vidlyftigt sätt och inte enbart i den strikta traditionella betydelsen som en beteckning på någon av kvinnligt kön som säljer sexuella tjänster. Precis som för de flesta ord så grenar betydelser och användningsområdena ut sig med tiden och ordet får konnotationer som kanske inte alltid har så mycket med ursprungsbetydelsen att göra. Men Montelius lyckas genom det här stycket att få det att framstå som att Bard har hävdat att Ingrosso säljer sexuella tjänster, en tolkning som, om man vill vara snäll, är "något vidlyftig". Men Montelius är uppenbarligen i besittning av något som förefaller vara nästintill en radiosond insatt i Bards hjärna, för hon har ju redan tidigare i artikeln påstått sig veta exakt hur han tänker och resonerar. Vi kan bara beklaga att hon inte har ägnat sig åt djupgående studier i psykologi eller någon annan näraliggande disciplin, för hennes närmast klärvoajanta tolkningsförmågor hade givetvis varit extremt eftersökta inom den typen av yrkesområden. Arpi klarar sig dock helskinnad även genom det här stycket och det är nästan så att man börjar tro att Montelius av ren nåd har bestämt sig för att tillåta honom att öppna käften. Men vi tas omgående ur den illusionen.

För i stycke fyra får båda herrarna återigen klä skott för att deras åsikter inte tilltalar Montelius. Här ägnar sig Montelius åt att förminska sina motståndare på ett sätt som faktiskt är rätt osmakligt. Genom att hävda att Bard och Arpi framför sina åsikter med "vevande armar och skriande tonläge" så får hon det att låta som om herrarna ifråga vore mera i behov av en terapeut än ägnade att delta i en seriös politisk diskussion. Detta trots att det är hon själv som vägrar att behandla sakfrågorna och istället ägnar sig åt ett rent "Ad hominen-angrepp". Om det nu är så att Bard och Arpi framför sina åsikter på det sätt som Montelius tillskriver dem (föga troligt dock, men vi struntar i det), gör det då därför deras åsikter mindre värda att ta på allvar? Är inte det här samma typ av argument som säger att en full kvinna får skylla sig själv för att hon blir våldtagen? Det är i vilket fall som helst ett riktigt lågt och billigt retoriskt trick som Montelius ägnar sig åt, istället för att på ett sakligt sätt bemöta Arpis och Bards kritik och ta ställning till om det finns något fog för vad de säger. För mig personligen gör den typ av argumentation som Montelius här använder sig av mig mera övertygad om att Bard/Arpi faktiskt har en poäng i just det här avseendet, för om det fanns ett empiriskt underlag till att avvisa deras påståenden så skulle Montelius inte ha behövt tillgripa den typ av manipulerande retorik som hon nu gör bruk av. Och, vilket än en gång bör påpekas, Montelius har ännu inte gett några som helst argument till varför hon ska hålla tyst. Fortfarande är det bara Arpi och Bard som beordras att hålla klaffen.

I stycke fem så lämnar Montelius tillfälligtvis Bard ifred och ägnar sig helt åt Arpi (självkritiken lyser fortfarande med sin frånvaro). Om artikeln i sin helhet är usel så sänker det här stycket faktiskt nivån ytterligare en bit (i sig en prestation). På några få rader ägnar sig Montelius återigen åt att tillskriva sin meningsmotståndare (i det här fallet Arpi) åsikter och tolkningar som vi på intet sätt kan sluta oss till att han faktiskt har/gör. Hon radar också upp vad som i praktiken är en mängd försanthållanden, och argumenterar (notera stycket innan då hon anklagade Bard och Arpi för samma sak) med en tydlig emotionell överton, och en offerretorik som det givetvis kan finnas ett underlag för, men som kanske bör underbyggas med något annat än lösryckta schabloniseringar av en verklighet (oavsett om den är Arpis eller någon annans) som Montelius underförstått säger sig ha reell kunskap om, utan att hon därför ger något faktiskt underlag till det påståendet. Förlåt mig, men generaliseringar är inte överdrivet produktiva i en seriös diskussion, oavsett vem som framför dem.

Arpi och Bard är också enligt Montelius "oberörbara", vilket får mig att undra på vilket sätt hon vill att de inte ska vara det? Ser man till den kritik som har framförts mot Bard, och som i förlängningen ledde till att han fick sparken från TV4, och ser man till hur kontroversiella vissa av Arpis texter har betraktats som, så är det för mig fullständigt uppenbart att om det är någon i den här trion som är "oberörbar" så är det Montelius själv. Montelius tycker alltså att det är hemskt att någon inte får det jobb som han/hon har sökt eftersom de har fel namn, en tes som för övrigt är extremt svårbevisbar om vi ska vara ärliga. Det kan vara ett tecken på fördomar, men det behöver inte nödvändigtvis vara det. Något som dessutom kanske kommer som en överraskning för Montelius, som är uppväxt i den kulturella överklassen, är att det faktiskt är så att rätt många etniska svenskar inte heller får de jobb som de söker, och vi kan nog kanske rentav ana att det i åtminstone några fall handlar om att de inte är i besittning av de kontakter som Montelius har skaffat sig enbart genom att hon är dotter till en akademiledamot och uppvuxen i överklassorten Täby. Och om det nu är så att det är okej för Montelius att Bard sparkas på grund av sina åsikter så säger det väl i första hand en del om hennes förhållande till vår grundlagsfästa demokrati, och det som sägs är inte direkt smickrande för henne. Hennes argument att Bards arbetsgivare har rätt att ha en "kravlista" (som Bard i det här fallet då inte uppfyllde) medan andra grupper i samhället uppenbarligen inte ska möta samma typ av krav verkar minst sagt besynnerlig. Säger Montelius att de som har svårt att få jobb ska få det genom att vi tar bort den typen av krav som hon tycker att Bard ska leva upp till? Och varför gör hon i så fall det? Är det för att hon anser att den som har ett konstigt klingande namn är ur stånd att leva upp till den typen av krav och därför bör behandlas med betydligt mer hänsyn? Jag vet inte, men någonting i det resonemanget får mig att ana att Montelius kanske inte är så fri från fördomar som hon gärna vill tro att hon är.

I det näst sista stycket så framgår det att vad Montelius egentligen säger är att det är rätt att sparka en person för att han har fel åsikter, och att det på intet sätt kan vara synd om de personer som når ut med sina åsikter. Förlåt mig, men jag trodde att en av demokratins absoluta grundpelare är att alla individer ska behandlas lika, och jag har väldigt svårt att tycka att det är korrekt att särbehandla någon negativt bara för att han eller hon är i besittning av en medial plattform som når många människor, eller för att den personen har en ekonomisk status som ligger på en högre nivå än genomsnittet. Om Bard hade varit en kommunalanställd sopåkare i Vingåker, hade det då varit mindre korrekt av hans arbetsgivare att sparka honom? Och att avfärda Arpis kritik av genusvetenskapen på det raljerande sätt som Montelius gör kastar ett löjes skimmer över henne, och inte över Arpi som var måltavlan för hennes putslustigheter. Sättet att förminska någon genom den där typen av nedlåtande klappar på huvudet är direkt paternaliserande och antyder att Montelius är övertygad om att hon själv har skådat ljuset, medan Arpi, så länge han finansierar det själv, av ren nåd får fortsätta med sin helt felslagna och rent ut sagt barnsliga kritik av de rätta dogmerna. Det är en härskarteknik som Montelius använder sig av, och den är inte överdrivet trevlig att beskåda.

I det sista stycket går det så slutligen upp för Montelius att hon från början (alltså i rubriken) inbegrep sig själv i den trio som skulle tystas, något som man får vara nästan översinnligt duktig på att läsa mellan raderna för att kunna uttyda av själva artikeln. Så med en tom retorisk gest påstår hon slutligen att det inte är synd om vare sig Bard, Arpi eller henne själv. Den gesten blir om möjligt ännu ihåligare när man betänker att hon har använt hela artikeln till att föra fram argument för att Arpi och Bard bör hålla käften, medan hon inte gett något som helst skäl till varför hon själv ska förses med munkavle. Hon tycker nu att vi ska lyssna på andra som inte har samma utgångsläge som den här trion har, men hon har redan slagit fast att det är exakt vad hon själv gör, medan Arpi och Bard däremot är fullständigt okänsliga för alla som inte intar samma sociala position som dem själva. Så vad hon egentligen säger är att vi ska lyssna på någon som säger exakt detsamma som hon säger, eftersom Montelius, trots sin överklassbakgrund, ser sig som en taleskvinna för de utsatta minoriteterna och de svaga i samhället. Så egentligen behöver Montelius inte tystas, eftersom hon redan vet vad som är passande att säga. Hon har redan lyssnat in sig på de grupper som Arpi och Bard påstås vara helt okänsliga för. Om vi tänker oss att hon låter någon annan tala i hennes ställe (om så skulle bli fallet, den här artikeln är väl ett bevis för att det inte är överdrivet troligt) så skulle den personen använda Montelius egna ord, tala med den röst som hon själv använder och tolka världen på det sätt som Montelius själv gör. Hon skulle därigenom i praktiken ersättas av en klon av sig själv. Detta medan Bard och Arpi, som uttrycker åsikter som går emot det Montelius tror på och förfäktar, bör tystas helt och hållet och inte ersättas av någon som kan föra fram deras perspektiv på samhället. Tydligare kan det väl inte sägas att när Montelius sätter sig till doms över vem som får tala och vem som bör tiga i församlingen så är det de från henne avvikande rösterna som hon vill tysta. Hur det går ihop med hennes påstått toleranta hållning är något som jag faktiskt inte kan ge något svar på. Men tillvaron är som bekant full av gåtor, och det här är nog knappast någon av de viktigaste.

Slutligen skulle jag ändå finna det en smula roande om vi gjorde det Montelius rekommenderar att vi ska göra, dvs. ge någon som saknar möjlighet att göra sin röst hörd möjligheten att göra just det, och det visar sig att den personen inte alls delar Montelius åsikter. För tänk om det visar sig att underklassen faktiskt också tänker fel och inte på något sätt är villig att underordna sig de som vill den väl? Då blir det många röster som måste tystas...

I Expressens värld är allting svartvitt - Eller varför vissas död är viktigare än andras

Det pratas väldigt mycket om "Fake News" och inte minst den svenska pressen raljerar vitt och brett om hur Donald Trump gör helt obefogade angrepp på våra ack så sanningsälskande nyhetsmedier. Jag är ingen Trump-anhängare (jag delar nämligen inte hans politiska grundsyn), jag tror inte heller att massmedia medvetet förvränger de nyheter som de publicerar, och jag har svårt att föreställa mig att det förekommer någon direkt censur i vare sig amerikanska eller svenska medier. Tyvärr är problemet snarare betydligt värre än så. Alla som är bekanta med de teorier som Noam Chomsky och Edward S. Herman lägger fram i boken Manufacturing Consent (för den late finns dokumentärfilmen med samma namn på Youtube) är medvetna om att det åsiktstryck som existerar inom olika mediakonglomerat är betydligt mera sofistikerat än ren censur. Den ordinäre journalisten är hårt styrd av vad som anses vara värt att rapportera om, han/hon är hårt styrt angående vilken vinkel på reportaget man ska ha (rapporterar du om en 9-barnsfamilj i Bangladesh som lever på svältgränsen så förväntas du t.ex. inte ifrågasätta det lämpliga i att skaffa så många barn - det är inte god ton) och det kollegiala grupptrycket är givetvis också en faktor som noga ser till att ingen i gänget kliver utanför ramarna och intar ett perspektiv på nyhetsflödet som går utanför det kollektivt accepterade. Men den skicklige och kunnige journalisten förmår givetvis att sätta sig över det, invänder då den mer försonligt inställde. Ja, svarar då jag, sur och grinig som vanligt, men existerar det överhuvudtaget några journalister av det slaget? Läser man t.ex. Expressen så är det inte utan att man tvivlar.

I dagens Expressen finns t.ex. en artikel om 19-åriga Oluwatoyin Salau, som hittades död häromdagen efter att ha blivit mördad. 

https://www.expressen.se/nyheter/black-lives-matter-aktivisten-oluwatoyin-salau-hittad-dod/ 

Salau presenteras redan i rubriken som en Black Lives Matters-aktivist, och tonen är densamma som i all retorik omkring detta ack så omdebatterade "problemområde". För att riktigt understryka vad det är som gäller så citerar Expressen i artikeln för säkerhets skull även en Tweet som lyder så här: "Svarta kvinnor behandlas så himla illa och det gör ont in i benen. Hon var bara 19 och kämpade vid fronten för svarta liv. Skydda svarta kvinnor!". Tidningen och artikelförfattaren nämner också, helt i enlighet med tidens anda,  de krav som har framförts på att polisen i Tallahassee ska ställas till svars för att de inte har skyddat Salau.

Vad är då syftet med detta? Jo, vi förväntas då tro att hon har blivit mördad just i egenskap av BLM-aktivist, att hon har fallit offer för en vit förövare (eftersom det hela tiden pratas om det rasistiska våld som riktas mot färgade så undanröjer det ju effektivt alla tankar på att förövaren kunde vara av samma ras som offret, trots att det i verkligheten är så i omkring 90 % av fallen), och att den vita amerikanska polisen med berått mod har struntat i att skydda henne. Underförstått kan detta, om man väljer att dra konsekvenserna ett steg till, självfallet tolkas som att det är polisen som är skyldig till hennes död, trots att de inte har något som helst med den att göra. Allt detta är, på ett inte överdrivet subtilt sätt, underförstått i artikeln, men Expressen är givetvis noga med att inte säga detta rakt ut, utan överlåter åt läsaren att dra de korrekta slutsatserna.

Men då vänder vi blicken mot det stora landet i väster och tittar på vad USA Today säger om händelsen:

 https://eu.usatoday.com/story/news/nation/2020/06/16/oluwatoyin-salau-vicki-sims-news-aaron-glee-arrested/3197224001/

USA Today är, vilket förvånade mig, faktiskt USA:s största dagstidning men förefaller inte ha någon utpräglad politisk profil, utan verkar rikta sin kritik mot både republikaner och demokrater när de anser det befogat. Helt utan slagsida är tidningen givetvis inte, men profilen är i varje fall inte  tydligt uttalad och vi bör kunna utesluta att den i det här fallet skulle vara tydligt partisk åt det ena eller det andra hållet. Oavsett det så visar artikeln i USA Today upp en betydligt mera diversifierad bild av fallet och presenterar dessutom en misstänkt, på vars tomt kropparna efter Salau och en annan kvinna hittades.

Av rapporteringen i USA Today framgår det att det andra offret, som i Expressen nästintill avfärdas som enbart en "död kropp" också var en kvinna, men att hon var 75 år gammal och vit. Av artikeln framgår också att den misstänkte, som i Expressen bara nämns som en "49-årig man", heter Aaron Glee Jr och är färgad.

För Expressen och artikelförfattaren Ebba Larsson är det alltså så att mordet på en vit äldre kvinna är så oväsentligt att det inte ens förtjänar mer än en marginell bisats i artikeln om mordet på den unga svarta aktivisten. Det är också uppenbarligen betydligt viktigare att positionera det mordoffer som man ägnar 99,9 % av artikeln åt som en BLM-aktivist och att poängtera att hon är ett offer för våldet mot svarta kvinnor än att överhuvudtaget nämna att en vit kvinna mördades av vad som troligtvis är samma gärningsman. Vad är då Victoria Sims (den vita 75-åriga kvinnan) ett offer för? Är hon ett offer för vår totala oförmåga/ovilja att förstå att våld kan riktas och utövas även mot grupper som inte tillhör minoriteter? Är hon ett offer för vår sällsynt dåliga journalistkår (produkter av ett universitetsväsende som alltmer har förvandlats till ett dåligt skämt) som är lika oförmögna som befolkningen i stort när det kommer till att inta ens en antydan av objektivitet eller åtminstone försöka att praktisera en gnutta kritiskt tänkande? Eller är det så att Sims, som vit 75-åring, helt enkelt är en fullständig ovidkommande bifigur vars död inte är mera väsentlig än en skalbagges?

Nu bör det givetvis poängteras att det på intet sätt har bevisats att Glee Jr är den som har begått de två morden, men det faktum att kropparna hittades på hans tomt och att han dessutom nyligen blev arresterad för misshandel av en annan kvinna är givetvis försvårande omständigheter. Men det förändrar inte den illa dolda undermeningen i Expressens artikel, och det fakta som de väljer att utelämna förvandlar vad som skulle kunna vara en objektiv nyhetsrapportering till ett rent propagandastycke i bästa Pravda-stil. Det går givetvis inte att kalla Expressens artikel för "Fake News" för det de skriver är inte osant, men genom att noga välja ut vad de tycker är värt att rapportera om händelsen ifråga så lyckas de förvandla en brutal tragedi och två bestialiska mord till ett inlägg i den pågående rasismdebatten, trots att det inte finns det minsta fog för det. Vad som framställs som ett rasistiskt mord av en svart kvinna av en vit man visar sig vid en närmare granskning vara ett mord förövat av en svart man, som också har mördat en vit kvinna. Är det något som överhuvudtaget kan kallas rasism i det här så är det Glee Jr:s mord på Victoria Sims, men den slutsatsen ska vi nog inte förvänta sig att någon av representanterna för den svenska journalistkåren drar. 

Så fungerar svensk press idag. Vi ska kanske inte vara förvånade över att tilltron till den befinner sig på bottennivå.

Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större - Alexander Bard och den svenska åsiktspolisen

Alexander Bard har aldrig tillhört mina husgudar. Hans libertarianska utflykter betraktar jag som närmast löjeväckande eftersom det handlar om en politisk "ideologi" vars faktiska innehåll bara tilltalar pubertala individer helt utan verklighetsförankring, Idol är ett tramsigt och ointressant program vars deltagare passar bäst på en halvsunkig karaokebar, och hans profetiska förmåga ger jag inte mycket för. Med tanke på att Bards åsiktsfabrik är en institution där det ständigt jobbas övertid så blir det som att skjuta fisk i en tunna. Förr eller senare träffar du något, även om du själv knappt har ledsyn och dessutom darrar rejält på avtryckaren. Att han sedan envisas med att bära kortbyxor, det plagg som är benbeklädnadernas motsvarighet till basebollmössan, såtillvida att alla som bär dem ser ut som lågbegåvade byfånar, är kanske en väl petig anmärkning, men ändå ett faktum som är värt att notera. Jag är kort sagt inte helt imponerad (vilket jag sällan är), men oavsett dessa invändningar så tycker jag att Bard förtjänar att bemötas med respekt och behandlas med samma hänsyn som alla andra. Så är emellertid inte fallet, eftersom drevjakten nu har siktet inställt på en skäggprydd medelålders vit man iförd oklädsamma kortbyxor och med uppenbarligen ovanligt obekväma åsikter.

Jag nöjer mig med att titta på ett exempel på hur Bards senaste Twitterinlägg har bemöts, och riktar då fokus mot en krönika i Expressen. Jag måste först och främst erkänna att jag inte vet vem Maria Brander är. Jag har sett hennes namn fladdra förbi någon gång när jag har läst andra skribenters krior i Expressen, men mig veterligt har jag aldrig brytt mig om att studera hennes texter närmare.

Hennes inlägg i den aktuella hatstormen mot Alexander Bard avslöjar henne dock obönhörligt för den hon är, och det väl knappast direkt förvånande att hon visar sig passar in till punkt och pricka i mallen för den upprörda rättänkande individ som vi alla så gärna vill framstå som. Problemet är bara att det hon skriver istället får motsatt effekt (i varje fall på mig), för fram träder bilden av ännu en skenhelig moralist som är helt i avsaknad av förmågan att tänka själv, som med illa dold tillfredsställelse ylar med i mobben, och som således utgör en utmärkt kandidat när vår tids Gestapo söker nya medarbetare.

https://www.expressen.se/noje/maria-brander/alexander-bards-iskyla-lamnar-mig-nastan-mallos/

Vad säger då denna toleransens förkämpe om vi läser mellan raderna, mer än att hon som alla med anlag för ett utpräglat totalitärt tänkande tar till överord när det kommer till att beskriva sina känslor (för det är alltid känslan som driver den typen av människa, aldrig intellektet - i den mån de är i besittning av något som liknar det sistnämnda). Maria Brander har antingen blundat fullständigt för allt som försiggår i vårt samhälle, hon är kanske helt inkapabel att fungera som individ och ligger ihopkrupen i fosterställning större delen av sin vuxna tid, eller också - vilket vi nog trots allt får utgå ifrån är den korrekta tolkningen - är hennes främsta mål att likt en pavlovsk hund reagera på det sätt som man förväntas att göra när korrekthetsklockan ringer. Hennes ord om George Floyds död är i varje fall direkt motbjudande i sin fullständiga skenhelighet:

"Jag kände ångest, skräck, sorg, förtvivlan och dåligt samvete för att vi inte har lyckats göra världen bättre än så här. "

Kände Brander samma skräck när hon konstaterade att svarta människor begår mord i mer än dubbelt så stor utsträckning som vita trots att deras numerär bara uppgår till en femtedel av den vita befolkningen? Kände hon samma förtvivlan när hon insåg att de svarta således står för drygt 52 % av morden i USA trots att det finns dubbelt så många vita som lever under fattigdomsgränsen, vilket undanröjer det försonande argumentet som betonar sociala förhållanden som ursäkt för kriminalitet? Har hon dåligt samvete för att det är elva gånger så stor risk att en vit människa blir mördad av en svart i USA än det motsatta scenariot? Är hon betryckt över att världen inte är bättre än att den amerikanska polisen dödar dubbelt så många vita som svarta trots att andelen fängelsekunder är i princip densamma i de båda grupperna, med en viss övervikt åt den svarta delen av befolkningen?

Varför tar inte hon, eller någon annan av alla dessa blödande hjärtan, upp fallet med kvinnan som höggs ihjäl i Kungälv av en invandrare som påstod sig vara 12 år för att slippa straff, men som i själva verket (visade det sig efteråt) var åtminstone 16 år gammal? Är det det faktum att den kvinnan var vit, överviktig och tillhörde den av "intelligentian" så bespottade rasistiska arbetarklassen som gör att hon inte är det minsta värd att göra den minsta manifestation för, medan rånaren, narkomanen och den stadige fängelsekunden George Floyd hyllas som om han vore nästa reinkarnation av Dalai Lama?

Och vad är det Bard säger som är så kontroversiellt och rasistiskt? Jag kan inte få det till att hans uttalande innehåller ens ett uns av rasism:

"If black lives want to matter, then black lives get their fucking shit together, study hard, go to work, make their own money instead of depend on welfare, stop lying, get out of prison, and become heroes instead of self-appointed victims for the world to laugh at. That matters!"

Vad Bard i klartext säger är att svarta ska sluta att betrakta sig själva som offer, att de bör försöka att ta tag i sina liv och se till att hålla sig på den smala vägen, och att de bör undvika att begå brott som gör att de hamnar i fängelse, samt att det vore bra om de fick ordning på sin försörjning och inte levde på bidrag. Det är ett nedlåtande och förenklande budskap värdigt en gottköpsmoralist av Staffan Hildebrands kaliber, men det är definitivt inte mer avlägset från verkligheten än de floskler som Brander et consortes häver ur sig i det här fallet. Och det är inte det minsta rasistiskt eftersom de helt uppenbart är så att de färgade i USA är extremt överrepresenterade när det kommer till grov kriminalitet och dessutom av någon anledning (vi kan för enkelhetens skull kalla det för rasism, men som alla strukturer så bärs rasismen upp inte bara av "förövaren" utan även av "offret", det visste redan Hegel men svenska journalister förefaller vara lyckligt okunniga i det här avseendet, ett faktum som tyvärr knappast är ett unikt särfall) verkar ha oerhört svårt att bryta sig loss från ett mönster där de använder offerrollen som en ursäkt för alla sina tillkortakommanden. Och, som ett litet inpass, om vi nu leker med tanken på att vi vore arbetsgivare, vem skulle vi då helst anställa? En person som är inkapabel att ta ansvar för sig själv, som anser att hela världen och inte minst det samhälle som han lever i är direkt fientliga mot honom och som betraktar varje kritik av det han gör som ett obefogat rasistiskt påhopp, eller en person som inte ser sig själv som ett offer, som tilltror sig själv kapaciteten att agera bortom hämmande sociala mönster och vars närvaro på arbetsplatsen inte innebär att vi måste trampa runt med bomull i skorna eftersom vi annars riskerar att hela tiden kränka honom genom något vi säger eller gör?

Brander är givetvis trogen sin roll som stalinistisk politruk och renlärig, och bilden av Bard som en allvarlig samhällsfiende saknas därför inte i hennes inlägg. Bard beskrivs som "iskall", som en person vars "känslor" en god människa som Brander inte ens kan föreställa sig, som någon som helt saknar "respekt" och som lämnar ett "mörkt moln" efter sig. Det är enligt Brander förvånande "att Alexander Bard med alla sina kontroversiella uttalanden hängt kvar så länge". Viljan att rensa ut det som inte passar en själv verkar i varje fall inte saknas hos Brander, men det är klart, det är ju skillnad på utrensningar och utrensningar. Som jag brukar säga, vi ställer alla gärna upp som koncentrationslägervakter, allt handlar bara om vem det är som sitter bakom taggtrådsstängslet.

En ironisk och mycket avslöjande knorr på det här intellektuella haveriet är ju att Alexander Bard som bekant är homosexuell, men han är det tyvärr inte på rätt sätt. Vore Bard en mysig "husbög" för de kretsar som Brander representerar så skulle han givetvis utan problem kunna glida in i rollen som offer, som tillhörande en förtryckt minoritet, som hunsad, hånad och bespottad av den rasistiska, homofoba och allmänt vedervärdiga stora massan som Brander och hennes vänner försöker sig på att uppfostra. Men det gör inte Bard, trogen sin motsträviga personlighet så vägrar han att yla med flocken. Och det är givetvis ett helt oförlåtligt beteende. Ingenting retar upp de självgoda präktighetsapostlarna mer än ett offer som vägrar att inta offerrollen och som inte låter sig bli föremål för det paternalistiska daltande som "de goda krafterna" så gärna vill ägna sig åt. En "husn...." vill man ha, en färgad person (eller en hbtq:are, en invandrare, en handikappad) som villigt åtar sig att spela med i det spel där de goda får stoltsera med sin präktighet och med sina moraliskt riktiga åsikter, och som kan visas upp i bekantskapskretsen som ett exempel på hur tolerant, vidsynt och präktig den politiskt korrekta individen är. Men ve den som går ur rollen som oansvarigt subjekt, som barn, som mindre vetande, som själlöst offer för strukturer, och börjar antyda att omständigheterna är mer komplicerade än den schablon som målas upp, och att även den svarte, den homosexuelle, transpersonen, m.fl., m.fl., har ett eget ansvar för sitt liv och kanske skulle må bra av att kliva ur sin offerroll.

Och vad blir slutligen resultatet av ett förhållningssätt där den "förtryckta" minoriteten hela tiden visualiseras som ett offer? Jo i praktiken ett totalt omyndigförklarande av den individen, ett närmast obönhörligt bevis för att de minoriteter som man säger sig värna om är hjälplösa och i behov av att andra hela tiden tar hand om dem, eftersom de själva är i princip helt i avsaknad av förmåga att bete sig på det sätt som de som tillhör "majoriteten" förväntas göra. Det uppenbart fördomsfulla och inte minst rasistiska i den hållningen är inte svårt att identifiera. Det kräver bara att man gör det som Brander och hennes vänner verkar vara helt oförmögna att göra, nämligen tänker ett varv till...