Den tomma gestens retorik - Martina Montelius och en självkritik som helt missar målet

Jag gillade Martina Montelius bok Främlingsleguanen. Den var kanske inte överdrivet originell, men den hade en tilltalande sarkastisk och svart ton, uppblandad med absurdistiska inslag som faktiskt ibland rentav fick mig att dra en smula på mungiporna (det är inte det lättaste). Det jag har läst av henne i övrigt, Oscar Levertins vänner och Ibland är man lessen, ibland är man glad har hållit lägre klass utan att därför vara direkt dåligt, men precis som de flesta författare så skriver hon samma bok om och om och om igen, och de två senaste böckerna är i själva verket föga mer än två halvbleka kopior av debutromanen. Det är oförargliga läsupplevelser och man kan både ha och mista dem. Men det gäller givetvis den mesta skönlitteratur. Tron på litteraturens kraft och värde, och inte minst på dess förmåga att påverka folk i "rätt" riktning, har alltid förefallit mig vara nästintill rörande naiv och optimistisk. Men Montelius är tillräckligt flyhänt för att det hon skriver aldrig ska vara riktigt dåligt, och det är inte ofta jag begär så värst mycket mer än så av den skönlitteratur jag läser. När det kommer till politiska inlägg är jag dock betydlig mindre villig att släppa igenom slappt tänkande, generaliseringar och direkt tankevurpor, och om Montelius romaner inte alltid håller högsta klass så håller hennes politiska inlägg alltför ofta direkt pinsamt låg nivå. Vi tittar lite på hennes sätt att "idka självkritik" i hennes senaste inlägg i Expressen:

https://www.expressen.se/kultur/ide/vi-borde-halla-truten-bade-arpi-bard-och-jag/

Vi bryter ner det hela styckevis för att göra det mera åskådligt, och vi börjar då givetvis med rubriken. Den talar om att Montelius vill sätta munkavle på Ivar Arpi, Alexander Bard och, en aning förvånande, sig själv. Det faktum att hon nu skriver ett inlägg om att hon borde hålla tyst är väl därför att betrakta som ett så klockrent exempel på en oxymoron att det borde användas i svenskspråksundervisningen i grundskolan. Eller vad menar hon egentligen? Det är inte helt lätt att lista ut.Men vi gör ett försök.

Så vi går vidare till det första stycket. Där framgår det att det, allt enligt Montelius, är jobbigt för Ivar Arpi och Alexander Bard att det pågår ett arbete för ökad jämlikhet i världen. Vi bortser från att Montelius tillskriver dessa båda herrar åsikter som jag inte alls är säker på att de delar. Det är givetvis en retorisk gest från Montelius sida eftersom hon redan i första stycket har fått Arpi och Bard att framstå som jämlikhetsmotståndare. Och det är som bekant inte överdrivet bra. Montelius själv kommer tydligen undan i det här avseendet, så om det där är anledningen till att Arpi och Bard bör "hålla truten" så gäller det uppenbarligen inte henne, trots att hon inbegrepp sig själv i den grupp som bör tystas redan i rubriken. Men tydligen inte i det här avseendet. Arpi och Bard har fel (tillskrivna) åsikter, och bör därför hålla tyst.

Går vi över till det andra stycket så är det tydligen så att Bard har glömt att nämna att även vita människor lever på bidrag, ett uraktlåtenhet som enligt Montelius uppenbarligen bör straffas med att man belägger honom med munkavle. Detta gäller däremot inte, får man förmoda, de personer som när de pratar om polisvåld i USA "glömmer bort" att nämna att polisen skjuter dubbelt så många vita som färgade amerikaner till döds. Den "glömskan" är helt uppenbart på intet sätt jämförbar med Bards hemska kommentar. Jag kan, även om vi bortser från den uppenbara dubbelmoralen i Montelius hållning, inte låta bli att tycka att det finns någon form av logiskt felslut i hennes resonemang. Dels är det ju så att diskussionen handlar om svarta människor och den rasism som de möter. På vilket sätt är det då det minsta relevant att föra in en annan grupps socioekonomiska status i det sammanhanget, annat än möjligtvis som just den typ av jämförelse som alltså inte görs när det kommer till offer för polisvåld i USA? Problemet handlar ju om hur svarta människor behandlas och för att lösa det problemet bör man beakta alla faktorer som kan ha en inverkan på det, även de färgades ekonomiska förutsättningar. Att därför blanda in de vitas bidragsberoende i den här diskussionen är ungefär lika relevant som att redogöra för hur det ser ut på socialbidragsfronten i Peru. Och för den delen, vem har (förutom Montelius) överhuvudtaget sagt att Bard inte är fullt medveten om att även vita amerikaner lever på bidrag? Men det är helt enkelt inte det som diskuteras, och Montelius argument är ingenting annat än ett närmast infantilt sätt att försöka blanda bort korten. I rättvisans namn bör jag dock tillägga att hon i det här fallet tydligen låter Arpi få behålla sin talan. Att hon anser att hon själv får säga vad hon vill behöver vi inte tveka om.

Stycke tre lyckas infoga ytterligare en svart plump på herr Bards "meritlista då han presenteras som "prostitutionsförespråkare", vilket givetvis syftar till att ge lite extra ful färg till hans påhopp på Bianca Ingrosso. Som alla vet så används begreppet "hora" på ett något vidlyftigt sätt och inte enbart i den strikta traditionella betydelsen som en beteckning på någon av kvinnligt kön som säljer sexuella tjänster. Precis som för de flesta ord så grenar betydelser och användningsområdena ut sig med tiden och ordet får konnotationer som kanske inte alltid har så mycket med ursprungsbetydelsen att göra. Men Montelius lyckas genom det här stycket att få det att framstå som att Bard har hävdat att Ingrosso säljer sexuella tjänster, en tolkning som, om man vill vara snäll, är "något vidlyftig". Men Montelius är uppenbarligen i besittning av något som förefaller vara nästintill en radiosond insatt i Bards hjärna, för hon har ju redan tidigare i artikeln påstått sig veta exakt hur han tänker och resonerar. Vi kan bara beklaga att hon inte har ägnat sig åt djupgående studier i psykologi eller någon annan näraliggande disciplin, för hennes närmast klärvoajanta tolkningsförmågor hade givetvis varit extremt eftersökta inom den typen av yrkesområden. Arpi klarar sig dock helskinnad även genom det här stycket och det är nästan så att man börjar tro att Montelius av ren nåd har bestämt sig för att tillåta honom att öppna käften. Men vi tas omgående ur den illusionen.

För i stycke fyra får båda herrarna återigen klä skott för att deras åsikter inte tilltalar Montelius. Här ägnar sig Montelius åt att förminska sina motståndare på ett sätt som faktiskt är rätt osmakligt. Genom att hävda att Bard och Arpi framför sina åsikter med "vevande armar och skriande tonläge" så får hon det att låta som om herrarna ifråga vore mera i behov av en terapeut än ägnade att delta i en seriös politisk diskussion. Detta trots att det är hon själv som vägrar att behandla sakfrågorna och istället ägnar sig åt ett rent "Ad hominen-angrepp". Om det nu är så att Bard och Arpi framför sina åsikter på det sätt som Montelius tillskriver dem (föga troligt dock, men vi struntar i det), gör det då därför deras åsikter mindre värda att ta på allvar? Är inte det här samma typ av argument som säger att en full kvinna får skylla sig själv för att hon blir våldtagen? Det är i vilket fall som helst ett riktigt lågt och billigt retoriskt trick som Montelius ägnar sig åt, istället för att på ett sakligt sätt bemöta Arpis och Bards kritik och ta ställning till om det finns något fog för vad de säger. För mig personligen gör den typ av argumentation som Montelius här använder sig av mig mera övertygad om att Bard/Arpi faktiskt har en poäng i just det här avseendet, för om det fanns ett empiriskt underlag till att avvisa deras påståenden så skulle Montelius inte ha behövt tillgripa den typ av manipulerande retorik som hon nu gör bruk av. Och, vilket än en gång bör påpekas, Montelius har ännu inte gett några som helst argument till varför hon ska hålla tyst. Fortfarande är det bara Arpi och Bard som beordras att hålla klaffen.

I stycke fem så lämnar Montelius tillfälligtvis Bard ifred och ägnar sig helt åt Arpi (självkritiken lyser fortfarande med sin frånvaro). Om artikeln i sin helhet är usel så sänker det här stycket faktiskt nivån ytterligare en bit (i sig en prestation). På några få rader ägnar sig Montelius återigen åt att tillskriva sin meningsmotståndare (i det här fallet Arpi) åsikter och tolkningar som vi på intet sätt kan sluta oss till att han faktiskt har/gör. Hon radar också upp vad som i praktiken är en mängd försanthållanden, och argumenterar (notera stycket innan då hon anklagade Bard och Arpi för samma sak) med en tydlig emotionell överton, och en offerretorik som det givetvis kan finnas ett underlag för, men som kanske bör underbyggas med något annat än lösryckta schabloniseringar av en verklighet (oavsett om den är Arpis eller någon annans) som Montelius underförstått säger sig ha reell kunskap om, utan att hon därför ger något faktiskt underlag till det påståendet. Förlåt mig, men generaliseringar är inte överdrivet produktiva i en seriös diskussion, oavsett vem som framför dem.

Arpi och Bard är också enligt Montelius "oberörbara", vilket får mig att undra på vilket sätt hon vill att de inte ska vara det? Ser man till den kritik som har framförts mot Bard, och som i förlängningen ledde till att han fick sparken från TV4, och ser man till hur kontroversiella vissa av Arpis texter har betraktats som, så är det för mig fullständigt uppenbart att om det är någon i den här trion som är "oberörbar" så är det Montelius själv. Montelius tycker alltså att det är hemskt att någon inte får det jobb som han/hon har sökt eftersom de har fel namn, en tes som för övrigt är extremt svårbevisbar om vi ska vara ärliga. Det kan vara ett tecken på fördomar, men det behöver inte nödvändigtvis vara det. Något som dessutom kanske kommer som en överraskning för Montelius, som är uppväxt i den kulturella överklassen, är att det faktiskt är så att rätt många etniska svenskar inte heller får de jobb som de söker, och vi kan nog kanske rentav ana att det i åtminstone några fall handlar om att de inte är i besittning av de kontakter som Montelius har skaffat sig enbart genom att hon är dotter till en akademiledamot och uppvuxen i överklassorten Täby. Och om det nu är så att det är okej för Montelius att Bard sparkas på grund av sina åsikter så säger det väl i första hand en del om hennes förhållande till vår grundlagsfästa demokrati, och det som sägs är inte direkt smickrande för henne. Hennes argument att Bards arbetsgivare har rätt att ha en "kravlista" (som Bard i det här fallet då inte uppfyllde) medan andra grupper i samhället uppenbarligen inte ska möta samma typ av krav verkar minst sagt besynnerlig. Säger Montelius att de som har svårt att få jobb ska få det genom att vi tar bort den typen av krav som hon tycker att Bard ska leva upp till? Och varför gör hon i så fall det? Är det för att hon anser att den som har ett konstigt klingande namn är ur stånd att leva upp till den typen av krav och därför bör behandlas med betydligt mer hänsyn? Jag vet inte, men någonting i det resonemanget får mig att ana att Montelius kanske inte är så fri från fördomar som hon gärna vill tro att hon är.

I det näst sista stycket så framgår det att vad Montelius egentligen säger är att det är rätt att sparka en person för att han har fel åsikter, och att det på intet sätt kan vara synd om de personer som når ut med sina åsikter. Förlåt mig, men jag trodde att en av demokratins absoluta grundpelare är att alla individer ska behandlas lika, och jag har väldigt svårt att tycka att det är korrekt att särbehandla någon negativt bara för att han eller hon är i besittning av en medial plattform som når många människor, eller för att den personen har en ekonomisk status som ligger på en högre nivå än genomsnittet. Om Bard hade varit en kommunalanställd sopåkare i Vingåker, hade det då varit mindre korrekt av hans arbetsgivare att sparka honom? Och att avfärda Arpis kritik av genusvetenskapen på det raljerande sätt som Montelius gör kastar ett löjes skimmer över henne, och inte över Arpi som var måltavlan för hennes putslustigheter. Sättet att förminska någon genom den där typen av nedlåtande klappar på huvudet är direkt paternaliserande och antyder att Montelius är övertygad om att hon själv har skådat ljuset, medan Arpi, så länge han finansierar det själv, av ren nåd får fortsätta med sin helt felslagna och rent ut sagt barnsliga kritik av de rätta dogmerna. Det är en härskarteknik som Montelius använder sig av, och den är inte överdrivet trevlig att beskåda.

I det sista stycket går det så slutligen upp för Montelius att hon från början (alltså i rubriken) inbegrep sig själv i den trio som skulle tystas, något som man får vara nästan översinnligt duktig på att läsa mellan raderna för att kunna uttyda av själva artikeln. Så med en tom retorisk gest påstår hon slutligen att det inte är synd om vare sig Bard, Arpi eller henne själv. Den gesten blir om möjligt ännu ihåligare när man betänker att hon har använt hela artikeln till att föra fram argument för att Arpi och Bard bör hålla käften, medan hon inte gett något som helst skäl till varför hon själv ska förses med munkavle. Hon tycker nu att vi ska lyssna på andra som inte har samma utgångsläge som den här trion har, men hon har redan slagit fast att det är exakt vad hon själv gör, medan Arpi och Bard däremot är fullständigt okänsliga för alla som inte intar samma sociala position som dem själva. Så vad hon egentligen säger är att vi ska lyssna på någon som säger exakt detsamma som hon säger, eftersom Montelius, trots sin överklassbakgrund, ser sig som en taleskvinna för de utsatta minoriteterna och de svaga i samhället. Så egentligen behöver Montelius inte tystas, eftersom hon redan vet vad som är passande att säga. Hon har redan lyssnat in sig på de grupper som Arpi och Bard påstås vara helt okänsliga för. Om vi tänker oss att hon låter någon annan tala i hennes ställe (om så skulle bli fallet, den här artikeln är väl ett bevis för att det inte är överdrivet troligt) så skulle den personen använda Montelius egna ord, tala med den röst som hon själv använder och tolka världen på det sätt som Montelius själv gör. Hon skulle därigenom i praktiken ersättas av en klon av sig själv. Detta medan Bard och Arpi, som uttrycker åsikter som går emot det Montelius tror på och förfäktar, bör tystas helt och hållet och inte ersättas av någon som kan föra fram deras perspektiv på samhället. Tydligare kan det väl inte sägas att när Montelius sätter sig till doms över vem som får tala och vem som bör tiga i församlingen så är det de från henne avvikande rösterna som hon vill tysta. Hur det går ihop med hennes påstått toleranta hållning är något som jag faktiskt inte kan ge något svar på. Men tillvaron är som bekant full av gåtor, och det här är nog knappast någon av de viktigaste.

Slutligen skulle jag ändå finna det en smula roande om vi gjorde det Montelius rekommenderar att vi ska göra, dvs. ge någon som saknar möjlighet att göra sin röst hörd möjligheten att göra just det, och det visar sig att den personen inte alls delar Montelius åsikter. För tänk om det visar sig att underklassen faktiskt också tänker fel och inte på något sätt är villig att underordna sig de som vill den väl? Då blir det många röster som måste tystas...