Tom i bollen - Tankar från en damfotbollsspelare

Nilla Fischer, sedan länge landslagsspelare i damfotboll, säger så här i dagens Expressen:
"– När jag funderar på det känns det jävligt tråkigt. Jag tycker att jag är värd lika mycket som en herrfotbollsspelare... Men jag försöker att inte tänka på de orättvisorna för mycket, skulle jag göra det skulle jag nog bli dum i huvudet." 

Jag vill bara förtydliga fröken Fischers yttrande en smula. Hon riskerar inte att bli "dum i huvudet", hon är det redan. Men har man som Fischer en världsbild där man själv är ett oskyldigt offer för strukturer som det knappt går att vare sig identifiera eller definiera (inte minst eftersom det då finns en uppenbar risk att detta försanthållna faktum blir betydligt mera komplicerat än vad en ytlig anblick kan ge för handen), där förövaren per automatik är av ett kön och offret av ett annat, och där man förespråkar könsgrundad särbehandling samtidigt som man går till storms mot den, så går det kanske inte att begära att de resonemang som förs samtidigt utgör någon form av uppvisning i intellektuell stringens. Resultatet blir istället ett mischmasch av paranoida vanföreställningar, selektiv varseblivning och ren skär imbecillitet. 

Tittar vi på den socialiseringsiver som verkar florera bland många av damidrottens utövare så är den nästan rörande i all sin stupiditet. Det är fortfarande så att de flesta damfotbollsmatcher inte lockar någon publik att tala om, oavsett vilken nivå det handlar om. Linköpings FC, som har vunnit damallsvenskan under de senaste två åren, har ett publiksnitt på inte ens 1000 personer i en stad som är den femte största i Sverige. Det kan jämföras med Åtvidaberg, en östgötsk "skitort" med inte ens 8000 invånare. När det laget låg i Allsvenskan för ett antal år sedan så hade man ett publiksnitt vid sina hemmamatcher på lite drygt 4000 personer. Om motsvarande siffror i förhållande till befolkningsunderlaget skulle gälla för Linköpings FC så skulle det damlaget ha runt 60 000 åskådare per match. 

Men självklart ska fröken Fischers och hennes kvinnliga kamrater ha lika mycket betalt som herrfotbollsspelarna, fastän de flesta damfotbollsspelare verkar vara födda med två stödjeben. I den andan tycker jag givetvis också att hötorgskonstnärers verk ska säljas för samma belopp som van Goghs tavlor, att en ordinär fysiklärare på en högstadieskola i Alingsås bör få nobelpriset i fysik nästa gång, att lunchen på Torstens pizzeria prismässigt bör ligga på samma nivå som en trestjärnig lyxkrog på Manhattan, och själv tänkte jag pretendera på att bli utsedd till ledare för balettakademien, trots att jag är ungefär lika dansant som ett kylskåp. 

Vad Fischer förespråkar är alltså inte lön efter prestation, utan lön efter kön. Hade en man sagt samma sak så hade han blivit tvungen att emigrera till polartrakterna eller någon annanstans där avsaknaden av korkade feminister är lika påtaglig som befriande. Nu går det i och för sig att invända att den svenska deckarvågen (som dessutom innefattar rätt många kvinnliga författare) i sig är ett bevis för att man inte behöver vara bra på det man gör för att det ska sälja. Problemet är bara att idrottspubliken, i varje fall den kunniga delen av den, inte är lika lättduperad som många läsare verkar vara, kanske beroende på att den som överhuvudtaget har något som helst begrepp om hur fotboll spelas rätt fort inser att damfotbollen fortfarande håller en skrämmande låg nivå. Det är därför fullt naturligt att de får en dålig lön, för en herrfotbollsspelare som spelar i division 5 får väl i bästa fall sitt matchställ och sina skor betalda. Och då håller den genomsnittlige herrspelaren i den divisionen en klass som skulle göra honom både till skyttedrottning i  nästa Damfotbolls-VM och en världsstjärna inom damfotbollen. 

När ska kvinnor växa upp? Hela tiden låter det så här: "Det är så orättvist, det är så synd om mig, jag vill också ha tårta fast jag inte fyller år för annars blir jag kränkt", m.m., m.m. Vad är det för jävla barnsligheter? Lika lön för lika arbete är den princip som gäller, att den riktlinjen sedan innebär en del knepiga avvägningar är en annan sak. Fischer är verksam på en konkurrensutsatt marknad där det hon har att erbjuda helt uppenbart är betydligt mycket mindre värt än det som hennes manliga kollegor erbjuder, svårare än så är det inte. Hon kan inte tvinga folk att tycka om det hon gör när de bevisligen inte gör det, och hon kan inte med någon form av trovärdighet hävda att skräp ska betalas med samma pris som kvalitet. Oavsett vad man tycker om marknadsekonomins principer så skulle ett sådant förhållningssätt utan tvekan få tämligen bisarra konsekvenser, av vilka jag har berört några ovan. Och när den typen av undantag från en socialdarwinistisk marknadsmodell förespråkas av en representant för ett annat utpräglat socialdarwinistiskt inslag i vårt samhälle, nämligen idrotten, då blir det både självmotsägande och rent ut sagt korkat. Det enda Fischer och övriga kvinnliga "bollbegåvningar" kan göra är att antingen lära sig spela bättre för att få mer publik, alternativt leta efter den typ av publik som både gillar och köper dynga och är lika glada för det. Något får mig att tro att det sista förslaget är den mest lovande utvägen ur detta dilemma. Själv nöjer jag mig med att ägna mig åt det jag tycker håller hög kvalitet, och då helt utan hänsyn taget till könet hos den som har producerat det jag konsumerar.

https://www.expressen.se/sport/fotboll/det-ar-fortfarande-for-javligt-att-vara-kvinna/

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/tomma-stolar-allt-storre-problem-for-idrottsklubbar

Från Horace till Horace – En lektion i att hålla masken

Charles Darwin blev på sin ålders höst alltmer intresserad av maskar och hyste en inte föraktlig beundran för de små krälande varelsernas allmänna idoghet. Den sista mera omfattande studien som han kom att göra behandlade också just maskarna och utgavs 1881 med titeln The Formation of Vegetable Mould through the Action of Worms, with Observations of their Habits, en bok som dessutom omedelbart visade sig bli något av försäljningssuccé, i varje fall i jämförelse med Darwins tidigare verk. Till sin hjälp vid sina maskstudier hade Darwin sin son Horace, och tycker man om synkronicitet, om än kanske i dess mest långsökta form, så är det inte utan att det går att dra vissa paralleller till en annan Horace som, visserligen motvilligt, har varit flitigt omskriven under de senaste månaderna.

Darwins intresse för daggmaskarna hade dock väckts långt innan bokens publicering, via ett samtal med hans morbror Josiah Wedgwood, som vid en promenad gjorde Darwin uppmärksam på att den kalksten och den marmor som femton år tidigare hade legat uppe på markytan nu var begravd under densamma. Wedgwood framförde då sin hypotes om att det var maskarna som var ansvariga för den förändring som hade skett, en tanke som uppenbarligen slog rot i Darwins alltid lika vetgiriga huvud. När han senare bosatte sig i Down House kom Darwin därför att själv sprida ut diverse stenar på sina ägor och iakttog med intresse hur dessa sjönk allt djupare ner i jorden för varje år som gick.

Wormstone av förhistorisk modell

Till sin hjälp vid denna studie hade han sin son Horace, som hade flyttat hem till fadern efter att 1876 ha förlorat sin hustru i barnsäng. För att mäta maskarnas inverkan på den omgivning inom vilken de levde konstruerade Darwin och son en s.k. Wormstone, där en metallstång sattes i ett hål i stenens mitt, och sedan förankrades i berggrunden för att inte även den skulle omfattas av förändringar i jordlagren. Därefter mättes de förändringar i stenens läge som skedde under årens lopp med hjälp av en s.k. ”wormograph” som Horace hade uppfunnit, och som mätte skillnaden i höjdnivå mellan stenen som den var placerad på och metallstången som var fixerad i ett fast och förhoppningsvis oföränderligt läge.

Horace II

Horace I

Historien förtäljer inte om denna uppfinning, som tydligen ska finnas kvar på Down House, också kom att användas för att mäta andra företeelser, men det är väl inte utan att man kan undra om inte svenska akademiens förrförre ständige sekreterare hade varit i behov av en något modifierad variant av denna tekniska innovation. Hade han haft tillgång till den här typen av apparatur så hade Horace (Engdahl alltså, inte Darwin...) kanske varit i stånd att se hur nivån, och då inte minst moraliskt, under årens lopp hade sjunkit allt mer bland de aderton, och fört grus och jord upp till ytan där bildningens fasta stenar borde ha legat orubbade. Kanske hade han också låtit sig inspireras av detta till att ta några åtminstone vacklande kliv in på helmintologins område, vilket säkert hade kunnat lära honom att skilja nyttiga maskar från mera parasitartade sådana, en kunskap som verkar vara lika svårfunnen som välbehövlig inom akademiens domäner.

Demaskerad kulturprofil

Maskerad kulturprofil

Vissa hade säkert invänt och hävdat att det här ligger helt utanför de riktlinjer som bör styra en hedervärd och anrik institution som svenska akademien, men i själva verket är de historia kopplingarna uppenbara. Vi kan rentav gå tillbaka ända till akademiens grundare, Gustaf III, och hans minst sagt ominösa möte med en av Anckarströms kumpaner, då den sistnämnde påstås ha hälsat den svenske konungen med orden ”God afton, vackra mask!” strax innan det ödesdigra skottet föll. Då som nu handlade det om privilegier och privilegiers missbruk, även om det vid den tiden var nedärvda och inte kulturellt förvärvade meriter som tillförsäkrade individen dess plats vid smörgåsbordet. Att den nutida akademien i dess tämligen avfalnade glans alltmer liknar den degenererade adel som Gustaf III retade upp sätter onekligen en viss ironisk spets på skeendet, och vi kan väl i varje fall tillåta oss att undra om Gustaf hade varit lika måttlig i sin kritik av akademien som vår nuvarande konung har varit, även om vi då givetvis också bör ta hänsyn till skillnaderna mellan upplyst envälde och parlamentarisk demokrati.

Vi kan väl också konstatera att en viss omskrivning av akademiens beryktade valspråk bör vara på sin plats i det här sammanhanget, men att ersätta den numera något devalverade devisen ”Snille och smak” med den betydligt mera passande ”Snille och mask” kräver bara en liten justering och kan säkert bli ett i folkmun etablerat uttryck tämligen omgående. Detta inte minst då det på ett betydligt mera passande sätt beskriver akademiledamöternas moraliska halt, utan att därför ta ifrån dem den intellektuella glans som deras litterära och kulturella prestationer förlänat dem. För som alla vet, god konst och god moral är bara ytterst sällan kompatibla begrepp.

I väntan på min kallelse till nästa, förhoppningsvis inte fullt så komprometterade, uppsättning av den svenska akademin nöjer jag mig tillsvidare med att ge detta prov på min gedigna bildning (snille) och på det osedvanligt säkra omdöme (smak) som åtföljer den. Så som landet nu ligger kan man väl aldrig vara riktigt säker på vem som är sekreterare för denna illustra förening under innevarande vecka, men oavsett vem det är som hör av sig lovar jag att ställa mig positiv till mitt stundande inval. Det tycker jag mig vara skyldig det svenska folket och det begeistrade jubel som kommer att möta mig vid inträdet lovar jag att ta emot med lite lagom klädsam blygsamhet.

Sörlin, Sverker, Den blinde skaparen: En essä om Darwin och livets sammanhang (Weyler, Stockholm, 2009)

https://www.geocaching.com/geocache/GC2FBCF_darwins-wormstone?guid=f02dcf3e-8ca8-463a-9cc2-92931648c36c

https://www.sciencelearn.org.nz/resources/22-charles-darwin-and-earthworms

 

Även ett självspelande piano kan haka upp sig - Lars Lindström och upprepningens ädla konst

Det bör redan inledningsvis i rättvisans namn konstateras att Lars Lindström utgör ett ovanligt stort bottennapp även när det kommer till svenska journalister/krönikörer, och att han t.o.m. i ännu högre utsträckning än "undertecknad" kan göra anspråk på att leva upp till den beskrivning som någon gjorde av Hitler när den sistnämnde gick igång med sina monologer, en beskrivning som sa att Hitler var som en grammofonskiva som hade hakat upp sig. Lindström spelar kanske inte riktigt samma melodier som Hitler, men även den mest trallvänliga slagdängan blir rätt fort extremt tjatig om den upprepas in absurdum.

I dagens krönika i Expressen går Lindström som alltid till storms mot SD, vilket helt enkelt har blivit herr Lindströms levebröd. Det är ungefär som att jag skulle livnära mig på att skriva krönikor om Centern, dvs det kan vara roande när man läser en eller två eller möjligtvis tre av dem, men när det börjar mala på tomgång så blir det snarast irriterande (jag ber härmed om ursäkt för mitt svammel, men däremot inte för Lindströms).

Lindström senaste bedrift är att han gör vad som kanske kan kallas för en inverterad nazistkoppling till SD, då han hävdar att deras förslag till återvandring av invandrare handlar om "massdeportation", vilket kan ses som en variant av nazisternas "rekreationsresor österut", som i själva verket handlade om internering i uppvisningskoncentrationslägret Theresienstadt. Men det är Lindström som är nazisten i det här fallet, inte SD, eftersom det är han som lägger in en annan betydelse i ordet "återvandring" än vad som normalt finns där. Det är nämligen inget ovanligt att länder ger bidrag till att invandrare som av olika skäl ändrar sig flyttar tillbaka till de länder som de kommer ifrån. Det är inte heller något kontroversiellt, så länge det inte handlar om fysiskt tvång, vilket Lindström vill få det att se ut som.

Han tar också upp SD:s partiprogram från 1999, där de kräver repatriering. Jag skulle i så fall föreslå att han tar upp Bondeförbundets/Centerns partiprogram från 30-talet där de förespråkar rashygieniska åtgärder och socialdemokraternas och vänsterns senare partiprogram där de partierna förespråkar väpnad revolution. Hitler hade i det avseendet en både förnuftigare och mera pragmatisk syn på politiken än vad Lindström har, eftersom den förstnämnde lät NSDAP:s beryktade 25 punkter stå kvar som de gjorde i partiprogrammet (som aldrig ändrades) samtidigt som han uttryckligen deklarerade att han inte tänkte följa dem, eftersom handlingar och handlingskraft inte skulle låta sig bindas av det skrivna ordet. Så fungerar alla politiska program, men i det avseendet, som i de flesta andra, verkar Lindström vara både mera obegåvad och mer okunnig än vad Hitler var. Det är kanske inte någon direkt merit.

Lindström hävdar också att SD vill dekapitera större delen av befolkningen. Vilka han inbegriper i ordet vi i meningen "I framtiden kommer vi att skaka på våra små huvuden åt detta, om vi har några kvar" är dock oklart. Jag utgår ifrån att han befarar att just hans hals kommer att vara särskilt utsatt för giljotinens/bödelsyxans framfart, men i så fall har jag några trösterika ord till honom. Jag tror nämligen inte att vare sig han eller hans omgivning kommer att märka någon som helst skillnad om det nu skulle vara så att han bokstavligen tappar huvudet.

Lindström föreslår också, om än i raljerande ton, att vi ska utvisa 40-talistgenerationen, en grupp som det, till skillnad från invandrare och andra minoriteter, helt uppenbart är fullt acceptabelt att stereotypisera och behandla på ett sätt som skulle väcka direkt avsky om samma sak gjordes mot någon av de "svagare" grupperna. Även om vi bortser ifrån att hela den diskussionen stinker makarna Myrdal, 30-tal och Kris i befolkningsfrågan, med allt vad det innebär, så kan vi kanske någon gång unna inte bara oss utan även den generation som föddes på 40-talet att åtminstone reflektera över vad den generationen faktiskt har gjort för det svenska samhället. Jag vet att Lindström ironiserar, men för mig är det lika osmakligt att föra in de samhälleliga kostnaderna för en grupp människor av en viss ålder som när det kommer till den utpekade gruppens etnicitet. Och dessutom är det helt uppenbart ett skott i den egna foten på den som för fram den typen av beräkningar, eftersom varje individ utgör en extrem kostnad, inte minst miljömässigt. En fråga som är i princip helt tabu att föra fram, eftersom det skulle innebära att vi på ett verkligt radikalt sätt skulle bli tvingade att ifrågasätta det sätt på vilket vi lever.

Det vill dock inte Lindström, eftersom han, precis som de flesta andra inom både den progressiva och mera "regressiva" delen av det politiska spektret är tillväxtonanist. Vi återkommer till den frågan senare och tittar istället på Lindströms friserade siffror angående invandrares del av den yrkesaktiva befolkningen. Det är visserligen, om vi förlitar oss på SCB, så att den andel av befolkningen i arbetsför ålder som kommer att ske under de närmaste decennierna i högre grad kommer att utgöras av invandrare (även om prognoser av den arten alltid är förknippade med viss felmarginal). I det fallet har Lindström rätt. Det framgår dock lika tydligt av SCB:s siffror att andelen faktiskt yrkesverksamma utrikes födda män och kvinnor har minskat radikalt sedan i slutet av 80-talet. Detta har givetvis att göra med att det till stora delar handlar om en flyktinginvandring och inte om en regelrätt arbetskraftsinvandring. Det är två skilda ting, men tenderar att blandas samman oavsett från vilket politiskt håll frågan diskuteras. Och det bör givetvis poängteras att det här inte handlar om någon form av skuldbeläggning, i varje fall inte någon sådan som går utöver individnivån, utan om ett konstaterande av ett samhälleligt problem som bör lösas på ett eller annat sätt. Knappast dock genom låglönejobb för invandrare, eftersom det vare sig tillväxtekonomiskt (om man nu vill försvära sig åt den heliga kon) eller socioekonomiskt är en lösning som är produktiv, eller, för den delen, ens tillnärmelsevis anständig.

Men vad Lindström bör förespråka om han är ärlig är alltså en regelrätt arbetskraftsinvandring, och inte en flyktinginvandring, eftersom den sistnämnda utgör ytterligare en ekonomisk börda för det samhälle som tar emot nämnda flyktingar. Sedan är det en helt annan sak om valet görs att dessa grupper ska tas emot av humanitära skäl. Det bör kanske ett samhälle som kallar sig självt för anständigt göra, men då ska det också göras med öppna ögon inför de kostnader och påfrestningar som detta medför. Detta anses dock som ofint, och på gränsen till rasism och t.o.m. ibland över den gränsen, av samma personer som inte har några som helst problem att deklarera kostnaderna för vissa åldersgrupper i det här landet. Att dementa och äldre kostar pengar medger Lindström gladeligen, medan han väljer att blunda för andra kostnader som inte passar in i hans ideologiskt färgade världsbild. Det är om inte direkt ohederligt så i varje fall inte något som hans argumentation vinner på.

Det riktigt stora problemet i den här frågan är dock även det något som både Lindström och de flesta av de övriga deltagare i den här diskussionen väljer att ignorera. Om nu detta görs på grund av okunskap, ovilja att inta en verkligt kritiskt hållning, extrem framstegs- och tillväxtoptimism, eller på grund av andra former av ideologiskt färgade tolkningar, kan vi låta vara osagt. Jag utgår ifrån att det i första hand handlar om den hållning som bondfångare av Hans Roslings art underblåser, d.v.s. en närmast blind tilltro till att allting ordnar sig om vi bara kör på som förut och tolkar världen i ett rosenskimrande sken. Implicit i den hållningen finns en tro att vi faktiskt rentav kan sätta oss över fysikens lagar, och vill man hitta en motsvarighet till den formen av helt verklighetsfrånvända tolkningsraster så får man väl i så fall vända sig till den religiösa sfären. Och den gamla bibliska doktrinen om att människan är satt på jorden för att härska över resten av dess innevånare är väl sällan så påtaglig som när man hör tillväxtekonomins förespråkare prata sig varma för sin tro. Det är uppenbarligen helt oproblematiskt att vi fortsätter att öka vår befolkning i obegränsat antal, oavsett om det sker på nationell eller global nivå, och konsekvenstänkandet verkar vara i princip helt bortblåst. Det pratas alltid om att vi ska lämna jorden till våra efterkommande, men som det börjar se ut nu så finns det väl snart inte mycket mer än en kvadratmeter per person att lämna över. Och jag vet inte heller om det finns någon form av vision som inbegriper skapandet av ett medicinskt elixir som gör att vi någon gång i framtiden kommer att sluta åldras (hemska tanke...) och att alla dödliga sjukdomar kommer att bli utrotade. Även om vi bortser från det faktum att barn och yngre behöver födas, fostras och utbildas för att bli "produktiva" samhällsmedborgare, och att skapandet av nästkommande generation individer kostar minst lika mycket som vårdandet av föregående generation, något som man verkar vilja förbigå med tystnad, eftersom det uppenbarligen bara är pensionärer (och/eller invandrare) som kostar någonting i det här samhället, så liknar det hela mest av allt ett ekorrhjul som snurrar i en hastighet som alltmer börjar närma sig det okontrollerbara. För de generationer som föds nu, och den yrkesaktiva delen av befolkningen som vi nu ska förlita oss på, oavsett om den är invandrad eller infödd, kommer självfallet även den att bli gammal, grå, dement och orkeslös. Vem ska då ta hand om den gruppen? Med största sannolikhet nästa generation av ännu fler individer som ska tillföras det svenska samhället på ett eller annat sätt.

Någonstans finns det en gräns, och mycket talar för att vi faktiskt redan med råge har överskridit den. Men det heliga barnafödandet får inte, i ännu mindre grad än tillväxttron, ifrågasättas, för de små telningarna är ju så söta och puttenuttiga, och även om våra egna liv är miserabla och aldrig blir som vi har tänkt oss så har vi ju i varje fall spridit våra erbarmliga gener vidare och någon gång, kanske flera hundra år framåt i tiden, kan någon av våra ätteläggar kanske ta revansch för våra egna tillkortakommanden. Jag är ingen anhängare av spelteori, en autistisk tolkningsmodell som passar bäst för nationalekonomer och andra skrån som sätter en ära i att låta teorierna styra deras verklighetsuppfattning istället för tvärtom, men den kanske mest elementära av alla dess modeller, "allmänningens dilemma", är givetvis lika applicerbar på mänskligheten i stort som den är på en gemensam betesäng i ett jordbrukssamhälle. Men den dumhet som kännetecknar bonden som släpper ut en extra ko och därigenom tar död på hela sin kreatursbesättning verkar vara nästan universell. Och i förhållande till det bleknar det mesta av våra problem ner till rena trivialiteterna.

Slutligen konstaterar jag att Lindström, precis som sina korrekta åsiktsfränder, även raljerar över begrepp som "svenskhet", och det vore väl en nåd att stilla bedja om att den språkkritiken riktade sig även mot flera av de försanthållanden som Lindström försvär sig åt. Men vill man vara ironisk (och det vill man givetvis) så går det samtidigt att konstatera att om det nu inte existerar någonting som svenskhet (vilket äntligen även borde eliminera allt enfaldigt gaggande om "den svenska avundsjukan" och jantelagen) så existerar det givetvis inte heller några andra kulturella eller sociala särdrag överhuvudtaget. För om det inte finns en typisk svensk identitet, så finns det knappast någon typisk engelsk, kenyansk eller afghansk identitet (för att bara ta några exempel). Detta utplånande av allt som särskiljer oss från varandra (vilket givetvis är en våt dröm hos de goda människor som av någon outgrundlig anledning, troligtvis en blandning av dumhet och okunskap, tror att mänskligheten är en enda stor gemenskap) förklarar givetvis också varför de som förespråkar den här tolkningen inte förmår att se de kulturkrockar som faktiskt dyker upp i det vardagliga livet. För om det inte finns några särdrag, oavsett vad som har orsakat dem, så finns det inte heller några konflikter som kan vara baserade på dem, eftersom du aldrig kan kollidera med något som inte existerar. Därigenom har man löst det stora problemet hur vi alla ska kunna hålla sams. Att det var ännu ett exempel på en operation som lyckades trots att patienten dog bör vi väl helst av allt inte låtsas om.

https://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/ar-det-bara-massdeportation-av-vissa-grupper-som-kan-fa-sverige-i-balans/

https://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2009K03_TI_04_A05TI0903.pdf

När tivolit kom till byn - Gary Glitter och det överdrivna utbudets konsekvenser

Stig Claesson, eller rättare sagt Pettersson, huvudpersonen i boken Henrietta ska du också glömma från 1977, är en typisk Slaskaraktär, medelåders, vemodig till sinnet och så där lite lagom på kant med en värld som framstår som alltmer obegriplig. Bland allt det som Pettersson lamenterar över finns sorgen över att det inte längre finns några marknadsspektakel, och att det var länge sedan han träffade någon steppdansös som sålde liniment till trumsjuka kor. Själv åker han numera runt med en ”kåtshow”, d.v.s. ett stripptält, efter att förgäves ha försökt sig på att turnera med både ormar och tyska dvärgar, och uppgivet tvingats konstatera att det dels förde honom nära ruinens brant och dels var närmast osannolikt larvigt. Själv har jag ingen erfarenhet av vare sig kåtshower, ormar eller tyska dvärgar, attraktioner som säkert har sina fördelar, utan att vi därför behöver gå in närmare på just det området här. Dock är jag så pass gammal att jag faktiskt har besökt ambulerande nöjesfält, och det vid ungefär den tid som Slas skrev sin bok. Det är från dessa uppenbarligen rätt svårutplånade minnen som vi hämtar dagens sedelärande exempel.

Jag har inget minne av vad tivolit hette, om det nu över huvud taget hade något namn, och jag har i ärlighetens namn inte heller gjort några större ansträngningar för att få fram det. Men det spelar mindre roll, ett namn binder så lätt fast en företeelse i en tolkningsram av mera strikt modell, och när vi nu närmar oss barndomens tivolin så gör vi det mera som om de vore en form av arketyper, representanter för ett löfte om en vidgning av den snäva sfär som ett barns vardagsliv så ofta utgör. För om man växte upp i ett litet svenskt samhälle i slutet av 60- och början av 70-talet så hände det för det mesta ingenting alls, och man var i stort sett helt utlämnad åt sin egen fantasi och sin fabuleringsförmåga om man ville att barndomen skulle få det magiska skimmer som den så ofta verkar ha haft för en del andra, om man nu ska fästa någon tilltro till yttranden från nostalgiker med utpräglade anlag för amnesi. Ett bärande inslag i min barndom, och inte minst i min ungdom, var i vilket fall som helst en uttråkning som ibland var så total att jag nästan hade välkomnat ett kärnvapenkrig som ett uppiggande avbrott i tristessen. Så när tivolit kom indånande (eller rättare sagt inputtrande, då attraktionerna fraktades på traktorer och gamla trötta lastbilar) i det lilla samhället så var manegen både vattnad och krattad och förväntningarna hos de yngre invånarna om inte uppskruvade till hysterins höjder, så i varje fall med säkerhet helt i nivå med vad tivolins ägare hade räknat med. För det fanns givetvis en beräknande kalkyl bakom det faktum att tivolit ifråga gästade hålor där dagens höjdpunkt för många bestod i att tömma regnmätaren. Det är kanske elakt, och överdriver med säkerhet de ekonomiska förvärvsmöjligheter som fanns i branschen, om man jämför den här typen av tivolin med rovdjur som smyger sig på sårade, sjuka eller allmänt klena bytesdjur eftersom de är lättast att fälla. Men det är samtidigt självfallet ingen nackdel om man som tivoliägare väljer att lägga sina stopp på platser där t.o.m. en orienteringstävling arrangerad av den lokala idrottsklubben skrivs in som en central händelse i bygdens historia. Vi var kort sagt mottagliga, mer än villiga att låta oss förföras av den rustika charm som tivolit hade att erbjuda, och jag tror inte att någon blev besviken.

Besviken är jag dock över att minnet sviker mig när det kommer till det första besöket som tivolit gjorde. De gästade nämligen det lilla samhället minst två år (det kan ha varit något år till, men jag har för mig att det rörde sig om två år efter varandra). Det nästintill enda jag lyckas dra mig till minnes av det första årets besök är att de då fick slå upp sina tält och attraktioner vid den lokala badplatsen, något som bör ha ställt till en del besvär, eftersom marken lutar om inte betänkligt så i varje fall påtagligt. Andelen lutande tält gav säkert det hela en viss air av Pisa, vilket på sitt sätt är kongenialt då tivolin inte sällan förknippas med italienare, men valet av plats kan i varje fall inte sägas ha varit helt optimalt. I övrigt är det enda jag drar mig till minnes, frånsett att det regnade under de dagar då tivolit var i drift, att det fanns ett tält där man kunde satsa sin veckopeng, en tjugofemöring i taget, i en form av primitiva spelautomater, en sorts enarmade banditer som på sitt sätt var ännu mera utstuderat konstruerade än de som har gett den här typen av maskiner deras namn. Det gick nämligen inte, vilket givetvis var helt i enlighet med svensk lag, att vinna någonting annat än runda polletter med hål i mitten (de såg ut ungefär som vissa danska mynt, men jag har för mig att de var av plast) som i sin tur bara gick att använda i samma maskin som man tidigare hade vunnit dem ifrån. Den maskinen saknade för övrigt all den flashighet och de klatschiga ljud som mera elaborerade spelautomater redan på den tiden kunde skryta med, något som i varje fall inte förhöjde nöjesvärdet. Sedan förtäljer givetvis inte historien om det var så att de äldre besökarna, på det sätt som har gjorts med dagens Jack Vegas-maskiner, kunde satsa större slantar på maskinerna ifråga och sedan i lönndom växla in polletterna mot hårdvaluta efter en avslutad spelsession. Det var i så fall något som gick mina oskyldiga barnaögon förbi.

Nästa besök har jag dock betydligt fler minnen av, och då hade också tivolit anvisats en betydligt mera lämplig plats bredvid den lilla järnvägsstationen. Tonen hade slagits an redan innan tälten och stånden var på plats, då jag och en av mina vänner, hängande över styrena på våra cyklar vid en av ortens två kiosker (det här var på den tiden då det gick att driva kiosker i mindre samhällen och kanske t.o.m. tjäna en och annan spänn på det) överhörde en konversation mellan några av tivolits medarbetare. Fast överhörde är kanske inte rätt ord, eftersom de unga männen som det handlade om noga sneglade på oss innan de drog en skröna om hur de hade blivit stoppade av polisen vid något tillfälle och hur någon av dem, innan de åkte sin väg igen, hade stuckit ut handen genom sidorutan på bilen och snott åt sig mössan från en av poliserna. Vår andäktiga beundran var givetvis illa dold och förvandlade inte bara tivoliarbetarna till en sentida variant av stråtrövare utan skänkte också automatiskt tivolit en lite mörkare och mindre barnslig klang, något som på intet sätt minskade dess attraktionskraft.

Fel ko

Bland de mera handfasta attraktionerna fanns självfallet en fiskdamm, där man via ett spö, ett snöre och en vidhängande magnet kunde fånga små flytande fiskar och sjöstjärnor av plast som så sakteliga flöt omkring i en bassäng. Det var alltså, om inte mitt minne sviker mig, frågan om en fiskdamm med riktigt vatten. Och jag har dessutom för mig att vattnet drevs framåt av någon form av mekanisk anordning och att man således fick fånga sitt byte i flykten. Så autenticitetskraven var uppenbarligen höga (måhända för att leva upp till den svenska tivolikommissionens krav, eller någon annan instans som stod för normsättandet inom detta intrikata område). I vilket fall som helst så var dessa flytande sjödjur försedda med ett ditmålat nummer på undersidan, ett nummer som uppenbarade sig när man lyckades fånga något av djuren, och som för det mesta innebar just ingenting mer än att man fick försöka igen. Vissa nummer skulle dock ge vinst, åtminstone påstods det att så var fallet, och själv blev jag av någon anledning en av de få lyckliga vinnarna i detta fiskafänge, då djuret jag fångade (jag har glömt vilken art det tillhörde) visade sig vara lyckobringande. Det var givetvis svårt att välja bland utbudet på det fabulösa prisbordet, men jag fastnade till slut för en ko, inte helt olik den dåtida Arlakon, i vad som bör ha varit någonting i närheten av skala 1:10. Denna ko, som till skillnad från Arlavarianten inte var fullt så stiliserad och fyrkantig och dessutom försedd med någon form av syntetisk skinnimitation, har jag givetvis redan för länge sedan gjort mig av med som en protest mot nötkreaturens negativa miljöpåverkan, men den var under några år ett tyst men tillgivet inslag i min tillvaro. Och uppenbarligen väckte den också en viss avundsjuka, för ynglingen som skötte fiskdammen, och som kanske själv hade suktat efter nämnda ko, blängde nämligen misslynt på mig när vi stötte på varandra i folkvimlet några timmar senare och väste något i mungipan om vilken osannolik tur jag hade haft. Något som givetvis styrker min misstanke att det var enbart på grund av ett rent förbiseende från arrangörens sida som en vinstgivande fisk (eller vad det nu var?) flöt omkring i nämnda fiskdamm.

Välförtjänta priser

Det känns dessutom som om jag på något sätt peakade redan innan tonåren vad det gäller vinster och tursamhet, men jag vill samtidigt noga poängtera att nästa storvinst på tivolit på intet sätt tillkom via några lyckokast, snarare tvärtom. Den här gången handlade det nämligen om pilkastning, där man medelst tre prickade och sprängda ballonger på ett lika stort antal pilar kunde komma i åtnjutande av fler högkvalitativa priser från det förnämliga utbud som tivolit tillhandahöll. Nu kan ju den här typen av exercis framstå som simpel och okomplicerad för den som inte är initierad i pilkastningens ädla konst, men alla som har stått öga mot öga med lätt sladdriga och undanglidande ballonger och dessutom haft att kämpa mot en besvärande sidvind inser att den typen av uppgifter kräver sin man. Jag vill kanske inte sträcka det riktigt så långt som att hävda att det är en prestation i linje med den som första världskrigets stridsflygare gjorde när de sköt ner spanings- och/eller spärrballonger, men man bör då samtidigt ta i beaktande att de sistnämnda målen visserligen skyddades av en lätt irriterande luftvärnseld, men samtidigt var betydligt mycket större än de objekt som blev föremål för min pricksäkerhet. Men förutom en medfödd talang hade jag också legat i enveten hårdträning under några somrar som barn, och då även passat på att skaffa mig pilkastningens motsvarighet till mensurärr. Jag hade nämligen den inte överdrivet klipska vanan att ofta praktisera min pilkastning barfota, med påföljd att jag vid något tillfälle lyckades spräcka båda mina stortånaglar genom att i tur och ordning tappa en pil på vardera tån. Ett bevis så gott som något för att det handlar om en sport som är så långt ifrån en sysselsättning för veklingar som man kan komma. Stärkt av denna erfarenhet, och med läkta stortånaglar, närmade jag mig därför nästkommande tävlingsmoment på tivolit med ett självförtroende av närmast hybrisartad natur. Och jag gjorde ingen, frånsett möjligtvis den man som skötte pilkastningsståndet, besviken, utan lyckades i raskt takt sänka tre ballonger två gånger om via ett par fulländade uppvisningar. Innan dess hade jag givetvis träningskastat ett tiotal gånger för att känna på banan, men det räknas naturligtvis inte annat än som ren uppvärmning. Som belöning för denna närmast osannolika prestation inhöstade jag två utsökta praktpjäser, som alltsedan dess har värmt både mitt hjärta och min bokhylla. Jag måste väl erkänna att jag fortfarande inte har kommit helt på det klara över vad dessa figurer, tillverkade i ett mycket naturligt konstmaterial, egentligen föreställer, men det handlar säker om någon form av antika kultföremål från en för länge sedan förlorad civilisation. Ett gediget hantverk är det i vilket fall som helst.

Efter denna prestation mattades min tävlingslystnad något, vilket även hade att göra med att jag fick ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till från den gentile och varmhjärtade tivoliägaren. Han var med största sannolikhet orolig för att jag skulle sopa fullständig rent bland priserna och därmed tvinga dem att avbryta sin lukrativa verksamhet i förtid, och jag fick därför själv pröva på hur det var att arbeta inom nöjesfältens förtrollade värld. Detta genom att jag sattes att förvalta ett stånd där man kunde ägna sig åt ringkastning. I just det här fallet valde den hågade ringkastaren själv sitt pris redan vid tävlingstillfället, detta genom att sikta in sig på något av de mycket åtråvärda föremål som stod på golvet i det bås där ringkastningen ägde rum, och sedan bokstavligen försöka omringa detta objekt med hjälp av ett säkert öga och en snärtig handled. Nu visade sig även det här vara en sport som var betydligt klurigare än vad en hastig blick kunde ge vid handen, detta då det fanns vissa rent materiella faktorer som komplicerade tingens natur. De ringar som man förväntades använda var till att börja med kanske inte fullt så runda som man kunde förvänta sig, utan skiftade en smula i både höjd- och sidled. Det gjorde deras luftfärd minst sagt oberäknelig, och om utövarna av den här sporten inte var fullt så framgångsrika som de hade haft förhoppningar om så berodde det inte enbart på att de hade överskattat sin förmåga. Det stora hindret utgjordes dock inte i första hand av ringarnas beskaffenhet utan av det faktum att priserna stod på en fyrkantig träplatta. Det räckte nämligen inte med att man lyckades få ringen runt föremålet, utan ringen skulle omsluta även den underliggande träplattan för att något pris skulle delas ut. Det visade sig omgående vara en tämligen svårbemästrad uppgift. Jag har inget minne av att jag kontrollmätte ringarna och plattorna för att se om det överhuvudtaget var praktiskt möjligt att lyckas, men det är inte utan att det smög sig in en misstanke om att någon form av mätfel hade uppstått, säkert på grund av slarv eller ett rent förbiseende från den ansvariges sida. Jag fick i varje fall motta en del sura muttranden från de rättshaverister som envisades med att direkt på plats protestera mot upplägget, något som säkert var avsett som en något småsint hämnd från tivoliägarens sida för mina tidigare framgångar. Det hjälpte inte att jag under en tid hade en av mina vänner stående vid ståndet, glatt framvisandes det pris som han själv hade vunnit av mig, inte minst eftersom det snabbt visade sig att ingen var kapabel att upprepa hans bedrift. Så här efteråt insmyger det sig en fundering om hur det egentligen gick till när han plockade hem sitt pris (vad det var för något har jag glömt), men jag har ingen anledning att tro att någon av oss fuskade. Uppenbarligen fanns det någon form av svårhittat kryphål som gjorde att det gick att överlista även det här systemet, men jag tror att vi kan utgå ifrån att det hålet snabbt täpptes till.

Ett tivoli är aldrig riktigt fulländat om det inte bland aktiviteterna även finns en liten skyttepaviljong där de uppdämda destruktiva drifter som så lätt lagras i bysamhällen av den här arten kan få sitt utlopp via en inte alltför svårgenomskådad sublimeringsprocess. Så var givetvis fallet även på detta tivoli, men själv provade jag aldrig min förmåga i just det här avseendet. Detta då skytteståndet snabbt blev ett tillhåll för grabbar av det något tuffare slaget, och då offentlig förnedring aldrig har legat särskilt högt på listan över saker som jag nödvändigtvis vill uppleva i egen hög person. Jag nöjde mig därför med att iaktta hur de breda pojkarna skötte sig, dock utan att förfalla till det inställsamma beundrande mummel som de verkade förvänta sig så fort de av någon anledning träffade sitt mål. Därmed inte sagt att de inte hade förtjänat den typen av uppmuntran, för om ringarna i ringkastningsståndet var skeva så var luftgevären inte så förskräckligt mycket rakare. Det var kanske inte så att man direkt riskerade att sätta kulan i pannan på den som stod bredvid en, men det är en öppen fråga om någon av kulorna överhuvudtaget träffade sitt avsedda mål. Det fanns dock gott om alternativ i det avseendet för det som erbjöds som prisobjekt i skytteståndet var en lång rad av små plastflaggor, vars ”stänger” satt inkilade i plaströr som var delade i flera separata delar. Du skulle alltså skjuta sönder de yttre plaströren så att flaggan föll till marken, varpå den som skötte om ståndet plockade upp den och överräckte den till den stolte prickskytten som ett manbarhetsbevis. En oundviklig följd av att kulorna ven friskt och något okontrollerat i lokalen blev emellertid att flaggorna när de väl föll till marken hade fått ta emot både en, två och tre, och kanske rentav fler, direktträffar, med påföljd att de i bästa fall knappt höll ihop. Det verkade dock inte bekymra någon. Med en bred och lagom nonchalant gång, av den art som brukar praktiseras av pojkar i de yngre tonåren som inte vill någonting hellre än att bli betraktade som män, strosade de framgångsrika mästerskyttarna runt på det lilla nöjesfältet med sina skändade nationalsymboler i plast uppstickande ur bröstfickan på den obligatoriska jeansjackan. Och de var så lyckliga…

Tvivelaktigt värde

Tvivelaktig karaktär

Om det priset gjorde mottagarna både stolta och nöjda så fanns det andra belöningar som initialt föreföll värdefulla, men vars pris raskt devalverades. Ett år, jag har glömt vilket och det här får mig att misstänka att det kan vara så att tivolit gästade oss vid fler än två tillfällen, hade någon av dessa driftiga entreprenörer på ett för mig obekant sätt kommit över en närmast outsinlig samling Gary Glitter-skivor. Jag har förträngt vilket album det handlar om, men det bör ha varit debutskivan Glitter från 1972, som uppenbarligen verkar ha pressats upp i ett närmast oräkneligt antal exemplar. Det handlade alltså inte om att tivolit hade kommit över en skivsamling bestående av mängder med olika album från en bred samling artister, utan om en skiva från en artist, punkt slut! Den fanns det dock, som sagt, desto fler exemplar av. Och uppenbarligen fanns det inte heller någon större önskan från tivolipersonalens sida att fortsätta att släpa på dessa skivor i all oändlighet, och då återstod givetvis ingenting annat än att försöka bli av med dem genom att dela ut dem som priser i de olika former av tävlingar som tivolit arrangerade. Sagt och gjort! Jag kan inte svara för hur den vuxna generationen reagerade inför detta påfund, men jag drar mig till minnes att vi barn åtminstone till en början var åtminstone inte avogt inställda till att vinna ett pris som gjorde det möjligt för oss att förgylla vardagen med lite glamrock. Den inledande entusiasmen svalnade dock alltmer i takt med att priserna duggade in och skivsamlingen växte, eftersom man inte behövde vara någon Einstein för att inse att en Gary Glitter-skiva låter påtagligt lik en annan Gary Glitter-skiva. Det gäller med största säkerhet hela hans samlade produktion, även om jag bör inflika att jag långt ifrån är någon expert på ämnet, men blir om möjligt ännu mera påtagligt när man bara har fyra exemplar av exakt samma skiva att välja på. Om den dolda avsikten med den flod av glamrock som på det här sättet sköljde över oss var att skapa ett lokalt motståndsnäste mot den på ingång varande punken så måste det sägas att den strategin misslyckades kapitalt. Den lokala bytesekonomin som florerade bland traktens barn fick dessutom ett något egenartat inslag eftersom man rätt fort fann att ingen hade det minsta intresse av att byta till sig en skiva med Gary Glitter, utan snarare var minst lika mån om att själv bli av med sina egna glamrocksvinyler, även om motbudet bara utgjordes av en Pellefanttidning och en halväten isglass. Det logiska hade kanske varit att använda herr Glitters plattor som en form av kaurisnäckor, d.v.s. som en i grunden värdelös ekvivalent som tjänstgör som riktmärke vid ekonomiska transaktioner av bytesnatur. Men hade vi gjort det så vet man aldrig vad Bert Karlsson hade tagit sig till om/när han hade fått nys om den banbrytande idéen.

Ett tivoli med åtminstone en gnutta självaktning bjuder självfallet också sina kunder på en åktur, antingen i form av radiobilar, karuseller eller i någon annan skepnad. Det är väl synd att säga att det tivoli som gästade oss var direkt välutrustat i det avseendet, men de erbjöd i varje fall en slänggunga som den som inte led av en alltför överdriven dödsskräck kunde prova på. Själv stenvägrade jag, feg och reserverad som jag var (och fortfarande är) inför den typen av upplevelser. Och om min entusiasm var av det svalare slaget redan när gungan befann sig i stillastående läge så blev den i varje fall inte hetare när jag såg vad som hände så fort maskineriet sattes igång. Jag är inte helt på det klara med hur slänggungan drevs, om den hade ett eget maskineri som försågs med kraft från en generator, eller om den fick sin fart med hjälp av en lastbilsmotor, men effekten blev i varje fall högst påtaglig när gungorna började komma upp i varv. Det var nog aldrig någon fara för att ställningen skulle ramla omkull, men den såg inte överdrivet stabil ut och i höga farter var det inte utan att den vibrerade på ett sätt som gjorde att den mest av allt påminde om en gammal tvättmaskin i färd med att centrifugera. Att sedan kedjorna som höll fast sätena inte föreföll direkt överdimensionerade är nog först och främst något som bör tolkas i skenet av min egen uppenbara feghet, men det var inte med någon större besvikelse som jag överlät det nöjet åt andra mera våghalsiga besökare.

Och om det nu var så att tivolit utsatte sina besökare för onödiga risker så bör det i ärlighetens namn sägas att de inte heller skonade sig själva. Jag kommer inte ihåg om de bjöd på fler uppvisningar av det här slaget, men under åtminstone en av kvällarna utgjordes höjdpunkten på programmet av att en av tivoliarbetarna skulle visa upp sina balanskonster på slak lina. Detta tillgick på så sätt att en primitiv ställning bestående av två stolpar med en lina mellan sig slogs ner i marken med vad som ansågs vara lämpligt avstånd mellan punkt a och punkt b. För att hålla dessa stolpar stabila så fästes flera rep vid dem, och de repen bands i sin tur kring några järnspett som slogs ner i marken i närheten av stolparna, varpå repen spändes för att motverka tyngden från lindansaren. På marken i nära anslutning till den lina som det skulle balanseras på fanns alltså åtminstone fyra järnspett, som var och ett stack upp med åtminstone fyra decimeter från marken. Det behövdes inte överdrivet mycket fantasi för att inse vad som skulle hända om balanskonstnären förlorade fattningen och ramlade rakt ner på ett av spetten, men ett visst säkerhetstänkande manifesterade sig trots allt hos hans arbetskamrater. De lade nämligen sina jackor över spetten, vilket naturligtvis i praktiken inte var någonting mer än en rent kosmetisk åtgärd, eftersom han hade blivit spetsad lika obevekligt i vilket fall som helst, om än i något vadderad form. Som tur var så visade han sig dock behärska sin konst och vad jag kan minnas så var han aldrig ens i närheten av att falla. Jag vet i och för sig inte om uppträdandet blev någon gigantisk triumf, men det blev i varje fall inte någon tragedi, och mycket mer ska man kanske inte begära, vare sig av livet i stort eller av ett ambulerande tivoli av tveksam klass.

Utöver det finns väl inte så mycket att tillägga, mer än att Henrietta ska du också glömmas faktiskt glädjande nog blev utgiven på nytt av Bonniers så sent som för ett fåtal år sedan och att Gary Glitter för sin del har blivit inspärrad på nytt efter att ha fällts för åtminstone tredje gången för grova sexualbrott. Det tivoli som gästade det samhälle där jag växte upp må ha devalverat värdet på hans skivor, men sitt eget människovärde har den gode Gary med eftertryck lyckats devalvera helt på eget bevåg. Och någon permission för ett eventuellt tivolibesök lär han knappast få inom överskådlig tid.