På marsch mot ett nytt Gulag - Historierevisionism på det korrekta viset

Jag vet inte om det här bör ses som något som är tröstande, om det enbart är beklämmande, eller om det enda man kan göra för att bemöta den här typen av företeelser är att skaka på huvudet av misstro, sucka djupt, och sedan konstatera att dumheten trots allt inte är så isolerad inom Sveriges gränser som man annars lätt kan tro. Men ideologier, religiösa åskådningar och andra tolkningsraster fungerar i mångt och mycket som influensaepidemier. De sprider sig över landsgränser på ett sätt som skulle få vilken turist som helst att bli direkt avundsjuk, och de drabbar i första hand människor vars intellektuella immunförsvar är om inte bortkopplat så i varje fall starkt nedsatt. Resultatet blir för det mesta förödande, vilket historien om Megyn Kelly kan sägas vara ett talande exempel på.

Jag måste erkänna att mina kunskaper om fröken Kelly är ytterst begränsade, men det faktum att hon före sin sejour hos NBC, en anställning som nu uppenbarligen kommer att termineras, under ett antal år jobbade på Fox Television gör nog att vi i varje fall inte bör placera henne på den vänstra sidan av den traditionella politiska skalan. Det må vara som det är med den saken, det är i grunden inte intressant, mer än möjligtvis om man utifrån det tycker sig kunna dra vidare slutsatser om varför hon behandlas på det sätt som nu sker. Men det lämnar vi därhän och tittar istället på det flagranta övertramp som Kelly begick. När jag först läste beskrivningen av det som Kelly hade sagt så föreföll Expressens version så bisarr att jag utgick ifrån att det måste ha skett någon form av antingen översättningsfel eller grav vantolkning av det inträffade. Så jag hittade istället en debattartikel skriven av en av CNN:s kolumnister, Roxanne Jones, som inte gör någon hemlighet av att hon är djupt engagerad i saken, och då definitivt inte på Kellys sida. Det här är Jones version av det famösa yttrande från Kellys sida som ledde till att den sistnämnda nu kommer att få sparken från rollen som programledare hos NBC:

   "But what is racist?" Kelly asked on her show. "Because you do get in trouble if you are a white person who puts on blackface on Halloween, or a black person who puts on whiteface for Halloween. Back when I was a kid that was OK, as long as you were dressing up as, like, a character."

Rasismens ansikte?

Detta tolkades då automatiskt av den politiskt korrekta nomenklaturan som att Kelly försvarar ett beteende som numera betraktas som renodlat rasistisk. Det finns en del intressanta implikationer av detta visserligen helt förutsägbara, men därför också extremt torftiga, betraktelsesätt. Det faktum att Kelly väljer att relativisera inte kanske i första hand rasismen i sig, utan vad som kan sägas vara rasistiskt och placerar in det i en historisk kontext som skiljer sig från den som vi nu lever i är uppenbarligen helt oacceptabelt för de rättrogna. Detta går inte att tolka på något annat sätt än att rasismen och det rasistiskas själva essens är helt oföränderlig av historien, det är i grund och botten en företeelse som är helt kontextobunden, ett solitt block av föreställningar som inte har någon som helst egentlig kontakt med det samhälle inom vilket det existerar. Det gör den rasistiska diskursen helt unik inom det mänskliga varat, eftersom all annan form av mänsklig interaktion har genomgått förändringar under tidens lopp, både på grund av rent fysiskt materiella förändringar och på grund av att våra tolkningsramar har förändrats. Likheten med en dogmatisk religion, eller med de utpräglat idealistiska strömningarna inom filosofin, är givetvis ingen tillfällighet. En tro eller en djup ideologiskt präglad övertygelse får självfallet inte låta sig ruckas av verkligheten, eftersom minsta tvivel riskerar att underminera den på ett sätt som i varje fall får de mera fantasilösa och renläriga av dess proselyter att känna ett uppenbart obehag.

Jag kan inte säga att jag tycker att den där hållningen är överdrivet konstruktiv, men det är väl samtidigt ingen direkt överraskning att det inte går att föra meningsfulla diskussioner med religiösa människor, i varje fall inte om det ämne som ligger dem varmast om hjärtat. Vad som dock är betydligt mera allvarligt är att de här individerna, på ett sätt som oundvikligen får mig att tänka på de kommunistiska omskolningslägren, inte ens tillerkänner Megyn Kelly rätten till hennes egen barndom. När Kelly säger att någonting var okej för 40 år sedan, eller i varje fall att hon, utifrån det något begränsade perspektiv som ett barn har, inte uppfattade att det då fanns något av den nu aktuella problematiken som kunde kopplas till det hon då gjorde/upplevde, då blir hon tagen i örat av de som tycker sig vara i besittning av den historiska Sanningen. Det är alltså så att du i dagens USA (eller i dagens Sverige för den delen) inte kan beskriva saker och skeenden så som de en gång faktiskt var (i det här fallet för 30-40 år sedan), då det som under den tiden skedde numera inte är politiskt korrekt och acceptabelt. Du blir alltså ålagd att antingen ändra eller helt förtiga din historia, eller att radikalt tolka om den utifrån de parametrar som numera gäller och i efterhand, gärna med en demonstrativ krokodiltår rinnande längs kinden, fejka en dåtida indignation som du vid det tillfälle som du berättar om absolut inte kände. Att berätta det som faktiskt skedde exakt så som det var är inte acceptabelt, eftersom det inte passar in i de normer som nu råder. Jag får oundvikligen den här bilden/de här bilderna framför ögonen:

Barndomen i ursprunglig och i korrekt version

Detta här är nog, och konkurrensen är hård, det mest skrämmande exemplet som jag har sett på den stalinism som den politiska korrektheten utgör. Det är alltså så att representanterna för den politiska korrektheten tycker sig ha rätt att kolonisera din egen barndom och att i nedlåtande ton tala om för dig att du bör skriva om det du själv upplevde så att det passar in i de accepterade mallarna. Dessa korrekthetens apostlar tar bokstavligen ifrån dig rätten till dina egna upplevelser. Det är minst sagt ironiskt, för vad som nu sker är i grund och botten exakt samma sak som de afrikanska slavarna utsattes för, då de berövades sin identitet och ålades att anpassa sig till ett samhälle som i grund och botten hade kidnappat dem. Allt för att bryta ner deras identitet och göra dem till passiva kreatur.

Jag har säkert nämnt det förut, men det är intressant hur repressiv toleransen faktiskt visar sig vara när man skärskådar den närmare. Dess representanter säger sig vilja riva gränser och bryta mönster, men är samtidigt fast i ett identitetstänkande och en särartspolitik som gör varje gränsöverskridande som inte följer de gängse, och mycket rigida, normerna till ett farligt spel där varje snedsteg kan leda till att du förvandlas till en social paria. Alla antydningar till att ett rollspel, de må vara i form av maskeradkostymer eller halloween-sminkningar, inte tar förebilden för den roll man intar på djupaste allvar uppfattas som en kränkning av allra grövsta slag. Det oundvikliga resultatet av detta blir införandet av granskningskommissioner, styrda av moraliska kommissarier som bara sätter sitt godkännandes stämpel på det som kan betraktas som så ofarligt att det i praktiken är lika men- som meningslöst. Det är inte för inte som John Cleese har konstaterat att mycket av det Monty Python gjorde för snart 50 år sedan inte skulle ha låtit sig göras nu. Inte för att det på något sätt är dåligt, utan för att karikatyren numera i allt högre grad betraktas som ett subversivt vapen enligt en tolkningsram som förut bara kännetecknade totalitära diktaturer. Och att det är politiska kommissarier som talar är väl följande citat från Roxanne Jones ett mycket talande exempel på (understrykningen är min):

We don't believe in political correctness, either. Not the type that says we have to be silent and do nothing in the face of your hatred. No. We are fighting back. We are organizing, using social media to ostracize blatant acts of racism. And we will hold accountable anyone who uses hate to try and demean us and deny our equality. Megyn and her ilk may follow the bitter road that leads out of Washington. But beware: we are coming for you. Armed with new allies, more political awareness, technology and our growing financial power. We won't go backward.

Jakten på det oliktänkande, på det särartade, på det alternativa, fortgår i oförminskad takt och med den rättrådighetens patos i blicken som bara en doktrinär övertygelse kan ge. Så se upp! Nästa gång kan det vara dina minnen, din barndom, din hjärna som representanterna för den nya totalitarismen kommer för att ockupera. Låt dig då inte luras av deras förmenta tolerans, och se till att ha Orwells berömda ord ringande i öronen som en varningsklocka: ”War is peace, freedom is slavery, ignorance is strength”…

https://www.expressen.se/noje/programledare-far-sparken-efter-halloween-uttalande/ 

https://edition.cnn.com/2018/10/25/opinions/megyn-kelly-blackface-comments-racism-roxanne-jones/index.html 

Veganism – En kosthållning eller en diagnos?

80-talister beskrivs ”allmänt” (kanske i första hand av sig själva) som en ”ifrågasättande” generation, men jag är inte så säker på att den beskrivningen är rättvisande. Andra beskriver generationens medlemmar som curlade bortom alla gränser, bekräftelsesökande, egotrippade och nästan helt ur stånd att hantera motgångar. Allt detta är givetvis extrema generaliseringar och för den som känner sig påhoppad av det bildutsnitt som jag nu gör får trösta sig med att det handlar om en person, och att den personen dessutom är född i slutet av 80-talet och därmed också kanske kan beskrivas som atypisk för gruppen som helhet.

Vad som framgår som ett rätt påfallande inslag i 80- och 90-talistens habitus är en tydligt förekommande tendens att förväxla egennytta med allmännytta. De här personerna vänder helt på John F. Kennedys berömda (men tillskrivna) ord om att du inte ska ”fråga vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land” och kräver att samhället i stort böjer sig totalt inför deras egna personliga preferenser. Veganen Moa Havby kan betraktas som ett paradexempel på just det fenomenet, och tycker uppenbarligen att hela världen ska rotera kring henne och hennes familjs idiosynkrasier:

https://www.expressen.se/nyheter/moas-tva-barn-nekas-vegansk-mat-i-skolan/ 

Den bild hon presenterar av sig själv i den här artikeln är inte direkt smickrande, men någon direkt förmåga att skämmas för att hon låter sig dirigeras av sina småbarn (som uppenbarligen ska bli minst lika bortklemade som vilken 80-talist som helst – märk väl, enligt schablonbilden) förefaller hon inte ha, åtminstone inte om vi ska tolka det här påståendet som en bokstavlig sanning:

"Redan vid fyra års ålder bestämde han sig. Det var han som fick med mig och resten av familjen på det här så veganism är inget jag tvingat på honom, något många kanske tror."

Här presenterar sig alltså en "vuxen" människa som helt oförblommerat deklarerar att hon låter en fyraåring bestämma vad han/hon ska äta. Du låter alltså dina barn, säkert med de mest välvilliga skäl som underlag, topprida din familj. Men om det nu är så att det är fyraåringen som står för omdömet i familjen (det förefaller ju i och för sig inte helt osannolikt) så undrar jag följande. Om familjen röstar i riksdagsvalet eller i andra val, är det fyraåringens preferenser som gäller då? Den familjepolitik som förs är givetvis något som i allra högsta grad rör honom, så varför inte? Och om familjen behöver göra tyngre investeringar, bil, hus och liknande, har då fyraåringen utslagsröst även i det fallet? Eftersom han uppenbarligen har familjens bästa omdöme när det kommer till kosthållningen så bör han väl absolut rådfrågas även i den här typen av frågor.

Och när Havby sedan inte blir bemött på det sätt som hon förväntar sig, d.v.s. att alla ska lägga sig platt för henne och hennes åsikter, så reagerar hon på det sätt som tyvärr alltför många gör, med att dra det numera tämligen solkade, hundörade och smutsiga kränkthetskortet ur fickan:

"Men förutom att barnen inte serveras vegansk kost så får de inte heller sitta med andra barn i matsalen – i stället måste de sitta och äta ensamma i sina respektive klassrum på grund av att det finns elever med allergier, något som Moa ställer sig kritisk till.
   – Den här behandlingen är oerhört kränkande för barnen. I skolorna i dag så pratar man mycket med barnen om allas lika värde men sedan går man ändå och utesluter mina barn från den sociala gemenskapen för att de väljer att gå en annan väg, säger hon."

Att det i det här fallet handlar om medicinska risker för andra barn bryr hon sig i sitt totala navelskådande inte om, för på doktrinära individers vis så förväntar hon sig uppenbarligen att den jämlika och kränkningsbefriade värld som hon gör sig till taleskvinna för ska vara av Orwellskt snitt, i det här fallet en värld där alla människor är jämlika, men där veganer är mer jämlika än andra. Så ser totalitarismens ansikte ut, även om hudfärgen i det här fallet har en grönaktig, och inte en brun eller svart, nyans.

Varför det har blivit så här är svårt att ge något entydigt svar på, men på något egenartat sätt verkar folk i gemen ha glömt att vi lever i ett samhälle där vi får anpassa oss efter varandra. Ett samhälle där all vill få sin vilja igenom är knappast förenligt med demokrati, för i den demokratiska grundprincipen ingår att du faktiskt även kan ven kan bli nedröstad och därför inte få som du vill. Det verkar de flesta ha glömt. Och jag tror att det finns uppenbara poänger i Eli Göndörs tolkning av vad han uppfattar som den utpräglat narcissistiska personlighetstyp som blivit alltmer vanligt förekommande:

”Människor som utgör samhällsfenomenet ser självupptagenhet som en samhällsgärning. Någon slags idé om att vad det jag tycker är så viktigt att alla andra också måste tycka att det är viktigt, vare sig det råkar handla om mens eller vegankost. Handlar det om mens rycker gärna staten dessutom ut och betalar en halv miljon kronor för att uppmuntra självupptagenheten.

   Om inte hela samhället genast ställer upp och finansierar de självupptagna påhitten samt bereder plats i någon tidning eller något debattprogram som också ska älta icke-problem, kommer snabbt ett krav på att alla ska ha rätt till att synas, höras och gärna tvinga alla andra till att se och lyssna och gilla.”

Och att det är Havbys egen agenda som är det allena saliggörande framgår med eftertryck i en uppföljande debattartikel som hon själv har skrivit. Där är det inte längre tal om att det är fyraåringen som var drivande när det gällde familjens kosthållning:

https://www.expressen.se/debatt/infor-veganmat-som-standard-i-alla-skolor/

Det är helt uppenbart så att det är hon och hennes lika rättroende och övertygade man som dikterade villkoren kring vad som ställdes fram på familjens matbord, säkert på det sätt som sekterister alltid har gjort, med ett lagom indignerat patos och med rättrådigheten skinande i ögonen. Jag noterar också att hon, som den, insiktsfulla, självständiga och autonomt tänkande individ hon tycker sig vara, upprepar exakt samma argument som i princip alla veganer gör i den offentliga debatten, en renlärighet som kan få t.o.m. den schabloniserade nidbild av den typiske Sverigedemokraten som brukar presenteras att framstå som en beskrivning som är både ytterst diversifierad och vidsynt. Hennes kunskaper om biotoper, miljöpåverkan m.m., m.m., är väl i bästa fall tämligen obefintlig, vilket kan vara på sin plats, eftersom en djupare analys skulle kunna fräta bort den glans av frälsning som bara en reduktionistisk och snäv världsbild kan utlova.

För att bara nämna ett par saker som veganer verkar vilja förtränga så är det så att förekomsten av kött- och mjölkproduktion otvetydigt är en förklaring till att den natur som vi ser omkring oss i det här landet ser ut som den gör, och att borttagandet av de odlingsytor som skulle ske om vi skulle överge köttproduktionen drastiskt skulle utgöra ett uppenbart hot mot vissa redan nu rödlistade djur- och insektsarter. Vad man också ofta glömmer bort är att kött- och mjölkdjur (den typen av djur är extremt lämpade för att bryta ner växter och förvandla resterna till gödning) producerar gödsel/näring som behövs för att hålla jordarna produktiva. Lite ironiskt är det faktiskt så att t.ex. det ekologiska jordbruket är så dåligt på att producera just gödsel att man har dispens för att använda gödsel från slaktavfall producerat av gårdar som inte är ekologiska. Så när du köper ekologisk vegetabilisk mat så är den inte så förnämlig som du ofta tror, och den är dessutom ofta bokstavligen odlad på benen av döda djur. Soja slutligen, denna närmast helgonförklarade jordbruksprodukt, är inte heller fullt så odelat positiv som den ofta framställs som. Odlingen har inte bara en extremt stor miljöpåverkan (vilket givetvis köttproduktion har i ännu högre grad), det råder också delade meningar om dess hälsoeffekter för människan. Dessutom påverkar den storskaliga sojabönsodlingen växthuseffekten i negativ riktning, och orsakar både miljömässiga och sociala problem. Den som väljer att inte äta kött bör därför inte heller äta produkter baserade på soja, eftersom det är en odling som har en väldigt kraftig och omfattande miljöpåverkan. Ska man äta sojabaserade produkter som är okej så hamnar man i så fall rätt nära den hållning som säger att du kan äta ekologiskt producerat kött. Är det så att man tycker att det är fundamentalt fel att äta kött överhuvudtaget, eftersom det ätandet kan sägas upprätthålla ett system som man tycker är fel på ett grundläggande sätt, så bör man givetvis applicera den inställningen även på sojabaserade produkter. Om man nu vill vara konsekvent vill säga...

Men veganhållning är också otvetydigt i mina ögon i första hand en form av moralisk överlägsenhet, förklädd till ett miljöpatos som inte överdrivet ofta är helt genomtänkt. I grund och botten handlar det om en ovilja att erkänna att upprätthållandet av din existens i praktiken innebär att miljontals andra varelser måste dö. En av de ”roliga” konsekvenserna med en extrem vegansk hållning är för övrigt att vi med största sannolikhet skulle få ett jordklot som vore i princip helt befriat från djur. Den extreme veganen kan kanske därför bäst, och något ironiskt, liknas vid den lika extreme kapitalisten, eftersom ingen av dem vill bli påkommen med blod på händerna. Istället dödar de ”by proxy”, och det på ett mycket effektivt sätt.

Om vi sedan återgår till Havby så kan vi notera att hon i sin debattartikel beskriver sig själv som "insiktsfull". Det gör utan tvekan talibaner, troende marknadsfundamentalister och övriga grupperingar som väl enklast kan inrangeras under den övergripande termen ”fanatiker”. Observera att hon även hänvisar till Malena Ernmans demonstrerande dotter som ett föredöme. Att ha en 15-åring (oavsett dennes/dennas eventuella förtjänster) som politisk ledstjärna tyder inte på att ens förmåga till kritiskt tänkande är överdrivet utvecklat, men det måste väl ändå betraktas som ett steg framåt med tanke på att fröken Havby i den föregående artikeln påstod sig ta råd av en 4-åring när det kom till kosthållning, ett påstående som hon dock, åtminstone implicit, omedelbart tog tillbaka. Och viljan att tro verkar vara ett fundamentalt inslag i hennes liv, något som en blick på vad hennes företag (inregistrerat under det talande namnet Breathing Love) uppges ägna sig åt motsäger inte den saken:

"Som utbildad stresscoach inom Mindfulness, Qi gong, Power Qi gong samt Självkänsla är det tjänster i form av personlig & mental träning som företaget säljer. Företaget säljer tjänster inom ovanstående områden, för att kunderna, eleverna, klienterna ska erbjudas redskap & träning för att både tillsammans med mig som coach men också på egen hand kunna minska stressen och öka välbefinnandet i sitt liv."

Om vi bortser från alla invändningar om bondfångeri o.s.v. som kan riktas mot den där typen av verksamhet så kan vi konstatera att Havby verkar uppfylla de flesta kriterierna för en person som kan sägas vara troende. Den ovanstående verksamhetsförklaringen skulle kunna få oss att tro att hon var en vidsynt individ som var öppen för alternativa tolkningar av världen, men när det kommer till den veganska hållningen så framstår hon närmast som en essé, som en sekteriskt med en manikeistiskt världsbild där allt står och faller med en enda fråga. Att hon sedan verkar försvära sig åt alla modetrender inom den ”alternativa” psykologin gör kanske inte att mitt förtroende för hennes förmåga till kritiskt tänkande ökar på något direkt drastiskt sätt och jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om hon hade varit ung på 60-talet. Då hade hon väl åkt till Indien för att bo på en ashram, knapra svamp och slicka närmaste charlatan till guru i arslet.

Sedan är det givetvis så att hon med största sannolikhet inte har fel i att vi måste ändra våra vanor, och däribland våra kostvanor, radikalt. Dock bommar hon som de flesta huvudpoängen. Hon är 29 år och av den första artikeln framgår det att hon redan har två barn (uppgifter på Twitter gör gällande att det kan finnas fler ätteläggar, men jag har inte fått fram några exakta data om det), vilket innebär att jag för min del med gott samvete kan dra i mig ett halvt kilo rött kött om dagen och skaffa mig en stadsjeep som jag kan ställa på tomgång utanför huset, samt flyga utomlands åtminstone en gång i månaden. Vill du vara mer än blygsamt trovärdig i miljödebatten så är sterilisering, eller åtminstone en stenhårt genomförd ettbarnsstrategi, nämligen det första steget. Men där brukar de flesta snava, och då inte minst veganer.

Slutligen är det synd att vad som i grund och botten är en tänkvärd hållning, väl värd att beaktas på allvar, kapas av individer som Moa Havby. Den ryska demokratiseringen stals av Lenin och Stalin, den arabiska våren förvandlades av auktoritära regimer till ytterligare en period av förtryck, det kinesiska kommunistpartiet mördade alternativen på Himmelska fridens torg och både vänstern och högern stödjer terror för att bekämpa vad de själva uppfattar som förtryck. Ska veganismen, eller i varje fall ett alternativ till det sätt på vilket vi nu lever, verkligen få genomslag så bör nog personer av Havbys modell kopplas bort från rörelsen. Annars kan den revolutionen, precis som de flesta andra revolutioner, vissa sig äta sina barn. Fast i det här fallet är den utvecklingen kanske trots allt inte entydigt negativt...

https://www.corren.se/asikter/ledare/eli-gondor-sjalvupptagenhetens-aktivister-om5528002.aspx

https://www.ratsit.se/890624MHJI00001-Breathing_Love

Låt oss göra en "Hans" - En tripp till statistikens förlovade land

Den fullkomligt avgudade Hans Rosling tyckte som bekant att allting i världen gick att bevisa med statistik, så då gör vi väl ett försök att tolka det som sker genom det filter som han använde sig av. Jag har i det syftet (med hjälp av Fragile States Index och Worldometers) roat mig med att jämföra världens 10 mest instabila länder med världens 10 mest stabila. Det finns givetvis mängder med parametrar som ska vägas in och det här är bara en ögonblicksbild, men något säger det väl i varje fall, både om sakernas tillstånd nu och om vad som eventuellt är på väg att hända.

De parametrar som jag har tittat närmare på är befolkningstillväxten sedan 1950 (dvs. under knappt 70 år), tillgången till sötvatten (vars eventuella bristfällighet är en uppenbar källa till konflikter, svält och hungersnöd) och slutligen medianåldern på befolkningen i de olika länderna. Det sistnämnda är en uppenbar indikation på var ytterligare konflikter och problem kan (observera, jag säger "kan" inte "bör") uppstå, eftersom en yngre befolkning tveklöst innebär en befolkningstillväxt som inte har stagnerat. En tillväxt av den arten kommer då troligtvis att leda till ytterligare konflikter, eftersom knappa resurser då ska fördelas bland ännu fler individer.

Nåväl, så här ser det ut i nuläget:

Världens 10 mest instabila länder (enligt Fragile States Index)
 
Land                         Befolkningstillväxt         Sötvattenstillgång*              Medianålder

                                  sedan 1950     
 
1. Sydsudan         cirka 420 %                   bristfällig / siffra saknas        18,7  
2. Somalia            cirka 570 %                  1,6 %                                16,6  
3. Yemen             cirka 560 %                   försumbar                           19,4  
4. Syrien**           cirka 585 %                   1,1 %                                20,5  
5. Centralafr. rep. cirka 260 %                   12 %                                 17,9  
6. Kongo dem. r.   cirka 595 %                   3,32 %                               18,9  
7. Sudan              cirka 635 %                   5 %                                   19  
8. Tchad              cirka 520 %                   1,9 %                                 16,2  
9. Afghanistan     cirka 365 %                   försumbar                            17,6  
10. Zimbabwe      cirka 530 %                   1 %                                   19,1
 
Medelvärde         cirka 504 %                   2,69 % (1,65 %)***             18,4

Världens 10 mest stabila länder (enligt Fragile States Index)
 
1. Finland            cirka 38 %                    10,2 %                                42,5  
2. Norge              cirka 66 %                    5,2 %                                  39,3 
3. Schweiz          cirka 83 %                     4,2 %                                  42,4  
4. Danmark         cirka 35 %                     1,5 %                                  41,7 
6. Irland             cirka 66 %                     2 %                                     37,2  
8. Australien       cirka 204 %                    0,8 %                                  37,5  
9. Sverige           cirka 43 %                     9 %                                     40,9  
10. Nya Zeeland  cirka 150 %                   1,6 %                                   37,4  
11. Kanada         cirka 169 %                   8,6 %                                   40,7  
12. Tyskland       cirka 18 %                     2,2 %                                   46
 
Medelvärde        cirka 87 %                     4,53 %                                  40,6
 
Island (5:a) och Luxemburg (7:a) har plockats bort från listan, eftersom de länderna är för små för att vara bra jämförelseobjekt. Båda har visat upp en förhållandevis hög befolkningstillväxt (Island 139 % och Luxemburg 100 %), men det handlar inte om mer än 300 000-400 000 människor allt som allt. Givetvis en tung belastning för de länderna, men i ett globalt perspektiv av mindre betydelse.

Vi ser då att befolkningstillväxten i de instabila länderna har varit nästan 6 (5,79) gånger så hög som i de stabila, i sig en indikation på att en stor befolkning inte nödvändigtvis är den välsignelse som bl.a. merkantilismens förespråkare hävdade.

Vi ser också att vattentillgången i de instabila länderna är antingen knappt 60 % (i den välvilliga tolkningen) eller omkring 37 % (i den krassa tolkningen) av den som föreligger i de stabila länderna. Detta finns givetvis ytterligare ett antal parametrar som måste till i den här ekvationen för att den ska bli rättvisande, eftersom vattentillgången i det här fallet är baserat på landets totala areal. Ett geografiskt sett litet land kan alltså förefalla ha god tillgång till vatten, medan det i själva verket har betydligt mindre tillgångar än ett till arealen större land. Till detta kommer givetvis oundvikligen befolkningens storlek, och vattentillgången per capita är egentligen den enda faktor som är riktigt intressant. Men då befolkningen genomsnittligt sett är betydligt större i de instabila länderna så är det nog ingen drastisk slutsats om vi konstaterar att vattentillgången där är relativt sett mycket låg per capita i förhållande till den som råder i de stabila länderna.

Medianåldern är givetvis en tydlig indikation på vad som kommer att hända i framtiden när det kommer till befolkningstillväxt o.s.v.. Nu för tiden kan vi ju rubba de naturgivna förutsättningarna för barnafödande och på konstgjord väg låta kvinnor som för länge sedan har lämnat fertil ålder föda barn. Det hör dock ännu så länge, som tur är, till den typ av bisarr lyxkonsumtion som bara vi i västvärlden kan ägna oss åt. Håller vi oss dock till de vanliga biologiska förutsättningarna när det gäller barnalstrande så är kvinnan som mest fertil i åldern 20-35 år, därefter avtar chansen att hon blir gravid på ett naturligt sätt i takt med stigande ålder. Eftersom de siffror som anges här är medianåldern, så innebär det att hälften av befolkningen i de instabila länderna ännu inte har nått den "fertila ram" som vi här pratar om (20-35 år), medan det samtidigt också finns en stor grupp människor i vart och ett av de länderna som befinner sig i det åldersspann som vi här pratar om (återigen 20-35 år). Det är nog ingen överdrift att hävda att lågt räknat åtminstone 70-80 % av befolkningen i de här länderna i varje fall rent teoretiskt har goda förutsättningar att skaffa barn.

Tittar vi istället på de stabila länderna så framgår det att minst hälften av befolkningen har uppnått en ålder som gör att de befinner sig utanför den mest fertila åldern, och räknar vi in även de som är mellan 35 och 40 år, och de som redan har skaffat barn och inte vill ha fler (vilket bör vara betydligt fler i de stabila länderna än i de instabila med tanke på åldersstrukturen) så är det nog ingen våghalsig tolkning om vi drar den slutsatsen att omkring 70 % av befolkningen i de stabila länderna inte kommer att bidra vidare till den befolkningsexplosion som fortfarande (trots Roslings bedyranden om motsatsen) är i full gång på den här planeten.

Sedan är det givetvis upp till var och en vad han/hon drar för slutsatser av ovanstående siffror. Att det finns gott om skäl att känna oro för den här planetens, och inte minst mänsklighetens, överlevnad råder det dock inget tvivel om.

* I Syriens siffror ingår även de omkring 5 miljoner syrier som befinner sig på flykt runtom i världen. Att inte ta med dem i en beräkning som är avsedd att visa på eventuella negativa effekterna av befolkningsexplosionen vore inte överdrivet rättvisande.

** Centralafrikanska Republiken är det minsta landet rent befolkningsmässigt bland de 10 mest instabila länderna, med bara omkring 4,7 miljoner invånare, trots att landet är en halv gång till så stort som Sverige. Jag har därför gjort en extra beräkning vad det gäller den genomsnittliga tillgången till sötvatten, eftersom Centralafrikanska Republikens ovanligt höga siffra annars riskerar att göra beräkning väl optimistisk. Landet är det med bred marginal befolkningsmässigt minsta av de 10 på listan över de instabila länderna, men har alltså i särklass mest sötvatten. Ironiskt onekligen...

*** Källa till vattentillgången är Wikipedia, vilket givetvis inte är helt invändningsfritt. Men den här parametern är i vilket fall som helst (vilket nämns i texten ovan) något som behöver utvecklas mer för att ge en rättvisande bild.

http://fundforpeace.org/fsi/data/

http://www.worldometers.info/

Konsten att irra i Adolfs fotspår – Svante Nordins Münchenkarta har många vita fläckar

Eftersom statistiska uppgifter numera för många verkar vara mer eller mindre identiska med den verklighet som de egentligen bara är en schablonartad bild av så roade jag mig med att göra några sökningar i anslutning till det här inlägget. Sökordet var Hitler, och träffrekvensen var följande (Adlibris 3 120, Libris/KB 3 870, Library of Congress, 12 935, The British Library 9 351 & Deutsche Nationalbiblothek 16 340). Tyskarna verkar uppenbarligen inte, för att citera Barbro Eberan, vara färdiga med Hitler på länge än, och det är inte utan att det verkar som om detta faktum gäller oss alla. Ämnet verkar vara i princip outtömligt och det faktum att en av svensk idéhistorias riktiga portalfigurer ger sig i kast med det är väl om något en indikation på att den mustaschprydde österrikaren fortsätter att väcka fler frågor än han ger svar.

Nordin - Hitlers München

Svante Nordins uttalade anspråk för boken Hitlers München är att spegla Hitler genom den stad som han vistades i under många år, och där den blivande Führern upplevde ett flertal formativa händelser som utan tvekan präglade honom för resten av livet. Greppet är inte nytt och det finns flera böcker om ämnet, varav dock ingen, mig veterligt, har översatts till svenska. Däribland finns historiska exposéer i Nordins anda som David Clay Larges Where Ghost Walked: Munich’s Road to the Third Reich, historiska romaner som Felix Demant-Eues Amfang vom Ende – Hitlers Jahre in München och mera renodlade rese- och stadstursguider som Joachim Von Halasz’ Hitler’s Munich: A Third Reich Tourist Guide. När Nordin klampar runt på Münchens gator är det därför inte direkt någon ny mark som han banar sin väg igenom, men det bör ju därför inte nödvändigtvis innebära att han inte kan fästa blicken på något som har gått övriga flanörer förbi.

Men jag vet inte om Nordin riktigt lyckas med det. Han öppnar upp starkt genom att referera till en film från den mördade Kurt Eisners (ledaren för den kortlivade rådsrepublik som etablerades i München efter en revolution i samband med första världskrigets slut) begravning, en film som visar Hitler bärandes den röda armbindel som de socialistiska revolutionstrupperna bar som identifikation. Men när Nordin tolkar det som ett aktivt politiskt ställningstagande från Hitlers sida så tror jag att han spänner bågen alltför hårt. Hitler var en opportunist och en pragmatiker när det passade honom och när omständigheterna inte tillät något annat förhållningssätt, något som hans senare karriär uppvisar talrika exempel på. Att som representant för en armé som ända till strax innan Eisners begravning leddes av den bayerska kungafamiljen inte visa en åtminstone demonstrativ sympati för den mördade Eisner hade nog knappast gjort stämningen bland åskådarna mindre uppskruvad. Den film som Nordin hänvisar till finns för övrigt här:

https://www.youtube.com/watch?v=Dem2pvU4AjY

Hamann - Hitler's Wienna

Men de slutsatser som Nordin drar ska ses i ljuset av den polemik mot Brigitte Hamann som han ägnar sig åt. Hamanns bok Hitlers Vienna: A Dictator’s Apprenticeship ser istället Hitlers år i Wien som de verkligt avgörande för hans politiska utveckling. Hamanns bok är bättre än Nordins, den är mera grundligt dokumenterad, mer koncis och fokuserad, och det finns en hel del som talar för att de slutsatser som hon drar faktiskt är bättre underbyggda än de teser som Nordin för fram. Hitler var för det första i Wien under en tämligen lång tid, närmare sju år, och det var dessutom under de år då de flesta av oss är som mest formbara. I Wien fanns också gott om inspirationskällor för det som under Hitlers ledning skulle komma att utvecklas till den nationalsocialistiska ideologin. Där fanns inte bara historiens allra första nationalsocialistiska parti, Deutsche Arbeiterbund grundat redan fyra år efter Hitler födelse 1893 och sedermera omdöpt till DAP/Deutsche Arbeiterpartei (inte att förväxla med det tyska systerparti med samma namn som Hitler blev ledare för), där fanns en uttalat antisemitisk borgmästare i form av Karl Lueger (som Hitler beundrade) och där fanns gott om representanter för den minst sagt brokiga, och i vissa avseende direkt svagsinta, völkischnationalism som sedermera blev en av grundpelarna för den tyska nazismen. Att Hitler skulle ha levt i Wien under så många år utan att ta intryck av dessa företeelser måste sägas vara helt osannolikt och det finns också samtida vittnen som beskriver Hitler som ytterst debattvillig och påstridig när det kom till politiska diskussioner i de manshärbärgen där han tillbringade en del av sin tid under sejouren i Österrikes huvudstad. Att Hitler dessutom var 24 år gammal när han först anlände till München, och närmare 30 år när han återvände från kriget, är ytterligare ett faktum som bör tas i beaktande. Hitler må ha varit en rotlös existens, men det innebär därför inte att han var helt utan självständighet på det sätt som Nordin och många andra vill antyda. Att hans karriär, med vissa avbrott, fick det hastiga förlopp som den faktiskt fick, inte minst med tanke på utgångsläget, har givetvis att göra med Hitlers förmåga att likt en barometer kunna avläsa sin omgivning, men det är nog ingen långsökt hypotes om man, likt Hamann, hävdar att grunden till den Hitler som skulle komma lades redan här han var en obemärkt och framgångslös daglönare i Wien.

Nordin gör också en poäng av att Hitlers beskrivning av sitt liv i Mein Kampf inte håller sig helt inom ramarna för sanningen, men det är knappast något kontroversiellt påstående. Boken är inte en biografi, den är snarare att räkna som en hagiografi, med den något pikanta detaljen att det i just det här fallet är helgonet självt som författar sin krönika. Bokens tillkomst sker visserligen när den Hitlermyt och Hitlerkult som skulle komma att lanseras ännu låg i sin linda, men om det är som Ian Kershaw säger, att Hitler själv blev det största offret för sin myt, så är den processen redan igång när den första delen av boken skrivs i fängelset i Landsberg under Hitlers tid där. Den som överhuvudtaget läser politiska biografier som om de skulle ge någon form av ens rudimentärt objektiv bild av den verklighet som författaren har existerat i bör nog tänka om. I det fallet är Hitler inget undantag, låt gå för att hans megalomani får den ordinäre politikern att framstå som en blyg och tafatt flickscout vid en jämförelse.

Men det här är detaljer, och egentligen ingenting som gör att Nordins bok inte är läsvärd. Den är dock tyvärr inte överdrivet välskriven, med mängder av på varandra följande korta och staccatoartade fåordsmeningar enligt följande mönster "Den gamla kejserliga armén var under avveckling. Men ett nytt riksvärn skulle sättas upp." [---] "Därtill kom ett annat problem. Weimarförfattningen slog vakt om riksenheten." Det är ingenting som ökar läsbarheten och jag är en smula förvånad, då jag av det jag förut har läst har fått den uppfattningen att Nordin är en säker stilist. Nu skriver han i övrigt inte illa och man vänjer sig till slut vid den något abrupta meningsbyggnaden. Men kommatering är som bekant till för att skapa ett fungerande flöde i texten, och det hade inte skadat om Nordin och/eller hans lektör (om det nu existerar någon sådan) hade gett texten en överhalning innan den publicerades.

Hitlers sista och mer ståndsmässiga lägenhet i München, belägen på Prinzregentplatz 16. Det var  i den lägenheten som hans niece, Geli Raubal, tog livet av sig

Jag konstaterar också, med viss förvåning, att München faktiskt allt som oftast försvinner ur Nordins siktlinje, vilket till stora delar förvandlar boken till en något rapsodisk biografi över Hitler, med vissa utvikningar angående de historiska skeendena i staden och de kulturpersonligheter, däribland Thomas Mann och Oswald Spengler, som levde där under de år som boken behandlar. Detta grepp har använts förut, bland annat av en av Hitlers mera kända levnadstecknare, Joachim Fest, vars biografi över Hitler tveklöst är en av de bättre. I Nordins fall blir dock resultatet snarare mer likt det Ian Kershaw åstadkom i sin monumentalbiografi över Hitler, då själva föremålet för studien blir en smula osynligt. Jag menar inte att Nordin skulle ha ägnat sig åt att metodiskt beskriva varje gata och varje liten syförening som fanns i München på den här tiden, men staden blir mestadels en ren kuliss för Adolf (vilket säkert bara hade tilltalat den sistnämnde) och det var väl inte riktigt meningen? Anledningen till det är givetvis att boken är ett kompilat, någon självständig forskning verkar Nordin knappt ha ägnat sig åt. Det ska man kanske inte heller begära eftersom ämnesområdet är sådant att det krävs tio års forskning bara för att ge en rättvisande beskrivning av Eva Brauns tekannor, men problemet blir att Nordins bok därmed inte på något avgörande sätt skiljer sig från den stora floran av Hitlerbiografier av mindre format som redan finns. Därmed inte sagt, jag understryker det på nytt för säkerhets skull, att det här är en dålig bok. För den som är obevandrad inom området är det en alldeles utmärkt utgångspunkt om man är nyfiken på det historiska skeendet och de personer som figurerade i det. Den som behärskar området i större omfattning slösar inte heller bort sin tid genom att läsa Nordins opus, men han eller hon lär knappast bli slagen av några överdrivet nya insikter. Men det hade i gengäld varit att kräva alldeles för mycket av boken.

Jag måste dock slutligen ändå harangera författaren i ett avseende. Svante Nordin är nämligen den förste av alla dessa Hitlerbetraktare som jag har läst som har ägnat åtminstone ett förstrött intresse åt den minst sagt banala poesi som Hitler författade under första världskriget. Världen hade säkert varit tacksam om den gode Adolf hade ägnat sig åt poetiska brödskrifter istället för den syssla han istället blev upptagen med, men detta lilla smakprov på hans poetiska ådra bör väl göra det uppenbart att han i litteraturhistorien inte hade blivit ens en fotnot:

Blauweiß und Schwarzweißrot* (vom Gefreiten Adolf Hitler 4. August 1917)

Ringsum der Feinde Heer,

    Zahlos wie Sand am Meer

Der Franzmann, Russ’ und Britt,

    Die kleinen Kläffer mit.

Und wir – in heißer Schlacht

    Wir halten Fahnenwach

Getreu bis in den Tod

    Blauweiß und Schwarzweißrot

Millionen laufen Sturm,

   Und stürzen nicht den Turm,

Sie schleppen Helfer her,

   Vom Roten, Gelben Meer

Doch herrlich trotzt und stark

   Die Wacht an unserer Mark

Getreu bis in den Tod

   Blauweiß und Schwarzweißrot

Blåvita och Svartvitröda (Av korpral Adolf Hitler, 4 Augusti 1917, fri översättning)

Runtomkring oss står den fientliga armén

    Otaliga likt sandkornen på stranden

Fransmannen, ryssen och britten

    Och de små gapar med

Och vi – i hård batalj

    Håller vakt om vår fana

Trogna in till döden

    Blåvita och Svartvitröda

Miljoner stormar fram

    men störtar inte tornet

trots att de har understöd

    Från det röda, gula havet

Men härligt trotsiga och starka

   Vaktar vi vår mark

Trogna in i döden

    Blåvita och Svartvitröda

(Källa: Jäckel & Kuhn, Hitler: Sämtliche Aufzeichnungen 1905-1924, Deutsche Verlags-Anstalt, Stuttgart 1980, s. 81)

Tyska kejsardömets flagga

Bayerns flagga

*Titeln är en anspelning på den bayerska armé som Adolf tjänst-gjorde i och som stred med viss självstän-dighet under första världskriget. Den bayerska flaggans färger är nämligen blåvita. Flaggan finns i två varianter, en tvådelad med det via fältet ovanpå det blå, och så den som avbildas här. Det svartvitröda färgerna finns på det tyska kejsarrikets flagga och anspelar dels på det preussiska huset Hohenzollern (den tyska kejsarfamilj som tvingades abdikera vid första världskriget slut och vars preussiska färger var svart och vitt). Den röda färgen på flaggan kommer från det nordtyska hanseatiska förbundet, vars flaggor bar färgerna vitt och rött. Det är alltså föreningen mellan de nordtyska och de sydtyska arméerna som Hitler så poetiskt lovsjunger.
 

Det finns en metodik i den mesta galenskap – Men då måste vi också vilja se den

Uttalat känslomässigt baserad argumentation har alltid förekommit i den offentliga diskussionen, och det utpräglade välgörenhets- och insamlingssamhälle som vi nu rör oss mot i allt hastigare steg gör bara den tendensen allt mer accentuerad. Vi ska vara "engagerade", vi ska "brinna" för både det ena och det andra, och vi ska sola oss i vår egen moraliska glans genom att inta de rätta ståndpunkterna och absolut inte ifrågasätta varför vi ska tycka så som vi blir mer eller mindre åthutade att göra. Det innebär inte på något sätt att de moraliska ståndpunkterna därför bör vara fel, men som alltid ligger den moraliska rättrådigheten som en blank filt över huvudet på den som är företrädare för den, och blotta tanken på att det kan gå att relativisera utgångspunkten för det moraliska ställningstagandet och kanske inta en mera nyanserad och konsekventialistiskt orienterad hållning betraktas närmast som en akt av blasfemi. Det är kanske inte det mest konstruktiva utgångsläge som en diskussion kan ha.

I en artikel i dagens Aftonblad citeras en psykiatriker som är verksam i hamnstaden Mytilini på den grekiska ön Lesbos, i anslutning till det flyktingläger som är beläget på ön (ett läger som AB har ägnat mycket uppmärksamhet åt). Enligt den artikeln förefaller det som om i princip alla som kommer till lägret är traumatiserade och krigsskadade:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/dd1odz/psykiatrikern-forhallandena-i-flyktinglagret-ar-omanskliga

Denna vinkling gjorde mig lite nyfiken, för tydligen är flyktingströmmen från Syrien på väg att ebba ut eller i varje fall minska, även om den typen av prognoser givetvis inrymmer ett stort mått av osäkerhet. För att få lite mer konkret information om vilka typer av migranter som finns i lägret Lesbos vände jag mig därför till grekisk media, och hittade då en Atenbaserad dagstidning som beskriver samma läger på detta sätt:

http://www.ekathimerini.com/225403/article/ekathimerini/news/nearly-13000-migrants-and-refugees-registered-at-moria-camp-in-2017

Där framgår det att även om majoriteten (lite drygt 71 %) av flyktingarna kommer från Syrien, Afghanistan och Irak så finns det människor i lägret från ett drygt 60-tal olika länder, däribland även från Sydamerika och de karibiska öarna. Där pågår mig veterligt inga storskaliga, och knappt ens några småskaliga krig, vilket självfallet inte därför nödvändigtvis bör innebära att de som bor där lever i paradiset.

De förhållande som råder i lägret på Lesbos är tveklöst inte alls trevliga, men det finns givetvis en krass förklaring till varför lägret ser ut som det gör, och varför grekerna behandlar flyktingarna på det sätt som de gör. Iraks befolkning uppgår till 40 miljoner individer, Aghanistan har för sin del 37 miljoner invånare, medan Syrien bidrar med 21 miljoner (om vi räknar in de syrier som befinner sig på flykt utanför landets gränser). Det är tre länder. I övrigt är det svårt att få korrekta uppgifter angående underlaget till hur många människor det kan handla om eftersom artikeln inte nämner vilka länder det rör sig om, men Sydamerika (som består av 14 länder) har en befolkning på drygt 400 miljoner. Afrika har för sin en befolkning på omkring 1,2 miljarder, fördelat på 58 länder. De här siffrorna har också några år på nacken och befolkningen lär i varje fall inte ha minskat efter det. Till detta kommer ytterligare några länder i Asien förutom de redan nämnda (Irak o.sv.) och de flesta av de länderna är extremt folkrika. Men vi nöjer oss med att utgå ifrån siffrorna för Sydamerika och Afrika när vi gör en liten "extrapolering" och delar då 1,6 miljarder med 72 länder, vilket gör en genomsnittsbefolkning på 22,2 miljoner i snitt per land. 64 (det antal länder som det finns migranter ifrån på Lesbos) x 22,2 innebär 1,42 miljarder människor som potentiella migranter/flyktingar. Vi tar en låg siffra som utgångspunkt för vidare beräkning och räknar då med att endast 5 % av de här människorna av olika skäl vill lämna sina länder och söka sig till Europa. 1,42 x 0,05 således, vilket gör ungefär 71 miljoner människor. Skulle vi t.ex. istället ha använt oss av flyktingvågen från Syrien som utgångspunkt (3 miljoner av 21 = 14,3 %) så hade vi hamnat på drygt 200 miljoner potentiella immigranter till Europa. Men vi nöjer oss med den förstnämnda siffran, den är tillräckligt alarmerande.

För är det någon som på fullt allvar tror att de europeiska länderna bara i nuläget kan ta emot 71 miljoner människor? (I den beräkningen ingår alltså inte framtida flyktingströmmar beroende på bl.a. den hejdlösa nativitet som finns i de här länderna och de oroligheter som den för med sig i sitt släptåg). Den personen borde i så fall bli föremål för någon form av rättspsykiatrisk undersökning och därefter inspärrad i sitt eget lilla läger med madrasserade väggar. Det finns därför en fullt logisk förklaring till varför grekerna gör som de gör (för trots att de har problem med att sköta sina statsfinanser, främst på grund av låg skattemoral, så är grekerna inga dumskallar), och det är helt krasst så att man genom att mer eller mindre medvetet skapa ett vidrigt flyktingläger gör det oerhört mycket mindre attraktivt för människor från utomeuropeiska länder att söka sig hit. Skulle behandlingen av migranterna se helt motsatt ut så skulle också migrationsströmmen med största sannolikhet förvandla det vi nu ser till en svagt strilande rännil vid en jämförelse. Grekerna gör helt enkelt resten av Europa en tjänst, så enkelt är det. Sedan är det givetvis otrevligt så det förslår och ingenting som jag tycker är särskilt lyckat. Men de som pratar om humanitär behandling och om öppna gränser verkar lida av ett närmast totalt tunnelseende, en oförmåga att koppla det enskilda och säkert mycket behjärtansvärda fallet till en större helhetsbild. Det är samma typ av människor och tänkande som tycker att alla ska ha rätt att hugga ner träd för att få bränsle för att koka sin mat, och som sedan står och gapar av förvåning över att de lever i ett totalt kalhygge. Det är snällt, men det är samtidigt naivt och extremt kortsynt. Naivitet är möjligtvis charmigt hos små barn, men när den visar sig hos vuxna blir jag enbart irriterad. Och tvärtemot vad  många tror så är det inte de onda gärningarna som har varit guide vid mänsklighetens vandring från den ena katastrofen till den andra, det är, som det gamla talesättet så riktigt säger, de goda intentionerna som har slutat i massmord, hungerkatastrofer och förödelse. Snällhet är fint, men är man snäll utan att sätta upp gränser och krav så förvandlar man sig snart från en hjälpare till ett offer. Och i en värld av enbart offer lär ingen överleva särskilt länge.

https://www.migrationsinfo.se/antalet-asylskande-vntas-minska-under-2017-201