Åhh, nu får fröken Thunberg till och med stöd av Leonardo!

Allas vår lilla affischflicka för miljön, Greta Thunberg, får ju som bekant våra ögon att tåras, våra manifestationsrelaterade gener att dansa rumba av ren upphetsning, och oss alla att förenas i ett varmt famntag, så varmt att man börjar tvivla på att vi egentligen behöver några bränslen (fossila eller ej) för att utvinna energi. Denna miljökampens Jeanne d’Arc är ett lysande bloss för alla oss som verkligen vill göra en insats, som har bestämt oss för att nu är det nog, och som tycker att det nu äntligen är dags att göra något radikalt. Den tråkige besserwissern bland oss är kanske ofin nog att invända att Thunberg och de som står bakom henne inte erbjuder några som helst praktiska lösningar på de problem som föreligger, att fokuseringen är något ensidig och att den på intet sätt tar hänsyn till komplexiteten i samspelet mellan t.ex. det mänskliga tillväxtsamhället och naturen. Den magsure påpekar kanske också att de som ansluter sig till Greta Thunbergs variant av Moon-sekten först och främst verkar sträva efter att upprätthålla status quo under ändrade former och att dessa, säkert välmenande, troende samtidigt står blinda för att de som säger sig företräda lösningen på problemet i själva verket utgör en ytterst bidragande orsak till detsamma. Men den typen av tråkmånsar och kverulanter bör givetvis avfärdas för vad de är, personer av vad Goebbels skulle ha kallat för ”kritikastertyp”, dvs. pedantiska tråkmånsar som av ren tjurighet bara försöker förstöra stämningen för de som är verkligt engagerade och gör skillnad. 

Då är det tur att det finns människor som ställer upp för fröken Thunberg, som ger henne sitt stöd i olika demonstrationer, och kanske t.o.m. postar ett uppmuntrande inlägg på Instagram, detta fantastiska redskap för oss som vill förvandla världen till en bättre plats att leva i. En sådan person är Leonardo, som nu äntligen har tagit bladet från munnen, tagit steget ut ur den nedsmutsade garderoben, och klivit fram som en rättroende Thunbergian (https://www.expressen.se/nyheter/klimat/dicaprios-nya-hyllning-av-greta-thunberg-/). Innan vi går vidare och tittar lite närmare på den gode Leonardos starka miljöpatos så är det kanske bäst att förtydliga det hela en smula och upplysa om att det alltså inte är Leonardo da Vinci som det handlar om. Dels är han död, och troligtvis återvunnen, sedan ett antal hundra år tillbaka, dels framstår han ju, åtminstone i ett retrospektivt perspektiv, som en både intelligent och förutsättningslöst tänkande person, egenskaper som i det här sammanhanget inte kan uppfattas som annat än besvärande. Den Leonardo som har anslutit sig till Thunbergklanen är istället den berömde skådespelaren Leonardo DiCaprio, och det är ju inte kattlort direkt. Att få stöd av en så pass radikal miljöförkämpe måste värma Gretas lilla hjärta och ge en helt annan tyngd till den kampanj som hon för.

Nu är det kanske för den oinvigde inte helt lätt att spåra tecken på herr DiCaprios miljöengagemang, och det skulle föra alldeles för långt att gå in på det i detalj. Men för att bara ta ett exempel på det uppenbara miljöpatos som är en så stark ledstjärna för den glamouromsusade skådespelaren så kan vi kanske ta och titta på hans fastighetsbestånd, egendomar som han självfallet har skaffat sig enbart i syfte att ingen annan ska bo där och smutsa ner närmiljön.

Det är inte helt lätt att få full insyn i DiCaprios fastighetsimperium, och den artikelförfattare som jag stödjer mig på (https://www.realtor.com/news/celebrity-real-estate/leonardo-dicaprio-homes-real-estate/) reserverar sig också för att hon kan ha bommat en och annan mindre villa. Men det är petitesser i sammanhanget, och de fakta som föreligger är fullt tillräckliga för att ge en övertygande bild av hur en brinnande miljöaktivist lever och verkar.
Det senaste förvärvet i bostadsväg som herr DiCaprio har införskaffat är en liten lya i Kalifornien på drygt 430 m². Eftersom Kalifornien under ett stort antal år har kännetecknats av grava miljöproblem i form av bl.a. torka, vattenbrist, skogsbränder och stora naturgasläckor, så kan vi nog vara säkra på att Leonardo noga har föreläst för sina fastighetsskötare att de absolut inte under några villkor får vattna gräsmattorna, att de bör handskas varsamt med elden, och att de helst bör undvika en bönbaserad kost för att inte själva bidra till gasutsläppen.

Samma förutsättningar/krav gäller givetvis för den dubbellägenhet som DiCaprio håller sig med i Hollywood Hills, även det i Kalifornien, en fastighet som bland en hel del små finesser även är försedd med en egen basketplan. Storleken på det här komplexet är okänt, men eftersom basketplanen omgärdas av husen så är de i varje fall inte små. Vi kan nog utgå ifrån att de tillsammans hamnar på minst 450 m². 

Till hans fastighetsbestånd i Kalifornien hör dessutom en "liten", dvs. bara drygt 160 m² stor, strandbungalow vid Carbon Beach, vilket alltså är en strandfastighet med allt vad det innebär för miljön. Men jag är övertygad om att DiCaprio tillbringar varje ledig stund han har när han befinner sig där med att gå längs strandkanten och samla ihop ilandflutna plastföremål.

Det blygsammaste objektet i DiCaprios bostadskonglomerat i Kalifornien utgörs av ett litet plutthus i Malibu Beach, ett hus som är ungefär lika stort som en ordinär tvåa, dvs. knappt 60 m². Det huset ligger dock på en tomt på ungefär 7000 m² i kändistäta och rika Malibu och det finns tydligen planer på att smäcka upp ett mera ståndsmässigt boende där så lille Leonardo slipper odla sina anlag för klaustrofobi. Men det nybygge som planeras kommer givetvis att helt och hållet byggas av återvunnet material, och då kanske rentav med bidrag från ett eller annat av de ”strandfynd” som herr DiCaprio bör ha gjort under sina miljöexkursioner på Carbon Beach.

DiCaprio verkar dock inte riktigt finna sig till rätta i Kalifornien och man får väl förstå att han behöver lite extra tillgång till den natur som han värnar så starkt för, och då självfallet även den miljö som finns i andra delstater. Så för att få lite omväxling, och då självfallet i första hand miljömässigt, har han också skaffa sig en liten och mysig lägenhet i Palm Beach, en fastighet som bl.a. inrymmer blygsamma sex sovrum, några tennisbanor och lite annat smått och gott. Storleken på den egendomen uppgår till drygt 650 m².

Då vår käre skådespelare, givetvis av miljöskäl, uppenbarligen inte vill slita alltför mycket på inredningen i de hem som han bebor, något som oundvikligen skulle medföra behov av reparationer, renoveringar och kanske t.o.m. byten av delar av inredningen, så har han varit förnuftigt nog att köpa två lägenheter i samma fastighet vid flera tillfällen. Detta gäller inte bara husen i Hollywood Hills utan även den dubbellägenhet han har köpt i New York, en lägenhet där boytan, inklusive stora terrasser med utsikt över Hudsonfloden (och, naturligtvis, över den kringliggande ”miljön”), uppgår till drygt 620 m².

Och även om ingen människa påstås vara en ö så gör i varje fall DiCaprio en viss ansats för att uppnå just det tillståndet. Och kan man inte vara en ö själv så får man väl istället köpa en. Det är också precis vad den gode Leonardo har gjort, då han äger en egen ö nära Belize. Den ön säger sig den alltid engagerade och ansvarsfulle Leonardo vilja rädda miljömässigt. Han ligger också, som den progressiva individ han är, långt före det konventionella miljötänkandet, för tydligen går den räddningen ut på att bygga pooler och göra om ön till ett semestermål för ekoturister. För som alla vet så är ju ekoturism rena hälsokuren för miljön.

Nu framgår det inte hur stora tomterna är när det kommer till hans övriga fastigheter, och inte heller hur stor ön är som han äger, men eftersom Malibu Beach knappast är det allra billigaste stället att bo på i USA så kan vi kanske utgå ifrån att tomter på 7000 m² inte är något ovanligt för herr Leonardo.
I vilket fall som helst så ger det här vid handen att man för att vara miljövän på ett genuint och radikalt sätt bör äga en egen ö, samt åtminstone åtta lägenheter/hus med en sammanlagd boyta på närmare 2500 m² och med en tillhörande tomtmark som uppskattningsvis uppgår till omkring 45 000 m². Jag antar att det är vad vi alla kommer att tilldelas när miljön väl har räddats av Thunberg och DiCaprio? Jag kan knappt vänta...

Den ohämmade reproduktionens apologeter – När förnuftet får träda tillbaka för driften

Det går att diskutera om i vilken utsträckning våra identiteter är något som vi föds med, något som präglas in i oss av vår omgivning eller något som vi själva skapar genom medvetna beslut och handlingar. De flesta av oss hänger dock upp vår identitet på ett fåtal bärande element, drag och idiosynkrasier som gör oss till de individer vi är, både i våra egna ögon och inför omgivningens blickar. De essentiella inslagen i våra personligheter kan vara av många olika slag, och de val vi gör utifrån dem får oundvikligen olika konsekvenser beroende inte bara på den vi är utan även på den kontext som vi befinner oss i. Få saker är så besvärande som när någon på allvar ifrågasätter det som vi håller för heligt, det som vi anser vara en så bärande del av vår identitet att vi knappt ens själva vågar ta risken att släppa ut den ande som gömmer sig i vår inre flaska. Vissa saker är helt enkelt så heliga att de inte under några som helst förutsättningar får ifrågasättas eller profaneras. En central roll bland alla dessa heliga kor som vi håller oss med intas av barnafödandet, något som allt mer kommit att kollidera med bilden av ett allvarligt hotat globalt ekosystem som riskerar att kollapsa under trycket av en befolkning som växer i explosiv hastighet. Men frågan om barnbegränsning är fortfarande tabu och väcker närmast paniska reaktioner hos de som känner sig hotade av att även barnen räknas in i miljöekvationen. En av dem som låtit sig uppröras av blotta tanken på barnbegränsning är fembarnsmamman Malin Wollin, och hennes försvarstal för ett obegränsat barnafödande är, i all sin enfald, ett mycket belysande exempel på hur irrationaliteten och osakligheten får träda in när förnuftet inte räcker till. Låt oss titta på vad hon skriver i sin senaste krönika i Aftonbladet (https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Wb0wrj/att-valja-bort-barn-for-klimatet-ar-att-ge-upp). För enkelhetens skull har jag saxat några citat ur hennes text och bemöter hennes påstående i tur och ordning.  

 Citat nr 1:

"Jag läser om Gurgîn Bakircioglu, en man som väljer bort barn, för miljöns skull. Och det är väl gott. För honom. Varsågod, för all del. Men han, och andra, tycker att vi alla ska se över vår fortplantning, för jordens skull. När jag nu äntligen lagt mig tillrätta i min egen kropp och kommit på en himla fin sak jag kan göra med den, då ska det heta att jag borde låta bli. Av en man. Som inte är min man." 

Till att börja med bör vi observera den påklistrat feministiska hållningen, något som ofta per automatik, och definitivt i det här fallet, innebär att man tillgriper vad som inte kan kallas för något annat än ett ad hominem-argument. Det faktum att Bakircioglu är man är givetvis helt irrelevant för de åsikter som han framför, inte minst eftersom han på intet sätt kan sägas vilja begränsa Wollins agerande utifrån grundpremissen att hon är kvinna. Hennes kön är helt oväsentligt för Bakircioglus ståndpunkt, men genom att presentera det åsikter han framför som en form av manlig konspiration, som ännu ett försök från patriarkatet att kontrollera och begränsa kvinnan, får Wollin det att framstå som att hennes barnanskaffande är ett viktigt bidrag till den feministiska kampen. Det är en minst sagt smutsig argumentation. Men för Wollin, som med all tydlighet bygger mycket av sin identitet på sin reproduktionsförmåga, är blotta tanken på att en man nedlåter sig att kritisera hennes beteende, vilket uppenbarligen är just vad hon anser att Bakircioglu nästintill redan genom sin blotta existens och sitt personliga exempel, något som får henne att gå i taket. Jag tror dock att vi kan utesluta att Bakircioglu uttryckligen har sagt åt fröken/fru Wollin vad hon ska göra, och även om jag inte har hittat det textmässiga underlag som gör Wollin så upprörd så ger ett lyssnade av den podcast där Bakircioglu intervjuas angående sin självvalda barnlöshet (https://podcasts.nu/avsnitt/barnfrihet/gurgin-ar-barnfri-av-miljoskal) inget som helst stöd för Wollins påstående om att han skulle komma ens i närheten av att ställa upp några diktat vare sig för hennes eller för någon annans beteende. Han framstår istället som tämligen oartikulerad och inte överdrivet genomtänkt och intar snarare en prövande reflexiv hållning i den aktuella frågan, långt ifrån någon form av plakatpolitiska uttalanden av tvärsäker natur. Det enda Wollin avslöjar är därför att hon är helt oförmögen att förhålla sig till världen på ett icke-narcissistiskt vis, eftersom hon uppenbarligen tar alla åsikter som går stick i stäv med hennes egna som en personlig förolämpning och som en direkt anmodan till henne att hon ska ändra sitt beteende radikalt. Om vi trampar in en smula i kvasipsykologins träsk så är det svårt att inte spåra åtminstone ett uns av dåligt samvete i den reaktion som Wollin ger uttryck för, som om hon innerst inne vet att hennes förhållningssätt i grund och botten är osunt, men att hon samtidigt är helt oförmögen att ändra på det. En form av missbrukspersonlighet träder fram, en person som hänger upp sitt liv på en tes om vad som gör honom/henne lycklig, och som reagerar med fasa så fort någon kommer med ens en antydan om att även den kejsaren verkar ha ett väldigt lågt klädkonto. Att hon sedan försöker blanda bort det hela med en trött hänvisning till en könsordning som i det här fallet existerar mera i hennes fantasi än i verkligheten är bara pinsamt, i varje fall om vi förutsätter att vi ägnar oss åt seriöst meningsutbyte och inte rent trams.

Citat nr 2:

"Jag tycker om min kropp och det är min frihet att skaffa barn. Hur många jag vill. Mitt reproduktiva svängrum, om ni vill. Om jag så vill ha dem vandrande ut ur mig som tomtarnas vaktparad på julafton så är det mitt val." 

Om man vill vara elak (och den lusten är ofta tämligen oemotståndlig, det måste medges) kan vi till att börja med konstatera att Wollin hade varit en alldeles utmärkt kvinnlig förebild i Tredje riket, eftersom kvinnans huvudsakliga uppgift enligt den nazistiska världsbilden är just att inta rollen som barnaföderska. Något egenvärde hade hon egentligen inte, det är bara som reproduktionsbehållare eller avelsdjur (om man uttrycker det en smula rått men rakt på sak) som kvinnan till fullo fyller sin samhällsuppgift och lever upp till sitt existensberättigande. Det står givetvis Wollin fritt att göra de val som hon har gjort, och det är inte livsvalet i sig som egentligen är pudelns kärna i den här frågan, det är de konsekvenser som det valet får, och då inte minst om Wollins beteende blir normerande. Det huvudsakliga motivet som Wollin anför är också intressant. Hon ska få göra som hon vill, allt annat är oväsentligt. Man behöver inte vara överdrivet begåvad för att inse att hennes agerande i grund och botten förutsätter att andra avstår från att göra de val som hon gör, eftersom ett samhälle där samtliga skaffar fem barn inte bara utgör en extrem miljöbelastning utan även förutsätter genomgripande förändringar av vårt sätt att leva och verka. Wollin kan därför utan tvekan sägas vara en form av extremt egotrippad parasit, eftersom hennes beteende inte kan utsträckas till en universell nivå utan att allvarliga komplikationer uppstår. Att hon trots det inte bara framhärdar i sitt beteende utan också förefaller helt oemottaglig för skäl som påvisar bräckligheten i hennes hållning är också det ett osvikligt tecken på en narcissistisk och omogen personlighetstyp. Frågan är också hur man, om man använder sig av hennes sätt att argumentera kan undvika att dra slutsatsen att alla får göra vad de vill, oavsett vad det handlar om? Varför ska Wollin ha ett frikort? Är den tillfredsställelse som hon uppenbarligen får av att sätta barn till världen något som är mera berömvärt och ädlare än vad andra individer som kanske väljer en barnlös tillvaro beslutar sig för att fylla sina liv med? Om man betänker att studier visar att anskaffandet barn är den i särklass mest avgörande faktorn när det kommer till miljöpåverkan, vida mycket större än köttätande och flygresor (för att ta två uttjatade exempel), så får man nog ha en stor portion strutsgener i sitt dna för att blunda för de konsekvenser som ett ohejdat barnafödande oundvikligen för med sig. Det blir i varje fall i mina ögon mycket svårt att med utgångspunkt från det agerande som Wollin försvarar förhålla sig kritiskt till de personer som vill flyga jorden runt åtminstone fyra gånger om året, som kör stadsjeepar, äter rött kött varje dag och som ger blanka fan i att sopsortera eftersom de tycker att det är någonting som de absolut inte vill göra. Det är svårt att undvika misstanken att det åtminstone implicit i Wollins resonemang finns en illa dold gradering av de olika objekt som vi fyller våra liv med, och att barn är någonting som spelar i en alldeles egen division. Är det heliga barnet något som vi alla ska vara beredda att dö för, medan resten av oss ska stå tillbaka för att den lika heliga barnamodern ska få göra som hon vill? Är det Wollin säger i praktiken det att vi ska göra undantag för henne och hennes uppenbarligen tämligen blinda drift, medan vi däremot ska sätta hämsko för alla andras beteende. Ska andra individer ge upp delar av sina liv för att hon har ett reproduktionsbehov som vida överstiger det som är miljömässigt hållbart? Och om hon vill att vi ska ha ett samhälle där alla får göra som de vill, hur har hon då tänkt att det ska fungera? Att sätta den renodlade egotrippen som allmänmänskligt ideal är knappast en vare sig hållbar eller rekommenderbar väg för att skapa ett fungerande samhälle, men Wollin är som sagt en uppenbar narcissist, och som sådan nätt och jämnt kapabel att ställa upp på ens rent elementära demokratiska spelregler. För när hon säger att hon ska få göra som hon vill så har hon i realiteten förkastat grundläggande, nästintill axiomatiska förutsättningar för hur ett samhälle ska kunna fås att fungera. Hur trist det än kan låta, inte minst för inpiskade liberaler, så kan ingen individ i ett samhälle tillåtas göra helt och hållet som han/hon vill, för då faller samhällsbygget samman fortare än en korthus i en orkan.

Citat nr 3: 

"Och om det är bra för klimatet att vi låter bli att föda barn, att inte bli fler, så måste det absolut bästa vara om vi alla la oss ner och dog." 

Den här typen av argument hör inte hemma i en meningsfull diskussion, det är helt enkelt larvigt i ordets rätta bemärkelse. Nu har jag väl inga överdrivna föreställningar om Wollins intellektuella kapacitet (det är i vilket fall som helst omöjligt att ha det efter att ha läst hennes inlägg) men det renodlat barnsliga i hennes fåfänga försök att försvara sitt agerande är så uppenbart att jag får ytterligare belägg för min tes att barnanskaffande i varje fall inte gör dig vuxnare som person, utan snarare håller dig kvar på en extremt infantil nivå som kretsar kring bajs, joller och andra närmast imbecilla aktiviteter. Det gäller givetvis inte alla föräldrar, och barnhanterande kan säkert vara både givande och utvecklande på sitt sätt. Det gör det dock inte mindre intelligensbefriat. Och det Wollin i praktiken säger, med en sjuårings hela trotsiga uppenbarelse, är att om inte hon får göra som hon vill så tänker hon hålla andan tills hon blir alldeles blå i ansiktet. Formuleringen är enbart pinsam och avslöjar obarmhärtigt det faktum att hon egentligen inte har några bärande argument för att försvara sin position, eftersom hon ideligen förfaller till den här typen av snömos. På ett barns sätt så verkar också Wollin vara fast förankrad i en värld där det inte finns några gråzoner, inga mellanlägen mellan svart och vit. Det finns inget utrymme för kompromisser, det finns ingenting att egentligen diskutera så länge resultatet av den diskussionen inte stryker henne medhårs. Vem har för det första överhuvudtaget sagt att vi helt ska upphöra med att föda barn, och är det någon som överhuvudtaget tror att det är realistiskt? Vad som däremot är fullständigt självklart är att barn har en starkt negativ inverkan på miljön, vilket givetvis inte särskiljer dem från andra mänskliga individer. Wollin verkar nästintill vilja tro att barn är miljömässigt neutrala, eller att deras existens har någon form av magisk dimension som gör att de både syns och finns men däremot inte påverkar omgivningen. En grundkurs i elementär fysik skulle kanske kunna plocka ur henne den villfarelsen, men med tanke på den nivå som hennes argumentation håller så finner jag det i ärlighetens namn nästintill osannolikt att hon skulle vara öppen för att tillgodogöra som skulle riskera att kullkasta hennes trosvissa övertygelse om att hennes handlande är helt tadelfritt.

Citat nr 4: 

"Jag menar, jättebra med rent vatten, ren luft, intakta isar och läkta ozonöppningar. Men vem ska njuta frukterna av det? Om ett träd faller i skogen och ingen får det i huvudet, får jag föda ett barn då?" 

Att Wollin är uppenbart antropocentrisk i sitt förhållningssätt är knappast ägnat att förvåna. Den här hållningen delar hon t.ex. med vissa extrema kristna grupper. Schartauanerna i Göteborg använder bl.a. Bibeln som ett argument mot miljövårdande insatser och hävdar då att det i den heliga skrift står att "jorden ska nötas ut som en klädnad", dvs. det kiliastiska slutmålet för den religiösa tron övertrumfar alla strävan att skapa en hållbar situation nu, eftersom allt ändå ligger i Guds händer och eftersom jorden är skapad för människan allena. Allt annat är utfyllnad. Det är ju, med tanke på grundtemat i hennes övriga "argumentation" inte ägnat att förvåna att Wollin för in en hedonistisk aspekt i sitt förhållningssätt till världen och miljön. Ingenting är uppenbarligen gott i sig, det är bara gott så länge någon kan förbruka det och dra nytta av det, som om det vore blicken och/eller tillägnandet som ger saker och ting dess värde och att något egenvärde bortom den rena lust-/nyttoaspekten egentligen inte existerar. Det är en mycket obehaglig, rentav fascistoid, tanke om vi för över den på det mellanmänskliga planet, för det innebär att den människa som saknar socialt kontaktnät eller som inte ger omgivningen anledning att "njuta" är utan egentligt värde och existensberättigande. Och om det visar sig att någon, av en outgrundlig anledning, finner större njutning i att gasa den ensamme pensionären eller den föräldralösa barnet så är det svårt att opponera sig mot det beslutet, inte minst eftersom var och en ska få göra som han/hon vill i Wollins värld. Ett objekt som ingen kan njuta av, som inte har någon nyttoaspekt, och som därför inte kan försvaras på de grunder som Wollin hänvisar till saknar helt enkelt värde. Ett mer flagrant exempel på narcissistisk egocentricitet är det nog svårt att hitta. Men det problemet ligger givetvis immanent i den utilitaristiska grundsyn som verkar prägla Wollin, nyttan är kvantifierbar, ju fler vi är desto större nytta, och om den nyttan kan förmeras genom att vi utplånar de som hindrar oss från att få full tillgång till den så är det smällar vi (eller rättare sagt någon annan) får ta. 15 miljarder individer som njuter av en förödd värld är bättre än 4 miljarder människor som njuter av en värld som fortfarande blomstrar. Det är existens som blind drift, ingenting annat, och knappast någon paradväg till skapandet av ett hållbart samhälle.

Citat nr 5: 

"Kanske är det den bebisen som ska mata honom med sked när han är 87. Kanske är det den bebisen som utvecklar teknik som kan lagra solenergi. Jag tycker inte att vi ska chansa." 

Det här är ju ett mycket vanligt men samtidigt rent empiriskt sett extremt ihåligt argument. Wollin verkar, som de flesta som förökar sig ohejdat, tro att just hennes genbank utgör en frälsning för mänskligheten och utan tvekan är det nog så att hon, precis som många föräldrar, verkar förutsätta att just hennes barn är utkorat till att göra storverk. Om vi skulle utgå ifrån hur ofta just det här argumentet framförs så skulle det nog födas åtminstone fyratusen Einstein, tretusen Mahatma Gandhi, sextusen Moder Teresa och tvåtusen Marie Curie varje dag året om, år efter år efter år efter år. Så är det inte. De flesta barn blir sorgliga medelmåttor som inte ens kommer i avlägsen närhet av att påverka mänskligheten i positiv riktning på ett avgörande sätt. Andelen knarklangare, tjuvar, rånare, våldtäktsmän, bedragare, miljöbovar m.m., m.m. är av någon outgrundlig anledning alltid betydligt större än de hyperbegåvade helgon som de flesta föräldrar verkar tro att de kommer att föda fram. Och man behöver inte vara malthusian för att inse att om vi tar vilken grupp människor som helst så är det så att de problem som de för med sig är betydligt fler till antalet än de lösningar som samma grupp erbjuder. Det är inget märkligt med det, vi är (trots uppenbara tecken på hybris hos många av oss) högst ofullkomliga varelser som fumlar oss fram i tillvaron och gör misstag på misstag på misstag. Och om vi, i Malthus anda, konstaterar att problemen växer exponentiellt i takt med mänsklighetens ökade numerär medan lösningarna bara växer aritmetiskt så är det nog en betydlig mera adekvat bild av verkligheten än det fantasifoster som Wollin försvär sig åt. Det går att likna hennes och hennes gelikars ursäkter för ett obegränsat barnanskaffande med personer som försöker fiska med hjälp av dynamit. Visst, effekten är påtaglig och resultat kan det ju alltid bli, men för att få upp din lunchgädda så förstör du mycket mer än vad du hade gjort om du hade varit återhållsam och tänkt ett varv till innan du plockade fram din dynamitgubbe ur källarförrådet. 

Sedan är det självfallet mycket glädjande att alla barn utan undantag kommer att jobba i äldreomsorgen framöver. Det ska bli en sann fröjd att bli pensionär eftersom jag förväntar mig att bli uppassad av minst ett dussin raska och tjänstvilliga gossar och flickor i arbetsför ålder. Det är onekligen fantastiskt med alla dessa altruistiska barnföräldrar som skaffar barn till världen enbart för att tillgodose den åldrade befolkningens behov (att barnet till skillnad från Wollin själv inte verkar få göra vad hon/han vill utan är predestinerad till ett liv i äldreomsorgen får vi väl överse med, och detta då givetvis samtidigt som vi torkar en tacksamhetens tår ur ögonvrån). Det enda problem som kommer att möta mig som pensionär är givetvis att jag får tillbringa all min vakna tid med att försöka värja mig mot dessa oräkneliga horder av oerhört tjänstvilliga ätteläggar som i princip står i kö för att trycka ner en sked i käften på mig. Men det får jag väl försöka stå ut med. Jag måste väl ta Wollin i försvar och säga att det här argumentet faktiskt inte är mer tramsigt än någon av hennes övriga stolligheter, men om det gör saker och ting bättre är en helt annan sak. Vad Wollin och de som försvär sig åt det här argumentet tenderar att förbise, troligtvis på grund av att de har ägnat en så oproportionerligt stor tid av sitt liv åt att stå lutade över en barnsäng med ett fånigt flin på läpparna att de helt har förträngt verkligheten, är att barndomen faktiskt är en övergående fas och inte ett permanent tillstånd (låt gå för att en stor del av mänskligheten rent intellektuellt verkar leva kvar på barnstadiet). Det innebär att den lilla telningen efter att ha vuxit upp och arbetat flitigt i äldreomsorgen under hela sitt liv oundvikligen själv kommer att bli gammal, grå och böjd och vara i behov av att matas med sked. Att tro att man kan undanröja ett problem genom att vidmakthålla det som är själva grundorsaken till att problemet föreligger är så obetalbart korkat att klockorna stannar, men eftersom det för Wollin et consortes bara handlar om behovstillfredsställelse för stunden (ännu en indikation på att barnafödande gör dig infantil) så är blotta tanken på någon form av ens rudimentär konsekvensanalys helt bannlyst ur det primitiva ”tänkande” som den här typen av individer ägnar sig åt. Det faktum att vi någon gång måste sätta stopp, att tillväxten har sina naturliga gränser även när det kommer till mänsklig förökning, må vara en obehaglig tanke, men det är trots allt en sanning som inte går att undfly. Om det sedan innebär att vi förr eller senare hamnar i den situationen att den kontraktion som är nödvändig också oundvikligen för med sig ett temporärt lidande för de individer som kommer i kläm så är det i vilket fall som helst något som måste ske. Och om vi ska vara trogna Wollins utilitaristiska grundhållning så är det kanske bättre att stämma i bäcken i ett tidigt skede än att vänta på den rent kvantitativa ökning av lidande som med naturnödvändighet blir följden av en mänsklighet som har växt långt utöver hållbarhetens alla gränser.

Slutligen kan jag i vanlig ordning inte låta bli att roa mig med lite räkneövningar. Vi utgår ifrån givetvis från Wollin som norm och säger då att fertilitetsnivån i Sverige därför blir 5 barn per kvinna istället för den aktuella siffran som har varit gällande under den senaste 10-årsperioden, nämligen 1,9 barn per kvinna. Nu är det givetvis svårt att med den utgångspunkten dra några säkerställda slutsatser om befolkningsutvecklingen i det här landet eftersom det finns en mängd andra faktorer (som t.ex. in- och utvandring) som bör tas med i beräkningen. Vi utgår dock ifrån att de faktorerna proportionellt sett är konstanta och kommer då fram till följande.

Med nuvarande fertilitetsnivå (1,9 barn per kvinna) har Sveriges befolkning växt från 9,39 miljoner människor 2010 till 10,03 miljoner i nuläget. Det är en befolkningsökning på ungefär 7 %. Skulle vi istället utgå ifrån Wollin som norm (dvs. 5 barn per kvinna) så skulle den svenska befolkningen istället ha ökat med omkring 18 % och i nuläget uppgå till 11,07 miljoner. Vi skulle alltså bara under en tioårsperiod få hantera en befolkningsökning på drygt en miljon individer utöver den ökning som redan har skett. I takt med att befolkningen blir yngre, något som är oundvikligt med den typen av höga födelsetal kommer också antalet individer i reproduktiv ålder att öka, vilket, återigen under förutsättning att vi använder Wollin som norm, med största sannolikhet kommer att leda till att befolkningsökningen accelererar i ett ännu högre tempo. Med en genomsnittlig befolkningsökning på uppemot 20 % under de kommande decennierna så går det att sluta sig till att den svenska befolkningen bör ha passerat 16-miljonersstrecket redan vid mitten av 00-talet. Det är givetvis mycket spekulativa siffror och det finns ingenting som talar för att de förutsättningar som jag utgår ifrån kommer att bli verklighet. Vad jag vill påvisa är bara det totalt ansvarslösa i Wollins beteende, graden av hennes egoism, och hur det skulle se ut om alla följde hennes exempel. Att hon själv väljer att helt förneka konsekvenserna av sitt handlande är knappast förvånande, för ett tydligt kännetecken på en missbrukspersonlighet är en uppenbar ovilja att hantera verkligheten och ett reflexmässigt betingat försvar som lägger skulden inte på missbrukaren själv utan på den som påtalar de problem som finns. Allt för att illusionen ska kunna upprätthållas, även om det slutgiltiga resultatet blir nederlag och död.

Populism utan sammanhållande kraft – Chantal Mouffe och vänsterns förtvivlade sökande efter alternativ

Att vänstern har bekymmer är helt uppenbart. Problemformuleringsprerogativet (fint ord…) har tagits ifrån dess företrädare, kapaciteten att organisera någonting annat än rent temporära manifestationer för tämligen perifera frågor verkar helt lysa med sin frånvaro, och förmågan att tala till bönder på bönders vis (något som väl i ärlighetens namn aldrig har varit vänsterns starka sida) verkar vara fullständigt bortblåst. Det finns dock de som försöker, däribland Chantal Mouffe, belgisk politisk filosof och ”post-marxist”, som t.o.m. säger sig vilja tala sig varm för en ”vänsterpopulism”. Låt oss titta lite närmare på hur hon lyckas med den saken i sin lilla skrift Till vänsterpopulismens försvar. 

Mouffe säger sig vilja bana vägen för en form av radikal demokrati av vänstersnitt, där dock arbetarklassen som bärande skikt har ersatts av en heterogen samling subgrupper som, enligt vad det förefaller, först och främst verkar förenas av en gemensam drift att skapa en bättre och mera välfungerande demokrati och av ett aktivt ställningstagande mot en gemensam fiende i form av nyliberalismen. Hur denna transformation ska gå till i praktiken intar Mouffe dock en klädsam tystnad inför, och hon nöjer sig med att konstatera att den liberala demokratins grundläggande former ska bevaras. Problemet med den typ av reformering ”från insidan” som Mouffe förespråkar är dock uppenbara, vilket inte minst dagens politiska verklighet ger talrika exempel på. En förändring ”inifrån” innebär alltid en uppenbar risk att ”reformatorerna” koopteras av den struktur som de säger sig vilja förvandla, gör strukturens inneboende etos till sitt eget, och förtränger de ideologiska riktlinjer som de hade för avsikt att stödja sig på vid förändringsarbetet. Ett uppenbart exempel på den typen av beteenden är den svenska socialdemokratins företrädare, som fortfarande försöker uppbära illusionen av att de representerar arbetarklassen samtidigt som deras politiska karriär, som bedrivs inom ramen för en liberal demokrati, i första hand verkar tjänstgöra som en språngbräda för deras vidare karriär inom näringslivet. Att den utvecklingen ska kunna motarbetas av nästa grupp som träder in i de redan etablerade politiska strukturerna förefaller minst sagt naivt, även om det givetvis bör påpekas att det ligger i demokratins natur att förändringsprocesserna ska vara långsamma och övervägda, något som dock har både för- och nackdelar.

Mouffe ansluter sig också till en form av idealbild av den liberala staten, då vare sig rösträtt, maktfördelning, flerpartisystem eller mänskliga rättigheter nödvändigtvis är essentiella för en stat av marknadsliberal modell, snarare tvärtom. Liberalismen har dessutom blivit alltmer amorf till sin utformning och att därför hävda att den med nödvändighet är en bägare som måste innehålla allt det vi anser bör känneteckna en sann demokrati är vare sig helt trovärdigt eller förenligt med den faktiskt existerande verkligheten. Det förefaller också som att Mouffe verkar vara av den åsikten att transformeringen ska ske utanför det etablerade parlamentariska systemet, för att sedan transplanteras in i detsamma och där åstadkomma den förändring som hon anser vara önskvärd. Resultatet blir någon form av diskursivt ideal där vi ska göra en ”hegemonisk omvandling” för att sedan via en ”agonistisk debatt” komma fram till ramarna för hur den nya demokratimodellen ska utformas. Det kan givetvis invändas mot den nutida formen av parlamentarisk demokrati att den inte längre ger något större utrymme för de åsiktsbrytningar som ger alla en möjlighet att göra sin röst hörd, och att den marknadsliberala konsensus som råder inte minst i Sverige har paralyserat det fria meningsutbytet och förpassat alternativa tolkningar till politikens bakgård. Samtidigt har detta skett helt inom ramarna för den liberala version av demokratin som Mouffe säger sig vilja försvara. Det svenska paradexemplet på den typen av agerande är Annie Lööfs fördömande, utifrån en visserligen falsk med ändå påklistrat demonstrativ liberal hållning, av andra partier som extremister, något som knappast kan sägas vara förenligt med faktiska demokratiska ideal, utan snarare är en argumentationsstruktur som hämtar sina förebilder från mera totalitära samhällen. Liberalismen, och särskilt dess marknadspräglade variant, har aldrig varit en fullständigt tät skyddsvall mot totalitarism och diktatur av traditionellt högersnitt, inte minst eftersom den i princip alltid har varit sammankopplad med ett konkurrens- och utvecklingstänkande av direkt socialdarwinistiskt snitt.

Det finns också uppenbara problem när man som Mouffe och den nya tidens identitetspolitiskt färgade vänster förkastar klassperspektivet, samtidigt som man säger sig vilja skapa en ny form av ”kollektiv vilja”. Det är inte längre aktuellt, påstår Mouffe, att ge arbetarklassen en prioriterad position i den politiska kampen, men frågan är om det beror på att arbetarklassen som sådan har spelat ut sin roll? Det finns egentligen inte mycket som talar för det, snarare finns det tydliga indikationer på att arbetarklassens existens fortfarande är ytterst påtaglig, och det faktum att den i stigande utsträckning omvandlas till ett prekariat är i grund och botten ingenting annat än en återgång till den situation som rådde innan de genomgripande fackliga striderna och reformerna ägde rum för omkring ett sekel sedan och knappast någon indikation på arbetarklassens icke-existens. När Mouffe vill ersätta det traditionella klassbegreppet med identitetspolitiskt betingade subgrupper så går hon inte bara den liberala högerns ärende, då klassperspektivets död sedan länge varit en bärande ideologisk komponent inom den postmoderna nyliberalismen, hon gör sig också samtidigt själv till en närmast arketypisk representant för de härskande partiernas okritiska sväljande av tankegods kommande från den mycket begränsade sfär som den akademiska medelklassen besitter. Att hon sedan enbart gör valhänta försök, som t.ex. genom en ytlig hänvisning till miljöfrågan, att lansera ett sammanhållande kitt som ska kunna konkurrera med högerns nationalistiskt präglade diskurs gör hennes kritik av klassbegreppet minst sagt ihålig. Det blir som en upptäcktsresa där var och en får bestämma vilken väg han/hon vill ta, men där det krävs ett mirakel för att ens en minoritet av deltagarna ska nå samma ändpunkt. Och anledningen till det är givetvis att det är helt omöjligt att ena alla dessa undergrupper och ge dem en gemensam meningsbärande tolkning av den politiska strid som förestår, vilket egentligen är fullständigt självklart eftersom identitetspolitiken och enfrågerörelsernas ultimata rasion d’etre är att slå bort möjligheten för genomgripande förändringar och i huvudsak behålla status quo, dvs. de klassrelationer vars existens Mouffe förnekar.

Helt i linje med Mouffes i grunden vänsterliberala hållning så överger hon också den traditionella vänster-högerskalan, då den enligt henne tappat i relevans i vårt ”heterogena” samhälle. Även det här är givetvis ett tydligt tecken på hur handlingsförlamad vänstern är, och då inte minst när det kommer till de tolkningar av verkligheten som görs. Som jag redan har varit inne på i ett tidigare inlägg så är de alternativa värderingsscheman som skisserats, varav det mest bemärkta är GAL/TAN-skalan, knappast mindre ideologiskt färgade än det traditionella förfäktandet av klasstrukturernas dominerande inverkan, snarare tvärtom. Om det överhuvudtaget går att säga att skillnaden mellan höger och vänster har suddats ut, vilket Mouffe hävdar, så är det i så fall i form av den politiska praxis som dominerar de politiska diskussionerna i de västerländska demokratierna, idémässigt är rågångarna mellan höger och vänster lika klara, eller oklara (välj själv), som de alltid har varit. Att påstå att de skillnaderna har upphört att vara giltiga är som att säga att den högra trottoaren har slutat att existera bara för att samtliga fotgängare går på vänster sida. Det är också lite märkligt att Mouffe överger vänster/höger-skalan då hon uttryckligen förespråkar en agonistisk diskurs när det kommer till hur hon förväntar sig att en radikal demokrati ska fungera. Genom att överge de övergripande sammanhållande idéstrukturerna som kan generera ett kollektivt agerande som sträcker sig utöver det partikulära underminerar hon i praktiken det hon själv säger sig vilja skapa, en grogrund för en radikal demokrati som kan åstadkomma genomgripande samhällsförändringar. Resultatet blir istället ofrånkomligen en polsk riksdag, där olika subgrupper käbblar med varandra om tolkningsföreträdet i enskilda frågor, samtidig som helhetsperspektivet helt lämnas därhän. Det sättet att resonera har oundvikligen likheter med Adam Smiths beryktade ”osynliga hand” och är ytterligare en indikation på att Mouffe i grunden är en filosof av liberalt snitt, då detta i mångt och mycket påminner om ett renodlat laissez faire-tänkande. 

Det finns dessutom en påtaglig fara med den agonistiska struktur som Mouffe har som ideal. Den förutsätter att det finns både en möjlighet och en vilja från de deltagande parterna att låta den demokratiska dialogen fungera utan inskränkningar, något som är problematiskt av flera skäl. Jag är långtifrån någon anhängare av den konsensuskultur som präglar den svenska demokratin på ett både medvetet och inte minst underförstått sätt, men om vi ska kunna skapa en gemensam plattform för ett fortsatt politiskt och demokratiskt agerande är kanske inte alla dessa disparata subgrupper det mest lämpade underlaget? Mouffe säger sig vilja bygga upp en relation ”där olikheterna fortfarande är aktiva”, och det är givetvis rent teoretiskt sett en lovvärd position. Men om det övergripande samförståndet saknas, och om det saknas en gemensam nämnare för alla de grupper som ska bära upp den här formen av kommunikativ demokrati så kan det lätt resultera i att graden av friktion i det politiska systemet blir extremt hög, och att bygget därför riskerar att implodera på grund av inneboende motsättningar. De sekteristiska dimensioner som ligger implicit i den här typen av ideal är tyvärr ingen bra grund för att skapa en kollektiv gemenskap med förmågan att handla utifrån ett gemensamt intresse, åtminstone inte i ett nationellt eller övernationellt perspektiv. En välfungerande bygemenskap kan kanske eventuellt skapas efter de här riktlinjerna, men en modern demokratisk stat ska inte förväxlas med en sockenstämma. Jag är fullt medveten om att Mouffe ritar upp ett ideal, en bild av hur demokratin ska kunna fungera på ett för henne optimalt sett, men hur lovvärt det initiativet än är så liknar resultatet mest av allt en produkt av en kammarlärd som tappat kontakten med världen utanför rummets fyra väggar. Mouffe ser den ideala demokratin som en kamp mellan motståndare, och inte mellan vän och fiende, men en politisk kamp är inte ett pokerparti där du sopar bort korten efter varje giv och får en ny hand utan snarare ett whistparti där du får straff för dina tidigare misslyckanden. Att hålla liv i en kamp mellan motståndare innebär en maktbalans som är så finkalibrerad att den aldrig tillåts slå över åt vare sig den ena eller den andra sidan, för i så fall kommer skillnaderna bara att öka och leda till att man får omformulera den relationen i just termen av ”vän och fiende”. Det är naivt att tro att en politisk diskurs går att förväxla med ett sällskapsspel. Det handlar om makt, ingenting annat. 

Det grundläggande problemet med Mouffes teorier är kanske inte i första hand att den faktiska substansen är om inte obefintlig så i varje fall inte direkt framträdande, det ligger i vilket fall som helst i ämnets natur att politisk filosofi väldigt sällan ägnar sig åt att framlägga rent praktiskt konstruktiva förslag. Men den grundläggande motsättning som finns mellan Mouffes självpåtagna roll som vänstertänkare och hennes okritiska anammande av tankegods som är fast förankrade i den liberala myllan, och rentav i den nyliberala varianten av den, gör att hennes kritik av samma företeelser blir trubbig och inte överdrivet trovärdig. Förfäktandet av tesen om arbetarklassen upplösning hör tveklöst intimt samman med det postmoderna tankekluster där ”de stora berättelserna” anses ha spelat ut sin roll. När Mouffe därför ger upp alla tankar på en sammanhållande ideologisk kontext där den politiska kampen kan föras, och när hon väljer att tolka världen som fragmentariserad så ansluter hon sig i praktiken till den världstolkning som hon samtidigt säger sig kritisera, eftersom postmodernismen inte är någonting annat än en kuschad knähund åt nyliberalismen. Betonandet av fragmentering, en bild som det ingår i nyliberalismens agenda att sprida, innebär redan från början en uppgivenhet från vänsterns sida. Istället för att titta på det som förenar oss så ska vi fokusera vid att allas egenart ska tillgodoses. Resultatet blir ett inbördes käbbel, en splittring och en politisk impotens. Sekterism har i och för sig alltid varit ett starkt och stabilt kort hos vänstern, men man bör kanske därför inte underblåsa den driften ytterligare. När hon dessutom hävdar att begreppet folk är inte av essentialistisk natur, vilket givetvis ska ses som en markering mot högernationalistiska och rasistiska positioneringar, utan något som skapas i diskursiva praktiker så innebär det att världen blir ständigt flytande och därför också betydligt mera svårgreppbar än vad som är funktionellt för en politisk och demokratisk praxis som syftar till genomgripande förändringar. Rädslan för att fastna i definitioner, en postmodern smitta, gör oundvikligen att vänstern saknar skärpa när det kommer till att hantera den politiska vardagen och istället hamnar i ett moras av revirstrider, särartsdiskurser och maktkamper. Det är det i särklass bästa sättet att garantera att vänstern aldrig kommer att få makten, och något som bara gagnar dess politiska opponenter.

Helt i linje med postmodernismens ideologiska käpphästar gör sig Mouffe till taleskvinna för subjektets död, hänvisar till Freud, och talar om flytande identiteter. Hon hävdar också, och det med en beklagande ton, att vänstern har betonat rationaliteten på bekostnad av affekterna och hon hänvisar i det fallet även till massteorier, ett teorikluster som knappast har genererat de allra trevligaste resultaten i den politiska historien och som i mångt och mycket är fast förankrat hos utkantshögern. Jag är inte så säker på vad hon egentligen vill uppnå med sitt avsteg från rationaliteten, men den upplysningskritik som ligger immanent i den ståndpunkten är knappast förenlig med en traditionell vänsterhållning. Och ett kollektivt rus är inte trevligare om det är socialistiskt än om det är nationalsocialistiskt, det är samma blinda drift. Det ”schrödingersubjekt” som detta resulterar i skapar bilden av en mänsklig individ som aldrig är någonting annat än sina spatialt och temporalt fixerade affekter. Det finns inte heller, påstår Mouffe någon social identitet som kan bli fullständigt etablerad, vilket bör innebära att även våra familjerelationer är något flyktigt och ytterst temporärt. Att hon dessutom, vilket numera känns en smula uttjatat, stödjer sig på Wittgensteins språkspel och hävdar att du som individ kan bli delaktig i demokratin som en levnadsform och att den inte behöver något intellektuellt fundament känns inte direkt förenligt med vare sig en traditionell vänsterhållning eller de formella strukturer som en fungerande demokrati trots allt kräver. Intressant nog så hämtar Mouffe exemplet från Wittgensteins reflektioner över religiositet, vilket knappast är invändningsfritt då en religiöst grundad politisk praxis i princip är nästintill så långt ifrån demokrati man kan komma, och det på ett närmast ontologiskt plan. En affektbaserad demokrati utan ett intellektuellt fundament är en oartikulerad demokrati, och som sådan i princip en oxymoron. En demokrati av den oreflekterade art som blir följden av detta blir givetvis också lätt en lekboll för de som går in i spelet och ändrar dess regler inifrån. Att frånerkänna förnuftet en dominerande position i demokratidiskursen, vilket är vad Mouffe gör i det här fallet, och att samtidigt koppla det till ett individbegrepp som betonar särart, flyktighet, fragmentarisering och ett beteende grundat på affekter bådar knappast gott om de förutsättningarna samtidigt ska ges plats i en politisk kontext där konflikten och kampen står i förgrunden. De ställer i vilket fall som helst hårda krav på deltagarna i den demokrati som Mouffe ser som ett ideal, krav som jag tror är svåra, för att inte säga omöjliga, att leva upp till. Det är väl antagligen därför som Mouffe är så försiktig när det kommer till att ge några konkreta exempel på hur hennes demokratimodell ska se ut och fungera i praktiken, hon vet helt enkelt att det hon ägnar sig åt är en meningslös tankeexercis, ännu en impotent skapelse av en alltmer handfallen vänster. En populism som betonar det som skiljer oss åt istället för det som förenar oss kan aldrig utgöra något allvarligt hot mot den nyliberalism som Mouffe positionerar sig emot, den banar snarare vägen för en alltmer påtaglig högerhegemoni och kapitulerar för en världsbild där vänstern får finna sig i att spela en undanskymd roll eller gå liberalismens ärenden. Och det var kanske inte meningen.

Mansgrisar ska inte ha roligt – När politiken får komiken att träda tillbaka

Något som har bekymrat mig länge och fått mig att undra om jag helt har förlorat mitt sinne för humor är att jag tycker att det mesta som produceras nu är ren skit, så pass dåligt att jag t.o.m. har gett upp försöken att leta efter komedier som kan tänkas fungera. Det kan säkert ha att göra med att jag har blivit gammal och inte längre hänger med i vad som allmänt sett betraktas som roligt. Det har kanske skett någon form av paradigmskifte inom komedin, där det vi nu förväntas skratta åt inte är i överensstämmelse med det paradigm som jag fortfarande försvär mig åt? Jorden har helt enkelt fortsatt att snurra på ett som alltid festligt sätt, men jag har klivit av.

Men jag vet inte om det är mig det är fel på, eller om det helt enkelt så att vi har fått en form av "Der Stürmer-komedi" (om man ska vara riktigt elak) i det här landet, en humor som är så politiskt vinklad att man måste dela det ideologiska filter som "humoristerna" har för att kunna tillgodogöra sig skämten. Jag blev i varje fall en smula beklämd när jag fastnade framför programmet "Blott Sverige svenska komedienner har" på SVT2, ett programmet där en samling kvinnliga komiker fick redogöra för sin vardag och hur de uppfattade sin yrkesroll.

I princip samtliga var överens om att de som kvinnor hade det mycket tuffare än män, behövde vara tre gånger så roliga för att någon skulle skratta, och att de just i egenskap av kvinnor hade en undanskymd position i det patriarkala samhälle vi lever i. De föreföll betrakta manliga komiker som en enda homogen grupp, allt i enlighet med den nya svenska manikeismen som säger att allt annat än en svartvit världsbild är fel, och såg humorn som ett vapen för samhällsförändringar. Några av dem hoppades t.o.m. att de skulle bli ihågkomna om 500 år just eftersom deras humor hade betytt så mycket för de samhällsförändringar som de, utan någon överdriven blygsamhet, ansåg sig ha bidragit till på ett uppenbarligen inte alltför perifert sätt. Samtliga såg sig som sanningssägare, modiga förkämpar för en förtryckt minoritet och samtidigt i besittning av ett förhållningssätt till världen som det motsatta könet var oförmöget att dela (något som givetvis är en ståndpunkt som är av uttalad särartsfeministisk art, med allt vad det innebär av vidare komplikationer som särartsfeminismens företrädare dock sällan visar någon större beredvillighet att vare sig observera eller vilja hantera). Det var med andra ord synd om dem på alla sätt, men de kämpade vidare, tappra och okuvliga som de är.

Det här förklarar givetvis bara varför svenska kvinnliga komiker inte är speciellt roliga, men samma förklaringsmönster går säkert att applicera även på deras manliga kollegor, för vad blir resultatet av denna tydligt politiserade humor? Jo, det blir en humor som är helt befriad från självironi och självdistans, det blir en humor fylld av ressentiment eftersom du som komiker intar en offerposition och därför egentligen inte ska skrattas åt (för man skrattar inte åt offer), det blir en humor där du tittar på en särskild grupp med vad du själv betraktar som en demaskerande blick, (en grupp som du – detta är essentiellt - själv inte tillhör), och pekar ut den gruppens brister som det som vi alla ska skratta åt. Det blir en form av humor för mobbare, där du själv sätter dig till doms över andra människor, en humor som är grundad på din egen vinklade världsbild (som du tyvärr är för självupptagen för att ifrågasätta) och som har ett illa dolt pejorativt syfte. För det den kretsar kring är att du gör andra människor (så gott som alltid sådana som du från ditt von oben-perspektiv redan har dömt ut som obildade och fördomsfulla) som inte har förstått att din världsbild är den enda rätta, eller velat dela den, till föremål för gyckel och spe. Jag har svårt att se någon skillnad på den typen av humor och renodlade antisemitiska skämt. Grundstrukturen är i varje fall densamma.

Den övergripande förklaringen till det här fenomenet är givetvis att det här är människor (inte alla, men skrämmande många) som drivs av en gemensam ideologisk övertygelse av närmast religiöst slag, och är det något som de flesta religioner inte ger överdrivet mycket utrymme åt så är det väl i så fall just humor och komedi. För som Robyn Hitchcock så klämkäckt formulerade det "There are no jokes in the Bible, Keith, and it's a crying shame..." Och på samma sätt som kristendomen länge upprätthöll sitt tolkningsföreträde även i det här landet så verkar de här komikerna inte förstå att det faktiskt är deras omvärldstolkning  som är normen, och att de därför i själva verket agerar ur en maktposition. Vem, förutom knäppskallar på högerkanten, medelålders män med incel-böjelser och landsbygdstroll (placera mig i valfri grupp) skulle överhuvudtaget komma på tanken att ifrågasätta den konsensus som råder angående den patriarkala dominansen i det här landet, genusproblematikens relevans och alla andra liknande kvasifilosofiska och pseudointellektuella restprodukter av det havererade postmoderna tankeklustret? Gör du det på allvar så är du nämligen själv ingenting annat än just ett bevis för den tes som du förkastar, eftersom endast den som tjänar på det patriarkala samhället kan tänkas vilja förneka dess existens. (En Freud vs Adler-argumentation således, försåtligt effektiv till sin uppbyggnad, men givetvis ur epistemologiskt perspektiv helt irrelevant som underlag för att förkasta en motsatt ståndpunkt.) Och en humor som riktas från ovan mot den som redan från början har avskrivits som oupplyst, ignorant, tölpaktig och dum nästintill bortom alla hjälp, hur rolig är egentligen den? Särskilt inte när så gott som allt fokus ligger just på den individens brister och när syftet är att vi alla ska stämma in i ett gemensamt skratt inför hur obotligt korkad och fördomsfull den utpekade är. Den typen av skratt får oundvikligen något hyenaaktigt över sig och anstår kanske inte människor som tycker sig vara förkämpar för sanning och rättvisa.

De som företräder den här varianten av humor verkar också ha bommat något ytterst väsentligt när det kommer till humor (i varje fall enligt mig, men jag kan ha fel) och det är att rikta skrattet antingen inåt mot sig själv, eller utåt mot rent allmänmänskliga personlighetsdrag som vi alla kan känna igen oss i och till viss eller stor del även själva ge uttryck för. En kvinnlig komiker som drev med den gängse föreställningen om det patriarkala samhället, med genusdebattens många bisarra inslag, med ”tokfeminister”, och med alla dessa olika kön som numera med rätt eller orätt påstås existera (detta ”könsperspektiv” var givetvis också på tapeten bland dessa komiker) och som gjorde det utifrån ett stiliserat perspektiv skulle med största sannolikhet vara betydligt roligare än den typen av komiker som bara fikar efter instämmande skratt från de som redan delar nämnda komikers världsbild. Och jag är inte helt säker på att det inte skulle vara ett betydligt vassare vapen om nu humorn skulle vara avsedd att användas politiskt på det sätt som tydligen många av våra kvinnliga komiker anser. Detta inte minst eftersom självdistans är ett tydligt tecken inte bara på intelligens, utan även något som antyder att man faktiskt vet var man står utan att man därför behöver förfalla till den dogmatism som ligger i botten för alla förenklade och schabloniserade världsförklaringar. Självdistansen, och den åtminstone antydda självkritiken, gör också ambivalensen till ett betydligt mera markant inslag i den komik som man vill förmedla, och komiken handlar ofta om just gränsöverskridande eller gränsutsuddande, där tolkningen inte sker utifrån fastlagda partilinjer utan lämnas i händerna på den enskilde åskådaren. En humor som slår tillbaka mot den som själv förmedlar den gör helt enkelt ett mera sympatiskt intryck än en humor där någon annan hela tiden får inta rollen av driftkucku. Och den parodi som saknar medkänsla med den som den driver med, oavsett hur vedervärdig den personen är i den verkliga världen, blir bara ett tomt hån där man som komiker löper en uppenbar risk att sympatin landar hos fel adressat. Ett mycket talande exempel på den typen av totalt felriktad satir är Filip och Fredriks intervju med Emma Andersson där de gör sig roliga över att hon inte känner igen diverse referenser till Tredje riket (https://www.youtube.com/watch?v=37KlJilcvbw). Ett bättre sätt att få sig själv att framstå som en dryg stropp med en uttalad översittarnatur måste vara svårt att hitta.

Och tittar jag på humor som jag fortfarande tycker fungerar så är det uppenbart att driften med det snobbiga, uppblåsta och självcentrerade är just det som väldigt ofta gör att komiken fungerar. Först och främst handlar det givetvis om Monty Python, en samling engelsmän som är så fullständigt överlägsna allt annat som har gjorts i komediväg att det går att använda Salvador Dali’s beskrivning av sig själv, när han konstaterade att ”när jag målar stormar havet, de andra plaskar i badkaret”, som en parameter för att bedöma deras storhet. Det finns ett FP (Före Python) och det finns ett EP (Efter Python), men det är inte många gudar i övrigt som får plats på det panteon där de sitter. Och till skillnad från sina nutida svenska kollegor så drev Monty Python sällan med underdogen, förloraren, den nätbrynjeklädda arbetaren, utan istället med den engelska överklassen, med den snobbiga byråkraten, med den pseudointellektuella akademikern, och därför också i grunden med den osäkerhet som gör att vi gärna ikläder oss den typen av roller för att göra oss breda på andras bekostnad. De drev med våra övertygelser, de drev med vår inneboende drift att tro att vi betyder mer än vi faktiskt gör, de drev med vårt blinda behov av att hitta förklaringar som skulle göra att vi slapp tänka, de drev helt enkelt med vår osvikliga förmåga att bete oss närmast osannolikt korkat och samtidigt vara helt oförmögna att inse det stupida i vårt agerande. Det är kanske inte så konstigt att den typen av humor är helt inaktuell idag, när det har blivit så oerhört mycket viktigare att tänka rätt än att tänka fritt. För i dagens Sverige är ironin i Graham Chapmans/Brians tafatta försök att prata sina anhängare till rätta (https://www.youtube.com/watch?v=KHbzSif78qQ) mera aktuell än någonsin, samtidigt som de som verkligen borde ta till sig den troligtvis är helt oförmögna att ens uppfatta den.

 

Fuktskadad prosa – Marilynne Robinson drunknar i sin egen symbolism

Jag tyckte om Gilead, även om det var länge sedan jag läste den och jag därför inte längre riktigt kan säga vad det var med den boken som tilltalade mig. När jag nu plockade upp Marilynne Robinsons debutroman, Två par systrar (Housekeeping) så var kanske förväntningarna därför överdrivet uppskruvade, något som inte direkt underblåstes av att romanen har lovordats och prisbelönats inte minst i USA. Läsupplevelsen blev dock något tveeggad. 

Robinson skriver inte illa rent stilistiskt, det skulle vara direkt orättvist att konstatera något sådant, och när hon låter sin prosa vara avskalad, tom på övertoner, och mer energiskt framåtdrivande är även Två par systrar en bra bok. Men det är tyvärr alltför sällan som hon tillåter sig att släppa det närmast allegoriska perspektiv som hänger som ett Damoklessvärd över den historia som berättas och får i varje fall mig att skruva oroligt på mig och kastas ur fiktionens grepp. Jag vet inte i vilken mån Robinson själv är religiös, men berättelsen känns nästintill kalkerad på bibliska parabler och är överladdad med en symbolik som knappast är överdrivet subtil utan snarare slår läsaren i huvudet med full kraft, på det sätt som kännetecknar den sämre sortens didaktik.

I boken väver Robin samman två bibliska teman, historierna om syndafloden och berättelsen om Kain och Abel, och anspelningarna är knappast diskreta. Staden Fingerbone, där de två systrarna Ruthie och Lucille som berättelsen kretsar kring växer upp, verkar nästintill vara genomdränkt av fukt, översvämningarna kommer årligen och är ibland så allvarliga att de riskerar att skölja bort stadens hus från deras grundvalar. Allt är fuktigt, lerigt och nästan på väg att dränkas, soffan droppar av fukt, båten som mostern Sylvie använder för utflykter är otät, ingenting verkar kort sagt kunna hålla vattnet borta. Vattnet har också redan tagit sin tribut av familjen, då både morfadern och systrarnas mor svalts av den sjö som staden är belägen vid, morfadern vid en tågolycka, modern genom ett troligt självmord. Vattnet har överhuvudtaget en bärande roll i romanen, det regnar ofta, huvudpersonerna är ofta blöta, de har dåliga skor som tar in vatten hela tiden, allting i huset är insvept i fukt, som om naturen var det våta och civilisationen det torra, som en kamp mellan naturens livgivande fuktighet och den ofruktbara torrhet som civilisationen för med sig.

Det innebär dock inte att vattnet ska ses som ett hot, det är snarare en väg bort från allt det alltför konforma och prudentliga liv som Ruthie och mostern Sylvie, som beskrivs som en vagabond, med all kraft värjer sig emot. När den yngre systern Lucille visar sig vara mera mottaglig för stadens, bekvämlighetens och modernitetens lockelse och därför överger familjen, byter ut den bylsiga klänningen mot jeans med pressveck och börjar leva ett ”normalt” liv, fäster sig Ruthie ännu starkare vid mostern och stannar kvar i civilisationens utmarker, befäst i den övertygelsen av en båttur tillsammans med mostern som väl bör betraktas som en initiationsrit, ett sätt att via floden undfly normalitetens bojor och skala av sig de förpliktelser som ett ordnat och konventionellt liv oundvikligen medför. När paret därför låter båten vila under järnvägsbron under hemfärden, för att kunna lyssna på det lockande dunket från skenskarvarna när tåget kör över bron, så är det en tydlig indikation, om än i form av den produkt av civilisationen som ett tåg trots allt utgör, på att naturen har fått dem i sitt grepp, och att de nu i praktiken redan har bestämt sig för att överge det hus där de aldrig egentligen har känt sig riktigt hemma.

Det är alltså ingen direkt subtil symbolik som Robinson använder sig av, och när Ruthie ur ett retrospektivt perspektiv kommer fram till att det avgörande ögonblicket var när hon och mostern lämnade staden gående över järnvägsbron så är klichévarningen uppenbar. Bildspråket i romanen är ofta överlastat och får ibland direkt avsiktliga bibliska övertoner, vilket blandas upp med längre naturskildringar av klassiskt romantiskt mönster, där naturen blir en katedral där själarna, om de är av den dispositionen att de är kapabla till det, kan uppgå i ett större sammanhang. Jag brukar hävda att det finns tre företeelser som är svåra att skildra i skönlitteratur utan att resultatet blir direkt trist, och det är skildringar av fylla, samlag och natur. Robinson undviker inte heller hon den fällan, och jag finner mig snegla översiktligt på texten i hopp om att naturskildringen ska nå sitt slut, läsa slarvigt och bläddra framåt snabbt för att komma förbi de passagerna. Det är självfallet inget bra betyg. Två par systrar är ingen dålig bok, men den känns en smula billig, en sorts skrivarkursprodukt av bättre snitt, en form av idéroman där idéerna riskerar att, och ibland också lyckas, kväva berättelsens kraft. Som litterär debut är den onekligen en imponerande prestation, men den lämnar mitt bibliotek nu, och precis som Ruthie och Sylvie aldrig återvänder till Fingerbone så kommer romanen som beskriver deras öden aldrig att återvända till min bokhylla.

Att städa framför egen dörr - Johan Hakelius och det illa dolda klassföraktet

Eftersom jag utan tvekan framstår som en sur, kverulantisk och cynisk misantrop (vilket för övrigt är en fullt adekvat beskrivning av min personlighet) för den som läser det jag skriver så är det kanske redan från början bäst att jag noga understryker att jag för det mesta med nöje låter mig både engageras och roas av de texter som Johan Hakelius skriver. Jag skulle rentav vilja gå långt som till att säga att hans trilogi om den engelska överklassen utan tvekan hör hemma bland det som Frans G. Bengtsson skulle ha kallat för ”literature of pure delight”. Hakelius är kvick, vass och inte minst en god stilist, och även om de historier som han berättar kanske bara rent undantagsvis behandlar de verkligt ”stora” frågorna så utgör ändå de små utsnitt av det mänskliga varat som han förser oss med roande parabler som i det lilla kan ge oss insikter både i världen bortanför vår egen horisont och i våra egna tillkortakommanden och svagheter. Ibland blir det dock bara så fel, som när Hakelius i sin senaste krönika, och det säkert i all välmening, tar Elton John i försvar. 

Inledningsvis bör det poängteras att jag skiter fullständigt i vad Elton John gör med sina pengar, så om han vill köpa en jumbojet och såga itu den med en motorsåg så är det honom väl unt. Att han rent objektivt sett har för mycket pengar är något som i första hand ska ses som ett tecken på ett dysfunktionellt samhälle, och att anklaga honom för vad han gör med de pengarna blir därför som att lägga allt ansvar för sjukdomen på de symptom som den sjuke uppvisar. Det är också lite konstigt att Hakelius ( https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/darfor-retade-elton-john-den-svenska-moralpolisen/) drar upp vad som med alla mått mätt, och inte bara i det snabbt förbiilande mediabrus som nu är ett så tydligt inslag i vår tillvaro, måste betraktas som gammal skåpmat, då den här historien nu har närmare 20 år på nacken. Men den gode Hakelius har väl drabbats av idétorka alternativt skrivkramp, och jagat reda på en gammal kria som han kan utfordra sin läsekrets med. Det kunde ha varit ett lyckat drag, om krönikan hade varit genomtänkt eller roande. Nu är den mestadels plump och ignorant, och det är kanske inte vad jag har förväntat mig av Hakelius, hans ibland något överdrivet snobbiga hållning till trots.

Till att börja med raljerar Hakelius, på det sätt som överklassen ofta gör, över att människor som inte har det fullt så gott ställt som Elton John ställer sig kritiska till det närmast ostentativa slöseri som den gamle popstjärnan ägnar sig åt. För Hakelius, som så lätt låter sig charmas av överklassen, utan att han därför ägnar så överdrivet mycket tankemöda åt att fundera över hur de rikedomar som den överklassen förslösar har skrapats ihop, är det givetvis impertinent att ens påpeka det absurda i att en person ägnar sig åt vad som nästintill kan kategoriseras som potlacher, ett demonstrativt brännande av pengar som en statusmarkör, snarare än en konsumtion som håller sig inom ramarna för vad som är meningsfullt ens för konsumenten själv. Frosseri är som bekant en av dödssynderna och någonstans finns det kanske trots allt en gräns för vad som kan anses smakfullt i det avseendet. Men Hakelius överser gärna med de excesser som överklassen ägnar sig åt, medan hans domar inte är fullt lika välvilliga när det kommer till andra segment av samhället, i den mån han överhuvudtaget nedlåter sig till att observera skikten under socialgrupp 1.

Sedan vill Hakelius ha det till att det är just Elton Johns faiblesse för blommor som har retat upp populasen, för i ”Drängsverige” (en mycket tydlig klassmarkör som placerar Eltons kritiker i den rännsten, eller snarare svinstia, där de så välförtjänt hör hemma) anses blommor vara ”bögigt”. Jag vet inte vad Hakelius har fått det ifrån, och han verkar helt förbise det faktum att ursprungskällan till den här nyheten utgörs av engelska och inte svenska media, och att det således är hans högt älskade engelsmän (låt gå för att pressens medlemmar kanske bara undantagsvis sitter i överhuset) som gjort det nyhetsurval som vi svenskar sedan har fått ta del av. Nu är det givetvis en dödssynd att låta källkritiken ta udden ur en bra historia, men när historien blir lite unken så hade den kanske i varje fall inte mått sämre av en mera varsam hantering av ”fakta”. När Hakelius på det här sättet anklagar underklassen för ett illa dolt klassförakt så verkar han helt omedveten om att hans eget förakt för ”packet” knappat är direkt svårlokaliserat i den text han skriver, för drängarna är inte bara homofober av bästa (eller kanske rättare sagt, värsta) märke, de är också snåla, moraliserande och missunnsamma. De är kort sagt ett jävla pack, och som sådant fullständigt ovärdigt att ens komma i närheten av att tafsa på Elton John, och ännu mindre på hans blommor.

Kanske är det Hakelius ofta manifesterade kärlek till den engelska noblessen, och gärna då den excentriska delen av den, som styr hans omdöme även i det här fallet. Elton John må ha börjat sitt liv som Reginald Kenneth Dwight, men efter att ha mottagit den nådiga nicken av Elizabeth II kan han sedan 1998 titulera sig Sir Elton John, och det är givetvis inte direkt kattlort. Han må vara en parveny som har börjat sitt liv i kommunala hyreshus i Harrow, hans blod må ha den ordinära röda färgen, men han är nu en av de utvalda, och om inte hans härkomst kan övertyga oss i det fallet så bör väl åtminstone hans idiosynkrasier göra det. Eltons sentimentalt sliskiga hyllning till prinsessan Diana efter hennes död stärkte dessutom givetvis bara hans aktier bland överklassen och dess supportrar, en indikation såg god som någon på att god smak faktiskt inte är direkt klassrelaterat. Men gränsen mellan excentricitet och social inkompetens är kanske inte alltid direkt glasklar, och den gode Elton har gett åtskilliga prov på att han i varje fall är i besittning ett rätt stort mått av det sistnämnda. Hakelius kanske tycker att det är charmigt med en person som gör upp med sina gamla älskare i domstol, som anklagar sin revisionsfirma för oegentligheter när den egna ekonomin inte går ihop, och som inte ens kan dra jämnt med sin gamla mor, eftersom modern vägrar att rätta sig efter sonens nycker, men personligen blir jag kanske inte direkt imponerad. Nu bör det givetvis sägas att engelsk skvallerpress mestadels har ungefär samma tillförlitlighet som ett armbandsur gjort av wellpapp, men vad som är ovedersägligt är att Elton John har stämt både sin revisionsfirma och sin manager för ekonomisk misskötsel och förlorat de målen, och att hans försök att överklaga av den domen föll på hälleberget med en lika markerad duns. Han må vara en trevlig prick privat, det kan jag inte yttra mig om, men hans offentliga beteende lämnar en del i övrigt att önska.

Det förefaller vila något av förnekelse över sir Eltons beteende (i varje fall så som det manifesterade sig vid tiden för ”blomskandalen”) som det så ofta gör när det handlar om missbruk. Det har, tvärtemot vad Hakelius antyder, ingenting som helst att göra med hans sexuella läggning, det har ingenting med hans inkomster att göra, det handlar helt enkelt om att han med all tydlighet är en sällsynt omogen individ, helt ur stånd att ta ansvar för sitt eget handlande och överdrivet benägen, även det på ett sätt som kännetecknar missbrukare, att skylla sina misstag på andra. Detta beteende kan ju förefalla ursäktligt och ses som ett paradexempel på den pojkaktiga charm som överklassen så ofta förknippas med, en egenskap som givetvis har sin upprinnelse i just det faktum att den klassens representanter aldrig egentligen har behövt bekymra sig om finansieringen av sina liv och därför i vissa avseenden knappast lämnat barndomen. Men om vi nu ska prata om klass och klassförakt så kan det kanske vara på sin plats att påminna om att det finns ett svenskt tv-program där representanter för underklassen, utan några som helst förmildrande omständigheter, ställs till svars för sin brist på ansvar. Jag talar givetvis om Lyxfällan, det program som hänger ut ”ordinära” svenskar på bästa sändningstid så att vi kan gotta oss åt deras oförmåga att hålla i pengarna. Även där handlar det om excesser, även där går köpgalenskap överstyr och resulterar i en havererad budget, även där uppvisas ett beteende som fördöms inte bara av de ekonomer som sätts in för att ställa allting till rätta, utan inte minst av den publik som tittar på programmet. Hakelius nämner bara i förbifarten i ingressen till sin krönika att Elton John har haft exakt samma problem, den gode Elton har helt enkelt handlat tvångsmässigt långt utöver det som t.o.m. hans mycket omfångsrika budget tillåter. Vad är det då som gör att hans beteende inte ska skärskådas med samma kritiska öga som det vi förväntas rikta mot Kalle och Berit när de har köpt cigaretter istället för att betala sina räkningar? Är det att Elton är engelsman, är det att han är lord, är det att han är en charmig excentriker medan hans mindre bemedlade svenska motsvarigheter bara är lågstående representanter för en klass som saknar både bildning, hyfs och anständighet, som uppvisar ett ”drängbeteende” och som dessutom uppenbarligen inte vet sin plats? Vad det än är som gör att Hakelius låter den ena kamelen passera genom nålsögat medan den andra inte ens anses vara värdig ett försök, så säger det kanske mer om hans egna fördomar än om de som han så gärna vill tillskriva andra. Borgerligheten och överklassen må vara i besittning av en diskret charm, men ibland är den charmen så diskret att man inte ens lyckas notera den. Hakelius krönika är ett exempel på det sistnämnda, ett tafatt försök att ta billiga poäng som bara avslöjar hans egna idiosynkrasier och hans egen ignorans. Detta gör på intet sätt hans böcker sämre eller mindre värda att läsa, det är bara en tydlig illustration på den banala sanningen att man inte ska förväxla en författare och hans verk. Och på det faktum att det vi egentligen tycker ofta framkommer som allra tydligast när vi med eftertryck beskyller andra för de karaktärsfel som vi själva är belastade med.

När barnafödandet blir religion – Isobel Hadley-Kamptz och vår fåfänga jakt efter mening

Isobel Hadley-Kamptz har tydligen varit med i På spåret, om det nu kan sägas betyda något mer än att hon tycker om att få sin självbild förstärkt genom officiell exponering. Hon är i varje fall, trots att hon nog på intet sätt är vare sig helt obeläst eller ointelligent, en inte överdrivet intressant person, såtillvida att hennes tankemönster, trots breda svängar och stora penseldrag, i princip helt saknar originalitet. Ska man positionera henne politiskt (om nu det ska vara nödvändigt ) så är hon väl att betrakta som någon form av högerfeminist, en lydig liberal hund som säkert gärna tror sig själv vara progressiv och vass, men som i själva verket är lika trubbig som en nött blyertspenna. Att hon uppenbarligen (jag ser inte programmet så det här är en uppgift som googlats fram) ställde upp i SVT:s populära frågeprogram tillsammans med den lika förutsägbare och erbarmligt korrekte Kalle Lind förefaller därför närmast kongenialt, i varje fall om man försvär sig åt tesen att lika barn leka bäst.

Förutsägbar som hon är så har hon i en intervju i Amalia (https://www.amelia.se/senaste-numret/jag-har-upplevt-tva-mirakel/) beskrivit en av sina egna graviditeter som ett mirakel, vilket väl, om vi betänker att jorden fram till dagens datum nog har sett åtminstone 10 miljarder människor födas, kraftigt måste sägas kraftigt devalvera de krav som man, inte minst från en religiös position, kan/bör ställa för att någonting ska kunna beskrivas som "mirakulöst". Att betrakta barnafödande som ett mirakel, att betrakta varje nyutkläckt individ som ett unikum är i och för sig ett vanligt tankefel, eller i varje fall en antropocentrisk hållning som knappast håller streck om vi vidgar perspektivet och tittar bortanför vår egen navel(sträng). Det är givetvis ett helt korrekt påstående att varje individ är unik, om nu unicitet i sig kan sägas utgöra en tillräcklig grund för de stora ord som Hadley-Kamptz på intet sätt är ensam om att vilja använda i det här sammanhanget. I så fall bör vi i konsekvensens namn också betrakta ett snöfall som ett helt universum fyllt av mirakel, eftersom det som bekant är så, i varje fall om vi ska tro ett påstående som är omöjligt att verifiera, att det inte finns en snöflinga som är den andra lik. Detsamma gäller givetvis även för gruskorn, och för övrigt allt annat som existerar i vår vidunderliga värld. Allt är unikt, men om allt är unikt så kan det knappast samtidigt vara ett mirakel, eftersom det mirakulösa i sig förutsätter en avvikelse från normen. Och om normen är unicitet så skulle i så fall den perfekta kopian/klonen vara ett mirakel, något som väl, på ett lätt pikant sätt, bör leda till vissa intressanta bieffekter, inte minst när det kommer till den mänskliga artens reproduktion och vår envisa drift att se oss själva som särfall.

Det är också intressant (och något som säkert bör sättas på meningsskapandets konto – ett konto som för övrigt börjar bli rejält övertrasserat vid det här laget) att många människor väljer att ge vad som i själva verket är en blind naturprocess religiösa dimensioner och tar till överord för att beskriva någonting som är ungefär lika kausalt betingat som att den sten som du kastar upp i luften oundvikligen lär ramla ner igen (och då förhoppningsvis inte i skallen på dig). Jag vet att jag är krass och cynisk bortom all hjälp, behäftad med en svart aura som lägger det mesta i skugga, men det handlar också inte minst om ord och ords värde. De finns en form av besvärjelse i Hadley-Kamptz och hennes trosfränders förhållningssätt, en ovilja att se att vi som individer är ofullständiga, ofullkomliga och temporalt betingade existenser, dömda till att strutta runt och fjanta oss under en livstid som i förhållande till universums existens är så kort att den inte inte ens utgör en blinkning. I detta förgudande av oss själva och vår avkomma finns också en uppenbar blindhet, en faktaresistens som sällan visar sig så tydligt som när våra, i praktiken för det mesta ogrundade, förhoppningar förvandlas till bittra realiteter och när våra drömmar går i kras. Vi vill så gärna tro att vi är utvalda, att vi är speciella, och när Hadley-Kamptz beskriver även sin kärleksrelation med sin förre partner som ett mirakel så är hon på intet sätt originell. Men om det nu är så att den relationen var mirakulös, på samma sätt som hennes graviditet och hennes barn var/är det, hur kom det sig då att den relationen tog slut? Detta är inte sagt i avsikt att skadeglatt frossa i andras olycka, utan ska bara ses som ett led i mina försök att förstå hur Hadley-Kamptz et consortes tänker. Om vi nu ansluter oss till Hadley-Kamptz beskrivning och betraktar hennes relation på det sätt som hon gör så är det uppenbarligen så att mirakel kan upphöra, vilket förefaller något besynnerligt. Trampar vi sedan vidare på den inte överdrivet fördolda religiösa väg som vi befinner oss på så inställer sig då nästintill oundvikligen frågan om den katolska kyrkan också ägnar sig åt att revidera sin uppfattning om det mirakulösa och därför också med lika stor nödvändighet får sysselsätta sig med att avkanonisera sina helgon? Jag måste erkänna att jag inte har någon koll på huruvida detta överhuvudtaget förekommer, och i vilken omfattning det i så fall sker. Vad som däremot, om man applicerar strikt logiska tankemönster på ett religiöst normsystem, förefaller vara tämligen självklart är att ett mirakel som förkastas inte längre är ett mirakel och dessutom aldrig ens har varit det. Ett mirakel är antingen giltigt bortom tid och rum eller inte alls, och om det upphör att vara det som det har utgett sig för att vara så är det istället ett fuskverk, en bluff, ja närmast att betrakta som ett rent bedrägeri. De må vara ett självbedrägeri i många fall, men det förtar inte falskheten.

När Hadley-Kamptz i en krönika i Expressen (https://www.expressen.se/kultur/ide/att-sluta-foda-barn-av-klimatskal-ar-poanglost/) låter sig uppröras över att barnalstrandet tas med i den ekvation som behöver lösas för att den här världen ska förbli beboelig så är det därför inte direkt förvånande att de handlar mera om en trosbekännelse än om sakliga argument. Det finns också gott om logiska luckor i resonemanget, något som brukar känneteckna texter skrivna i den upprördhet som vi alla känner när något av det vi håller heligt angrips. Hadley-Kamptz påstår att de klimatkostnader som våra barn åsamkar jorden är framräknade på ett tveksamt sätt, och ser ett uppenbart problem med att den kostnaden läggs på oss idag, ett resonemang som givetvis skulle få fatala följder om vi utsträckte det till att gälla även andra miljöpåverkande faktorer, men som i sig är ett belysande exempel på den brist som jag personligen anser vara den mest destruktiva i det mänskliga psyket, nämligen vår oförmåga/ovilja att inta ett konsekvensialistiskt perspektiv. För om det nu är så att vi bara ska räkna med den miljöpåverkan som sker i nuet så är givetvis den flygresa som vi kommer att göra om en vecka helt oväsentlig, då den, precis som varje nyfödd individs framtida klimatavtryck, ligger i en framtid som vi ännu inte vet något om. Den hållning som Hadley-Kamptz intar i det här avseendet kan kanske ses som ”anti-holistisk”, som vore delarna i ett större helt nästintill oväsentliga i förhållande till helheten, något som givetvis är exakt det argument som de flesta använder sig av när de urskuldar sin egen miljöförstöring som ett så litet inslag i helheten att det är i princip oväsentligt. Köper du en stadsjeep så är den givetvis miljömässigt neutral så länge du inte kör den, men vi får väl förutsätta att du har köpt den för att använda den och att du därför på sätt och vis har intecknat en del av din framtida miljöpåverkan redan vid köpet. Och samma sak gäller givetvis barn, att hävda något annat är dels att inta ett antropocentriskt perspektiv, dels att göra sitt eget liv och de val man har gjort till en norm som andra ska rätta sig efter. Det sistnämnda är en ”synd” som de flesta av oss ägnar sig åt, och Hadley-Kamptz är knappast något undantag.

Utan att vara alltför malthusianskt inspirerade bör vi kanske också betrakta den miljöpåverkan som vi oundvikligen gör ur ett exponentiellt perspektiv, i varje fall i förhållande till en värld som otvetydigt går mot ett alltmera uppenbart miljömässigt haveri. Använder vi det betraktelsesättet så kan vi faktiskt snarare med viss rätt hävda att de som vill överföra barnens framtida miljökostnader till dagens ”balansräkning” i praktiken ägnar sig åt en form av skönmålning. I en alltmer nedsmutsad värld så betyder kanske det ton koldioxid som det nyss födda barnet släpper ut om 50 år betydligt mer än vad samma ton gör i nuläget, och det råder väl knappast någon tvekan om (fysikens lagar kan vi inte överskrida, även om många verkar tro det) att den rena numerären faktiskt begränsar varje individs utrymme, och att det barn som i en värld befolkad av 7 miljarder människor kan bete sig på ett visst sätt har betydligt sämre förutsättningar att göra det i en värld med en befolkning som närmar sig det dubbla. Den här ekvationen löser dock Hadley-Kamptz med ett gordiskt hugg av klassiskt snitt, då hon trosvisst påstår att vi i framtiden inte kommer att konsumera på det sätt som vi gör nu och att ”hela poängen är att vi måste ställa om livet och ekonomin så att det inte blir så”. Vi bortser från det extremt naiva i den fromma förhoppning som hon här ger uttryck för, även om det som alltid är ytterst beklämmande och inte minst tröttande att ständigt höra dessa utfästelser om framtida försakelser och begränsningar från individer som helt uppenbart inte lever som de lär och som dessutom noga undviker att presentera ens en embryoartad skiss av hur den typen av radikala och världsomspännande beteendeförändringar ska implementeras och fås att fungera utan friktion. Vi tittar istället på det rent koloniserande i Hadley-Kamptz föreskrifter för hur kommande generationer ska bete sig. De barn som vi nu föder ska inte konsumera på det sätt som vi själva gör, de ska ändra sitt liv och det samhälle som de bebor på ett sätt som vi själva uppenbarligen inte är beredda att göra, de ska kort sagt bli betydligt bättre människor än vad vi själva är. Vi struntar i det faktum att det kanske krävs någon form av närmast magisk transcendens för att detta ska kunna förverkligas, då denna radikala förändring kräver ett i princip totalt avståndstagande från den kultur som vi nu lever i, en spricka som är så stor att den får alla tidigare generationskonflikter att framstå som nästintill icke-existerande. Vi struntar också i att denna radikala förändring bör ske inom ett ur den mänskliga civilisationens perspektiv väldigt kort tidsspann, så kort att det troligtvis i vilket fall som helst inte låter sig göras. Vi tittar istället på vad Hadley-Kamptz säger ur ett rent ansvarsperspektiv, och vad det avslöjar om henne som person. När hon avfärdar barnafödandet från miljödiskussionen så intar hon ett perspektiv som brukar känneteckna mycket av företagssfären (hon är inte för inte liberal…). Företag, och inte minst multinationella sådana, agerar i enlighet med sitt egenintresse på så sätt att de internaliserar vinsterna och externaliserar kostnaderna, d.v.s. någon annan får betala för den åverkan/resursförbrukning som de gör, vilket är exakt vad Hadley-Kamptz ägnar sig åt när hon tycker att kommande generationer ska avvika från det livsmönster som vi själva försvär oss åt, bara för att kompensera de excesser som hon själv ägnar sig åt. Det är kanske ett allmänmänskligt beteende, men det gör det därför inte vare sig så värst mycket smakfullare eller försvarbart ur ett rent logiskt perspektiv. Hadley-Kamptz är en fripassagerare på de kommande generationernas fartyg, men hon verkar inte inse det och verkar dessutom tro att det fartyget rymmer i princip obegränsade mängder med passagerare.

Trogen en hållning som hade betraktats som renodlat fascistisk om den hade varit riktad mot andra människor så frågar sig Hadley-Kamptz om vi överhuvudtaget ska bry oss om att försöka stoppa klimatkrisen? För henne är det i princip oväsentligt att vi förstör allting som omger oss, under förutsättning att mänskligheten överlever som art, en hållning som får mig att konstatera att när Arthur Schopenhauer beskrev livet på jordklotet som ett ytligt mögeltäcke så syftade han nog i första hand på mänskligheten. Sedan må mögel vara livgivande på sitt sätt, så överdrivet många positiva konnotationer i övrigt till det begreppet är det dock svårt att krysta fram. Att arter dör, att ekosystem förstörs, att delar av jorden blir obeboeliga är bara små störningar i det hela, i princip helt oväsentligt så länge mänskligheten kan fortsätta sin existens. Detta är speciesism, ingenting annat, och att medvetet propagera för det är både aningslöst och något som kan få fatala följder även för mänskligheten, eftersom ett uttalat hierarkiskt tänkande lätt koloniserar hela vår livsvärld. Hadley-Kamptz verkar vara fullständigt renons på förståelse för att ekosystem handlar om samverkan, och hon verkar se hotet mot mänskligheten som i princip helt löskopplat från allt övrigt liv på jordklotet, ett minst sagt besynnerligt resonemang. Hennes oförmåga att ta in verkligheten är på sitt sätt skrämmande, eftersom hon knappast kan avfärdas som en ignorant analfabet levandes ett fullständigt isolerat liv bortom allt vad vetenskaplig kunskap heter. Hon tar upp krig, missväxt och sjukdomar som ett alltmer accelererande fenomen i vår värld, men verkar samtidigt helt omedveten om den befolkningsexplosion som har ägt rum i de delar av världen som nu drabbas av den ena krisen efter den andra, och hon verkar vägra att inse ens ett så elementärt faktum som att vattenbrist faktiskt med nödvändighet uppstår om det finns fler förbrukare av vattnet än vad resurserna tillåter. Jag antar att hon har tänkt sig att kommande generationer ska lägga om även den delen av sitt konsumtionsmönster, och att hon, för att travestera en formulering som kanske något orättvist tillskrivs Marie Antoinette, hävdar att det här inte är något problem, för de kan ju alltid dricka Coca Cola istället. Det är nästan så att jag tror att hon anstränger sig för att framstå som korkad och ignorant. Det lyckas hon i så fall onekligen rätt bra med.

Om vi återgår till det heliga barnafödandet så gör dock Hadley-Kamptz en form av läpparnas bekännelse och påstår att det visst inte är så att vår obändiga vilja att reproducera oss ska ses som ett sätt att skapa mening i vår tillvaro, som ett rent existentiellt behov. Några meningar längre ner verkar hon dock ha ändrat sig på den punkten för då är helt plötsligt barnanskaffandet själva grundvillkoret för den mänskliga existensen. Samtidigt säger sig Hadley-Kamptz vara ”tveksam till själlös konsumtion”, ett billigt retoriskt påstående som vi väl alla med en glatt leende och en varm hand är beredda skriva under på. Problemet är bara det uppenbart stipulativa i begreppet ”själlös”. Hadley-Kamptz tycker uppenbarligen att barnskaffande är själfullt och höjt över den ordinära trista konsumtion som många ägnar sig åt, Kalle Svensson däremot kan för sin del tycka att barn är det mest själlösa som finns, en ren belastning på hans liv som han gör allt för att undvika. Hans nya Porsche däremot har ett motorljud och en väghållning som får Kalle att känna sig förverkligad på ett sätt som inte ens ett par tjog barn skulle kunna åstadkomma. Vem har rätt? Personligen vill jag inte ha något av dessa tingestar i mitt liv, men jag kan inte heller gradera dem inbördes. Och sett i ett längre miljöperspektiv så är nog Kalle Svenssons Porsche tveklöst en mindre belastning än Hadley-Kamptz barn, om vi nu ska använda den variabeln i vår bedömning, något som dock den övergripande miljödiskussionen inbjuder till.

Tolkar vi sedan det existentiella resonemang som förs mera krasst så kan vi givetvis konstatera att om det inte föds några barn så kommer det inte heller att existera någon mänsklighet, det är mycket enkel matematik. Men sammanblandningen av två existentiellt betingade termer, den rent empiriska och den psykologiskt behovsbetingade, är givetvis förrädiskt till sin natur och syftar nog först och främst till att, på ett undermedvetet plan, friskriva Hadley-Kamptz från ett beteende som är blint och naturbetingat och få henne att för sig själv framstå som en person som kan höja sig från de bojor som naturen lägger på oss och bete sig autonomt. Den hållningen är knappast trovärdig om vi sätter den i relief till vad som har framkommit tidigare i hennes krönika, då hon snarare framstår som en person som verkar tämligen oförmögen att inta ett kritiskt förhållningssätt till sig själv, och vars hela argumentation på ett närmast infantilt sätt går ut på att rättfärdiga ett beteende som hon inte har den minsta avsikt att ändra på. Det står henne givetvis fritt att propagera för i princip vilken åsikt som helst, men diskrepansen mellan hennes eget beteende, det beteende som hon förväntar sig från andra, och det normativa mål (d.v.s. den mänskliga artens överlevnad) som hon sätter upp är så extrem att hennes trovärdighet förångas lika snabbt som en vattendroppe på en het motorhuv. Men något annat är givetvis inte att vänta. Det går helt enkelt inte att resonera med människor som baserar sina ståndpunkter på grundvalar av religiös natur, eftersom faktaresistensen är nästintill total. Ett religiöst präglat tänkande kan, precis som ett mirakel, sägas pendla mellan existens och icke-existens, och när det väl har upphört att existera är det som om det aldrig har funnits överhuvudtaget. Och det är först då som en meningsfull kommunikation kan inledas.

Det extremistiska i Hadley-Kamptz hållning visar sig slutligen som allra tydligast i det faktum att hon själv tillskriver sina meningsmotståndare en extremistisk hållning. Det är en vanlig enkel försvarsmekanism (som givetvis kan vändas tillbaka även mot mig) som blivit alltmer vanlig i det manikeistiska debattklimat som präglar vårt samhälle. Diskussionen, i varje fall den sansade delen av den, handlar ju inte om att människor inte ska skaffa barn, det handlar bara om att vi bör beakta samtliga faktorer som otvetydigt har en påverkan på vår miljö om vi vill komma till rätta med de problem som vår värld lider av. Ska vi överhuvudtaget göra en seriös ansträngning (som givetvis redan nu är helt meningslös, men vi kan ju alltid ”göra momenten”) att lösa miljöproblemen så kan vi inte låta någon del av vår konsumtion få ett frikort, det gäller barn likaväl som lustjakter. Sätter man barnen, och i förlängningen därför också mänskligheten i stort, på undantagets piedestal så återstår till slut ingenting annat än en from förhoppning på att ännu ett ”mirakel” ska ske som kan göra det vi själva inte förmår. Då återstår bara att att göra som Hadley-Kamptz, att fortsätta det liv vi lever utan inskränkningar och inta den voluntaristiska hållning som hävdar att ”det räcker att vilja ge sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn chansen till ett bra liv”. Men det är givetvis trams. Viljan kan säkert förflytta berg, men den kan knappast förflytta sopberg. Och det lär vi nog snart få full visshet om.